Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v46/2001
12/11/2001

Vänner,

Så har jag lämnat Europa bakom mig. Efter att ha svept fram över platser med fantasieggande namn som Yellowknife och Great Slave Lake har jag landat i Seattle längst upp i nordvästra hörnet av USA.

Min söndag började annars i Budapest i Ungern. I den magnifika parlamentsbyggnaden vid Donaus strand hade vi möte med den s k Trilateral Commission för att diskutera Ungerns omvandling, den förestående utvidgningen av EU och NATO, situationen på Balkan och alldeles självklart hela den nya internationella utvecklingen efter den 11 september.

Och till Budapest hade jag kommit från Riga, där det var säkerhetsfrågorna och den kommande utvidgningen av NATO som stod i centrum för en internationell konferens med övervägande baltiskt och amerikanskt deltagande.

November är en månad när Europa blickar bakåt.

Det var den 9 november 1989 – för tolv år sedan – som muren föll i Berlin. Det var den 4 november 1956 som de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Budapest och brutalt krossade den ungerska frihetsrevolten. Det var den 11 november – på den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden – 1918 som det som engelsmännen fortfarande kallar The Great War äntligen tog slut.

För de flesta i Sverige betyder nog dessa datum inte så mycket. Mer i andra länder är det annorlunda.

I Storbritannien är dagen för vapenstilleståndet 1918 också Remembrance Day – den dag man kommer ihåg alla dem som fallit i alla krig. Och det finns inte en brittisk medborgare med självaktning som inte då köper sin ”poppy” – pappersvallmo – och sätter den på kavajslaget. Den röda vallmon skall påminna om de fält i Flandern som under krigets inledning sensommaren 1914 färgades röda av både den blommande vallmon och den generation av unga britter som där mötte sin för tidiga död. I år rapporteras försäljningen ha slagit nya rekord.

I Ungern är händelserna 1956 fortfarande levande. Och då och då blossar debatten upp om vad som hände, och inte minst om de ungerska kommunister som efter den sovjetiska arméns seger ställde sig på Moskvas sida. Bilden av Janos Kadars kommunism har det dubbla ansiktet av medlöperiet, avrättningar och förtrycket åren efter 1956 och den successiva uppluckring som skedde därefter. Ungern blev, som man sade, den bästa baracken i det fångläger som det sovjetiska Europa var.

Och alldeles självklart färgar minnen som dessa också framtiden. Ungern är redan medlem av NATO. Och när vi frågar honom om nya medlemmar säger premiärminister Victor Orban snabbt att den nation som upplevt 1956 har en moralisk skyldighet att säga ja till de tre baltiska nationernas vilja att nu också komma med.

Orban leder en framgångsrik liberal reformregering. Han är en ung premiärminister med den ungerska ungdomens stöd. Det stundar val i landet i april nästa år. Och det är inte alls osannolikt att Orban och hans liberala reformer kommer att bryta det gångna decenniets trend av ständiga regimväxlingar i de centraleuropeiska länderna.

I Riga samlades amerikanska debattörer, europeiska journalister, baltiska politiker och en och annan företrädare för den säkerhetspolitiska scenen i Moskva för att diskutera frågan om NATO-medlemskapet för de baltiska staterna.

Signalen från president Bush i Warszawa i juni var klar, men ännu finns inga beslut, och i det kollektiva medvetandet i de baltiska länderna finns alltid misstanken om en ny uppgörelse mellan de stora över deras huvuden. Pakten mellan Stalin och Ribbentrop efterlämnade ett trauma som kommer att leva länge.

Nästa år blir ett viktigt år för den nya europeiska samarbetsarkitekturen. I november i Prag kommer det formella beslutet om vilka länder som kommer att inbjudas att bli nya medlemmar i NATO. Och i december i Köpenhamn finns det all anledning att hoppas på att man kommer att vara klar med förhandlingarna om medlemskap i EU med kanske upp mot tio olika länder från Cypern i söder till Estland i norr.

