Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v8/1999
22/2/1999

Syster/Broder,

Det verkar som om den internationella politiken nu håller på att bli alldeles överväldigad av det ottomanska imperiets oavslutade räkenskaper.

Ty det finns det som förenar den gångna veckans muller kring kosovoalbaner och kurder. Under århundraden regerades dessa olika områden - från Persiska viken till Donau - av det ottomanska imperiet. Dess successiva sönderfall blev en källa till instabilitet och rivalitet under en betydande del av det förra
århundradet.

Och när det så plötsligt i dess ställe skulle upprättas olika typer av nationella statsbildningar uppkom de olika problem som vi inte minst under dessa dagar påminns om. De multinationella imperiernas mosaik skulle ersättas av de nationella staternas enhetlighet. Gränser skulle dras där gränser i grunden var omöjliga att dra.

Och det är denna oförlösta dramatik vi nu har att brottas med i det ena området efter det andra. Vi gör klokt i att hålla dessa konflikternas och krisernas gemensamma rötter i minnet inte minst därför att det kanske ökar vår beredskap för nästa problem som dessa oavslutade räkenskaper plötsligt kommer att ställa oss inför.

Spelet kring förhandlingarna om Kosovo har i huvudsak följt det mönster och den prognos jag gjort i de senaste av dessa veckobrev. Men det som inträffade när tidsgränsen löpte ut i lördags gav dock en ytterligare dimension av balkanskt spel till detta balkanska problem.

Belgrad sade listigt ja till hela den politiska uppgörelsen om autonomin för Kosovo, samtidigt som man stenhårt vägrar att ens ge sig in i förhandlingar om närvaron av en NATO-ledd styrka i området. Men de, framför allt i Washington, som hade räknat med att detta skulle ge en snabb uppmarsch till flyganfall mot serbiska mål hade knappast räknat med att den albanska sidan på lördagsmorgonen plötsligt skulle börja att kasta rejält med grus i maskineriet och vägra att acceptera viktiga delar av den politiska uppgörelsen.

Inställningen från kontaktgruppens sida är att enbart en politisk uppgörelse knappast räcker, eftersom överenskommelser på papper har en besvärande kort halveringstid i denna del av Europa. Det kan finnas skäl att erinra sig att det för Bosnien undertecknades ett avtal före kriget 1992 och två avtal under kriget 1993 och att Dayton-avtalet 1995 således var det fjärde fredsavtalet för landet. Papper räcker inte. Och det är därför man är så bestämd på att det behövs en styrka starkare än de cirka 1 600 obeväpnade
”verifikatörer” som just nu finns i Kosovo.

Nu har tiden förlängts med tre dygn och tre timmar till tisdag eftermiddag. Men när detta brev skrivs på måndagens förmiddag finns inga kända tecken på att det skett några framsteg. Madeleine Albrights ansträngningar under söndagen var resultatlösa. Det finns en atmosfär av uppgivenhet bakom det franska medeltidsklostrets murar.

Men ett misslyckande skulle vara så allvarligt att det inte får vara en möjlighet. Om flygoperationer skulle utlösas talar mycket för att det leder till en humanitär katastrof i Kosovo i samband med att strider i stor skala riskerar att bryta ut.

Som jag skrev förra veckan ser jag i det läget inget alternativ till att NATO fullföljer genom att gå in med marktrupp i Kosovo i syfte att då säkra genomförandet av det som till stora delar dock accepterats i Rambouillet.

Men för detta finns i dag knappast någon beredskap. Det går relativt snabbt - mindre än ett dygn - att evakuera internationell personal från Kosovo och inleda flygoperationer, men det finns i dag inga som helst logistiska eller politiska förutsättningar för att snabbt följa upp det med en markoffensiv in i provinsen. Och i glappet mellan dessa kan konsekvenserna - inte minst de humanitära - bli katastrofala.

Till detta skall läggas en del mer legala aspekter på situationen som man inte alldeles kan sopa under mattan. Det handlar om militära våldshandlingar riktade mot en självständig nation. Jag har svårt att se att sådana kan ske utan att de ges någon form av förankring i den internationella rätten.

