Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v42/2001
16/10/2001

Vänner,

Om det fortsatta afghanska dramat, den successiva utvecklingen av strategin och dess svårigheter, nobelprishyllade FN:s avgörande roll för framtiden, mjältbrandsmysterierna, veckans val och kommande helgs viktiga möten i Shanghai och i Gent.

Vi är inne i det nya krigets dimmor. Vi sköljs över av bitar av information, men har ibland svårt att se helheten i det som sker. Och det gäller med stor säkerhet även de som är de ledande aktörerna i dramat.

Efter politiska och militära förberedelser inleddes den 7 oktober militära operationer mot mål i Afghanistan. Även om uppmärksamheten kring dessa flygoperationer är betydande, envisas jag med att hävda att deras betydelse inte skall överdrivas. De är nödvändiga inslag i en samlad strategi, men det är andra komponenter som kommer att vara de avgörande.

Byggandet och vidmakthållandet av den politiska koalitionen, inte minst i den muslimska världen, förblir den alldeles avgörande uppgiften. När utrikesministrar från 56 länder samlades till extramöte i Qatar med den islamska världskongressen i veckan som gick var fördömandet av terrorismen entydigt, och någon kritik mot de då inledde flygoperationerna mot mål i Afghanistan framfördes inte av mötet.

Ledarna för de olika muslimska länderna vet att det hot som Osama bin Laden och hans terrornätverk utgör ytterst är riktat mot dem än mer än vad det är riktat mot t ex USA och Israel. Det handlar, som jag skrivit tidigare, om en konflikt framför allt inom den muslimska världen, om än konfliktfrågan mycket handlar om denna världs relation till världen i övrigt.

Vid fredagsbönen i den Stora Moskén i Mecka varnades det för att lyssna på falska profeter, och i de palestinska områdena har man konstaterat att bin Ladens intresse för deras problem verkar lite nymornat. I moskéerna i Kairo predikas fortfarande försoningens budskap. Och även om vi ser TV-bilder från kravaller i Pakistans gränsområden förefaller kärnlandet Punjab och deras avgörande städer Karachi och Lahore inte att vara i revolt mot den förda samarbetspolitiken med USA.

Men samtidigt är det alldeles uppenbart att man gärna skulle se att just dessa operationer bringades till ett snabbt slut. TV-bilder från hangarfartyg och kliniska kamerabilder av bombträffar kontrasteras med bilder från flyktingläger, desperata människor och hjälplösa hjälparbetare på ett sätt som med tiden kommer att bli allt svårare att hantera.

Hitintills förefaller flygoperationerna att ha varit betydligt mer begränsade än vad man får ett intryck av. Den första nattens mer intensiva anfall utfördes av ca 40 flygplan, veckan därefter förefaller antalet att ha gått ned, och under den gångna helgen talas det om ca 25 flygplan i insatserna.

Detta skall då jämföras med Kosovo-kriget våren 1999 där man inledde med insatser med ca 200 flygplan om dagen och sedan under de 78 dagar operationer pågick trappade upp till det flerdubbla antalet. Och går vi tillbaka till Gulf-kriget handlade det om avsevärt mycket större antal än så i flygattackerna mot den irakiska armén i Kuwait och Irak.

Skälen till att de är betydligt mer begränsade är dels de logiska svårigheterna med baser, avstånd och anflygningsvägar och dels det faktum att det efter 22 år av mer eller mindre kontinuerligt krig inte finns så mycket kvar att bomba i detta land.

I Washington och London säger man nu att flygoperationerna under den första veckan har nått sina mål och varit framgångsrika. Men det är nog alldeles beroende på vilka mål man hade för denna vecka, och eftersom dessa aldrig uttalats går det inte att avgöra om uttalandena är korrekta eller inte.

Det är lätt att se en del begränsade mål som uppnåtts. Det afghanska luftförsvaret var ett av de allra minst imponerande i hela världen, men av det lilla som fanns finns nu än mindre kvar. Koncentrationer av tyngre militär materiel fanns det med all sannolikhet inte heller så mycket av, men även här har det lilla som fanns nu blivit än mindre. Talibanernas militära kapacitet har i vissa begränsade avseenden begränsats.

