Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v44/2001
29/10/2001

Vänner,

Mest – av lätt insedda skäl – om det som händer kring Afghanistan och vad det kan komma att betyda.

Jag sitter åter i Stockholm efter en och en halv vecka runt om i ett Europa som försöker att förstå vad som händer.

I London hade min favoritbokhandel hade ordnat en liten speciell avdelning med böcker som fått ny aktualitet. Man lägger fram Samuel Huntingtons klassiker ”The Clash of Civilisations and the Remaking of World Order” och kompletterar med Karen Armstrongs fina lilla “Islam” och några pocketupplagor av Koranen.

Det finns ett tydligt sökande efter kunskap om vad det som hänt egentligen betyder, och vad som kan ligga framför oss.

Vi förs tillbaka till 1990-talets livliga debatter om världen efter 1989 och det kalla krigets slut. Det hade börjat med att Francis Fukuyama i den berömda artikeln i The National Interest 1989 hade proklamerat ”the end of history” i och med att kampen mellan systemen var slut, och den liberala statsfilosofin nu utan konkurrens världen över. Hans tes dominerade länge, och 1992 kom den ut i utvecklad form som bok.

Men snart kom motteserna fram. I Foreign Affairs publicerade Samuel Huntington 1993 sin berömda essä med dess dystra teser om konfrontation mellan olika civilisationer som det dominerande temat i den nya internationella situationen. Också den ledde lite senare – 1996 – till en bok där argumenten förfinades och utvecklades.

Men mönstret var på många sätt för enkelt. Den nya världsbilden var för komplicerad för att kunna passas in i vare sig Fukuyamas eller Huntingtons mallar.

Debatten fortsatte. I början av 1994 publicerade Robert Kaplan i The Atlantic Monthly sin essä om ”the coming anarchy”. Här fanns inga mallar och mönster, bara en värld där zoner av kaos och sammanbrott spred allt mer av osäkerhet och instabilitet. Det låg ljusår mellan Fukuyamas ljusa vision från 1989 och Kaplans mörka världsbild 1994.

Bilderna brottas mot varandra i debatten. Delar av dessa år bodde jag i ett muslimskt Sarajevo i vars mer upplysta miljö varje omnämnande av vare sig Huntington eller Kaplan gränsade till det otänkbara. Men ingen mitt i brutaliteten i Bosniens brytningszoner mellan kulturer kunde undgå att reflektera kring linjer som deras.

För några månader sedan läste jag Robert Kaplans senaste bok ”Eastward to Tartary”. Nu rör han sig från Balkans gränsområden utanför Budapest via Jerusalem, Damaskus, Baku och Jerevan till den afghanska konfliktens ytterområden vid Merv, och målar åter sin bekymrade bild.

En kväll för några månader sedan kom det sig att jag hamnade i Pentagon tillsammans med den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld. Jag skulle egentligen besöka den biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz, men eftersom Rumsfeld satt kvar och förberedde en resa blev det en stunds avspänt filosoferande mellan oss tre.

Rumsfeld är mannen som ständigt ställer inträngande frågor, och kräver att man kommer med genomtänkta svar. Så frågade han mig vilken bok jag läste just nu, och jag svarade med att berömma Kaplans impressionistiska analyser av områden som vi med all sannolikhet skulle få anledning att tänka mera på under kommande år

Jaså, sade Rumsfeld, det är samma bok som presidenten just sagt åt mig att man måste läsa.

Om också Rumsfeld hann läsa boken vet jag inte. Just nu är han upptagen med att läsa andra rapporter från samma områden. Vi hamnade inte i Fukyamas värld av en dominerande liberal ordning, och är i alla fall ännu inte i Huntingtons värld helt dominerad av civilisationskonflikter. Vi är i Kaplans värld av osäkerhet, instabilitet och otrygghet.

Sedan tre veckor tillbaka pågår väpnade insatser mot Talibanregimen och bin Ladens olika nätverk i Afghanistan. Men även om president Bush med mycket stor tydlighet sagt att det kommer att ta tid och bli besvärligt fanns det en förväntan om att allt skulle i alla fall lite enklare.

