Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v35/2001
30/8/2001

Vänner,

På TV ser vi bilderna av NATO:s soldater när de lugnt och snällt tar emot de vapen som den albanska NLA-gerillan i Makedonien överlämnar till dem. Task Force Harvest har blivit NATO:s tredje uppdrag på Balkan efter Bosnien 1995 och Kosovo 1999.

Nu sägs att detta bara är en mycket begränsad uppgift och att den bara kommer att vara en begränsad tid. På något sätt tycker jag att jag har hört detta sägas förr. Var det inte det som sades om Bosnien i slutet av 1995? Var det inte det som antyddes t o m om Kosovo när det tog sig början 1999?

Läsare av detta brev vet att jag tidigt ville se en tydlig insats från både NATO: s och EU: s sida för att förhindra att situationen i Makedonien förvärrades. Men så blev det tyvärr inte. Vinterns och vårens alldeles avgörande veckor gick med en terapeutisk politik som sökte låtsas att det som skedde faktiskt inte skedde.

EU ansåg att man hade allt i sin hand. Makedonien var EU: s mönsterelev, och EU: s paradinstrument i Balkanpolitiken - de s.k. Stabilisation and Association Agreement - tillämpas först just här. Stabilast och bäst av alla stater i regionen fick man med fanor och fanfarer sitt avtal i början av april. Då var kriget i bergen mot Kosovo redan ett faktum, och inga pappersbuntar i Luxembourg kunde ändra nämnvärt på den saken.

NATO var mest bekymrat om att undvika att bli indraget i någonting som skulle komma att bli farligt. Även om detta i många avseende är betryggande och bra, är det ett faktum att världens genom tiderna starkaste militärallians är en påtagligt skotträdd församling. Skyddet av de egna stridskrafterna tillmäts ofta en vikt vida tyngre än uppfyllandet av de politiska mål som sätts upp.

Så hamnade vi där vi gjorde. NLA etablerade sig allt tydligare. EU och andra som i april ansett att Makedonien var mönstereleven bland Balkanstater upptäckte i juni mycket svåra brister i landet som omedelbart måste etableras. Och NATO satte sig snabbt vid förhandlingsbordet med dem man strax innan kallat banditer och busar.

Nu har man förhandlat fram - i gott samarbete mellan EU: s Leotard och USA: s Pardew - ett paket av författnings- och andra förändringar i Makedonien vars successiva genomförande kommer att leda till att all albansk väpnad verksamhet upphör och att friden åter sänker sig över dessa nejder. Det är så det sägs, i alla fall.

Och TFH rullar in. Det skulle ha varit ca 3.500 man, men eftersom de behöver mycket skydd och mycket underhåll håller det nu på att snarare bli 5.000 man.

Deras mandat är det svagaste någon internationell styrka på Balkan under det senaste decenniet haft. De skall bara ta emot de vapen som överlämnas till dem. Absolut ingenting mera - mer än att skydda sig själva.

Det är ett mandat som Lutherhjälpen hade klarat till mindre kostnad, och ett mandat tydligt svagare än vad valfri svensk poliskonstapel i valfri svensk stad har. Men det är vad NATO i detta läge har förmått att ena sig kring. Och även det har inte varit alldeles enkelt. I Tyskland har tumultet t ex varit mycket tydligt.



På fredag skall det makedonska parlamentet sammanträda för att med två tredjedels majoritet godkänna avtalet som förhandlades fram i Ohrid, och för att det skall ske skall en tredjedel av vapnen ha överlämnats.

Men kruxet är att det inte råder enighet om vilket antal det skall vara tredjedel av.

NATO har noterat en siffra som NLA informerat dem om, medan den makedonska regeringen har en siffra som är en bra bit högre än så. Och det finns ingen som tror att NLA eller de andra väpnade grupper som nu bildats i dess kölvatten kommer att överlämna alla sina vapen. Vissa förband inom NLA har gjort mycket klart att de kommer att behålla sina.