I morgon tisdag kommer Europakommissionen med sin årliga lägesrapport. Nervositeten i olika huvudstäder är betydande. Och många blickar ängsligt åt Warszawa och undrar om den nya polska regeringen verkligen kommer att klara av att föra dessa förhandlingar i hamn i tid, och vad som kommer att hända om de inte gör det.

I Budapest skriker tidningsrubrikerna att utvidgningskommissionären Verheugen just varit i Warszawa, höjt ett varnande finger och sagt att det kan bli medlemskap 2005 i stället för 2004. Men kommissionsrapporten är dock något mer optimistisk om möjligheterna.

Kring detta kommer dramatiken successivt att tätna. Men än mer kommer den att tätna kring frågan om Cyperns framtid. På kommissionens lista har Cypern redan klarat av mer än något annat land man förhandlar med. Men problemet är det politiska spelet på och kring denna sedan den turkiska invasionen 1974 djupts splittrade ö.

I dagarna har FN-chefen Kofi Annan och hans sändebud Alvaro de Soto försökt att få nya öppningar i samtalen mellan grek- och turkcyprioter om öns framtid. Men när jag frågar den grekcypriotiske chefsförhandlaren skakar han bara på huvudet. Och samtidigt säger den sjuke men envise premiärministern Ecevit i Ankara att om EU tar in den grekiska delen av ön som representant för ön i dess helhet kommer Turkiet att annektera resten. Det var Ecevit som var premiärministern som 1974 beslutade om den ursprungliga invasionen.

Det är i de konfliktfyllda relationerna i östra Medelhavet som de stora problemen för utvidgningsprocesserna under nästa år sannolikt kommer. Turkiet har efter den 11 september blivit ett än viktigare land än tidigare, och kommer att spela så högt det någonsin går. En annektion av norra Cypern skulle visserligen ligga flera år fram i tiden eftersom medlemskapet inte blir omedelbart, men i NATO har Turkiet en vetorätt mot utvidgning som sannolikt tillhör de vapen man tittar mycket noggrant på.

Det finns all anledning att följa den utvecklingen nära.

Nästa höst är det Danmark som har ordförandeskapet i EU, men vilken dansk regering som kommer att ha ansvaret för detta vet vi i dag inte. Statsminister Poul Nyrup Rasmussen ville utnyttja stämningsläget efter den 11 september – som stärkt statsministrar och regeringar över hela Europa – till ett snabbt val till folketinget samtidigt som de planerade kommun- och amtsvalen den 20 november. Valkampanjen är i full gång.

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen i Köpenhamn har inga marginaler alls. I början av 1998 lyckades man genom en uppryckning baserat på ett löfte som sedan blev ett svek säkra en fortsatt regeringsmakt som hängde på ett mandat som hängde på färre än hundra röster på Färöarna.

Valrörelsens första vecka har inte gått socialdemokraternas väg. Snabbt skiftade fokus i debatten från kampen mot terrorismen – alla var i grunden eniga om den – till den invandringspolitik som ständigt återkommer i detta Danmark. Och socialdemokraterna började okoordinerat sända signaler om dramatiska begränsningar av möjligheten till anhöriginvandring för flyktingar som redan kommit till Danmark. I grunden handlade det om att möta förslag från det ledande borgerliga partiet Venstre, men bilden skapades av ett i dessa frågor principlöst och opportunistiskt parti. Och opinionsundersökningarna började att peka nedåt i stället för uppåt.

Statsminister Rasmussens tanke var att effekterna av den 11 september skulle komma att dominera valrörelsen. Frågan är om de inte också kommer att göra det, men då på ett helt annat sätt. Ty den invandrardebatt som förs i Danmark i dessa dagar handlar i grunden om invandringen från länder som icke är västliga. I klartext handlar det mest om Pakistan, Somalia och Turkiet. Och därmed i grunden om islam.