Förhoppningar om att Talibanregimen skulle falla ihop som ett korthus har inte infriats. Förhoppningar om att den s.k. norra alliansen omedelbart skulle sätta igång en framgångsrik offensiv har heller inte infriats. Förhoppningar om att det skulle gå att få fram en överenskommelse om en ny och bredare baserad afghansk regering har ännu knappt hunnit testas mot verkligheten. Förhoppningar om att snabbt kunna lokalisera viktiga delar av bin Ladens ledning inne i Afghanistan har också den kommit på skam.

Allt detta skulle egentligen inte betyda så mycket om man hade ett intryck av att man hade informationskriget – kriget om det politiska stödet runt om i världen – under kontroll. Men i London är det inte svårt att höra de allt mer bekymrade rösterna, och det man ser av debatterna bakom draperierna i Washington tyder tydligt på samma sak.

När man bombade Kosovo och Serbien våren 1999 var allt mycket enklare. Dagligen kunde TV över världen visa bilder på albaner som tvingats på flykt över gränsen till Albanien eller Makedonien. Bombkampanjens brutala misstag var plågsamma, men balanserades dagligen av flyktingarnas vittnesmål och bilder.

Samtidigt var själva bombningen tämligen ineffektiv. Där handlade det inte om att det inte fanns militära mål av värde att slå ut med flygangrepp. Den jugoslaviska tredje armékåren i Kosovo var en konventionell armékår enligt känt mönster och med mycket materiel. Men 78 dygns mycket intensiva flygoperationer gjorde inte att den kände sig besegrad. Efter den politiska kapitulationen i Belgrad drog man i god ordning bort från Kosovo fler stridsvagnar och pansarfordon än vad NATO hade trott att man hade haft där när bombningarna hade börjat.

Nu lär man sig åter läxan om hur begränsade militära effekter som flygoperationer egentligen har. Och Afghanistan är mycket svårare. Det finns inte tillräckligt mycket att anfalla, och det finns inte tillräckligt mycket att anfalla med. Operationerna är begränsade, och resultaten sannolikt än mer så.

Samtidigt blir bilderna av bomber som hamnar fel allt fler. Så är det dessvärre alltid. Man tycker visserligen att det skulle gå att undvika att för andra gången bomba Röda Korsets lager av livsmedel och hjälpmateriel i Kabul, och det i synnerhet som amerikanska flygvapnets företrädare just varit i Genève och fått detaljinformation om olika lager och installationer som Röda Korset har. Men unga män som sitter klistrade vid satellitbilder vid centraler i Tampa i Florida vet inte alltid vad som är rätt och vad som är fel i det sedan länge sönderkrigade stadsmyllret i Kabul eller Kandahar.

Till den nya situationens nya modeord hör allt tal om s.k. asymmetriska hot. De symmetriska – t ex stridsvagn mot stridsvagn – är långt enklare. Men den 11 september drabbades USA och vi alla av en asymmetrisk attack, och på denna svarar man nu med en asymmetrisk motattack.

Men i just detta ligger betydande problem. Det finns en risk för att TV-bilderna etsar fast en bild av en asymmetrisk konfrontation mellan världens mest avancerade teknologi och världens fattigaste människor. Och blir det denna bild som kommer att dominera inte minst bland världens 1,2 miljarder muslimer kommer problem att bli allt större.

De muslimska ländernas olika regeringar har med all sannolikhet majoriteten av sina olika folk bakom sig när man entydigt fördömer massmordet på Manhattan och Osama bin Ladens terrornätverk. Men de riskerar samtidigt en situation där majoriteten av dessa folk kommer att vända sig successivt allt skarpare mot en asymmetrisk konfrontation mellan teknologi och fattigdom i bergen och öknarna kring Hindu Kush.

Denna helg har det säkert hållits bekymrade krigsråd på Camp David utanför Washington. Behöver operationerna kalibreras om på ett eller annat sätt? Finns det en risk för att man efter en hopplös vinter hamnar i ett läge nästa år när bara alternativet marktrupper i stor skala återstår?

Det vi vet mycket lite om är de operationer med kommandotrupper som pågår. Vid ett tillfälle släpptes mycket begränsad information om operationer kring Kandahar. Vi har all anledning att utgå inte bara från närvaron av små spaningsgrupper i olika delar av Afghanistan utan också från fortsatta raider av den typ som skedde för mer än en vecka sedan. Man sitter inte på baserna i Oman och på hangarfartygen och rullar tummarna.

