Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v40/2001
3/10/2001

Vänner,

Världen verkar gå i väntans tider. Tre veckor efter terrorattacken är utropstecknen fortfarande lika starka, men frågetecken om vad som kommer att ske framöver blir allt fler.

Fokus ligger på den internationella koalitionen. I New York möts denna vecka FN: s generalförsamling för att diskutera gemensamma insatser mot terrorismen. Och säkerhetsrådet har redan fattat beslut om två osedvanligt skarpa resolutioner som ger fullmakt för olika typer av insatser.

I de inledande svenska kommentarerna var olika s.k. bedömare ofta säkra på att USA skulle slå till snabbt, urskillningslöst och utan att fråga någon om någonting. Det var ofta med denna bild som bakgrund som debatten fördes.

Men i stället har utvecklingen kommit att gå i ungefär de banor som jag skrivit om i mina två brev sedan den 11 september. Steg för steg har den politiska alliansen mot terrorismen byggts upp. Det har varit viktigt att engagera också FN, och i skuggan av allt annat har också den amerikanska kongressen fattat snabbeslut om att betala USA:s skulder till världsorganisationen.

Och strömmen av ledare från olika muslimska länder och regimer till Washington har varit strid när arbetet fortsatt att engagera dem i politiken. Det finns en insikt om att framgång eller misslyckande i det längre perspektivet kommer att avgöras av hur man lyckas att förankra koalitionen i de olika delarna av den muslimska världen.

I takt med detta, men i tysthet, pågår en militär uppbyggnad. Man medan det förr var en självklarhet att CNN upphetsat följde varje stridsflygplan, varje kryssningsrobot och varje hangarfartyg, och världens övriga bildhungriga TV-kanaler traskade patrull, är det nu största möjliga tystnad som ordinerats. Man vill inte att martialiska bilder skall störa det politiska arbetet i förtid, man vill bevara operativ sekretess och man vill inte skapa intryck av att det finns några enkla och snabba militära lösningar på det problem man står inför.

Att genomföra en militär operation i Afghanistan, för att på detta sätt komma åt basverksamheten för Osama bin Ladens terrornätverk, är ingen lätt uppgift.

En militär operation handlar till mycket stor del dels om underrättelser och dels om logistik. I bägge dessa avseenden står man här inför en besvärligare situation än i många andra fall under de senaste decennierna.

Det gäller ju för det första att avgöra vem som är fienden och därefter var vederbörande befinner sig, eller hur vederbörande kan sättas under press, och för det andra att då ha militära resurser gripbara som snabbt och effektivt kan göra dessa insatser.

Över Afghanistan surrar nu olika underrättelseplattformar för att samla in så mycket information som möjligt. Modern teknologi gör det möjligt för beslutsfattare i Tampa och i Washington att i realtid följa de videobilder plattformarna sänder tillbaka. När Du läser detta brev sitter hundratals analytiker i olika amerikanska centra runt om i världen och stirrar på skärmar som visar direktsända bilder av olika delar av det afghanska landskapet. Teknologin är ytterligt imponerande.

Men svårigheterna är trots detta formidabla.

Sannolikheten för att det går omkring en skäggig man i traditionell klädsel som över sitt huvud bär ett tydligt plakat med namnet Osama bin Laden riktat uppåt är nog begränsad. Men även om så plötsligt skulle vara fallet är det inte enkelt. Då gäller det att t ex ha helikopterburna specialstyrkor med kort startberedskap inom sådant avstånd att de kan nå fram till platsen innan mannen tagit ner plakatet, försvunnit i en buss eller underrättelseplattformen helt enkelt fått slut på bränsle, återvänt hem eller störtat till marken.

Tidsfaktorn är således viktig. Och det är därför man helt enkelt måste ha vissa skyddade baser för helikopterburna specialstyrkor i nära anslutning till Afghanistan, eller kanske t o m inne i landet om dessa kan etableras tillräckligt dolt. Alltför långa flygtider gör att man saknar förmågan att tillräckligt snabbt reagera på de underrättelser som kanske kan komma in.