Att det finns integrationsproblem är uppenbart. Av utgifterna för s.k. kontantstöd – socialbidrag – i Danmark går 38 % till de 5% av befolkningen som kommer från vad som kallas icke-västliga länder. Och i debatten cirkulerar olika mer eller mindre auktoritativa uppgifter om hur anhöriginvandringen kommer att öka snabbt under de kommande år.

Invandringsfrågan förefaller ständigt att lugga och bubbla strax under ytan i den danska politiska debatten. Inom socialdemokratin förefaller splittringen ibland vara betydande, med en viss förkärlek för utflykter i en riktning vi i Sverige nog känner oss lite främmande inför. Och inom delar av borgerligheten är man inte sämre.

Ensamma om att brottas med frågeställningarna är danskarna inte. I Tyskland pågår ett arbete med en ny lagstiftning som reser högre hinder mot icke önskad invandring men som gör det lättare för andra att komma in. Och det förefaller att vara åt det hållet som man nu sneglar i Danmark. I Tyskland anstränger man sig dock stort för att få tillstånd en överenskommelse i förbundsdagen i så god tid att frågeställningarna inte behöver komma upp i valrörelsen nästa höst.

Hur mycket som invandrarfrågorna kommer att dominera den vecka och lite därtill som återstår till valet nästa tisdag återstår att se. Sannolikt sker en viss förskjutning till andra frågeställningar när slutdagarna närmar sig.

Av andra och viktigare problem syns än så länge ingenting alls i valdebatten. När Danmark går mot sitt EU-ordförandeskap kommer man att vara än mer devalverad än Sverige. Vi tvingades ju att lämna ifrån oss ledningen för mycket av det ekonomisk-politiska arbetet för att vi står utanför euron. För Danmark är det inte bara detta som gäller, utan också att man efter det tidiga 1990-talets olika krumbukter kring Maastricht-avtalet ju står utanför både de försvars- och de justitiefrågor som efter den 11 september kommer att bli allt viktigare.

Jag vet ingen dansk politiker som inte upplever detta som en förnedring och en förödmjukelse, och som inte vill att Danmark skall kunna vara med och påverka fullt ut. Men då finns det ju också anledning att hoppas att också frågor som dessa kommer att komma upp i valdebatten. Att försöka att skjuta undan Europapolitiken i valrörelser är en synd som straffar sig svårt i längden. Det borde man lärt i Danmark, och det borde vi också ha lärt i Sverige.

Det sannolikaste är att Danmark efter den 20 november kommer att ha en borgerlig regering under ledning av Venstres partiordförande Anders Fogh Rasmussen. Samarbetet med de Konservative är nära och starkt, men frågan är hur det i övrigt kommer att grupperas kring denna VK-axel för en ny regering. Flyktingfientliga Danske Folkeparti kommer aldrig med i en regering, men små Kristeligt Folkeparti och Centrumdemokraterna kan komma att behövas.

Blir detta fallet kommer Norden plötsligt att ha bytt färg. Borgerliga regeringar kommer att ha efterträtt socialdemokratiska regeringar i både Oslo och Stockholm. Och kanske finns det anledning att erinra om att det är en betydande icke-socialistisk majoritet i också Finlands Riksdag, även om det är den politiskt både stadige och kompetente socialdemokraten Paavo Lipponen som är statsminister.

Innan det är dags att gå till valurnorna i Danmark kommer det att gås till valurnorna i Kosovo den 17 november. Och nu handlar det om Kosovo-val som skall ge Kosovo en parlamentarisk församling som skall göra det möjligt att bygga upp institutioner för självstyre, om än med FN-administrationen UNMIK som yttersta auktoritet i ett antal frågor.

Den stora frågan har varit om serberna skulle delta eller inte. Ca 170~000 serber har registrerats, och efter mycket förhandlade fram och tillbaka kom UNMIK-chefen Hans Haekkerup och den jugoslaviske vice premiärministern Covic överens om ett dokument som lett fram till en klar rekommendation till Belgrad att de skall delta. Det var tuffa förhandlingar, där i slutskedet Kofi Annan fick tala direkt med president Kostunica för att överbrygga de sista spänningarna.

