Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v50/2001
10/12/2001

Vänner,

Uppföljning av läget kring Afghanistan, den alarmerande utvecklingen i Mellersta Östern, veckans EU-toppmöte i Laeken, bekymmersam rapport om Europas konkurrenskraft, tydliga tecken på hur Sverige släpar efter och så till sist lite försiktig optimism från Cypern.

Efter att förra veckan snabbt ha varit i Paris, London och Berlin i olika sammanhang har det nu blivit en lugnare helg i mörkret i Stockholm. Trots allt närmar sig julen.

Mycket av den offentliga uppmärksamheten i media ligger fortfarande på kriget i Afghanistan. Och just nu befinner vi oss mitt uppe i den andra fasen av just denna del av kriget mot terrorismen.

Den första handlade om att destabilisera och störta det talibanvälde som skyddade de terroristiska strukturerna. Och i och med Kandahars fall finns icke längre någon talibanregim i landet.

Den andra fasen handlar om att utnyttja den nya situationens möjligheter för att få tag på och oskadliggöra det terroristiska nätverket. Att rättvisan når Osama bin Laden, eller att Osama bin Laden ställs inför rättvisan. Inte minst de amerikanska insatserna fokuseras nu mycket tydligt på detta mål.

Och den tredje fasen handlar om att upprätta en ny regim i landet och påbörja dess återuppbyggnad. Framgången i den kommer att avgöra framgången i att bringa stabilitet till ett land som genererat en instabilitet som kommit att bli ett hot mot världen i dess helhet. Och här är det FN i dess olika inkarnationer som är den centrala aktören.

USA har nu sent omsider etablerat en bas inne i Afghanistan. Jag trodde att det skulle ha skett tidigare, men försiktigheten med egna insatser på marken har varit större än vad jag trodde skulle bli fallet. Nu har man etablerat en ökenbas ca 100 km sydväst om Kandahar, försvarar denna med en bataljon marinsoldater och bygger upp den först och främst som en bas för insatser med helikoptrar.

I andra delar av landet etableras andra stridskrafter. Ryssarna var först att etablera sig direkt i Kabul, även om det formellt sett inte rör sig om en militär närvaro. Fransmännen gör allt vad de kan för att komma in kring Mazir-e Sharif. Och britterna har en bataljon fallskärmssoldater i 48 timmars beredskap för att allra främst kunna gå in och ta ledningen i en internationell styrka i Kabul.

Allt detta kommer att behövas för att ge stöd åt den interimsregering som överläggningarna på dimmiga Petersberg ledde fram till, och som enligt planerna skall etableras i Kabul fr.o.m. den 22 december. Det handlar om en interimsregering med inte mindre än 30 personer som bl a skall inkalla en loya jirga inom sex månader. Denna skall i sin tur godkänna en regering som på grundval av en ny folkräkning skall organisera allmänna val inom två år.

So far so good. Men i olika delar av landet är det nu lokala krigsherrar som svarar för de rester av lag och ordning som möjligen finns, och från flera av dem muttras om att de inte ser det som alldeles självklart att det som förhandlades fram i Petersburg skall gälla just dem och de områden de kontrollerar.

Just nu förhandlas intensivt om den internationella styrka som kommer att krävas. FN: s säkerhetsråd måste fatta beslut inom de allra närmaste dagarna om det skall finnas realistiska möjligheter att ha någonting på plats i tid. Det handlar inte om en FN-styrka, utan om en koalition av villiga stater som sedan sanktioneras av FN: s säkerhetsråd. Men viktiga frågor om vilka länder som bidrager med vad, och inte minst vilket land som skall ha ledningen för styrkan, är de som man just nu brottas med.

Här är det europeiska länder som spelar en betydelsefull roll. I såväl London som Paris och Berlin vill man vara med i spelet om Afghanistans framtid. Men i Washington och än mer vid militärkommandot i Tampa vill man snarare bromsa det hela, eftersom man vill ha den fulla friheten att utan andra hänsynstagande fortsätta jakten på terroristnätverken. Kompromissen blir sannolikt att det blir Storbritannien som accepterar ledningen av fredsstyrkan under den inledande period då vapenbrodern USA egentlighen inte vill att någon skall stå i vägen för fortsatta operationer.

