|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v33/01
14/8/2001
Vänner,
Solen skiner från klarblå himmel över San José i Kalifornien. På flygplatsen meddelas att man kommit till den enda plats i hela världen som inte försöker att bli Silicon Valley - detta råkar vara Silicon Valley. Självförtroende saknas sällan på denna kontinent.
Sommaren går mot sitt slut, åtminstone i vår del av världen. För mig har den inneburit såväl Sverige som Schweiz och Sudan. Men nu tränger sig den s.k. verkligheten på igen. Sedan en vecka tillbaka befinner jag mig på denna sida av Atlanten för olika uppdrag. Efter dagar i New York och Washington sitter jag nu i San José för tre dagar av möten om framtiden för Internet-organisationen ICANN.
Det blev många reaktioner på mina tankar om veckobrevens framtid i slutet av juni. Det ligger kanske i sakens natur att ingen som hörde av sig tyckte att jag skulle sluta, men omfattningen av reaktionen har i alla fall lett till beslutet att fortsätta.
Kanske blir frekvensen lite mindre regelbunden, och kanske blir det mer fokus på vissa aktuella frågor, men alldeles uppenbart är att det finns de som sätter värde på reflektioner och informationer som kanske går lite över det som våra vanligaste media har att erbjuda.
Så jag skall göra vad jag kan.
Vi står inför spännande månader. Inrikespolitiken har kommit tillbaka efter den smygande borgfred som fanns under perioden då Sverige hade ansvaret för EU-ordförandeskapet, och för allt fler är det tydligt att ett regimskifte nästa år nu ligger mycket tydligt inom räckhåll.
Och runt om oss står vi inför spännande och viktiga val.
I Norge går man till stortingsval den 10 september. Valrörelsen har just dragit igång. Och de tvära kastningarna i det inrikespolitiskt instabila Norge ser nu ut att leda till ett betydande nederlag för regerande Arbeiderpartiet och en betydande framgång för opponerande Höyre. En månad av valrörelse är lång tid, och mycket kommer att hända under kampanjens olika skeenden, men just nu tyder det allra mesta på att det blir regeringsskifte i vårt västra grannland.
För Höyre handlar det om att en lång period av konsekvent politik nu börjar ge utdelning. Envist har man predikat nödvändigheten av en ny och bättre skolpolitik, och till detta har kommit att skattetröttheten plötsligt har slagit igenom rejält i det norska samhället. Medan andra partier har uppfattats som flackande fram och tillbaka, och Arbeiderpartiet har haft svårt att förena en mer moderniserande statsminister med ett mer tillbakablickande parti, är det Höyre och dess ledare Jan Petersen som nu framstår som konsekventa och trovärdiga.
Valrörelsen blir viktig också för Sverige. Aftenposten ger dag för dag sin bild på www.aftenposten.no , och till det kan man lägga www.hoyre.no där det dessutom går att i alla fall för den här perioden prenumerera på Jan Petersens veckobrev med hans bild av hur valrörelsen utvecklas.
Två dagar efter stortingsvalet i Norge är det så dags för det något annorlunda partiordförandevalet i det konservativa partiet i Storbritannien. Och det valet kommer att ha betydelse också utanför det konservativa partiets och Storbritanniens gränser.
Det är ett i hög grad annorlunda val. Normalt väljs en partiordförande av en partikongress efter det att en valberedning lagt fram förslag. Men så alls icke i detta fall. Efter att man förr hade ett system där partiledaren ”emerged” från parlamentsgruppens led i någon halvmystisk process, har man nu efter några mellansteg nått fram till en ordning där omröstning i partigruppen tar fram två kandidater som sedan är föremål för omröstning bland partiets ca 300 000 väljare.
Nu står den tydligt högerinriktade och närmast Europafientlige Iain Duncan Smith mot den erfarne, respekterade och tydligt Europavänliga Kenneth Clarke.
Opinionsundersökningar visar mycket tydligt att den senare är långt populärare än den förra, och det gäller både om man ser på valmanskåren som helhet eller på den del av den som röstar eller kan tänka sig att rösta på det konservativa partiet.
Men därmed är det inte alls säkert att det är Clarke som kommer att vinna. Allt tyder på att Duncan Smith är betydligt populärare i den partiorganisation som under de senaste åren kommit att gräva ner sig allt djupare i den Europaskepsis som spelade en viktig roll för valkatastrofen i juni.
Så det konservativa partiet står inför ett genuint viktigt val. Tony Blair var en svår motståndare i detta val, men om fyra år kommer mycket att vara mycket annorlunda, och en Kenneth Clarke borde då ha betydande möjligheter att återge det konservativa partiet den regerande position man haft så länge. Men frågan är om partiets kärna kan acceptera att vägen till framgång går över att i alla fall modifiera den inställning till EU och till Euron som delar av den gjort till något av sin livsluft under senare år.