Timmarna tickar nu tydligt. Tiden till i morgon eftermiddag är kort. I går landade sju B52-bombplan på baser i Storbritannien. I dag måste det nog landa någon i Belgrad för diskreta eller öppna samtal för att det skall finnas förutsättningar att föra förhandlingarna vidare under de kommande dygnen.

Blir det också albansk accept av det politiska avtalet borde det ligga i serbiskt intresse att få någon typ av stark internationell närvaro för att säkra avtalets genomförande. Det borde vara möjligt att nå någon form av kompromiss om den politiska ramen för en sådan styrka som kan accepteras både av ett Belgrad som ser NATO som fiende och ett Washington som ser NATO som förutsättningen för amerikansk kontroll.

Just när detta brev når ut sitter EU:s utrikesministrar i möte i Luxemburg för att diskutera såväl denna fråga som den tillspetsning som nu skett av den kurdiska frågan genom att Turkiet i tisdags i förra veckan lyckades att i Nairobi tillfångata PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Det egentliga huvudärendet - att förbereda det särskilda informella toppmötet på Petersberg vid Bonn på fredag om EU:s budgetfrågor - riskerar nog att komma i skymundan.

Frågan om relationerna mellan Turkiet och det övriga Europa är av stor långsiktig betydelse. Turkiet är en smältdegel av folk och traditioner som genom Mustafa Kemal Atatürks sekulära revolution i början av seklet försöker att träda fram som en nationalstat bland andra. Av det som var kärnan i det mångfasetterade ottomanska imperiets skulle formas en sammanhållen nationell stat.

Det har inte varit en enkel utveckling. Ett massivt tvångsutbyte av människor mellan Grekland och Turkiet in i början av 1920-talet skapade helt nya realiteter. Och dessförinnan hade relationerna med armenierna lett till att dessa utsattes för ett brutalt och tragiskt folkmord. Men medan armenier, greker och judar har tillerkänts speciella rättigheter i det moderna Turkiet
- ett förhållande som har sin bakgrund i att de är icke-muslimska folk i ett i grunden muslimskt samhälle - har olika muslimska folk i landet, varav kurderna är det största, inte kommit att ses på samma sätt.

Bilden av ett Turkiet som förtrycker alla kurder är en felaktig bild. I mångt och mycket är de väl integrerade i det turkiska samhället. Många framstående män och kvinnor i Turkiet av i dag
är kurder. Och många kurder har kommit att bli mycket av turkar. Det uppges t ex att PKK-ledaren Öcalans vardagsspråk är turkiska, medan han inte riktigt behärskar de sinsemellan olika kurdiska språken lika bra.

Många av de påtagliga problem med mänskliga rättigheter som finns i dagens Turkiet har förvärrats genom den brutalitet som blivit en följd av den väpnade kamp som PKK inledde mot landet kring 1984. Med baser främst i ett Syrien, som haft politiska skäl att ge PKK stöd, har man organiserat väpnade terroroperationer in i sydöstra Turkiet. Det hävdas att detta krig sedan dess lett till cirka 30 000 dödsoffer.

Det råder ingen som helst tvekan om att PKK är en organisation som arbetat med terrorn som instrument. Och det är värt att notera att denna terror inte minst riktat sig mot de kurder som ställt sig kritiska mot den strikt kommunistiskt inriktade organisationen. Så har det varit i Turkiet - och så har det varit i Sverige.

I början av 1980-talet gjordes ett försök från Öcalans sida att etablera bas för PKK i Sverige. Hans hustru reste länge omkring på svenskt pass. Om jag inte missminner mig var han själv också här i samband med förberedelser för flyttning hit.

Av detta blev dock intet. Och den minnesgode kanske erinrar sig att det var de svenska myndigheternas stopp för detta som Hans Holmér hade som startpunkt för det s k PKK-spår som, enligt hans mening, förde fram organisationen som misstänkt för mordet på Olof Palme i februari 1987. Detta s k spår kom ju att leva anmärkningsvärt länge, och när det avskrevs som oseriöst av säkerhetspolisen fördes det som bekant vidare i den s k Ebbe Carlsson-affär som kom att leda till en del spektakulära politiska förvecklingar inom och kring socialdemokratin.