I Moskva förefaller man nöjd. Dess tajikiska allierade fick de från deras horisont avgörande ministerposterna utrikes, inrikes, försvar i interimsregeringen. Och nu sänder man signaler om att det bara behövs en begränsad internationell fredsstyrka. Man vill inte erodera den maktställning ens egna allierade nu håller på att säkra i Kabul och landet norr därom.

Samtidigt som operationerna mot terrorister i Afghanistan fortsätter riktas allt tydligare uppmärksamheten också åt andra håll. Det är tydligt att man från USA:s och andras sida sniffar runt kring kaoset i Somalia, där några möjliga träningsläger för terrorister i landets södra delar tilldrar sig uppmärksamhet.

Men det är situationen mellan Israel och Palestina som är den genuint alarmerande just nu. Från de allmänna utgångspunkter jag diskuterat i tidigare brev att vinna en majoritet i de muslimska länderna för den politik som bedrivs kunde det knappast ha kommit vid en olägligare tidpunkt.

I Oslo firas i dessa dagar 100 år av Nobels fredspris. Pristagare från när och fjärran har kommit för att diskutera fredens förutsättningar. Men Yasser Arafat och Shimon Peres, som fick fredspriset för det s k Oslo-avtal som 1993 inledde en verklig fredsprocess i området, har bägge förklarat att de inte har möjlighet att komma.

Den s.k. Oslo-process som de fick pris för har under de senaste åren de facto havererat. Den fortsatta israeliska bosättningspolitiken har successivt underminerat förutsättningarna för en fungerande palestinsk statsbildning, och det är svårt att se annat än att detta också lett till den radikalisering av delar av opinionen som vi sett, och som slagit över i de självmordsattacker som det israeliska samhället nu reagerar mot.

I grunden handlar det om ett omöjligt och oacceptabelt ockupationskrig. När Israel 1967 erövrade betydande arabiska och palestinska områden var det uppenbart att landet ställde sig självt inför en betydande utmaning. Om man inte relativt snart återlämnade dessa områden skulle man ställas inför valet att antingen integrera dess invånare med staten Israel, och därmed omintetgöra dess judiska karaktär, eller att bedriva ett ockupationskrig som med all sannolikhet skulle komma att bli värre och värre.

Det är där man är nu. Oslo-avtalet innebar en möjlighet till en väg ur dilemmat, men det fungerade inte. Och självfallet skall sägas att till misslyckandet skall läggas misslyckandet att bygga upp en fungerande palestinsk administration med möjlighet att ta ansvar för en faktisk fredsprocess. Yasser Arafats palestinska administration är ett monster av korruption och ineffektivitet.

När Sharon-regeringen nu slår till direkt mot Arafats egen maktstruktur handlar det om att man inte längre ser denna som en motpart möjlig att träffa överenskommelser med. Man anser att Arafats tal om att bekämpa terrorismen mest varit munväder, och man åberopar därmed samma rätt att slå till mot Ramallah eller Gaza som USA åberopar när man slår till mot Kabul och Kandahar.

Det finns förvisso möjlighet att önska sig att det fanns en annan ledare i Israel än Shamir och en annan ledare för palestinierna än Arafat. Men faktum råkar vara att bägge dessa ledare är resultat av processer som är mer eller mindre demokratiska, och att de so oder so näppeligen går att tänka bort ur någon ekvation vars slutresultat skall vara en nedtrappning av våldet och en början på en fredsprocess.

Jag hade trott att EU i ett läge där USA koncentrerade sig på uppgifterna i Central- och Sydasien skulle ha koncentrerat sig något mer på den försämring av situationen i Mellersta Östern som varit tydlig under hela detta år. Även om det finns bestämda gränser för vad EU kan göra, finns det dock vissa möjligheter som inte bör underskattas.

Men så har det knappast blivit. I USA lanserade utrikesminister Powell före den senaste försämringen ett nytt politiskt initiativ, och hans utsände har under de senaste dagarna också lett direkta säkerhetsöverläggningar mellan de bägge sidorna. När EU-ledarna samlas i Laeken i Belgien på fredag har de all anledning att med största allvar se både på situationen och den roll som EU kan spela.