Jag tror att hangarfartyg i Indiska Oceanen då kommer att vara för långt bort, jag är inte alldeles säker på att detta av politiska skäl kommer att gå i Pakistan. Jag är helt säker på att det inte kommer att ske i Indien, jag vet att det knappast kommer att gå i Iran, och jag är osäker på effekterna om man söker göra det i t ex Uzbekistan med dess olika gamla sovjetiska basanläggningar.

Just nu är det påtagligt tyst om allt detta. Amerikanska och brittiska journalister håller lojalt inne med det som de råkar få reda på, och andra länders journalister saknar i allmänhet den kunskap och kompetens som krävs för att värdera det komplicerade skeendet.

Sekretessen är inte bara militärt motiverad. Än viktigare är nog att man inte vill underminera de olika ansträngningar att politiskt tränga in Talibanregimen i ett hörn som nu sker. Den gamla kungen i exil i utkanten av Rom uppvaktas nu av alla tänkbara och åtskilliga otänkbara, och det talas mycket om att inkalla en traditionell församling av olika traditionella ledare på det sätt som ofta skett i den brokiga och bråkiga afghanska historien.

Uttalanden från Washington har varit oklara på vad det egentligen är som man syftar till. Målet att komma åt bin Laden är glasklart, men om det dessutom handlar om att sträva efter en regimförändring i Kabul, och vad som i så fall skall komma därefter, är långt ifrån klart. Retoriken från den, i sammanhang som dessa, alltid militanta Tony Blair glider dock allt mer över till att se till att en ny ordning införs i Afghanistan.,

Delvis handlar detta om att alla som ser närmare på saken måste reagera mot den typ av regim som talibanerna innebär. Men delvis tror jag också att det handlar om insikten om att den militära uppgiften att leta efter bin Laden i Afghanistan är så krävande att en bättre första väg kanske är att få bort den regim som skyddar honom för att i det kaos som då kommer att uppstå lättare finna honom och beröva honom hans nätverk i landet.

Att i grunden destabilisera Afghanistan behöver inte vara så svårt. Selektiva militära insatser kan ske mot det lilla av mer handgripliga militära resurser som regimen förfogar över, och detta i kombination med uppmuntran av alla möjliga och omöjliga oppositionella strävanden kan mycket väl vara tillräckligt för att driva regimen över gränsen till kaos och kollaps.

Men det som kommer därefter är krävande. Att utifrån insätta en ny regim i Kabul är nog en uppgift man kommer att akta sig noga för. Då handlar det om att i stället söka ena så många inhemska grupperingar som möjligt, men det kommer inte att vara möjligt om man inte enar de olika staterna och aktörerna i området också. Alla grannstater har sin uppsättning av både allierade och fiender inne i det söndrade landet.

Iran har sina favoriter som man sedan länge försett med vapen och stöd. Den auktoritära regimen i Tasjkent i Uzbekistan har sina skäl att blanda sig i eftersom delar av oppositionen mot den har förankring i Afghanistan. Och för Pakistan är det ett mycket starkt intresse att ha ett någorlunda både vänligt och stabilt Afghanistan i ryggen i ett läge där konflikten med Indien om Kashmir är den dominerande. Alla har intressen i det skärningsområde mellan olika områden som Afghanistan bildar, men ingen har egentligen några förutsättningar att dominera.

FN kommer alldeles säkert att spela en viktig roll. Den flyktingtragedi vi nu står i inledningen av kommer att bli avsevärt värre än den vi såg när bombkampanjen över Kosovo utlöstes vårvintern 1999. Snart kommer den hårda vintern i bergen, och allt fler kommer att bli beroende av FN: s nödhjälp för att överleva. Kanske kommer FN också att ombes att spela en än mer direkt roll i det politiska arbetet att ena de olika fraktionerna i landet kring någon typ av regering.

