Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v7 / 2002
11/2/2002

Vänner,

Om fredsutmaningar och möjligheter i Afrika och Sudan, diskussioner om ekonomi och annat på World Economic Forum i New York, spänningar över Atlanten om ”axeln av ondska”, Sveriges mjuka farväl också till alliansfriheten och morgondagens början av mastodonträttegången mot Slobodan Milosevic.

Så är jag tillbaka i Stockholm efter mer än två veckor delade mellan ett Afrika som söker fred och ett Amerika som anser sig vara i krig.

I Khartoum och Nairobi hade jag möjlighet att tala med ledare för det inbördeskrig i Sudan som pågått i decennier och som lett till mer lidande än något annat krig i Afrika. Och jag mötte en atmosfär annorlunda än vid mitt senaste besök för mindre än sex månader sedan. I Washington kunde jag föra vidare samtalen om hur en fredsprocess för detta sargade land skulle kunna gestalta sig.

Nyckeln till fred i Sudan ligger i dag i Washington och i ett tydligt amerikanskt engagemang. Om man för bara någon månad sedan var mer trevande och osäker i bedömningen av en möjlig väg framåt finns det i dag mer av vilja att föra processen vidare och dessutom en antydan till tillförsiktigt om att det faktiskt finns möjligheter till framgång.

Detta är inte platsen att gå in i detaljer i en process som med nödvändighet kommer att vara känslig i sina olika delar. Själv ser jag, av lätt insedda skäl, på processen med ögon färgade av år av erfarenheter av konflikter i sydöstra Europa, och skisserar framkomstvägar mot bakgrund av de erfarenheter som vi vunnit där. Och därtill kommer att jag har speciella skäl att se på den roll oljan nu spelar för att driva fredsansträngningarna framåt liksom den roll den kan komma att spela för en bättre utveckling för Sudan i dess helhet efter en fred.

Men bilden av framsteg är alls inte entydig. Samtidigt som det slutits ett avtal om vapenvila i Nubabergen, och en omfattande internationell mekanism för att övervaka denna håller på att sättas upp, ser vi hur manövrerande inför en möjlig fred leder till att sanden snabbt skiftar i andra områden med den politiska och militära osäkerhet som detta med nödvändighet för med sig. Vi kan, på det sätt som tyvärr är mönstret, få leva med en situation där ökade fredsmöjligheter under en tid går hand i hand med accelererade krigsansträngningar från olika sidor.

Om lite mer än en månad kommer bilden sannolikt att klarna vad gäller möjliga fortsatta fredsansträngningar. Storbritanniens Tony Blair har redan förkunnat att även han avser att utse ett speciellt sändebud för att arbeta med fred i Sudan, vilket är ett tecken så gott som något på att han ser en vagn som börjar rulla och nu vill försäkra sig om en plats på denna.

Konflikten i Sudan är tyvärr bara en av de många konflikter som plågar och plågar Afrika. Från Liberia till Sudan, från Stora Sjöarna till Angola, är bilden tyvärr densamma. Var femte afrikan tvingas att leva i ett konfliktområde.

Och alldeles självklart gör detta det än svårare att klara de sociala och ekonomiska utmaningarna. Afrika söder om Sahara är den enda del av världen där människor i genomsnitt blivit fattigare under de senaste decennierna. Till detta läggs nu den ohyggliga farsot som HIV/AIDS innebär, och som redan tagit 20 miljoner afrikaners liv i en epedimi som bara blir värre och värre.

Vid det G8-möte i Genua förra året som mest blev känt för sinas kravaller sattes Afrikas problem rejält på agendan, och till sommarens G8-möte i Canada i juli skall man ta fram en aktionsplan som handlar både om att överbrygga kontinentens olika konflikter och om att skapa bättre förutsättningar för dess mänskliga utveckling.

Sudan är en del av dessa ansträngningar. Här finns naturliga förutsättningar för en långt bättre utveckling. Men det handlar också om att visa att det går att finna former för olika nationaliteter, religioner och traditioner att leva samman inom ramen för samma stat. Skulle det misslyckas i Sudan är risken stor att det misslyckas i det övriga Afrika också. Var och en med den minsta kunskap om kontinenten vet att det vore ett recent för kaos, konflikt och katastrof med enorma kostnader i form av mänskligt lidande.

I Nairobi nere vid ekvatorn lyser solen skönt över det betagande bördiga landskapet. Men Afrikas problem smyger sig på allt tydligare. Överallt finns vapen, ömsom skyddande och ömsom hotande. Söndringen i ömsom Sudan och ömsom Somalia smyger in över gränserna. Och massivt rullar döden i form av HIV/AIDS fram över samhället. I tidningen The Standard läser jag en längre artikel över att man måste korta ner traditionella begravningsritualer eftersom mängden av dem annars kommer att ta alldeles för mycket tid.