Fokus för diskussionerna i Laeken kommer att ligga på det s k konvent som skall diskutera en ny författning för den Europeiska Unionen inför den s k regeringskonferens som med all sannolikhet kommer att äga rum under 2004. Man skall anta en deklaration om inriktningen för detta arbeta, och man skall avgöra vem som skall leda det

Det handlar om en författningskonferens för det framtida Europa, även om själva begreppet för somliga är kontroversiellt. Det nuvarande lapptäcket av olika fördragstexter som bygger upp den Europeiska Unionen måste ersättas av någonting som är någorlunda begripligt för huvuddelen av någorlunda bildade européer. Och vi måste få en struktur för beslutsfattande i den utvidgade unionen som uppfattas som både legitim och effektiv.

Arbetet kommer inte att bli enkelt. Det belgiska ordförandeskapet har producerat ett mycket ambitiöst utkast till deklaration som med all sannolikhet kommer att förändras åtskilligt. Inte minst London är angeläget att undvika formuleringar som går för långt, och det inte minst för att inte komplicera den folkomröstning om euron som man hoppas kunna ha innan det blir aktuellt med den nya regeringskonferensen.

Men i Laeken tror jag att det finns skäl för EU-ledarna att också med visst allvar titta på den ekonomiska utvecklingen i Europa. Den tyska ekonomin håller nu på att stagnera, och en tydlig avmattning ses nu i det ena landet efter det andra samtidigt som vi står på randen av övergången till de nya mynten och sedlarna.

Men mer bekymmersam än denna konjunkturutveckling är den mer strukturella utvecklingen. Och då handlar det inte minst om den europeiska utvecklingen versus den amerikanska. Minns att EU-ledarna vid sitt möte i Lissabon i mars 2000 åtog sig att genomföra strukturella reformer som inom detta decennium skulle göra EU till den mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen. Uppföljningsmötet i Stockholm i mars i år blev i allt väsentligt en flopp, och nu hänger mycket på om det kommer att vara möjligt att inför det andra uppföljningsmötet i Barcelona i mars nästa år bygga upp ett politiskt stöd för den reformpolitik som krävs.

De siffror som EU-kommissionären Erkki Liikanen presenterade den 22 november och som jag bara antydde i mitt senaste brev är dramatiska. Han konstaterat att det ekonomiska gapet mellan USA och Europa under det senaste kvartsseklet aldrig varit så stort som det är nu. I genomsnitt ligger Europa på en nivå som är två tredjedelar av den i USA.

Skälen är två. Skillnaden i sysselsättning svarar för ca två tredjedelar av skillnaden i ekonomisk styrka och standard. I USA har tre av fyra individer i förvärvsarbetande ålder ett arbete, medan det i EU bara är två av tre. En viss minskning av detta gap kan dock möjligen skönjas under de senaste åren.

Men det andra är att produktionen per sysselsatt är en bra bit lägre i EU. Och detta produktivitetsgap mellan USA och EU har de facto vidgats under den andra hälften av 1990-talet. Dels har USA skjutit fart, men dels är det faktiskt så att utvecklingen inom EU har försämrats.

I mångt och mycket handlar detta om den revolution som användningen av informationsteknologin på bredden av samhället har gjort möjligt. USA: s investeringar i IT fortsätter, även i dessa nedgångstider, att ligga på nivåer en bra bit över EU: s. Faktum är att gapet har ökat om man ser till 1990-talet i dess helhet. Och det är dessa investeringar på bredden av en flexibel ekonomi som lett till ökningen i produktivitet i USA medan Europa med lägre investeringar och trögare marknader har sett produktiviteten minska. Medan retoriken i EU efter Lissabon varit en, har realiteten varit en helt annan.

För EU-ledarna i Laeken och Barcelona handlar det om att förhindra en situation som kan bli än mer bekymmersam. Om vi under 2002 får en situation då delar av den amerikanska ekonomin åter börjar skjuta fart, samtidigt som EU-ekonomierna står och stampar och en bild sprider sig av att den s k Lissabon-processen inte förmår att häva sig efter misslyckandet i Stockholm finns det mycket påtagliga risker att detta kommer att påverka värderingen av den nya eurovalutan.