I New York är detta sannolikt ingenting man drömmer om. Kosovo lastades över på FN att reda ut efter det att allt hade rivits upp. Afghanistan är ett om möjligt än svårare fall.

Intet av detta är egentligen nytt. Afghanistan stiger för första gången fram i vår historia när Alexander den Store sommaren 330 före Kristus i sin kamp mot det persiska väldet kommer in i dessa områden. Och i trakterna mellan Samarkand och Indus – de som nu åter är aktuella – skulle han förbli under fyra kringflackande år av ständiga strider, snabbt skiftande allianser och halsbrytande politiska och militära manövrer.

Men de snabba ryttarna norr om Oxus och de envetna krigarna kring Hindu Kush lämnade honom aldrig ifred. Det var inte längre det persiska väldet han krigade mot, utan viljestarka stammar och nationer i mångfald i ett vidsträckt område. Hans makedonska soldater mattades ut allt mer och mer av oförmågan att nå något avgörande, och när de till slut revolterade återstod ingen annan lösning för Alexander än att vända hemåt igen.

En dag i juni 323 före Kristus tog hans dröm om en enad värld slut när han dog i Bagdad. Han hade fällt alla de stora riken som kommit i hans väg, men han hade inte klarat konfrontationen med folken mellan Indus och Jaxartes.

Sedan dess har samma läxa lärts gång efter annan igen.

Den brittiska s.k. Indus-armén erövrade förvisso Kabul, men vintern 1842 var det bara en enda utmattade överlevande som lyckades ta sig tillbaka till Jalalabad. Om vi undantar det revolterande Nordamerika var det i Kabul och Khartoum som kombination av nationalistisk vrede och logistiska svårigheter gav det brittiska imperiet dess med plågsamma nederlag.

När den sovjetiska politbyrån 1979 fattade beslut om att på juldagen invadera Afghanistan, och sände sina specialstyrkor till Kabul för att bereda vägen, föreföll få att ha varnat för konsekvenserna. Ett decennium senare tvingades man att retirera utan att ha uppnått någonting annat än att förstöra ett främmande land och demoralisera en egen armé. Jag minns hur jag långt senare i närheten av Novgorod mötte en rysk flygare som fått medaljen ”Rysslands Hjälte” för att under beskjutning ha flugit ett av de sista ryska flygplanen ut från Kabuls flygplats. Han var märkt av mardrömmen.

Säkert plockades briefingarna om historien fram också i dessa dagar i Washington och i London, och om inte annat så bidrar säkert Moskva med erfarenheter och råd.

Det spel som inletts med jakten på Osama bin Laden håller snabbt på att bli ett geostrategiskt spel som inkluderar hela detta vidare område. Relationerna med de olika centralasiatiska staterna kommer att stöpas om, relationen mellan Indien och Pakistan om Kashmir kommer att påverkas och på ett eller annat sätt måste det byggas broar också till den regionala stormakt som Iran alltid är.

Men det är inte bara där som världen håller på att förändras. Nu smids en allt starkare axel mellan Moskva och Washington, som konkret kommer till uttryck i de starka resolutionerna i FN: s säkerhetsråd. Men konsekvenserna kommer att gå längre än så. En ny semiallians kan komma att växa fram.

Och den kommer då inte bara att handla om de terroristhot som nu står så högt på listan i både Washington och Moskva. Länkarna mellan bin Laden och rebellerna i Tjetjenien finns förvisso. I Moskva sprängdes hyreshus i luften under omständigheter som aldrig riktigt klarlades, men som inför Putins val till president skylldes på de tjetjenska rebellerna.

I USA växer nu stödet för att, i den starka nya försvarssatsning som kommer, också bygga ett nytt robotförsvar. Man har lärt sig att det finns nya hot i en osäker omvärld, och ingen vågar säga att just detta hot aldrig kommer att finnas. Men samtidigt är det nu svårt att tänka sig att detta kommer att genomföras i konfrontation med Moskva, och sannolikheten för någon form av gemensam ansats i denna tidigare så kontroversiella fråga växer snabbt.

