Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v51/2001
20/12/2001

Vänner,

Varje timme rycker julen - och lugnet! - närmare. Men världen vägrar att stå still.

För en vecka sedan samlades EU:s ledare till sedvanligt toppmöte, denna gång i Laeken i utkanten av Bryssel.

Själv kan jag inte undgå att undra om Göran Persson sov på mötet i Laeken. Ser man på dess resultat måste man misstänka att hans uppmärksamhet var någon annanstans. Ty på viktiga punkter gick mötets beslut i en riktning som jag fruktar kommer att ställa till problem för Sverige längre fram.

Och ett av skälen till att det blev förefaller att ha varit en påfallande svensk passivitet.

Mötet i Laeken skulle bli det möte då startskottet skulle gå inför den kommande regeringskonferens som skall se över besluts- och samarbetsformerna i den nu successivt allt större unionen. Och även om det belgiska ordförandeskapets uppläggning av förberedelserna för detta beslut lämnade ett och annat i övrigt att önska är det svårt att se annat än att de till slut kammade hem storkovan i det politiska spelet om framtidsförberedelserna i EU.

Dels handlade det om texten till den s.k. Laeken-deklaration som skulle vara startskottet för processen. Och dels handlade det om hur processen som sådan skulle organiseras.

En deklaration blev det. Lite mångordigt som dokument av denna karaktär brukar bli. Men den blev i alla fall ett betydelsefullt dokument i två viktiga avseenden.

För det första för att den gjorde rent hus med alla begränsningar för vilka frågeställningar som den kommande processen skall ta sig an. För inte så länge sedan hade bl a den svenska regeringen gjort sitt bästa för att inskränka mandatet, och bidragit till att detta också var den dominerande linjen, men av detta finns nu ingenting alls kvar. Laeken-deklarationen öppnar alla frågor om de framtida europeiska strukturerna.

Och för det andra blev den betydelsefull för att man mitt inne i dokumentet plötsligt börjar använda ordet ”författning”. Först lindas det in en del, men sedan står det plötsligt där alldeles för sig själv och med betydande kraft.

Begreppet ”författning” har, mig veterligt, aldrig tidigare förekommit i officiella europeiska texter som denna. Att Europarlamentet talat i dessa termer, och att kommissionen snuddat vid dessa tankegångar är en sak, men det blir någonting helt annat när plötsligt de femton stats- och regeringscheferna börjar använda ordet ”författning” i en diskussion om det som den kommande regeringskonferensen kommer att ägna sig åt. Jag har svårt att se annat än att Laeken-deklarationen innebar att en principiellt viktig punkt i det europeiska framtidsarbetet passerades.

Hur Göran Persson ställde sig till denna fråga vet jag inte, men det minsta som kan sägas är att det varit svårt att ur hans tidigare uttalanden kring dessa frågor utläsa någon större entusiasm för en utveckling i denna riktning. Jag vill hoppas att det faktum att detta begrepp nu accepterades innebar en faktisk framflyttning av också den svenska regeringens positioner i denna fråga. Och att man därmed fullt ut inser att vi befinner oss i en federation av nationalstater som för både legitimiteten och effektiviteten i sitt samarbete behöver någon form av författningstext.

Hur denna sedan skall utformas är en helt annan sak. Jag tror att det är klokt att den är begränsad och strikt. Den bör reglera grunderna i ansvars- och kompetensfördelningen i den europeiska federationen av nationalstater, och den bör utformas på ett sätt som är betydligt mer tillgängligt än dagens kompilat av olika traktatstexter.

Även om Laeken-deklarationen kom att bli viktigare än de flesta trott, var det dock besluten om processen som blev de viktiga. Tanken är att ett större s.k. konvent under nästa år och början av 2003 skall förbereda den regeringskonferens som sedan kommer att fatta de avgörande besluten. Och i Laeken lades fast hur detta konvent skall ledas och arbetas.

Slutresultatet blev att en mycket stor del av makten lades i händerna på ett presidium som kom att få en sammansättning där de politiska traditioner och kulturer som finns i de länder som blev medlemmar i EU under 1990-talet över huvud taget inte är representerade. Och det var i alla fall till betydande del ett resultat av att den svenska regeringen, trogen sin vana, inte ens presenterade kandidater till de avgörande positionerna i det europeiska samarbetet.