När det gäller att ersätta talibanregimen kommer de politiska insatserna att dominera allt tydligare. När det gäller att komma åt bin Laden kommer kommandoinsatserna att accelereras. Och när det gäller att försvåra och förstöra terroristnätverket i världen i övrigt handlar det om det allt tätare nätverket av underrättelse- och säkerhetssamarbete.

Svårigheterna att bygga både den externa och den interna koalitionen för en ny regering i Afghanistan är betydande, men det går dock framåt. I dag är FN: s specialsändebud Lakhdar Brahimi i Pakistan för samtal med olika grupper. Han kommer att vara där och i Teheran under hela denna vecka innan han återvänder till New York i samband med att den uppskjutna generalförsamlingen möts.

Och parallellt väller en lavin av inte minst europeiska besök in över området. Ibland gränsar det till det löjliga. På en och samma dag hade Teheran besök av ett brittiskt specialsändebud, ett franskt specialsändebud, en italiensk utrikesminister och en tysk utrikesminister. Just nu befinner sig i Pakistan såväl Nederländernas premiärminister som Tysklands förbundskansler. Om det handlar om en jakt på politik eller en jakt på publicitet är inte alltid enkelt att säga.

Koalitionsbyggandet är alldeles avgörande för den framtida utvecklingen. Att det hitintills inte förefaller att ha förekommit några sidbyten av betydelsen talibanregimen är på många sätt logiskt.

Dels visar all historisk erfarenhet att bomboperationer åtminstone inledningsvis tenderar att ena snarare än splittra en motståndare. Dels är det naturligt att det är först när de vet vad alternativet egentligen är som olika lokala ledare eller moderatare grupper kommer att vara beredda att överger sitt stöd för talibanregimen. Om man tror att ett sidbyte skulle leda till att nordalliansens hämnd kommer tillbaka, att allmänt krig och kaos bryter ut eller att man utlämnar landet till främmande herravälde av ett eller annat slag talar nog mycket för att man stannar kvar under talibanernas flagga.

Arbetet med koalitionsbyggandet är svårt. Att mångårige mujehedin-ledaren Abdul Haq infångas och dödas när han inne i landet försöker bygga nya allianser är en betydande motgång. Det kommer nu att bli än svårare att få andra ledare att beträda den alldeles nödvändiga vägen.

Inget vet hur de närmaste veckorna kommer att se ut. Det diskuteras om det är lämpligt med en paus i flygoperationerna under den islamska fastemånaden Ramaden, som börjar i mitten av november. Från militärt håll säger man bestämt nej, men avgörande måste dock vara den politiska kalkylen. Om en sådan paus skulle öka förutsättningarna för det koalitionsbyggandet runt kring och inne i Afghanistan är den militära nackdel som finns rimligen av mycket underordnad betydelse.

Fokus i de konkreta operationerna ligger nu i Afghanistan. Men i allt högre grad riktar man nu blickarna också mot andra länder.

Pakistan balanserar på en knivsegg. Låt oss inte glömma att det handlar om världens sjunde folkrikaste land, med en befolkningsökning som mot seklets mitt skulle komma att göra det till världens tredje folkrikaste efter Kina och Indien, med mycket djupgående både politiska och ekonomiska problem väl före den 11 september. Nu talar man inte längre om behovet av demokrati i landet, och heller inte mycket om faran i storsatsningen på kärnvapen, utan nu är det den kortsiktiga stabiliteten som prioriteras.

Hur det kommer att gå vet ingen. Mer än 300 har dödats under de senaste veckornas upptrappade konfrontationer i Kashmir. Och i de puishtun-dominerade gränstrakter till Afghanistan som egentligen aldrig helt kontrollerats förefaller kontrollen att falla sönder allt mer. Bara armén håller nu ihop detta land.

De allra flesta av dem som finns på den lista över efterlysta efter massmordet på Manhattan som FBI publicerat kommer från Saudiarabien. Och i den amerikanska debatten är det nu slående hur kombinationen av fråge- och utropstecken kring situationen i Saudiarabien nu tilltar. Man noterar hur den saudiska regimen köpt inre lugn genom att satsa på en yttre expansion av den mycket konservativa wahhabi-tolkning av islam som är regimens kärna. I media målas bilden av en i grunden korrupt regim på den arabiska halvön, och man vädrar sitt missnöje med det man uppfattar som bristande vilja att medverka i delar av det antiterroristiska arbetet.