Det material som kommissionen presenterar ger anledning till reflektioner inte bara över Europa versus USA utan också över Sverige versus det övriga EU. Under den senaste veckan har vi ju fått antydan till en början av en vidare diskussion om detta.

Intressant och illustrativt är att se hur olika länder ligger i ekonomisk standard (BNP per capita 2001) om man jämför med USA och sätter den amerikanska standarden som 100.

I EU är det bara Luxembourg som med värdet 127 ligger över. Därefter kommer Irland (80), Danmark (78), Nederländerna (77), Belgien (73), Österrike (71), Finland (68), Tyskland (68), Storbritannien (67), Italien (66), Sverige (66), Frankrike (64), Spanien (53), Portugal (48) och Grekland (45). Snittet inom EU ligger på 65.

Här ser man tydligt 1990-talets dramatiska förändringar. Irlands dramatiska framryckning under de senaste två decennierna går inte att ta fel på. Österrike har också lyckats väl. Och i vår del av världen är det Finland som är stjärnlandet med en uppryckning som under 1990-talet tagit dem förbi det Sverige som för bara några decennier sedan låg mycket långt före. Danmarks tätposition etablerades i grunden under 1980-talet.

Vårt land ligger bara mycket marginellt över snittet för EU. Och om vi räknar länderna norr om det latinska området förhåller det sig faktiskt så att Sverige är det ekonomiskt svagaste av dessa.

Förr eller senare kommer 1990-talets ekonomiska historia att skrivas för Sveriges del. Mycket gjordes förvisso för att liberalisera, öppna upp och förbättra strukturer, men eftersom andra gjorde mer, och eftersom vi successivt förlorade tempo, förblev vår genomsnittliga position som den nu beskrivs av EU-kommissionen rätt usel. Det finns en risk för att 1990-talet, om man ser det i dess helhet, kommer att beskrivas som ett nytt förlorat decennium när det gäller Sveriges möjligheter att återta en position i alla fall i närheten av den europeiska täten.

Och den som ser på de olika delarna av kommissionens studie av Europas konkurrenskraft får relief på den bilden. Sverige ligger förvisso i toppligan vad gäller värden som Internet-användning och investeringar i IT, men det är notabelt att vi inte förmår att omsätta detta i en ökning av vare sig produktivitet eller sysselsättning som ligger över genomsnittet inom EU. Finland däremot tillhör de fem toppländerna inom EU under andra hälften av 1990-talet vad gäller utvecklingen såväl av produktivitet som sysselsättning.

Kommissionen redovisar också vilken andel som högteknologiprodukter har i olika länders export. Det har sin vidare betydelse i och med att det här ofta handlar om produkter med ett högre förädlingsvärde som ger underlag för en högre ekonomisk standard och välfärd. Men trots vad nog de flesta föreställer sig visar siffrorna att andelen högteknologiprodukter i den svenska exporten ligger strax under genomsnittet för EU-länderna, och självfallet vida under motsvarande värde för USA. Åter tvingas vi notera att Finland under 1990-talet ryckt om oss och nu ligger på en position tydligt över genomsnittet inom EU.

Självfallet handlar detta om trender sedan lång tid tillbaka. Men det går inte att bortse från att sedan mitten av 1990-talet har mycket lite gjorts för att förbättra det strukturella klimatet för företagande och för att förbättra flexibiliteten på de olika marknaderna i den svenska ekonomin.

Den allmänna ekonomiska situationen i form av underskott och räntor har förbättrats. Men den förbättringen gäller i stort sett alla motsvarande länder. Och i och med att andra länder dessutom gjort mer för att strukturellt förbättra förutsättningarna för tillväxt och företagande har detta inneburit att vår relativa position faktiskt försämrats. Vi kan ju t ex konstatera att nyföretagandet under senare år minskat, medan det ju varit en uttalad målsättning i mer framtidsinriktade ekonomier att skapa förutsättningar för ett ökat nyföretagande.

Bara några dagar efter det att Europakommissionens utvärdering av konkurrenskraftsfrågorna kom fick vi så resultatet av den stora jämförelse av skolsystem i olika länder som gjorts av OECD. Och märkligt som det kan vara är de resultat som kommer fram ur den rätt lika de som kommer fram ur försöken att mäta ekonomisk styrka och konkurrenskraft.

