Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v3/2002
14/1/2002

Vänner,

Om den smidiga övergången till euron runt om i Europa, situationen inför det viktiga valet i Tyskland den 22 september och den fortsatta kampen mot terrorismen och osäkerheten i Afghanistan.

Övergången till euron runt om i Europa verkar går över förväntan smidigt och betydligt snabbare än väntat.

Några dagar i Berlin visade för mig den nya valutans nya verklighet. På vägen ut till Tegel-flygplatsen för hemfärd säger taxichauffören att han inte sett en enda D-mark under de senaste två dygnen. Nu var det bara euron som gällde överallt.

Och bilden förefaller att vara densamma från Sodankylä till San Augustin. Få praktiska problem. Intet av de befarade prishöjningarna. T o m tidigare högljudda kritiker har tystnat.

Därmed är på intet sätt sagt att det kommer att bli en enkel resa framöver. Den ekonomisk-politiska utmaningen förändras i och för sig inte alls av att mynt och sedlar byts ut. Euron har varit en ekonomisk-politisk realitet sedan två år tillbaka. Men ju längre tiden går desto tydligare blir kraven på de ekonomiska reformer som säkrar den konkurrenskraft som ytterst garanterar styrkan i den gemensamma valutan.

Och den europeiska ekonomin går stapplande just nu. Stockholmsmötet förra året imponerande inte på någon. Det finns ett allmänt intryck av att förnyelseprocessen har stannat upp.

Mest bekymmersamt är läget i den tyska ekonomin, som ju har sin alldeles speciella betydelse eftersom den är cirka en tredjedel av den samlade euroekonomin. Och Tyskland stapplar på gränsen till direkt recession.

Den dåliga ekonomin har därmed också skapat ett förändrat också inrikespolitiskt läge inför valet den 22 september i år.

Det var i valet 1998 som den rödgröna koalitionen under Gerhard Schröder ersatte ett sextonårigt kristdemokratiskt och liberalt styre under Helmuth Kohl. Nu, sades det, skulle fokus ligga på de nödvändiga ekonomiska reformerna. Kohl anklagades för att visserligen ha gjort storverk när det gällde det tyska enandet och det europeiska samarbetet, men för att ha varit mindre framgångsrik när det gällde moderniseringen av det tyska samhället. Nu skulle det bli annorlunda.

Och det fanns en ansats som imponerande. Efter att under år ha blockerat möjligheterna till en skattereform, drev socialdemokraterna år 2000 igenom en sådan som, med svenska mått mätt, måste betecknas som långtgående. Det talades om en begynnande reformering av Tyskland.

Men sedan blev det inte så mycket mer. Reformenergin i den rödgröna koalitionen tog snabbt slut. Och med en kristdemokratisk opposition som drabbades av kombinationen av debatterna om olika mer eller mindre verkliga finansieringsskandaler under gångna år och osäkerhet i olika personfrågor klarade sig regeringen Schröder bra i opinionen i alla fall.

Det enstaka viktigaste och tydligaste löftet av Gerhard Schröder och socialdemokraterna i valrörelsen 1998 var att varaktigt och rejält få ner arbetslösheten. I ett uttalande som säkert kommer att figurera mycket under valdebatten under detta år sade han, att om han inte fick arbetslösheten under 3,5 miljoner människor så fanns det all anledning för väljarna att sparka ut honom i det kommande valet.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att se att den nu stigande arbetslösheten är en betydande belastning för SPD och Schröder. Arbetslösheten tangerar nu 4 miljoner människor i december var det 3,96 miljoner och ingen tror annat än att den kommer att fortsätta att stiga under ett bra tag framåt.

För inte så länge sedan var det etablerad sanning att Schröder skulle kamma hem en storseger i valet i september. Oppositionen sågs som hopplöst ineffektiv och splittrad. Avståndet i opinionsmätningarna var mycket tydligt.

Men det var då det. Nu visar samma opinionsmätningarna en tydlig vindkantring som innebär att valrörelsen har alla förutsättningar att bli spännande.

De senaste mätningarna ger kristdemokraterna CDU/CSU ett marginellt försprång före socialdemokraterna SPD, och med en situation där de bägge stora ”folkpartierna” har förutsättningar att bli ungefär jämnstora koncentreras det politiska spelet kring de olika koalitionsalternativen.

Den rödgröna koalitionen har fungerat, men inte så mycket mer. När jag talar med SPD-vänner i Berlin tror de knappast att den har någon framtid. Reformblockeringen är alldeles för tydlig, och därtill har kommit utrikespolitiska spänningar framför allt inom utrikesminister Fischers gröna parti. Det ser dessutom ut som om de gröna kommer att gå påtagligt dåligt i valet. De överlever sannolikt, men sannolikt inte så värst mycket mer än så.