Men man leker med elden. Söder om Riyadh ute i öknen har USA byggt den mer eller mindre dolda flygbas – Prince Sultan Air Base – som har en av de modernaste ledningscentraler som det amerikanska flygvapnet över huvud taget disponerar. De AWACS stridsledningsplan som nu leder luftoperationerna över Afghanistan replierar på kommando från just denna central.

Men betydelsen är större än så. Prince Sultan Air Base är dessutom den oundvikliga knutpunkten i varje möjlig konfrontation med den regim i Bagdad som man är övertygad om att man förr eller senare, på ett eller annat sätt, måste itu med.

Och därtill kommer oljan. USA kan möjligen leka med illusionen att man genom borrningar i Alaska och utbyggda relationerna i den västliga hemisfären kan göra sig relativt oberoende av oljeimport från denna region, men världen i övrigt har inte ens lyxen av den illusionen. Oljesituationen under kommande decennier kräver massiva nyinvesteringar för produktion inte bara i Saudiarabien, utan också i länder som Iran och Irak, om inte prispressen skall bli olidlig inte minst för världens svagare ekonomier.

Till den allt mer bekymmersamma bilden av Saudiarabien läggs så bilden av ett Egypten, vars stabilitet bl a bygger på att ca 15~000 islamister fängslats, men som alldeles uppenbart är nummer två efter Saudiarabien när det gäller rekryteringar till bin Ladens nätverks ledning.

Och till dessa länder i arabvärlden skall sedan läggas bilden inte minst i europeiska länder. Massmordet på Manhattan förefaller att ha starkare rötter i Hamburgs muslimska studentmiljö än någon annanstans. Allt fler konspiratoriska möten i Spanien med dess nära hopp över Gibraltar sund rullas upp. I Italien uttalar imamen i Turin mer eller mindre öppet stöd för bin Laden och hans kamp.

Det handlar om extremistiska miljöer som är mycket små i en betydande muslimsk diaspora i olika europeiska länder, men skall för den sakens skull inte undervärderas eller negligeras. I Tyskland finns över tre miljoner muslimska trosbekännare med ett sjuttiotal moskéer runt om i landet. I det alldeles överväldigande antalet fall handlar det om fridfulla turkar som ofta bott i Tyskland i decennier. Men om de extremistiska miljöerna bara skulle vara en enda promille av alla dessa skulle det ändå handla om ett antal tusen människor. En del av dessa fanns alldeles uppenbart i Hamburg.

Att vinna kriget i Afghanistan är viktigt, men än mer avgörande är att vinna kampen mellan tolerans och intolerans i Hamburg och andra städer där terrorismen annars riskerar att få en allt tydligare bas. Det kräver att de muslimska trosbekännare som kommer till våra länder och kulturer uppfattar att dessa är öppna för dem även om de vill bibehålla och utveckla sin kultur och särart. Och det kräver dessutom att de uppfattar att vi i vår politik inte befinner oss på kollisionskurs med de ambitioner och de intressen som deras kultur och tradition står för.

De senaste veckornas allt allvarligare situation kring Jerusalem och Betlehem spelar konfrontationens krafter i händerna på ett mycket bekymmersamt sätt. Den israeliska reaktionen när en ledamot av deras regering mördas är lätt att förstå och självklar att sympatisera med. Men lika lätt att förstå är reaktionen över den arabiska världen när amerikanskbyggda stridsvagnar åter rullar in i de palestinska städerna.

Få saker har slagit mig under mina resor runt om i Europa under de senaste tio dygnen som den snabbt minskande toleransen för en israelisk politik man inte längre förstår. Också de amerikanska vänner jag talat med ger uttryck för samma sak. Men skiftet är snabbare och starkare på denna sida Atlanten. Det finns en smygande känsla av att den israeliska politiken nu riskerar att t o m till att bli ett hot mot den israeliska nationens långsiktiga möjligheter till överlevnad.

Än så länge ger den europeiska politiken efter den 11 september mest ett förvirrat intryck. Det reses och det talas, men ingen verkar riktigt veta hur den europeiska agendan egentligen påverkas. Palavern kring EU-toppmötet i Gent var inte uppbygglig.