Sverige kommer i detta sammanhang ut som landet något över genomsnittet, men absolut inte som det toppland som vi borde ha alla förutsättningar att vara. Medan Finland däremot också i denna undersökning kommer ut som ett av de tydligaste toppländerna.

Kring detta skulle man kunna filosofera åtskilligt. Efter fokusering på att bekämpa underskott i statsfinanserna, och lätt berusning av ett något överdrivet IT-under, verkar det som om den politik som bedrivs i vårt land tappat både riktning och fart.

Det mesta verkar just nu handla om att statsministern stöder USA: s politik mot terrorismen. Alldeles utmärkt. Men räcker detta som framtidspolitik för Sverige i det läge som bl a dessa studier beskriver? Knappast. Sverige kan bättre.

Andra länder försöker förvisso att göra bättre. I Köpenhamn har den nya danska regeringen med Venstre och Konservative nu installerat sig. Och redan signaleras åtgärder för att öka valfriheten för olika välfärdstjänster och förbättra klimatet för företagande. Jag åt middag i Köpenhamn i förra veckan med en grupp påtagligt optimistiska danska företagsledare.

I Laeken hoppas jag att EU-ledarna också ger signaler på andra viktiga områden.

Utvidgningen av både EU och NATO blir en avgörande fråga nästa år, och en diskret koordinering skulle inte skada. Och det finns skäl att i det sammanhanget också diskutera de vidare steg som kan komma att bli aktuella vad gäller relationerna till Turkiet.

Ny flexibilitet har gjort det möjligt att lösa upp den motsättning som funnits till Turkiet vad gäller möjligheten för EU: s kommande krisstyrka att utnyttja delar av NATO: s militära resurser. Och i Laeken kommer EU att tala om att krisstyrkan nu närmar sig ett stadium av begränsad operativ förmåga.

För en månad sedan skrev jag pessimistiskt när det gäller utvecklingen kring Cypern och den inverkan denna kunde tänkas få på utvidgningsprocesserna. Men sedan dess har en kombination av yttre tryck och de samtal mellan öns grekcypriotiska och turkcypriotiska ledare som förs under FN:s ledning lett till ett litet genombrott.

Den turkcypriotiske ledaren Denktash har gått med på direkta samtal med den grekcypriotiske ledaren Clerides, och denne har gått med på att för första gången gå över öns s.k. gröna linje och äta middag i Denktash hem. Tryck och skicklighet från FN spelade sin roll, men därtill kom en fruktan i Turkiet för att en steril låsning i denna fråga skulle kunna kasta en skugga över hela det turkiska närmandet till EU.

Och därför rör det sig nu framåt. En nattsvart situation i en av Europas mest långdragna och fastlåsta konflikter har plötsligt blivit en situation med nya möjligheter. I januari talas det om att mer substantiella samtal bör kunna föras. I grunden handlar det om att hitta en lösning för Cypern som påminner om den lösning för Bosnien som vi för sex år sedan förhandlade fram i Dayton.

Själv finns jag under några dagar till i Stockholm. Jag hade hoppats att i radio kunna diskutera den gamla ubåtsfrågan med den förvirrade utredaren Ekeus, men denne har låtit meddela att han inte har tid med sådana saker. Förr eller senare blir det dock debatt.

Men mot slutet av veckan åker jag till London för att bl a diskutera globaliseringsdebattens fortsättning i en värld som nu domineras av kampen mot terrorismen. Med beslutet i den amerikanska kongressen förra veckan att ge Bush-administrationen fulla fullmakter att förhandla om ytterligare liberaliseringar av världshandeln finns det nu ljusare perspektiv på denna fråga.

Stockholm den 10 december 2001



Carl Bildt

PS. OECD-undersökningen om utbildningsresultat i olika länder finns på www.pisa.oecd.org , Europakommissionens viktiga rapport om konkurrenskraft finns på www.europa.eu.int/comm/enterprise/enterprise_policy/competitiveness/index.htm , nedräkningen inför den nya valuta Sverige ställt sig utanför kan följas på www.euro.ecb.int/sv.int och den nya danske statsministern Fogh Rasmussens regeringsförklaring finns på www.statsministeriet.dk/taler/taler/tale114.htm .









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]