Reaktionen bland albanska politiker i Kosovo blev stark, eftersom det gemensamma dokumentet tydligt slog fast det innehåll i FN-resolutionen 1244 som säger att Kosovo är en del av Jugoslavien. Man misstänkte att vägen nu öppnats för Belgrad att påverka det sätt på vilket Kosovo styrs.

Så är det inte. Men det som det öppnas för är den dialog mellan Prishtina och Belgrad som måste komma efter det att Kosovo fått sina egna organ för självstyrelse. Man kan inte vara grannar i konfrontation, utan måste vara grannar i samarbete inom de ramar som FN:s säkerhetsråd lagt fast.

För FN öppnas nu en kanske sista möjlighet att säkra någon form av multietniskt Kosovo. Efter det att kriget slutade i juni 1999 kunde ca 800 000 albaner snabbt återvända. Det var en enorm framgång. Men sedan dess har ca 250 000 icke-albaner sett sig tvingade att söka sig från Kosovo. Det har varit ett enormt bakslag.

Om det nu blir ett genuint deltagande från serbiska sidan i valen, vilket är mycket osäkert, finns möjligheten att bygga institutioner där också icke-albaner är representerade, för att då också kunna börja diskutera en gemensam framtid. Men gardera med kryss – det kommer att bli mycken dramatik kring dessa frågor.

Från den amerikanska västkusten till Kosovo är det dock långt. Här blir det för min del några dagar för att diskutera de nya säkerhetsutmaningar som Internet ställs inför i den nya situationen efter den 11 september, liksom de framtida styrelseformerna för Internet-organisationen ICANN.

Och därefter för det vidare till först New York och FN, därefter till Washington för olika samtal om gamla och nya utmaningar, och därefter till Mexico City för att tala om relationerna mellan Europa och detta växande land.

I USA vet alla att man i nöd ringer telefonnumret 911. Ödes ironi har nu gjort Nine Eleven – den 11 september – till dagen som överskuggar allt annat. Jag har kommit till ett politiskt och psykologiskt förändrat Amerika. Tacoma-flygplatsen gränsade till folktom. Vid säkerhetskontrollerna på flygplatsen stod soldater.

Borta i Syd- och Centralasien fortsätter dramat kring Talibanerna och Osama bin Laden. Men när jag ser tillbaka finns inte mycket att just nu vare sig lägga till ett dra ifrån från allt det jag skrivit om denna nya allt annat överskuggande fråga i mina tre tidigare långa brev. Nu böljar den militära konfrontationen och de politiska ansträngningarna fram och tillbaka. Det kommer vi att få vänja oss vid.

I både USA och Europa sänks nu räntor. I förra veckan sänktes den amerikanska räntan för tionde gången detta år och nu med en halv procentenhet. Så låga har räntorna inte varit i USA på 40 år. Och i Frankfurt följde nu den Europeiska Centralbanken med ner i oro för den europeiska ekonomin.

Förr eller senare borde en så kraftig dosering av både penning- och finanspolitik som vi nu ser i USA ge effekt. Men just nu och en tid framåt är det recessionen som är realitet. Och även om börserna just nu förefaller att ha en viss tillförsikt, finns det en smygande oro för att det hela kanske trots allt blir betydligt mycket mer utdraget.

I morgon landar president Putin i Washington för viktiga samtal som kommer att fortsättas nere på ranchen i Crawford i Texas. En ny säkerhetsallians tonar fram. Till den, och till den fortsatta utvecklingen i Syd- och Centralasien, kommer jag säkert att ha anledning att återkomma i nästa brev.

Budapest/Seattle den 12 november 2001

Carl Bildt

PS. För den intresserade finns mitt anförande om de baltiska länderna och NATO i Riga liksom om utvecklingen på Balkan på www.bildt.net .









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]