Och om det går knackigt för SPD samtidigt som den rödgröna koalitionen har förlorat sina möjligheter måste det till en annan koalitionsstrategi för att Schröder skall kunna klara jobbet. Själv vill han med all sannolikhet försöka bygga en rödgul koalition med liberala FDP, men hindren för det är inte obetydliga.

Ett av dem ligger Berlin. Där försökte man efter delstatsvalet i höstas att få till stånd en bredare regnbågskoalition med lite av finska förtecken, men misslyckades med detta. Och lokala SPD beslutade därefter att bilda en rödröd koalition med det s.k. PDS-parti som är den direkta arvtagaren till det östtyska diktaturpartiet SED.

Det säger sig självt att detta leder till störda stämningar i många läger. Förbundskansler Schröder själv lär vara mindre förtjust över tilltaget. Men det rödröda samarbetet i Berlin etableras ändå, och leder till farhågor för att SPD kommer att försöka att klara makten med gamla SED också på andra ställen inte minst i landets östra delar.

Hur det kommer att gå för den rödröda koalitionen i Berlin kommer att bli viktigt. Just nu förefaller man ha svårt att få ihop tillräckligt med folk för att besätta posterna i stadsregeringen, vilket inte inger så mycket av förtroende. Och snart kommer man att tvingas att ta itu med de finansiella problemen i en kommunalförvaltning som tillåtits att svälla över alla bräddar och blivit ett påtagligt problem för Berlins möjligheter till utveckling.

Med all respekt för detta är det dock den s.k. K-Frage som stått i centrum de senaste veckorna. Och den handlar om vem som skall bli CDU: s och CSU: s gemensamma kandidat till förbundskansler och därmed främste utmanare till förbundskansler Schröder. CDU:s ordförande Angela Merkel har stått mot CSU:s ordförande och Bayerns ministerpresident Edmund Stoiber.

Men i fredags kom avgörandet i samband med ett partistyrelsesammanträde med CDU i Magdeburg. Angela Merkel konstaterade att stödet för Stoiber var starkare, trädde därmed tillbaka och beredde vägen för att CSU-ordföranden blir den gemensamma kandidaten.

Det tillhör undantaget att bajrare uppträder som utmanare på den federala nivån i Tyskland. Med sin minst sagt växlingsrika historia är Tyskland ett land med betydande regionala skillnader och spänningar. Och det vitblå Bayern har alltid hållit sin distans till landet i övrigt. Dess mer katolskt och agrart färgade traditioner har stått i kontrast med en mer preussisk protestantism i landets mer nordliga delar. Historiskt var Bayern agrart lite efterblivit. Men under de senare decennierna har delstaten moderniserats till att i dag vara den kanske rikaste och mest framgångsrika i Tyskland. CSU: s politik som ibland sammanfattats i formuleringen ”laptops och lederhosen” har förenat modernisering och högteknologi med traditionella värderingar och en icke oväsentlig del av regional patriotism.

Resultaten kommer säkert att diskuteras och värderas i ett val där Stoiber från Bayern står mot Schröder från Niedersachsen. Men tveklöst är att Bayern är ett väl skött och väl fungerande pastorat. München är den nya ekonomins tydliga centra i den tyska ekonomin. Här går ekonomin bättre och arbetslösheten är lägre. Stoiber kan utmana Schröder med en stark saklig kompetens som bas.

Stoiber är en effektiv och slagkraftig politiker. Men på samma sätt som han mobiliserar anhängare mobiliserar han också motståndare. En valrörelse som blir en duell mellan Schröder och Stoiber kommer inte att sakna dramatik, och kommer med all säkerhet att bli en tämligen polariserad tilldragelse.

Ekonomin kommer att stå i centrum. Schröder kommer att få äta upp sitt uttalande från 1998 hur många gånger som helst, och han kommer att svara med attacker som syftar till att framställa Stoiber som mer extrem och mindre erfaren. Och den senare kommer att svara med det som han åstadkommit i Bayern i jämförelse med det som Schröder åstadkommit i det övriga Tyskland.

Men också andra frågor finns. Och den med störst explosiv kraft är utan tvekan invandringspolitiken. Tyskland är Europas ledande invandringsland, och det faktum att attacken mot USA den 11 september hade viktiga rötter i Hamburg har skakat om inte så lite. I det s.k. senatsvalet i Hamburg i höstas fick ett nytt parti som krävde mer av lag och ordning ett mycket starkt stöd. Och i gamla Östtyskland har det ju funnits tydliga tendenser till mer utlänningsfientliga stämningar.