Nu kommer konventet att ledas av ett presidium bestående av f d franske presidenten Valery Giscard D italienska och belgiska premiärministrarna Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene. Man tog helt enkelt de kandidater som förts fram i debatten och gjorde ett presidium av dem.

Det handlar om tre erfarna och skickliga herrar. Jag har i olika sammanhang haft anledning att samarbeta framför allt med de två senare. De är övertygade européer och starkt inriktade på en utveckling med en snabb utbyggnad av kompetensen på den europeiska nivån.

Och dessa kommer att kompletteras med representanter för kommissionen, aktuella regeringar och Europaparlamentet. Kommissionen kommer att representerades av den franske kommissionären Michel Barnier och hans portugisiske kollega Antonio Vitorini. Också detta två mycket skickliga personer. Från Europaparlamentet ser det ut att bli en spansk kristdemokrat och en tysk socialdemokrat. Och till detta kommer så representanter för de spanska, danska och grekiska regeringarna eftersom dessa kommer att inneha ordförandeskapet under den period som konventet kommer att pågå.

Att till detta sedan kommer att läggas en större församling med två representanter för varje nationellt parlament tror jag kommer att betyda betydligt mindre. Med det sätt på vilket Laeken-mötet organiserat det hela är det i denna mer begränsade krets som ledningen för konventet mycket fast kommer att ligga.

Och det är här min undran om vad Persson gjorde i Laeken kommer in. Hade det inte funnits skäl att föra fram någon svensk eller någon nordisk kandidat till i alla fall någon av dessa poster? Att man kan misslyckas med någonting är en sak, men att inte ens försöka är någonting helt annat. Och så vitt jag förstår har man från svenska sida inte ens försökt att påverka denna viktiga fråga.

Det är fullt möjligt att detta presidium kommer att arbeta för förslag som jag personligen kommer att tycka är bra och riktiga. Men det har nu ingen större betydelse. Problemet ligger i att det har fått en sammansättning som gör att det finns en inbyggd distans till de politiska traditioner och kulturer som är de dominerande i vår del av Europa. Och detta kan längre fram komma att skapa spänningar och problem som borde ha kunnat undvikas.

Det är sannolikt att Göran Persson utgår från att den person som är svensk statsminister när dessa frågor under 2003 och 2004 hamnar på regeringschefernas bord i alla fall har möjlighet att lägga in sitt veto. Rent formellt är det så, men reellt riskerar man att då sitta i en klart obekväm situation om det då uppstått ett politiskt och psykologiskt gap till den förberedande processen. Och risken för att så kommer att bli fallet är rätt betydande.

Nu drar i alla fall detta konvent igång. Den 1 mars nästa år går det formella startskottet i Bryssel. Och mot slutet av det grekiska ordförandeskapet våren 2003 skall man vara klar med sina rekommendationer. Med den sammansättning som presidiet fått kommer mycket möda att läggas ned på att de då kommer att vara väl förankrade.

Parallellt med detta går utvidgningsprocessen vidare. Laeken-mötet slog fast att den tidtabell som lades fast i Nice för ett år sedan gäller, även om man använder formuleringarna från Göteborg. Och man tog det överraskande steget att namnge de tio länder förutsättningar att klara av förhandlingarna under det kommande året. Vid toppmötet i Köpenhamn om ett år kommer det verkliga facit.

I substans blev Laeken-mötet därmed bättre och mer substantiellt än väntat. Bilden stördes dock av ett antal olika incidenter.

Den belgiske utrikesministern Michel, känd från sina mindre väl övervägda verbala holmgångar i samband med bojkottförsöket mot Österrike förra året, levererade ett förstklassigt magplask när han försökte göra gällande att det var EU som skulle sända en fredsstyrka till Afghanistan.

Och på samma sätt som tidigare det svenska ordförandeskapet misslyckats med frågan misslyckades nu också det belgiska ordförandeskapet med att lösa frågan om var olika EU-institutioner skulle placeras. Den europeiska bygdepolitiken tog över i en verbal brottning som redan referats med pinsam noggrannhet i pressen. Frågan skickades över till det kommande spanska ordförandeskapet.