Till detta kommer att man anfallit regimens infrastruktur i form av dess enda fungerande radiostation och nu tydligen också delar av de telekommunikationer som är av betydelse för att hålla olika delar av talibanområdet samman. TV har som bekant förklarats vara synd och förbjudits sedan ett bra tag tillbaka, och sedan i somras gäller samma sak för Internet.

Regimen har därmed begränsat sig själv till en enda radiostation som sänt ut en blandning av religiösa och politiska paroller. Efter att ha störts ut av störsändare attackerades den med kryssningsrobotar under den andra natten, och mig veterligt har den inte kommit igång igen. I gengäld förefaller det inte heller som om planen att flyga in specialflygplan över Afghanistan för att sända alternativa sändningar på talibanradions frekvens har kunnat förverkligas.

Ofta finns det en förväntan om att själva inledandet av flygoperationer skall få en chockverkan som leder till mer eller mindre omedelbara politiska och militära förändringar. Oftast blir så inte fallet, utan det som kan inträffa är snarare det motsatta, nämligen att de som utsätts för attackerna konstaterar att hur störande dessa än är, så är deras effekter begränsade, och därmed växer stundtals fram en känsla av man står starkare än man var innan flygoperationerna inleddes.

Om så är fallet inne i det isolerade Afghanistan eller inte går inte att veta. Någon omedelbar regimkollaps, vare sig militärt eller politiskt, har vi sannolikt inte fått under de snart tio dygn som förflutit sedan flygoperationerna inleddes. Och därmed är det naturligt att arbetet nu inriktas på det längre tidsperspektivet.

Det är viktigt att notera, att medan man inledningsvis ställde kravet på talibanregimen att utlämna Osama bin-Laden och terroristnätverket i övrigt, och därmed indirekt sade att om så skede skulle man låta saken i övrigt bero, har fokus nu tydligt förskjutits till en regimförändring i Afghanistan.

Bakom detta ligger dels det faktum att talibanerna inte utnyttjade de ca tre veckor då man kunde ha hörsammat kraven från bl a FN:s säkerhetsråd och dels bedömningen att de dominerande mer fundamentalistiska talibanerna nu blivit så sammanvävda med sina utländska terroristgäster att någon möjlighet att separera de två de facto inte finns.

Det är efter den 11 september som världen vaknat upp inför de problem som laglösheten i Afghanistan innebär. Men för FN är detta alls ingen nyhet. Och när generalsekreterare Kofi Annan och FN som sådant nu får dela på Nobels Fredspris för 2001 kan det finnas skäl att amvända detta som ett exempel på det arbete bortom rubrikerna som organisationen utför och som nu med rätta belönas av den norska nobelkommittén.

I Afghanistan har FN inte bara varit engagerat i de humanitära frågorna. Efter den sovjetiska reträtten från Afghanistan 1989 kunde många flyktingar återvända, men därefter kom situationen successivt att förändras till det värre igen dels genom ihållande inre strider och dels genom den rekordtorka som landet upplevt under de senaste åren. En massiv FN-koordinerad hjälpoperation har varit miljoner människors enda möjlighet till överlevnad i de afghanska bergen och i de överfyllda flyktinglägren runt landets gränser.

Men engagemanget har, och det med all rätt, inte stannat vid detta, utan generalsekreteraren har dessutom haft en personlig representant engagerad i politiska samtal - Francesc Vendrell - under de senaste två åren.

Regelbundet har generalsekreteraren rapporterat till säkerhetsrådet om det arbetet och de bedömningar som kunde göras av situationen i landet. I den senaste rapporten - www.un.org/Docs/sc/reports/2001/789e.pdf mindre än tre veckor före angreppet den 11 september - finns det en underton av kritik mot säkerhetsrådet för att inte ha tagit situationen på tillräckligt allvar kombinerat med en vädjan om att man snabbt skulle kunna ena sig om en starkare internationell strategi för fred i Afghanistan.

För ett år sedan fanns vissa försiktiga antydningar till framgång. FN lyckades övertala talibanerna att förbjuda den opiumproduktion som då hade blivit den största i världen. Och i november kom man överens om att i FN:s regi inleda samtal mellan bl a talibanregimen och den s k norra alliansen i syfte att nå fram till en politisk överenskommelse som skulle leda till fred i landet.