Att så kunde bli fallet hade sin bakgrund också i de politiska mord som PKK hade begått i Sverige under 1984 och 1985 under uppseendeväckande former, och som visade att det fanns en av PKK fjärrstyrd infrastruktur för mord i Sverige.

Dock var denna infrastruktur för mord i allt väsentligt riktad mot andra kurder. Det var mönstret inte bara i Sverige, utan också i de motsvarande operationer som skedde i Danmark, Holland och inte minst i Tyskland, som efter bakslaget i Sverige allt mer kom att bli den europeiska basen för det PKK som annars styrdes av Öcalan i ett Damaskus där han hade regimens både skydd och stöd.

Under de senaste åren har dynamiken i den kurdiska frågan gradvis förändrats. Såväl den turkiska armén som de två stora kurdiska grupperingar som kontrollerar norra Irak har haft framgångar i sina försök att reducera PKK:s baser och möjligheter. Även om i dag flertalet kurder i Turkiet lever i landets västra delar med Istanbul som centrum så har de konflikter som finns också fått näring i den sociala och ekonomiska underutvecklingen av landets sydöstra delar. Stora insatser för att påskynda utvecklingen börjar dock gradvis att ge resultat.

När Turkiet pressade Syrien till att ge upp sitt stöd för PKK inträdde en ny situation. Öcalan inledde sin vandringsfärd genom Europa. Och det är synd att säga att frågan hanterades med glans av de regeringar i främst Bonn och Rom som i sin förvirring inte verkade veta någonting. Crescendot på dramat blev så den grekiska regeringens spektakulärt allsidiga misslyckande i ärendet.

Att PKK fortfarande är en centralt styrd organisation har med all
önskvärd tydlighet visats under den gångna veckan. Över hela Europa har angrepp riktats i vågor mot olika ambassader och organisationer.

Det ligger betydande faror i den utveckling vi nu ser, och det är därför det är så viktigt hur den turkiska regeringen under Bülent Ecevit nu hanterar situationen. Att det förestår lokala, regionala och nationella val i Turkiet i mitten av april inbjuder självfallet till att spela hårt på den turkiska opinion som nu känner triumf över att den man som ses som ansvarig för så mycket av mord och lidande fångats in, och socialdemokraten Ecevit har tidigare under sin politiska karriär visat en förmåga till nationalistiska äventyr som ställt till mycket stor skada för hans land.

Själv har jag varit i kontakt med mina politiska vänner i Turkiet för att understryka den betydelse som hanteringen av hela denna situation har för den framtida utvecklingen av relationerna mellan Turkiet och det övriga Europa. Som medlem av Europarådet har Turkiet samma förpliktelser som till exempel Sverige när det gäller respekt för rättsordning i samband med den rättegång mot
Öcalan som nu förestår.

Andra kontakter kommer att vara av långt större betydelse. På onsdag kommer till exempel Europakommissionens vice ordförande Hans van den Broek till Ankara på ett sedan tidigare planerat besök. Den förtroendefulla dialogen är en förutsättning för framstegen.

Däremot tror jag att ett agerande som den svenska regeringens - ett överslätande brev till PKK i förening med offentliga uttalanden om att man inte ser något skäl att tala med företrädare för Turkiet - i bästa fall leder till att man inte får något inflytande alls i dessa frågor.

Jag känner kurder som ser Sverige som sitt hemland, och som känner skräck och avsky för det som PKK står för. De är rädda för att Sverige skall bli arenan för hårda politiska motsättningar inte bara mellan turkar och kurder, utan också olika kurdiska riktningar. Det skulle svårt skada dem och deras möjligheter i Sverige. Många har flyttat till Sverige för att slippa konflikter
- de vill lika lite som vi andra ha dem importerade hit.

När jag i lördags såg en stöddemonstration för Öcalan dra genom Stockholm med unga människor med än yngre barn som slungade ut slagord av hat fyllde det mig med oro för framtiden. Där fanns en grund för det vi såg i somras när PKK tog över en del av SSU och kidnappade barn till träningsläger för våld. Där fanns fröet till konfrontationer som gynnar vare sig kurder eller Sverige i övrigt.