Och svaret på den frågan kan mycket väl avgöra var makten kommer att ligga i ett av Europas viktigaste länder under andra hälften av detta decennium.
När det viktiga valet är klart är det valet till parlamentet Sejmen i Polen den 23 september som står på tur.
Här kommer med all sannolikhet vänstern att återta makten efter det att de regerande borgerliga partierna har drabbats av olika former av svårartat sönderfall under det senare året. Men om de parlamentariskt kommer att förlora finns det i alla fall anledning att notera att de under de senaste åren fått vänstern – de gamla kommunister som nu blivit socialdemokraterna – att i viktiga avseenden kraftigt vrida sin politik i riktning höger.
Polen är ett stort och viktigt land, och det sätt på vilket Polen regeras får stor betydelse för hur EU: s utvidgningsprocess kommer att klaras under de närmaste åren. Det finns en och annan som fortfarande tror annorlunda, men i grunden är det mycket svårt att tro att det blir någon utvidgningsomgång av EU innan förhandlingarna med Polen blir klara.
Efter Polen finns det så anledning att skifta uppmärksamheten till Berlin, där det blir val till den s.k. senaten den 21 oktober. Här har CDU dominerat under lång tid, men hotas nu av socialdemokratiska SPD, som dock förklarat att man är beredd till samarbete med postkommunistiska PDS, och därmed öppet upp för en valrörelse som tydligt kommer att gå i skuggan av Berlins delade förflutna.
I går måndag var det 40 år sedan kommunistregimen i Östberlin började bygga den mur som kom att dela Berlin fram till november 1989, och som kom att bli symbolen för kommunismens förtryck och det brutalt delade Europa.
PDS har i ett mycket mångordigt uttalande försökt att förklara hur man i dag ser på den mur som dess företrädare, det s.k. socialistiska enhetspartiet SED, hade ansvaret för. Då kallades den för en ”antifascistisk skyddsvall” och försvarades av många som i dag är aktiva inom PDS.
Men förklaringen har snarast gjort saken värre, och plötsligt har muren åter blivit en levande politisk fråga i Berlin.
Nu är det inte bara muren det kommer att handla om. Det är förbundsdagsval i Tyskland i september nästa år, och plötsligt har den snabba försvagningen av den tyska ekonomin skapat en ny politisk situation där opinionsundersökningarna efter semestrarna plötsligt ger fördel till annars krisdrabbade CDU.
Berlinvalet kommer att ses som början på upptakten till det politiska avgörandet nästa år. Och frågan om hur man skall se på det PDS som är arvtagaren till diktaturpartiet SED kommer att ha betydelse långt över bara valet i Berlin.
Men här borta i Silicon Valley - där jag knackar ner dessa rader - har inte minnet av Berlinmuren uppmärksammats särskilt. Här samlades man i stället i onsdags i förra veckan i San Jose Tech Center för att fira 20-årsminnet av IBM: s lansering av den PC som blev startpunkten för mycket av IT-utveckling inte minst i denna del av USA och av världen.
Det är lätt att glömma hur mycket världen har förändrats sedan dess. Då var det fortfarande bara ca 10 % av skrivmaskiner på kontor i USA som hade lämnat rum för mer modern apparatur. Nu lever vi i en tid där de som nu börjar universitet sannolikt aldrig har sett en skrivmaskin i hela sitt liv, om de nu inte snubblat över ett rostigt exemplar på vinden eller sett ett polerat dito på något museum.
PC-revolutionen drev fram en väldig ekonomisk omställning, men det var när Internet lades till under 1990-talet som den stora förändringen kom. Silicon Valley blev centra i och symbolen för den snabba ekonomi som växte fram. Och i slutet av 1990-talet såg allt ut att växa rakt upp i himlen.
Nu är det annorlunda.
Ca 15 000 personer har förlorat jobbet i Silicon Valley hitintills i år. I San Jose Mercury News - den lokala tidningen www.sjmercury.com med dess mer IT-inriktade annex www.siliconvalley.com - läser jag att det kan bli mer än 25 000 innan året är slut. Ekonomin i ”the Valley” som förra året växte med ca 35 % kommer i år bara att växa med ca en tiondel. Arbetslösheten har nu kommit upp till ca 4,5 % och ligger marginellt över genomsnittet för landet. De tidigare skyhöga fastighetspriserna har gått ner med ca 25 %.