I det första avseendet förefaller det faktiskt som om talibanerna, av det ena eller det andra skälet, levt upp till de löften de gett. Olika FN-rapporter verifierar att opiumproduktionen i alla fall avsevärt reducerats, och noterar den ytterligare misär som detta lett till i de betydande områden där detta tidigare var den enda möjligheten till försörjning. Flyktingströmmar har tilltagit också av detta skäl.

Men i det andra avseendet har det inte gått alls. I december förra året beslutade säkerhetsrådet om vissa ekonomiska sanktioner mot Afghanistan därför att man vägrat att lämna ut Osama bin Laden och ingripa mot terrorismen i landet. Detta kom av talibanerna att tas som en förevändning för att avbryta alla samtal som FN var inblandade i samtidigt som man inledde en inhemsk kampanj för att skylla de ekonomiska svårigheterna i landet på FN och dess sanktioner. Svårigheterna ökade för FN både vad gällde det rent politiska fredsarbetet och vad gällde det humanitära hjälparbetet. Jag minns mina egna samtal i våras med en mycket bekymrad Vendrell.

I början av året var Kofi Annan själv i området och förde i Pakistan samtal med bl a talibanregimens utrikesminister i syfte att bryta dödläget och försöka få igång samtal i enlighet med vad man skriftligt hade kommit överens om i november. Men det misslyckades.

När regimen därtill sprängde de historiska Buddha-statyerna i luften var det tydligt att mer fundamentalistiska falanger inom talibanerna hade fått överhanden i den debatt om inställningen till omvärlden som alldeles uppenbart pågått i Kabul och Kandahar. Att den som mer modererad betraktade regeringschefen Rabbani avled under våren kan ha bidragit till denna utveckling.

Sedan dess har Kofi Annan och FN-sekretariatet rapporterat till säkerhetsrådet också om det faktum att man sett en ökad närvaro av, och trott sig kunna konstatera ett ökat politiskt inflytande från, olika utländska beväpnade s.k. gäster, d v s i praktiken de väpnade grupper av terrorister och andra som ser sin yttersta lojalitet till Osama bin Laden. Vridningen från antydan till möjlighet till en politisk öppning för ett år sedan och de allt hårdare dragna konfrontationslinjerna även före den 11 september går lätt att se i de regelbundna rapporter om både den humanitära och politiska utvecklingen som lämnats till säkerhetsrådet.

I efterhand kan alltid diskuteras om den förda politiken i alla avseenden var så vis. Var det klokt av säkerhetsrådet att i december förra året, utan att ens generalsekreterarens personlige representant informerades, besluta om ekonomiska sanktioner så gott som omedelbart efter det att man nått överenskommelse om att under FN-ledning inleda politiska samtal? Sannolikt inte.

Men samtidigt måste man i ljuset av det vi i dag vet fråga sig om de mer modererande krafterna inom talibanledningen som då föreföll vinna mark i de avgörande frågorna om t ex terroristbaserna någonsin skulle ha kunnat hävda sig mot det starka både ekonomiska och militära inflytande som Osama bin Laden och hans nätverk uppenbarligen haft. Hade den 11 september ha kunnat förhindras av en annan politik i dessa frågor? Sannolikt inte.

Jag återger detta inte minst för att i ljuset av Nobels Fredspris belysa det svåra arbete som FN har att utföra. Antalet högtidstal om vikten av förebyggande diplomati tycks ibland stå i omvänd proportion till det stöd man verkligen är beredd att ge sådana insatser.

Jag känner det väl från Balkan. Alla de som arbetar och arbetat inom FN-systemet känner igen den bitterhet som finns när mödosamma insatser av FN som skulle kunna leda till framgång aldrig följs upp, eller när misslyckanden som FN icke bär ansvaret för används som argument för att visa att FN inte duger så mycket till.

Inte minst i ljuset av detta är fredspriser så glädjande. Kofi Annan är den som självklart står i rampljuset, men runt om i världen finns många tusen hårt arbetande och djupt engagerade människor vars steg nu känns lättare och gladare.