Från den sköna solen i Nairobi for jag till betydligt bistrare New York och fyra dagar av diskussioner på World Economic Forum, som ju detta år flyttat från alpbyn Davos till den globalaste av alla städer.

World Economic Forum är och förblir en rätt märklig tillställning. Trots att dess diskussioner bara mera sällan kommer bortom den konventionella vishetens klichéer attraherar mötena ett urval av ledare från politik och näringsliv som torde sakna motstycke i världen i dag. Och så var fallet även i år.

Svenskt näringsliv var väl representerat, och svenskt politiskt liv fanns genom inte minst Bo Lundgren, medan den svenska regeringen valt en mer låg profil. Sverige tillhörde de få europeiska länder som inte hade stats-, utrikes- eller finansministern på plats för någon diskussion i något ämne, och fick ty följande finna sig i en mindre framträdande roll.

Som nordisk stjärna framstod nu Finland. Statsminister Paavo Lipponen hade möjlighet att ha gemensam presskonferens med Harvard-professorn Jeffrey Sachs för att presentera den globala konkurrenskraftsrapport som sätter Finland som global etta. Och det blev inte sämre för att det under forumet presenterades en motsvarande undersökning om miljöfrågorna i olika länder som även den satte Finland först.

Efter det att dagarna i New York har avslutats har det hela fortsatt genom publiceringen av den omfattande Global Technology Information Report 2001 – 2002 vars s.k. Networked Readiness Index sätter Finland strax efter USA och Island som de mest ”nätverksredo” länderna i världen just nu.

Att sammanfatta alla diskussioner under dagarna i New York är inte lätt, men låt mig dock ange några korta punkter.

Mycket handlade om vart ekonomin, och i synnerhet den amerikanska diton, är på väg. Jag slogs av att cheferna för de större företag som var där – jag ledde en gruppdiskussion med cheferna för bl.a. Cisco och American Airlines – var betydligt mycket mer försiktiga i sina framtidsbedömningar än vad man får ett intryck av om man följer stämningarna på Wall Street eller andra finansiella marknader.

En amerikansk återhämtning kommer, men måhända inte spektakulär, om än med en profil som gör att teknologiföretagen sannolikt kommer att klara sig bättre än andra. Man vill investera i fortsatt ökad produktivitet i syfte att få fortsatt ökad konkurrenskraft på de globala marknaderna.

För Europa ser det skakigare ut. Tysklands förbundskansler Schröder var i New York för att hålla valtal om hur bra det går för den tyska ekonomin, men de flesta skakade misstroget på huvudet. Succén med introduktionen av euron kontrasteras med misslyckandet att få en verklig process av ekonomiska reformer i de viktigaste ekonomierna.

Och för Japan – världens andra största ekonomi – blir bilden bara mörkare och mörkare. Dess finansiella sektor är nu så tyngd av dåliga lån att den riskerar att dra ner ekonomin i dess helhet. Och det får konsekvenser tvärs över den globala ekonomin.

New York är fortfarande staden som lever i skuggan av den 11 september. Beger man sig ner till nedre Manhattan möts man fortfarande ofta av den lätt kvävande doften av de pyrande ruinerna och resterna vid Ground Zero. Men debatten vid World Economic Forum och på andra ställen är nu inte en debatt efter den 11 september utan en debatt efter kriget i Afghanistan. Och den debatten handlar inte minst om USA: s och Europas respektive platser i världen.

Det budgetförslag som president Bush nu lagt på kongressens bord innebär en ökning av försvarskostnaderna med ca 480 miljarder kr, och till försvarsbudgeten på ca 3.790 miljarder kr skall så läggas kostnader för ”hemlandsskydd” på ca 380 miljarder kr. Den amerikanska försvarsbudgeten börjar nu närma sig en storlek där den är lika stora som alla andra kända försvarsbudgetar sammantagna.

Men USA befinner sig psykologiskt i krig. Taliban-regimen i Afghanistan må tillhöra historien, men Osama bin Laden är fortfarande, av allt att döma, på fri fot och därtill kommer tusentals terroristtränade individer i mer eller mindre fungerande terroristceller runt om i världen.

Och detta är ett krig man avser att fortsätta intill dess att man bedömer att hoten mot USA reducerats avsevärt. Det ledde till betydande debatt när Bush i sitt State of the Union-anförande talade om en ”axis of evil” omfattande Nordkorea, Iran och Irak. Mycket kan sägas om det analytiskt lämpliga i att på detta sätt bunta ihop sinsemellan rätt olika regimer med användande av en term som åtminstone för européer för tanken till tidigare ”axelmakter”, men vi har all anledning att notera den målmedvetenhet som finns i den amerikanska politiken.