I USA är det fortfarande baksmällans år efter börsyrans år. Och nu rasar debatten om hur det egentligen var med den s.k. nya ekonomin. Fanns den? Kommer den i så fall att fortsätta att finnas? Slutsatserna är inte utan betydelse.
Den ekonomiska statistiken revideras ständigt. Med nationalekonomi är det som bekant så att vi vet rätt lite om vad som kommer att hända, rätt lite om vad som pågår just nu och ibland mindre än vad vi tror om det som hänt. Det kan ta år av justeringar innan ekonomin får siffrorna om vad som verkligen hänt någorlunda rätt.
Nu har bedömningarna av det amerikanska produktivitetsmiraklet under det andra hälften av 1990-talet justerats ned. Man har justerat ner ökningen från tidigare uppskattade 2,7 % om året till nu 2,4 % om året. Men fortfarande handlar det om en ökning som är en bra bit högre än de 1,8 % under de närmast föregående fem åren och än mer så i relation till de 1,4 % som utmärkte 1980-talet.
Och det var detta som var - och är! - den nya ekonomin. En serie av nya teknologier som ledde till förändringar som möjliggjorde en högre ekonomisk tillväxt utan inflation än vad som var fallet tidigare.
Och detta förefaller att bestå. När centralbankschefen Alan Greenspan i juli framträdde inför en av senatens kommittéer, sade han, att ”by all the evaluations we can make, we are only partway through a technological expansion”. Och den senaste statistiken tyder på fortsatta imponerande ökningar av produktiviteten.
Men nedgången just nu är tydlig. En pizzeria i New York jag passerade förra veckan erbjöd ”recession rebate”. Och ingen vet riktigt när ekonomin kommer att vända ordentligt. Knappast redan i höst, som man trodde tidigare. Kanske i vår, men ingen kan säkert veta.
Nedgången i teknologisektorn är just nu massiv. Men konsumenterna fortsätter att spendera som om mycket lite hade hänt, och så länge det är fallet ser förutsättningarna goda ut. Just nu kommer checkerna med Bush skattesänkning ut i brevlådorna runt om i USA, och det kommer säkert att göra sitt till för att hjälpa.
Debatten om vad som händer och kommer att hända har betydelse långt utanför USA: s gränser. Veckans nummer av Business Week är ett dubbelnummer på temat ”The Boom – The Bush – Now What?”. Läs en av nyckelartiklarna, med ett optimistiskt framtidsperspektiv, på http://www.businessweek.com/magazine/content/01_35/b3746603.htm . Och på den siten finns just nu åtskilligt för den som är intresserad av debatten om vart utvecklingen är på väg.
Trots massiva förluster i teknologiföretagen och på börsen fortsätter optimismen att dominera i det amerikanska samhället. Här tror man i grunden att det mesta är möjligt om man tar vetenskapen och tekniken till hjälp. Landet kan försvaras mot alla hot, och alla sjukdomar kan förr eller senare bekämpas. Det s.k. omöjliga tar bara lite längre tid och kostar lite mer pengar.
Men med optimismen och framstegstron blandas starka värderingar. Och det är denna kombination som nu lett till den stora debatten om forskning på s.k. stam- eller fosterceller.
President Bush har lämnat Washington och dragit sig tillbaka för semester på sin ranch i Crawford i västra Texas. Och därifrån höll han i fredags kväll sitt första TV-anförande som USA: s president.
Det finns skäl att tala om det anförandet som det nya århundradets första riktigt betydelsefulla politiska anförande. Och när jag säger det är det därför att det så tydligt visade den till betydande delar nya agenda som utvecklingen av teknik och vetenskap ställer våra samhällen och våra politiska ledningar inför.
Vem hade för bara några år sedan föreställt sig att en nytillträdd amerikansk presidents första TV-anförande till sin nation skulle handla om villkoren för avancerad forskning på mänskliga fosterceller?
Frågeställningen är inte alldeles enkel. Jag tillhör dem som tror på vetenskapen och dess möjligheter, men jag har också respekt för de det föregående århundradets erfarenheter som leder till att vi måste ha en prövande moralisk och etisk diskussion. Det mänskliga livet är inte vilket experimentobjekt som helst. Det är ingen tillfällighet att det europeiska land där denna debatt är starkast är Tyskland.
President Bush har uppenbart, som förre statsministern Fälldin brukade uttrycka sig, brottats med frågan. Och trycket på honom har varit stort. Å den ena sidan en kraftfull och mycket direkt vädjan från Påven. Å den andra Nancy Reagan som representant för alla dem som kämpar med nära anhöriga. Anhöriga som drabbas av sjukdomar som denna forskning en dag kanske kommer att kunna erbjuda en lindring eller t o m ett bot för.