Flygoperationerna mot Afghanistan kommer säkert att fortsätta, även om jag tillhör dem som tror att de betyder mindre, och att inte mycket är att förlora på att ha dem påtagligt begränsade. Och möjligen har också de operationer med olika helikopterburna specialstyrkor som jag skrivit om tidigare nu försiktigt inletts.

Det förefaller som om vissa av dessa förband nu har vissa basmöjligheter i området, och när det finns ett underrättelseunderlag har vi därmed anledning att utgå från att de kommer att sättas in. Men om detta kommer vi intet att få veta förrän långt efter det att någonting uppnåtts. I sak betyder dessa operationer dock vida mer än de flygoperationer som nu får sådan uppmärksamhet.

Allra viktigast är dock det politiska arbetet med Afghanistans framtid. Och här är jag övertygad om att FN kommer att få den ledande rollen. Kofi Annan har nu beslutat att förstärka sitt Afghanistan-team med att åter utse Algeriets f d utrikesminister Lakhdar Brahimi till sin särskilde representant som komplettering till Vendrell. Han är en klok och erfaren man, nu i New York för överläggningar om hur arbetet skall läggas upp, och senare denna vecka med fortsättning i Washington.

Mycket centreras nu kring möjligheten att få den gamle exkungen Mohammed Zahir Shah i Roms norra utkanter att inkalla en nationell församling - Loya Jirga - för att ena olika grupperingar kring en ny regim i Kabul.

Loya Jirga är en form av nationell församling som har en lång historia i regionen. Tillbaka till Djingis Khans dagar har man då och då samlat de äldsta och visaste och mäktigaste för att fatta och förankra avgörande beslut. Och detta har dessutom fortlevt ända in i våra mer eller mindre moderna dagar. Även när det skulle etableras kommunistisk stat med hjälp av den sovjetiska armén i Afghanistan skrevs institutionen Loya Jirga faktiskt in i konstitutionen.

FN och andra har under de senaste åren försökt att ena de olika initiativ till att sammankalla en Loya Jirga som finns. Det har handlat om ett s.k. Rom-initiativ, ett s.k. Cypern-initiativ och en s k Bonn-process i det mönster som varje exilsamhälle erbjuder många exempel på. Men nu koncentreras ansträngningar till Rom, ex-kungen och försöken att förhandla fram ca 120 medlemmar av en Loya Jirga som kunde sammanträda någonstans och ge Afghanistan en regering som skulle kunna accepteras av de flesta.

Men svårigheterna är formidabla. Mohammed Zahir Shah var kung i Kabel mellan 1933 och 1983, utmärkte sig inte för så mycket av aktivitet då, och har inte utmärkt sig för så mycket aktivitet under decennierna i exil heller. Under den sovjetiska invasionens år spekulerades mycket om att han kanske skulle kunna stiga fram som nationell ledare, men därav blev i slutändan intet.

För att man nu skall lyckas måste alla vara med på vagnen, och för att det skall vara möjligt måste FN sitta i förarsätet på ett eller annat sätt. Förutom att tala med olika exilgrupper handlar det om att i direkta samtal finna den minsta gemensamma nämnaren mellan bl a Pakistan, Iran och Uzbekistan. Och det enda dessa för dagen torde kunna ena sig om är FN: s roll. Vackert så - någonstans måste allting ta sin början.

Det är först när detta arbete nått en bit framåt som det är klokt att på ett eller annat sätt försöka att accelerera ansträngningarna att militärt inne i Afghanistan besegra talibanregimen. Skulle den kollapsa i dag, skulle resultatet mycket väl kunna bli ett kaos där alla kringstater försöker att säkra sitt, Osama bin Ladens krigare regerar mitt i detta kaos och det mänskliga lidandet bara blir ännu mycket större.

Att USA uppenbarligen hitintills avstått från flyginsatser mot de talibanstyrkor som förstärkts i området mot den norra alliansen tyder på att man utgår från samma bedömning. En intern omvälvning inom de pushtun-dominerade områdena söder om Hindu Kush är en annan sak, men en återgång till det kaos och krig som rådde i Kabul när dagens norra allians försökte regera där skulle snarare riskera att ena resten av landet mot dem. Igen, frestas man tillägga.