Förverkligandet av avtalet i Ohrid är en process som kommer att sträcka sig långt fram i tiden, och det är inte bara en illusion i största allmänhet, utan därtill en farlig sådan, att NATO bara skulle kunna vända på klacken, säga att man tagit emot sina vapen, lämna landet och låtsas som om det regnar. Vi har passerat den punkt efter vilken ingen återvändo är möjlig när det gäller en betydande internationell närvaro i landet. Blod har flutit, och blod har fåtts att koka på ömse sidor under detta års inledande månader på ett sätt som i Balkan får konsekvenser för lång tid framöver.

På en konferens häromdagen fick jag i min hand en vacker skrift på svenska och engelska som svenska UD givit ut under ordförandeperioden om konfliktförebyggande verksamhet och allt man gjorde i detta avseende. Makedonien angavs som ett lyckat exempel.

Texten var uppenbarligen skriven i början av året. Jag skulle föreslå att man så diskret som möjligt drar in skriften innan fler börjar jämföra retoriken med realiteterna.

Efter två veckor i USA är jag nu tillbaka i Sverige. Det känns skönt med fosterjorden under fötterna då och då.

Efter mötena där borta har vi via Internet lagt sista handen vid det första förslag till reformering av Internet-organisationen ICANN som den kommitté jag lett arbetat med. Sedan ett dygn tillbaka är förslaget nu offentligt, med länk från www.bildt.net , och med möjlighet för den som inte vill gräva sig ner i alla detaljer och överväganden att läsa det brev till ”the Internet community” som inleder utkastet.

Ty det handlar om ett utkast. Vi efterlyser synpunkter. Helgen efter den kommande är jag i Montevideo nere i södra Sydamerika för att diskutera frågorna i samband med ICANN: s styrelsemöte där. Och inte minst i de kretsar i USA, och i någon utsträckning Tyskland, som intresserar sig för detta kommer debattens vågor med all säkerhet att gå höga.

Oviktigt är det inte. Internet är världens viktigaste infrastruktur, och hur Internet utvecklas och dess olika aspekter regleras inte oviktigt. Att det inte sker genom regeringar och internationella organisationer, utan genom en process som söker bygga konsensus underifrån, och med medverkan av utvecklare, leverantörer och användare, är ingen ointressant framtidsmodell i dessa globaliseringsdebattens dagar.

I USA står ekonomin och väger. Hela världen stirrar i dag på de amerikanska konsumenterna för att se om de kommer att handla mer eller mindre under de kommande månaderna. Där avgörs kanske den globala ekonomins utveckling.

Japan befinner sig i recession efter ett decennium av stagnation. Euroland och EU saktar in allt tydligare och tydligare, med tungviktaren Tyskland som den främste bromsaren. Och i USA är det i dag huvudsakligen den privata konsumtionen som håller ekonomin uppe. Skulle den privata konsumtionen i USA börja falla finns stor risk att den amerikanska ekonomin går in i direkt recession, och då befinner sig plötsligt betydande delar av världen i samtidig tydlig nedgång. Det är farligt.

Men meningarna var delade där borta. Jag satt några dagar uppe i Aspen i Klippiga Bergen med ledande företrädare för centralbanker och näringsliv i USA och andra länder och tittade ner i kaffesumpen. Allt man såg just nu såg illa ut, men samtidigt sade så gott som alla att det kommer att se bättre ut inom ett halvt år eller så. Det lät bra och betryggande, om det nu inte hade varit så att de flesta av dem sade samma sak för ett halvt år sedan.

Och man bekymrade sig på sina håll för att klyftan mellan USA och Europa höll på att vidgas. Ingen anser att Bush-administrationen har handlagt frågan om Kyoto-avtalet med särskilt mycket av finess, men anklagelselistan mot européerna var ändå påtagligt lång både här och i den offentliga debatt som man kunde ta del av.