Att visa solidaritet med USA och att ge det stöd man kan ge är riktigt och viktigt. Men är inte den europeiska rollen större än så?

Jag tror att det håller på att öppnas upp en möjlighet för ett starkare europeiskt engagemang i någon form av fredsprocess i Mellersta Östern. I samarbete med FN handlar det inte minst om att påverka processen i USA.

Jag tror att det kommer att bli nödvändigt för Europa att ta ett långt tydligare ansvar för både den politiska och den militära närvaron och aktiviteten på Balkan i ljuset av att de amerikanska prioriteterna kommer att ligga längre bort. Om man har kraften att ta de steg som detta kommer att kräva är dock en öppen fråga.

Och jag alldeles övertygad om att det kommer att vara nödvändigt att se på ett helt annat sätt på relationerna mellan den Europeiska Unionen och Turkiet. Här finns den nyckel till möjligheten att undvika en konfrontation mellan civilisationerna som tydligast ligger i europeiska händer.

Länge var det turkarna i form av det osmanska väldet som representerade det islamska hotet mot Europa. Man kan t o m driva tesen att det moderna Europa växte fram ur nödvändigheten av det gemensamma försvaret mot sultanens framryckande islamska arméer.

Men det var när det osmanska väldet föll samman som Kemal Ataturks revolution sökte bygga en sekulär nationell stat på det islamska imperiets grund. Han bytte från det arabiska till det latinska alfabetet och 1924 var det han som avskaffade det sista av de kalifat som funnits i Medina, Damaskus, Bagdad, Cairo och Istanbul sedan profeten Mohammeds död och som Osama bin Laden nu längtar tillbaka till.

Bland de fattiga i Istanbuls förorter står i dag en kamp mellan Ataturks sekulära Turkiet och drömmare som talar om en annan framtid. Den väg Turkiet kommer att välja kommer att avgöra mycket av Europas situation under kommande decennier, och den kommer också att avgöra möjligheterna att bygga sekulariserade demokratier i andra delar av den islamska världen.

Därför måste vi öppna vår europeiska gemenskap för ett Turkiet som tar steg efter steg mot den fullfjädrade europeiska demokratin. Det handlar om att visa att dessa två stora religiösa traditioner, med sina gemensamma rötter i Abrahams tro, inte bara kan leva sida vid sida, utan också kan leva tillsammans. Förra veckan noterade Europaparlamentet de framsteg som skett, men konstaterade samtidigt att det krävs mycket mer.

Vi befinner oss i en definierande tid vad gäller mycket av det som kommer att hända under kommande år. Vi har all anledning att läsa också Huntington och Armstrong och Kaplan i strävan att förstå för att kunna påverka och styra.

Under tiden går utvecklingen i övrigt vidare. I förra veckan kom den nya regeringen i Oslo ordentligt på plats, och Microsoft storlanserade nya operativsystemet XP. Och Finland blev storstjärnan i den årliga utvärderingen av konkurrens- och tillväxtkraft i världens olika ekonomier.

Nu randas viktiga november.

I veckan finslipas i Genève förberedelserna för världshandelsorganisationen WTO: s ministermöte i Doha med början den 9 november. Dess betydelse har blivit än större i den nya situationen. Och när det beräknas avslutas den 13 november inleds den ryske presidenten Putins besök i Washington och Texas med dess överläggningar inte minst om ett starkt modifierat avtal om missilförsvarssystem. Samma dag planeras Europakommissionens årliga rapport om framsteg och bakslag i förhandlarna om nya medlemmar att publiceras.

Stockholm den 29 Oktober 2001

Carl Bildt

PS. Det finns åtskilliga bra siter som nu lägger upp bakgrundsmaterial om konflikten kring Afghanistan och terrorismen. Den amerikanska månadstidskriften The Atlantic tillhör de bättre, med möjligheter att ta fram äldre artiklar av intresse. Läs t ex den ledande historikern av Mellersta Östern Bernhard Lewis i hans analys från 1990 av relationerna mellan islam och den västliga världen. Allt på www.theatlantic.com . Och länk till bedömningen av Finland och annat finns på www.bildt.net .









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]