Både den politiska och den militära bilden i detta nya krig är således utomordentligt komplicerad. Och med all sannolikhet kommer den att kompliceras ytterligare. Att det nu sker en upptrappning av konflikten om Kashmir - som redan lett till tre krig - mellan Indien och Pakistan kommer om inte annat att ställa mycket stora krav på USA: s utrikespolitiska förmåga.

Och påverkan syns över hela den muslimska världen. Till den komplicerade situationen i och kring Saudiarabien hoppas jag kunna återkomma mer i detalj. Påverkan på konflikten mellan Israel och Palestina är också allt tydligare, med ett Israel som bittert antyder att de håller på att förrådas, och en tydlig strävan att åter få igång någon typ av fredsprocess, för att på det sättet visa den muslimska världen att man förstår också deras lidande i denna konflikt.

Parallellt med den ökande komplexiteten kring Afghanistan har vi dessutom ny att hantera mjältbrandsrädslan, även om denna är långt mer en epidemi av rykten än av sjukdom. Vad som ligger bakom de enstaka fall som konstaterats och behandlats vet vi inte, men ryktesepidemin börjar nu att bli ett betydande problem i sig.

Lärdomen av det fåtal fall som konstaterats är att faran i de flesta fall är liten. Mjältbrand kan vara ett ytterligt allvarligt biologiskt vapen, men det kräver en kompetens och färdighet som uppenbart inte finns i dessa fall, och därmed är faran som det nu ser ut mycket begränsad.

Hur detta kommer att påverka de viktiga internationella möten som kommer att äga rum under den kommande helgen återstår att se. Då samlas dels ledarna för 21 nationer i Asien och Stilla Havsområdet till toppmöte i Shanghai och dels de 15 stats- och regeringscheferna i EU till toppmöte i Gent.

I Shanghai möts Asia Pacific Economic Cooperation forum (APEC), med terrorismen liksom tillståndet I den globala ekonomin som naturliga samtalsämnen. President Bush har inställt en större planerad resa i regionen, men avser fortfarande att komma till Shanghai, inte minst för det viktiga mötet med den kinesiske presidenten Jiang Zemin.

Och i Gent kommer arbetet mot terrorismen också att stå i centrum, även om man också måste föra frågan om ett s k konvent för att förbereda författningsdebatten inom den Europeiska Unionen framåt. Europa kan inte stå still.

På närmare håll fortsätter arbetet i Norge med att åstadkomma ett regeringsskifte De tre samarbetspartierna Höyre, Kristligt Folkeparti och Venstre har enat sig om ett regeringsprogram, och det som återstår är att Framstegspartiet efter att ha ställt olika frågor skall avgöra när och hur de skall stödja ett skifte från den socialdemokratiska regeringen Stoltenberg till den borgerliga regeringen Bondevik.

På lite längre avstånd från oss finns det all anledning att med uppmärksamhet följa upptrappningen av konflikten i Georgien kring utbrytarrepubliken Abkasien.

Och på betydligt längre avstånd har det under helgen varit val i Argentina. Den ytterligt bekymmersamma ekonomiska situationen ledde till att olika oppositionsgrupper gick tydligt framåt. Risken är att man får ökade svårigheter med det mycket tuffa ekonomiska saneringspaketet. Och det kan ge konsekvenser som påverkar hela Latinamerika.

Själv är jag i det höstliga Stockholm. I morgon öppningstalar jag på Internetdagarna 2001, där internationell och svensk expertis samlas för att diskutera framtiden för Internet efter den 11 september. Men därefter bär det av med London som första destination för olika diskussioner om den nya världen och dess konsekvenser.

Mer om det i kommande brev. Det rör på sig i världen.

Stockholm den 16 oktober 2001



Carl Bildt

PS. APEC-mötet finns det fylligt med information om på www.apec-china.org.cn . Gent-mötet borde det belgiska ordförandeskapets site www.eu2001.be kunna ge besked kring. Och Internetdagarna här i Sverige finns på www.iis.se/Internetdagarna/id01 .









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]