Den svenska statsministerutflykten till Nordkorea framhölls påtagligt ofta som ett exempel på hur européer har en tendens att försöka att sticka en dolk i USA:s rygg.

Vad var meningen med detta, tillfrågades jag ofta, utan att kunna ge alldeles tillfredsställande svar. Japanska vänner var om möjligt än mer kritiska. I sin senaste och - som vanligt - utmärkta bok om utrikespolitik har Henry Kissinger valt att ta upp detta som ett framträdande exempel på europeisk politik som bara närmast syftar till att skapa problem för USA.

Men bekymren handlade inte bara om Europa, utan i hög utsträckning också om de länder på gränser mellan u- och i-värld som riskerar att komma i kläm i dagens globala ekonomiska situation. Turkiets svårigheter har jag skrivit om tidigare. Brasilien har tvingats till en devalvering av sin valuta med ca en tredjedel. Och just nu handlar mycket om vad som kommer att hända i Argentina.

Argentina är landet som har allt, men lyckats att förslösa det mesta. Under det senaste decenniet har man dock ryckt upp sig, fått bukt med inflationen genom att koppla valutan till dollarn och inlett både privatiseringar och liberaliseringar. Ett tag gick det mycket bra.

Men gick dollarn i skyn, medan den brasilianska realen gick ner. Och Argentinas ledande exportmarknader är Brasilian och EU. När president Menem dessutom inte längre kunde finansiera sina olika offentliga utgiftsåtaganden med engångsintäkter från privatiseringar började han i stället att låna pengar. Så inleddes en snabb upplåning både internt och externt som inte motsvarades av en förmåga att snabbt sanera för att kunna betala tillbaka.

För någon vecka sedan stod man bokstavligen på avgrundens rand. Pengarna forsade ur landet. Paniken var nära. I sista stund beslutade sig IMF för att gå in med ett nytt stödprogram på ca 80 miljarder kr. Det var ett beslut som satt långt inne i ett Washington som tidigare varit kritisk mot att bara lösa ut dem som inte skött sin politik.

Men stödbeslutet handlade minst lika mycket om andra länder också i andra delar av världen som det handlade om Argentina. Under åren sedan Asien-krisen har kapitalflödena till dessa tröskelländer varit betydligt mycket mindre än tidigare, med de långsiktiga bekymmer som detta medför.

En rejäl smäll i Argentina - som ensamt står för ca en tredjedel av dessa länders internationella upplåning - skulle snabbt ha riskerat att strypa också andra länder. Det hade dessutom varit första gången ett arrangemang med en s k currency board - som finns också i de baltiska länderna - hade gått över styr.

Nu är paniken borta för stunden. Men lån innebär bara att man köper tid. Vi kommer att få fortsätta att höra om Argentina, dess bekymmer och den påverkan de kan få på en mycket skör global ekonomisk situation.

På andra sidan Östersjön har man nu firat tioårsminnet av återupprättandet av den statliga självständigheten. I tisdags var det tio år sedan Sverige återupprättade fulla diplomatiska förbindelser med Estland, Lettland och Litauen.

Jag förvånades över att det officiella Sverige - stats- och utrikesministrarna - lät detta passera förbi utan att göra några nedslag som kunde noteras i debatten. Trots allt handlade det om en av de allra viktigaste förändringar i vår del av världen och Europa som inträffat i den tid som är vår.

För tio är sedan var de plötsligt inte längre en del av det sovjetiska imperiet. Det betydde oerhört mycket för dem, och inte så lite för oss. Nu förhandlar de om medlemskap i EU och står med all sannolikhet på gränsen till medlemskap i NATO. Det betyder inte så lite för oss heller, och det skulle inte vara till skada om detta kunde uttalas av vår statsledning.

Men kanske är statsministern alltför upptagen med att bråka med Sten Andersson om vem som gjort mest för att sabotera freden i Mellersta Östern. Skulle man ta herrarna på fullt allvar, och lägga ihop deras respektive uttalande om varandras felsteg, förefaller det samlade svenska inflytandet har varit tämligen så disaströst. Uppbyggligt för den lyssnande omvärlden är det so oder so knappast.