Samma sak hände med två andra frågor som också det svenska ordförandeskapets brottats med utan framgång. Medan man nu nått en uppgörelse med Turkiet om eventuella militära EU-insatsers utnyttjande av NATO-resurser, blev det nu Grekland som valde att blockera en uppgörelse ytterligare ett tag. Och fortfarande har man inte lyckats att helt lösa frågan om finansieringen av det viktiga europeiska satellitsystemet för positioneringstjänster Galileo.

Så lämnas då gradvis stafettpinnen över till Spanien. Och där har man redan fått upp sin webbsida http://www.eu2002.es/principal.asp?idioma=ingles med sina politiska prioriteringar. Toppmötet i Barcelona i mars kommer att fokusera på nödvändiga ekonomiska reformer får inte ta siesta, som premiärminister Aznar säger Sevilla i juni kommer att ha en vidare agenda.

Kring Afghanistan fortsätter det politiska spelet. På lördag kommer den i Bonn överenskomna interimsregeringen installeras i Kabul, men i skrivande stund är fortfarande mycket kring denna oklart. Och samtidigt fortsätter USA det militära sökande efter terroristledare som är deras absoluta prioritet men som hitintills inte skördat några större framgångar.

Mycket av det diplomatiska spelet är nu koncentrerat kring frågan om hur den internationella säkerhetsstyrka som förutsattes i Bonn-överenskommelsen skall se ut. Utan en sådan på plats på lördag kommer det att bli svårt att tala om en fungerande interimsadministration i Kabul. FN: s säkerhetsråd skulle redan ha gett sanktion till denna styrka, men i skrivande stund har så fortfarande inte skett. Olika motsättningar har skjutit upp beslutet.

Från USA: s sida är man, som jag skrivit tidigare, mycket milt intresserad av denna styrka. Man ser det som en risk att den komplicerar terroristjakten. Minimikravet är att den i alla fall hamnar under någon form av övergripande kommando av amerikanska Central Command i Tampa.

Det är inte alldeles lättsmält för de länder som faktiskt skall bidraga med soldater på marken. Britterna kommer att i ett inledningsskede ha ledningen för styrkan, och ser gärna någon form av kontaktlinje med Tampa, medan tyskarna och fransmännen, som också är måna om att visa flagg i Kabul, är mycket bestämda på att så inte skall bli fallet. Och kring detta försöker ordsmederna i New York att formulera en text som kan antas av FN:s säkerhetsråd.

Till detta skall sedan läggas den spänning som finns mellan norra alliansens företrädare och omvärlden om mandatet för denna styrka. Av lätt insedda skäl vill alliansen begränsa både dess mandat och omfattning så mycket som möjligt, medan man från de länder som skall bidraga med trupp vill ha ett så robust och starkt mandat som möjligt.

På lördag kommer dock med all sannolikt en mindre styrka centrerad kring några hundra brittiska marinkårssoldater att finnas på plats i Kabul. Gradvis kommer den sedan att fyllas ut till någonting som förefaller att bli en förstärkt bataljon kompletterad med olika understödsförband. Summa summarum förefaller det som om styrkan snarare blir mindre än större än den som under ett tag detta år fanns i Makedonien med den mycket begränsade uppgiften att ta emot vapen som lämnades in.

Denna är dock temporär. Britterna är måna om att vara först inne, men de kommer att vara lika måna om att vara först ute. Det talas om en period som kan bli så kort som tre månader. Och därmed skall det gradvis växlas över från denna EU-dominerade styrka till en bredare sådan, kanske under turkisk ledning.

Det är först efter lördagen som det stora äventyret att skapa fred i det fredslösa landet börjar. Och kring detta äventyr finns det anledning att ha åtskilliga frågetecken. När olika europeiska nationer nu snubblar över varandra i ivern att placera sin flagga i Kabul undrar man hur mycket de läst av historien.