Hans beslut blev en kompromiss som låter forskning fortsätta att gå framåt, men som samtidigt sätter gränser. Med all sannolikhet kommer dessa successivt att kunna flyttas framåt allt eftersom vi lär oss mer. De gränser president Bush satte var mer liberala än vad huvuddelen av våra svenska politiska partier ännu varit beredda att acceptera. Jag tror att han, i detta skede av utvecklingen och debatten, gjorde rätt.
För dem som vill sätta sig in mer erbjuder media i USA många möjligheter. En är denna - http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/politics/specials/health/stemcells/ .
Satsningarna på forskning här i USA är genuint imponerande. I årets budget anslås ca 1000 miljarder kr i federala medel till olika typer av forskning. Den största budgeten ligger på den militära sidan, men den snabbaste ökningen ligger på den medicinska. Anslagen till National Institute of Health ligger på ca 230 miljarder kr, och med en ökning på ca 14 % innebär detta att anslagen kommer att fördubblas (!) under femårsperioden mellan 1998 och 2003.
Det finns en känsla av att vi står vid en ny ”frontier” när det gäller den biomedicinska utvecklingen. Och medan ordet ”gräns” för oss européer ofta indikerar att längre går det inte att gå. Indikerar ordet ”frontier” här i USA snarare att vi blickar ut över ett jungfrulikt land som det nu är vår uppgift att erövra. Till själva sin själ är USA ett samhälle som ständigt söker en ny ”frontier” och ständigt söker att erövra nya marker i detta begrepps allra vidaste betydelse.
Därmed inte sagt att inte vi européer också har förmågan att ligga på forskningens allra främsta framkant. I somras hade jag möjlighet att besöka det europeiska kärnfysiska laboratoriet CERN strax utanför Genevé. Här tränger man med sina allt väldigare instrument allt längre in i materiens allra innersta och allt längre tillbaka till de flämtande första ögonblicken av skapelsen av vårt universum. Vi vet inte svaren, inte alltid heller frågorna, men vi vet att sökandet efter frågor och svar hitintills har fört mänskligheten framåt.
Vad vet vi egentligen om antimateria? CERN försöker att veta mera - se på http://livefromcern.web.cern.ch/livefromcern/antimatter/index.html .
Solen kommer att fortsätta att skina över mig här i Silicon Valley några dagar till. Det handlar om mitt uppdrag om hur Internet-organisationen ICANN skall styras. Vi vill ta pulsen i det som anses vara den nya ekonomins och Internet-revolutionens vagga.
Härifrån bär det av till Aspen i Colorado där några dagar varje sommar en grupp av mer eller mindre insatta personer samlas för att ta pulsen på vart den globala ekonomin är på väg just nu. Och därifrån bär det för min del till Washington för fortsatta samtal i några viktiga frågor innan jag är hemma i Stockholm igen i början av nästa vecka.
Där borde jag inte vara. Jag borde vara i Riga och Tallinn. På mitt bord ligger inbjudningar av såväl Estlands president som talmannen i Lettlands parlament.
Nu är det ett decennium sedan Estland, Lettland och Litauen slutligen kunde återvinna sin statliga självständighet. Jag hade den enorma förmånen att vara en liten del av den processen, och hade mycket gärna varit i Tallinn och Riga dessa dagar. Men allt är inte möjligt.
Men jag minns väl dessa dagar. De var i sanning dramatiska.
Sverige stod mitt i en valrörelse. I Moskva gjorde de kommunistiska krafterna kupp mot Gorbatjov. I Tallinn och Riga rullade de sovjetiska stridsvagnarna. I Moskva var det Boris Jeltsin som steg upp på stridsvagnen utanför det s.k. Vita Huset, trotsade kuppmakarna och därmed efter dramatiska dygn räddade möjligheterna till den demokratiska process som efter några dagar ledde till erkännandet av de baltiska staternas självständighet och efter några månader till att den röda fanan för evigt halades från Kreml och sovjetunionen och dess kommunism kastades på historiens sophög.
Nu, ett decennium senare, står Estland, Lettland och Litauen mitt uppe i förhandlingarna om medlemskap i EU och på randen av möjligheten till ett medlemskap i NATO. Vem hade för ett decennium sedan trott att detta skulle vara möjligt?
Så är det då minnenas dagar just nu - fyra decennier sedan muren i Berlin, två decennier sedan den första riktiga persondatorn, ett decennium sedan våra baltiska grannländers återerövring av sin frihet. Men samtidigt känslan av att vi står vid en ny ”frontier” vad gäller de möjligheter som vetenskapens utveckling ger, och de nya politiska utmaningar som detta kommer att ställa oss inför.
Silicon Valley den 14 augusti 2001
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