I Tallinn är det nu frågan om en ny president som står i centrum. Den både värdige och väldige - moraliskt mer än fysiskt - Lennart Meri kommer enligt författningen att träda ner. De olika partikandidaterna ställs mot varandra i ett valförfarande som är mycket komplicerat och vars utgång ingen egentligen kan förutse.

Än är Lennart Meri Estlands president, och det är för tidigt att tala för mycket om det han betytt. Hans moraliska resning i svåra situationer har varit betydelsefull inte bara för hans egen nation, med allt vad den gått igenom, utan också för det vidare Europa han nog skulle vilja betrakta som sitt arbetsfält. Han känner Ryssland, dess kultur och dess historia, bättre än de allra flesta, och har på samma sätt som andra i den remarkabla grupp av ledare vars moraliska styrka förde dem fram för ett decennium sedan - Vaclav Havel och Vytautas Landsbergis också bland dem - bidragit till att ge politiken en resning och styrka.

Snart bär det även för min del åter av till dessa länder. Men först skall jag denna vecka snabbt till Genève för olika göranden och låtanden, innan det blir dags för moderat partistämma i Jönköping med avstamp inför framtiden med det nya idéprogrammet.

Tydligt och bra rör man sig framåt. Jag var en gång en av dem som höll i pennan för det idéprogram som efter en del konvulsioner antogs 1978, och som utgjort grunden för den moderata politiken under ett relativt framgångsrikt kvartssekel. Det ersatte då ett tämligt dammigt dokument från 1956, och skälldes i det sena 1970-talets atmosfär ut med besked av både socialdemokrater och andra för att vara nyliberalt och allmänt förfärligt i sitt klarspråk för frihet och sin frontställning mot socialism.

Men det var då det. Tiderna har förändrats, socialismen har fallit samman som system och som alternativ, och kraven på frihet i både Sverige och världen har blivit både starkare och bredare. Så har ett nytt idéprogram steg för steg växt fram.

Det är ett viktigt framtidsbeslut om detta program som kommer att tas i Jönköping. Det nya idéprogrammet skall - på samma sätt som sina föregångare - kunna bära ett kvartssekel fram i tiden.

Och då vill man gärna vara med. Inget är perfekt i denna världen, men moderaterna förblir Sveriges intressantaste politiska parti. Det framgår mindre av det som sägs om det av dem som i grunden står på ungefärligen samma sida, och mer av allt det som sägs om det av dem som står på den andra sidan.

Och i vår modernare tid kommer det att gå att följa moderatstämman också på webben. Websändningar av stämman och vad som kommer att hända där har utlovats på www.moderat.se/ps2001/webtv_asp . Jag utgår från att andra partier på motsvarande arrangemang kommer att kunna erbjuda samma service, och hoppas kunna bidraga med webbadresser till dem också. Politik i helfigur skapar en bättre demokrati.

Efter Jönköping bär det för min del strax vidare. Först till Holland för att tala om den europeiska rymdpolitiken som ett led i deras ansträngningar att skapa en starkare holländsk rymdpolitik. Har någon hört talas om någonting sådant i Sverige?

Sedan till Montevideo för ICANN, och därifrån till nydynamiska Berlin för att diskutera det mesta från Balkan till Sudan innan jag åter får fosterjorden under fötterna.



Stockholm den 29 augusti 2001





Carl Bildt



PS. Och i Norge fortsätter den spännande valrörelsen. Det är nu mindre än två veckor kvar, och den senaste opinionsmätningen visar att Höyre är marginellt större än Arbeiderpartiet och att det är tydlig icke-socialistisk majoritet. Men två veckor är en lång tid i en valrörelse, och det mesta kan fortfarande hända. Följ med på www.aftenposten.no/spesial/valg2001









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]