Då tänker jag inte främst på den afghanska historien, även om även denna borde mana till viss återhållsamhet, utan snarare på historien om internationella insatser på Balkan på 1990-talet. När USA nu tydligt säger att man inte vill vara med i en fredsstyrka, och olika europeiska länder rusar in, finns det en risk att man åter etablerar den modell som kom att leda till sådana spänningar kring Balkanpolitiken under det föregående decenniet. Efter det sade olika europeiska politiker att man bara skulle vara beredd att gå in på marken om USA fanns med på samma mark och i samma strukturer.

Den läxan höll man sig till i Kosovo undan när det gäller Afghanistan. Om några år kommer vi att se om det var ett misstag eller inte. Jag tror det.

Medan dessa manövrer pågår är det till tre krisområden i samma vidare del av världen som allt mer uppmärksamhet koncentreras.

Terrorattacken mot det indiska parlamentet, som man mycket tydligt gjort Pakistan ansvarigt för, kommer med all sannolikhet att leda till en mycket akut situation mellan dessa bägge länder. Indiens premiärminister Vajpayee har hitintills sagt att diplomatin är huvudinstrumentet, men allt tyder på att militära instrument är i beredskap för den händelse man bedömer att den diplomatiska vägen att komma åt de ansvariga för detta i sak mycket upprörande terrordåd inte är tillräcklig.

Samtidigt är det tydligt att debatten i Washington, som jag refererat tidigare, allt tydligare svängt till förmån för att förr eller senare göra någonting riktat mot Saddam Hussein också. Någon ”smoking gun” som binder honom till den 11 september förefaller knappast att finnas att de mjältbrandsbakterier som orsakade sådan panik i USA hade sitt ursprung i amerikansk militär produktion mera om att utnyttja ett politiskt momentum i förening med en militär och politisk mekanik som man tyckt fungera över förväntan i Afghanistan.

Problemet förblir dock att formulera en hållbar strategi för hur detta skall ske. I Pentagon pågår en granskning av militära planer som syftar till en kombination av amerikanska flygattacker och en ”södra alliansen” centrerad kring de ca 60 % av den irakiska befolkningen som bor i landets södra delar, och vars lojalitet till regimen i Bagdad med all sannolikhet är mycket begränsad.

Men problemen är monumentala. Tillgången till flygbaser i Saudiarabien är en absolut förutsättning. En faktisk allians med Iran, som skulle komma att utgöra bakre bas för ”södra alliansen”, måste också komma till stånd. Och frågan är hur man hanterar ett Ryssland som har betydande kommersiella intressen i Irak och som hitintills tydligt motsatt sig beslut i FN:s säkerhetsråd som skulle kunna bereda vägen för operationer som denna.

Till detta skall då läggas, att Saddam Hussein knappast är omedveten om den diskussion som pågår, och med all sannolikhet redan nu vidtar olika typer av motåtgärder. Han har erfarenhet från ett storskaligt CIA-lett försök till uppror i Irak i början av 1995, då dock med ”norra alliansen” av främst kurder som bas, som slutade med att han hade möjligheter att fysiskt eliminera det lilla av upprors- eller illojalitetstendenser som då kunde konstateras i landet.

Allt kommer dock att ta sin tid. Under de närmaste månaderna är det mycket osannolikt att någonting kommer att hända, men mot senare delen av våren kommer det sannolikt att finnas skäl att skärpa uppmärksamheten.

Intill dess kommer mycket att ha hänt också i konflikten kring Palestina. Mycket tydliga budskap har nu lett till att Yasser Arafat signalerat att han möjligen är beredd till ingripande mot de organisationer som svarar för terrorattackerna mot Israel. Möjligen finns det en liten strimma av möjligt hopp i en ytterligt mörk situation. Det amerikanska sändebudet Zinni har tillfälligt återvänt till Washington för konsultationer, och där blir det också närmare överläggningar med EU om vad som kan göras.

Skillnaderna i synen på Arafat och den palestinska administrationen är betydande inte minst mellan EU och Israel. I Laeken sade utrikeskommissionären Chris Patten att alternativet till den palestinska administrationen är palestinsk anarki, men på det svarar israelerna att en administration som inte förmår att administrera de facto är detsamma som anarki i alla fall. Man förefaller fullt beredd att driva fram ett palestinskt inbördeskrig, och är sannolikt fullt beredd att i en sådan situation ingripa självt ännu mer än vad man redan gör.