Ett successivt närmande mellan Turkiet och det övriga Europa är en långsiktig, känslig och viktig process. Den kan komma att underlättas - eller försvåras - av det som nu händer. So oder so
är det viktigt att det också i vårt politiska liv och i vårt offentliga samtal finns en medvetenhet om frågornas betydelse som går utöver dagens rubriker och tillfälligheter.

I veckan som gick fortsatte dialogen om företagandets villkor och de åtgärder som detta måste leda till.

Och detta var veckan då Sverige fick ett sällsynt internationellt genomslag för sin situation. Business Week - som torde förtjäna beteckningen världens ledande affärstidning - hade Sverige som s k cover story med en granskning av vår situation som borde leda regeringen till handling.

Dess ledarkommentar om vårt land och dess möjligheter kan det finnas skäl att citera med viss utförlighet:

”Sweden has long enjoyed greater economic importance than its small size alone would have justified... But the country is at a crossroads now. Its big companies are being broken up and acquired by global competitors. Business and entrepreneurs are leaving - partly to escape punitively high taxes. There is widespread fear that this could aggrevate unemployment... and turn Sweden into economic backwater... That does not need to happen... Sweden, with its love of the Internet and mobile phones, could be well positioned to become a world leader in new industries... But substantial changes in government policies are needed... If Persson doesn’t act, Sweden’s more creative people and companies will continue to vote with their feet.”

Så är det. Och varje möte jag har, inte minst med den nya generationens IT-företagare, får den bilden att framstå med än större styrka. Jag hör ofta från regeringen att de tycker att olika storföretagare överdriver när de beskriver situationen. Men i själva verket är det min uppfattning att dessa storföretagare i den bild de ger inte till fullo fångar den dynamik som finns i den snabbväxande IT-företagsamheten.

Och det är just denna som Sverige måste satsa på! Och det kommer inte att vara möjligt utan rejäla förbättringar av företagandeklimatet. När teleföretaget Netnet startade för några
år sedan med en ny lösning för billigare teleförbindelser var det många som hoppades på en ny svensk framgångssaga. Och framgång blev det, men numera amerikansk i stället för svensk, eftersom det med tunga skatter i Sverige inte gick att få fram riskkapital för att finansiera expansionen.

Det finns alltfler historier om de små som flyttar tyst, och som därmed blir stora utanför Sverige. Gör vi ingenting nu kommer den utvecklingen att accelerera.

När den s k rosengrengruppen sammanträdde i onsdags kväll var regeringen beredd att diskutera vissa skattejusteringar också nästa år. Det är bra. Men det förefaller som om man fortfarande inte är beredd till snabba beslut om de olika skatter och begränsningar som är av betydelse inte minst för den nya företagsamhetens möjligheter.

Denna vecka börjar avgörandet närma sig. Det går inte att låta denna regeringens mångfasetterade gruppterapi utvecklas i riktning mot en perpeteum mobile. På torsdag sammanträder den parlamentariskt sammansatta skattegruppen. Och på fredag är det dags för rosengrengruppen igen. Tidsgränsen för den senare är satt till måndagen 1 mars.

Förr eller senare måste landets regering börja att skaffa sig en politik bortom pratandet. Det går inte att bara tillsätta ständigt allt fler grupper - i dag tillsätter Mona Sahlin för
övrigt ytterligare en i den redan långa raden. Det är politik - inte prat! - som behövs.

Och det vore en tragedi för Sverige om socialdemokratiska Östra Småland fick rätt i sin ironiska prognos från i lördags:

”Goddag Mödde Åsbrink, är skattepaketet färdigt än? Goddag, Tödde Persson, det bidde inget skattepaket. Jaså, bidde det inget skattepaket. Vad bidde det då? Det bidde bara en skatterabatt för utländska experter, Tödde. Tack för det i alla fall, Mödde.”