Detta är positivt. På andra områden kan det finnas skäl till större försiktighet. Det är nu lätt för Ryssland att i namnet av kamp mot terrorism komma med olika typer av krav. De ryska kraven på Georgien har t ex trappats upp, och president Sjevardnadze är på väg till Washington för att få i alla fall visst stöd.

De senaste två veckorna har jag tillbringar mycket tid i både Estland och Lettland, och där är känslospröten för allting som ens kan antyda stormaktsuppgörelser över deras huvuden ytterligt väl utvecklade. Ständigt möttes jag där av frågan om jag trodde att den nya kvasialliansen skulle kunna komma att medföra att deras NATO-medlemskap bromsades.

De hade visserligen fått amerikanska försäkringar om att så icke skulle bli fallet, men har samtidigt av historien lärt sig att ord är förgängliga och intressen mer handfasta. President Putins politiska offensiv i först Berlin och sedan Bryssel har inte minskat den nervositeten.

Så länge den internationella koalitionen riktas mot Osama bin Laden och hans nätverk, och så länge den vidmakthålls inom den muslimska världen, finns nog förutsättningar att hålla den intakt. Men om perspektivet sedan vidgas till att omfatta terrorism i största allmänhet, vilket ju sägs komma att ske, kommer saker och ting omedelbart att bli mycket svårare.

Är det inte så att det Pakistan som man måste ha som allierad mot terrorismen i Afghanistan samtidigt tolererar och understödjer terrorismen i Kashmir? Och hur gör man med ett Iran där presidenten sannolikt menar allvar med vad han säger, medan andra underhåller Hezbollah-terrorister i t ex södra Libanon? Och vad gör man om Ryssland begär riktigt rejäla krafttag, och t o m förbehåller sig rätten till egna militära ingripanden, mot vad man anser vara tjetjenska terrorister i olika länder?

På mitt hotell i Tartu i Estland hängde en minnestavla över den tjetjenska republikens första president Dudajev. Byggnaden var hans högkvarter under de Sovjetunionens slutår då han som sovjetisk general var befälhavaren för den stora bomb- och transportflygbasen i utkanten på den förtjusande universitetsstaden. Historiens hjul har rullat snabbt under det senaste decenniet.

Men där var min agenda en annan. I Tartu, Tallinn och Riga under de gångna tio dagarna har min agenda varit IT-utvecklingen och framtiden för den nya ekonomin. Och det är svårt att undgå att bli imponerad av vad inte minst Estland har åstadkommit under de senaste tio åren. Med alla olika mått mätt ligger man nu Internet-mässigt på en nivå som minst är genomsnittet inom EU, och med en utvecklingstakt som är högre än i många andra länders.

I det s.k. stenbockska palatset, som nu blivit statsministerkontor, i Tallinn har premiärminister Mart Laar installerat världens första papperslösa regering. I sammanträdesrummet finns skärmar, all pappershantering har upphört, kommentarer och beredning sker via beredning, beslut och ändringar registreras på skärmarna. Hade någon för bara fem år sedan trott att lilla Estland skulle bli ledande i världen när det gällde att modernisera en regerings arbete?

Självfallet återstår mycket för dessa länder. I Riga träffades de tre baltiska premiärministrarna för att diskutera sina respektive planer. Lettland går framåt, och Litauen har starka ambitioner. Och det är inte svårt att se de möjligheter som finns.

I Tallinn möter jag plötsligt nya problem. Det talas om att textilindustrin riskerar att lämna landet, eftersom det nu är billigare på andra ställen. I det som de ser som ett problem ligger självfallet en stor framgång. Just underleveranser till textilindustri tillhör de första stegen på den ekonomiska utvecklingens väg. Och redan har Estland lagt dessa tydligt bakom sig.