Från den rödgröna regeringens sida vill man göra allt för att dämpa denna fråga genom en bred politisk uppgörelse om en ny utlänningslag. I torsdags åt jag middag i Berlin med bl a den federala inrikesministern Schiller och CDU: s inrikesminister i delstaten Brandenburg Schönbom. Mitt intryck från den diskussionen är att man på bägge håll har ett starkt intresse av att komma överens på ett sätt som rycker undan marken för de stämningar som annars lätt kan exploateras. Men att viljan finns innebär ett valår som detta inte nödvändigtvis att det kommer att bli så.

Jag kommer säkert att återkomma till den tyska valrörelsen. Vid sidan av den franska är den Europas viktigaste detta år. Och med ett svenskt val en vecka innan finns det alltid tendenser som speglar sig i våra bägge länders politiska debatt och utveckling.

Agendan i våra bägge länder har drag som påminner om varandra. I Berlin talade jag med vänner inom både SPD och CDU som i mångt och mycket sade samma sak. Det var företrädaren för SPD som talade tydligt om krafttag för att liberalisera den tyska ekonomin, och det var samme företrädare för SPD som sade att det efter valet måste bli ökade försvarsutgifter för att finansiera de olika fredsoperationer som Tyskland nu valt att spela en allt mer framträdande roll i.

Men mitt ärende i Berlin var nu inte detta. Det rörde främst diskussioner kring den fortsatta kampen mot terrorismen. Därav middagens sammansättning. Och det handlade i mångt och mycket om en dialog mellan USA och Europa om hur olika erfarenheter bättre kunde tas tillvara i detta arbete.

I USA säger regeringen nu att man förväntar sig att kampen mot terrorismen kommer att fortsätta åtminstone i sex år till. Precisionen i antalet år kan vi bortse från, men uthålligheten i de ansträngningar som nu sker har vi all anledning att notera.

Afghanistan står inte längre på tidningarnas förstasidor. Men i Kabul arbetar FN-sändebudet Brahimi med att försöka få en regering att fungera trots att den har praktiskt taget ingenting alls att arbeta med. I stora delar av landet råder en laglöshet som starkt försvårar hjälparbete, och som dessutom nu skapar en överhängande risk för att den storproduktion av heroin som faktiskt stoppades förra året nu skall komma tillbaka.

Osäkerheten kring ISAF-styrkan är fortsatt stora. Trots vädjanden från Kofi Annan säger Storbritannien att de bara vill leda styrkan under tre månader. Och USA vill över huvud taget inte vara med i fredsoperationen, utan bedriver sin egen operation.

Dilemmat är betydande. Å den ena sidan det jätteproblem det kommer att innebära att inte kunna etablera en fungerande säkerhet i landet. I praktiken kommer det att omöjliggöra både hjälparbete och återuppbyggnad. Å den andra sidan det jätteproblem det kommer att vara med en omfattande utländsk militär närvaro i landets olika delar. Vi vet av erfarenhet de problem detta kan leda till.

Risken finns att hela problemet hamnar i knäet på de europeiska länderna. Och med ca 60~000 soldater på Balkan innebär ett nytt stort åtagande i Afghanistan en mycket betydande belastning. I praktiken kommer Europas samlade möjligheter till uthålliga fredsoperationer att därmed konsumeras. Den tyska diskussionen om behovet av ökade försvarssatsningar kommer snabbt att få sin motsvarighet i andra europeiska länder.

Också Sverige tillhör denna bild. På samma sätt som vi nu hamnat rejält på efterkälken när det gäller euron, och halkar efter när det gäller ekonomisk förnyelse, finns det en viss risk för att vi halkar efter när det gäller säkerhetspolitisk modernisering och förstärkning.

Stockholm den 14 januari 2002

Carl Bildt

PS. I förra brevets rätt utförliga diskussion både om bakgrunden till det svenska utanförskapet i förhållande till euron och om tidtabeller framöver blev det fel i dateringen av den danska delen av historien. Den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet, som blev den utlösande faktorn bakom valutastormen, ägde rum den 2 juni 1992. Och de undantag man sedan fick kom i Edinburgh i december samma år och godkändes i en ny folkomröstning den 18 juni 1993. Rätt skall vara rätt.

PPS. Däremot var det tyvärr rätt att 2006 med den tidtabell som nu avtecknar sig är den tidigaste tidpunkten för eurosedlar också i Sverige. Tidigaste! risken för att det blir ännu senare finns fortfarande.









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]