Men Östra Småland vet bättre än jag hur svårt socialdemokraterna har att bryta upp från det gamla. Den senaste veckan har tyvärr visat hur de röda ränderna sitter i.

Se på SSU-ordföranden Nordströms statliga utredningsförslag om att försvåra för den fria radions möjligheter. Eller se på det som händer på bostadspolitikens område.

Envist motstånd mot tankar som förenar moderater och miljöpartister om att man skall kunna äga sin egen lägenhet. Desperata förslag att försöka stoppa enskilda hyresgäster i kommunala bostadsföretag att bli ägare av sina lägenheter. Och förberedelser för dramatiska skattehöjningar riktade mot dem som bor i bostadsrätter.

Det som förenar är tydligt - stark motvilja mot enskilt ägande, stark tendens att ta till höjda skatter på område efter område.

Och det är dessa röda ränder i politiken som lett till många av Sveriges problem. Samtidigt som jag i förra veckan diskuterade skatteproblem med framgångsrika IT-företagare diskuterade jag skatteproblem med ensamstående kvinnor som hade drabbats av kraftiga krav på återbetalning av bostadsbidrag som preliminärt betalats ut för högt.

Hade jag råd att betala tillbaka 700 kr i månaden så skulle jag inte ha behövt bostadsbidrag, skrev en förtvivlad mamma till mig, och lade till att om skatterna var rimliga hade hon kunnat stå på egna ben utan beroende av dessa bidrag.

Högskattesamhället begränsar både den framgångsrika IT-företagaren och den ekonomiskt trängda ensamstående mamman. Ibland sägs det att vi moderater talar för mycket om de problem som skatterna innebär. Jo, det låter sig alltid sägas. Men förmår vi inte göra någonting åt viktiga delar av skattesituationen i Sverige kommer vi att misslyckas med mycket annat också. Den sanningen tål att upprepas.

Denna måndag styr jag min kosa lätt norrut till Uppsala för att där under eftermiddagen titta på framgångsrika nyföretagare och framtidsinriktade forskningsprojekt. Det fullföljer det jag gjorde i Lund förra måndagen med besök på bland annat Framtidsfabriken med dess bredbandstänkande och Active Biotech med dess spännande läkemedelsforskning.

Mot slutet av denna vecka skall jag först till S:t Petersburg för att tala inför en stor internationell konferens om fred och krig och därefter vidare till Estland för att i Narva, Tartu, Pärnu och Tallinn delta i den estniska valrörelsen och känna temperaturen på samhällsutvecklingen i detta vårt lilla men för framtiden så viktiga grannland.

Valet i Estland är söndagen den 7 mars. Mot varandra står i grunden två stora koalitioner av partier, vilket är en nödvändighet mot bakgrund av att inget parti är stort nog att etablera en dominerande ställning.

Vårt direkta systerparti är Pro Patria som åter leds av Mart Laar, framgångsrik statsminister under de viktiga inledande åren av reformpolitik i Estland. Han satte landets europeiska reformkurs med större tydlighet än någon annan.

Pro Patria har samarbetat med Folkpartiet och Moderaterna - vilket råkar vara Estlands socialdemokrater - i opposition sedan 1997, och dessa tre partier har nu också ingått ett avtal med Reformpartiet om att bilda regering om de får tillräcklig majoritet. De har en tydligare agenda när det gäller den ekonomiska reformpolitiken än den nuvarande regeringen, samtidigt som jag tror att de i grunden kommer att fullfölja den relativt
öppna nationalitetspolitik som är av stor betydelse för landets framtid.

Mer om detta blir det säkert i nästa veckas brev. Då befinner jag mig dessutom på väg till måndagsresa till Frostviken i nordligaste Jämtland för att se på den nya företagsamhetens möjligheter långt borta från storstäder, universitet, flygplatser och presskonferenser.

Stockholm den 22 februari 1999



Carl Bildt

PS. Interner bryter ständigt ner nya gränser. Nu har strikta Saudiarabien öppnat sitt första Internet-café, med lokalisering i Jeddah. Och till detta har också kvinnor getts tillträde - dock fortfarande i separat rum från männen. Det blir väl e-mail t v ...









Saturday 
16/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]