I Tallinn krävs det numera förstoringsglas för att se spår efter den gamla tiden, men rör man sig ut på landsbygden är det fortfarande annorlunda. Och det var detta som ledde till att Arnold Rutel den 8 oktober kommer att efterträda Lennart Meri som landets president. Valkollegiet hade en sammansättning som knappast skulle accepteras i andra länder, med en mycket kraftig underrepresentation för de annars dominerande städerna, och så gick det som det gick.

Som symbol för det nya Estland som nu växer fram är den nye presidenten knappast idealisk. Hans bakgrund ligger i det gamla Sovjetestland, även om hans roll under de viktiga frigörelseåren var klar och konsekvent. Han talar ryska, men inte engelska. Men måhända kan han dock komma att tjäna syftet att utjämna en skillnad som kanske annars skulle riskera att växa sig för stor i den snabba omvandlingen av det estniska samhället.

Men nu är jag tillbaka i Stockholm. I morgon är det den 4 oktober och exakt tio år sedan det tillträdde en ny regering bildad av moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater. Vi ville ge Sverige en ny start efter år av fondsocialism, isolering, tredje vägens-politik och i det närmaste total oförmåga att se behovet av förändring och förnyelse.

Det blev viktiga år för Sverige. När man blickar tillbaka tycker jag nog att vi gav Sverige en ny start, som dock senare i viktiga avseenden kommit att försvagas och förfuskas. Vi övertog en ekonomi i fritt fall, och lyckades att vända den till en ekonomi i uppgång. Vi genomförde den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid, och som ledde fram till att jag på midsommarafton 1994 kunde underteckna avtalet om Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen.

Det finns alltid skäl att blicka tillbaka. I en artikel i DN i dag försöker Bengt Westerberg och jag göra det.

Tillsammans hade vi i en uppmärksammad artikel i DN hösten 1990 lagt grunden för den samverkan som via det gemensamma ekonomiska programmet ”Ny Start för Sverige” skulle komma att leda fram till regeringsskiftet. Nu har ett decennium gått, och vi kan börja summera lite av det som dessa år kanske betydde.

Länk till artikeln finns på www.bildt.net men direkt finns den på www.dn.se/DNet/jsp/Crosslink.jsp?p=Dnet&d=129&a=227338&f=debatt.html.

Men snart bär det av för mig. På fredag är det ett år sedan Slobodan Milosevic störtades från makten i Belgrad, och i Venedig samlas en större internationell konferens för att diskutera vart utvecklingen på Balkan är på väg. Situationen i Makedonien är akut, tumultet mellan Serbien och Montenegro påtagligt och valet den 17 november i Kosovo rycker allt närmare.

Och därifrån bär det för min del vidare till Oslo för Nordic Venture Network om utvecklingen inom IT-branschen i Norden. Där läggs nu sista handen på förberedelserna för en ny borgerlig regering.

Många omsorger ägnas nu den ekonomiska utvecklingen. Allt står och väger. USA är med all säkerhet i recession, och världen i övrigt sviktar kraftigt. På lördag möts G7: s finansministrar i Washington för att värdera läger. Viktigt för förtroendet blir att det verkligen blir en rejäl start för en ny frihandelsrunda när WTO möts för ministermöte i Doha i november.

Och den sviktande tillväxten slår inte minst på de fattigaste länderna. Världsbanken räknar med att den försiktiga nedjustering av den globala tillväxten som nu skett leder till att ca 10 miljoner människor i den tredje världen förblir under det absoluta fattigdomsstreck på ca tio kronor om dagen som de annars hade kommit över.

Inte minst därför behöver vi mer av globalisering, öppenhet och samarbete. Inte desperat fundamentalistisk reaktion mot det öppna samhället och en öppen värld.

Stockholm den 3 oktober 2001



Carl Bildt

PS. Kroneländet bara fortsätter. Den svenska kronan har nu fallit lika mycket sedan förra sommaren som den gjorde under de omskrivna höstmånaderna november och december 1992. Skillnaden är att då strävade vi efter att bevara kronans värde, medan vi nu förefaller att ha kastat in handduken helt.









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]