För Arafat handlar det om att inse att utan klara ingripanden mot terrorismen riskerar det som är kvar av hans administration att kollapsa. Och för Israel i dess helhet handlar det om att fullt ut inse att det ockupationskrig man bedriver i grunden aldrig kan vinnas, och att bara ett snabbt slut på denna ockupation kan säkra staten Israels framtida överlevnad.

Medan de stora kriserna ger de stora rubrikerna, händer det viktiga saker också i vårt eget Europa.

Nere på Balkan har EU: s Javier Solana varit berömvärt klar i sitt budskap till Serbien och Montenegro att de måste finna en ny formel för samlevnad, och att EU inte vill se regionens uppsplittring i än fler mikrostater. Och detta har lett till att nya samtal mellan Belgrad och Podgorica i början på veckan kommit igång. Därmed är frågan på intet sätt avförd från agendan, men EU har visat politiskt ledarskap och styrka när det gäller viktiga strukturfrågor på Balkan på ett sätt som inte varit fallet tidigare.

Och EU: s roll i området kommer att öka. På NATO: s försvarsministermöte i veckan förklarade USA: s Donald Rumsfeld att man så snabbt som möjligt ville skära ner NATO-styrkorna i Bosnien. Mer i denna väg kommer. USA kommer att koncentrera sig mer på andra delar av världen, och begära att EU tar ett ökat ansvar på Balkan. Alldeles rätt.

I vår egen del av Europa har säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE beslutat att vid årsskiftet stänga de missioner man haft i både Estland och Lettland. De tillkom, delvis på svensk inrådan, i en situation då det fanns internationella frågetecken för hur de på nytt självständiga baltiska staterna skulle hantera de känsliga frågorna kring sina betydande ryska minoriteter. Sedan dess har de varit betydelsefulla dels när det gällt att trovärdigt avvisa olika klumpiga ryska försök att måla situationen i dessa länder i mörka färger och dels för att hjälpa de estniska och lettiska myndigheterna att utforma lagstiftning och annat på ett rimligt och bra sätt.

Nu behövs inte längre dessa missioner. Estland genomförde nyligen ändringar i språklagen som var en formell slutpunkt för mycket av detta arbete, och i Lettland har presidenten nu tagit ett initiativ för att ta upp motsvarande frågeställning till beslut. Och även om mycket praktiskt arbete återstår, där OSCE i olika former alldeles säkert kommer att tillfrågas om hjälp, har därmed den viktiga punkt nått när dessa missioner kan stängas.

Både Estland och Lettland är att gratulera till att ha visat det politiska mod och den europeiska mognad som krävts för att ta detta steg. Dock sammanfaller det tyvärr med att Estland drabbats av regeringskris i och med att statsminister Mart Laar förklarat att hans regering avgår mot bakgrund av de spänningar som byggts upp inom regeringskoalitionen.

Den estniska regeringen har varit den kanske allra framgångsrikaste av reformregeringarna i Centraleuropa och det baltiska området under det senaste decenniet. Och denna andra regering Laar har gjort det möjligt för Estland att ligga i täten i EU-tåget och att bereda vägen för de baltiska ländernas medlemskap i EU. Till detta skall självfallet läggas en föredömlig hantering av minoritetsrelationerna och en ekonomisk utveckling som gjort Estland till en av Europas verkliga tigerekonomier.

Vilka som kommer att bli konsekvenserna av regeringskrisen i Estland kommer det att finnas anledning att återkomma till på det nya året. Och samma sak gäller Portugal, där socialistregeringen avgick efter ett stort nederlag i kommunalvalet förra helgen, och där det nu kommer att bli nyval några år in på det nya året.

När detta brev når ut kommer jag redan att vara i Rom för några dagar under den omedelbara julhelgen. Det blir julmässa i Birgittasystrarnas fina lilla kapell via Piazza Farnese i hjärtat av den eviga staden. Men sedan bär det omedelbart hem igen till vintern, snö och vilan under mellandagarna och nyårshelgen.

Till alla och envar tillönskas en God Jul!

Stockholm den 20 december 2001 Carl Bildt

PS. Inget PS - nu är det jul!









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]