Att Irak och Nordkorea är stater där ondskan regerar så gott som oinskränkt råder det ingen tvekan om. Vad gäller Iran är bilden betydligt mycket mer komplicerad, och det var främst inkluderandet av Iran i denna påstådda axel som ledde till höjda ögonbryn och visst missmod på denna sida av Atlanten. Den fundamentalistiska revolutionen i Iran har misslyckats, stödet för en reformpolitik är mycket starkt och frågan är om en politik av mest isolering och fördömanden är bäst ägnad att påverka den ständigt skiftande balansen mellan reformkrafter och motståndare i en gynnsam riktning. Här skiljer sig uppenbarligen bedömningarna i Vita Huset och huvuddelen av Europa.

Vi kommer att få se betydligt mycket mera av säkerhetsdiskussionen i Europa och mellan Europa och USA under de närmaste månaderna. Det finns en djup osäkerhet inom NATO om vart organisationen egentligen är på väg. Relationerna med Ryssland måste formas på nytt, med president Bushs besök i Moskva i slutet av maj som en viktig station. Och skillnaden i försvarssatsningar skapar en allt allvarligare obalans i den politiska relationen över Atlanten. Detta ligger inte i Europas intresse.

Också i Sverige ser det nu ut att bli lite av välbehövlig säkerhetspolitisk diskussion. Efter månader av olika samtal har regeringen och moderater, kristdemokrater och centern kommit överens om en ny formulering av Sveriges nu gällande säkerhetspolitik.

I olika positioner har jag ägnar mig åt formuleringar som dessa under mer än ett decennium. Det är nu mer än ett decennium sedan jag som statsminister förklarade att neutraliteten inte längre passade som beteckning på vår säkerhetspolitik, och orsakade ett socialdemokratiskt raseriutbrott. Något år senare sade jag, också som statsminister, att Sverige inte kunde stå neutralt i en konflikt som berörde en annan medlem av EU, och orsakade ett nytt raseriutbrott.

Men verkligheten förändras, och även om svensk politik under det senaste året legat på bak- snarare än framkant av förändringarna i dessa frågor, har även socialdemokraterna släpats till en modernare syn.

Den formulering man nu kommit överens om innebär en mycket klar poängseger för den borgerliga synen. Neutraliteten är sedan länge borta. Nu får vi ett mjukt avsked av alliansfriheten.

Tre meningar är viktiga i den text som nu föreligger.

Den första handlar om det som var i sin recension av alliansfriheten: ”denna säkerhetspolitiska linje… har tjänat oss väl”. Så är det. Alliansfriheten var en riktig och bra linje, som tjänade oss väl, under det kalla krigets och det delade Europas decennier.

Den andra handlar om det som gäller i dag: ”Sverige är militärt alliansfritt”. Som konstaterade av ett sakförhållande finns det inga möjligheter för någon att ha invändningar mot detta. Men det viktiga är att meningen är deskriptiv snarare än normativ – den säger bara hur det är.

Den tredje meningen handlar logiskt om framtiden: ”Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och i samverkan med andra länder.” Här formuleras det mjuka avskedet från alliansfriheten i satsen att hot också mot Sveriges säkerhet bäst avvärjes i samverkan med andra länder. Kontrasten mot neutralitetssynens och alliansfrihetens linje kunde knappast vara starkare.

Hur denna samverkan skall se ger man sig, klokt nog, inte in på i detalj. Stödet till FN är självklart, och viktigt är att EU beskrivs som ”en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten”. Men det finns ingenting alls i dessa formuleringar som säger nej till en kommande svensk anslutning till NATO – i själva verket är det inte svårt att se att en sådan innebär det logiska kommande steget i den utveckling av säkerhetspolitiken som det nu öppnas för.

Alldeles säkert kommer regeringen efter denna tydliga poängseger för oppositionen att skynda sig att förklara att frågan om NATO inte på något sätt är aktuell. Och i strikt mening är också detta sant. Men spärrarna har tagits bort, dörren har öppnats och inom ett år eller två kommer debatten att ha blivit betydligt mycket mer konkret än i dag.

Också på andra sätt förändras den europeiska säkerheten. I morgon inleds i Haag i Holland rättegången vid FN-tribunalen mot Serbiens och Jugoslaviens f d president Slobodan Milosevic. Aldrig tidigare har en statschef ställts till ansvar inför internationell domstol för brott mot mänskligheten.

Det kommer att bli en enorm rättegång. På grunder som jag anser felaktiga har man beslutat att ha en samlad rättegång som täcker hela skeendet från kriget i Kroatien 1991 över kriget i Bosnien mellan 1992 och 1995 till konflikten om Kosovo 1999. Åklagarsidan försöker att marknadsföra en simplistisk bild av att allt egentligen var samma sak, vilket jag nog tror kommer att ha mycket svårt att vinna trovärdighet bland kännare av dessa konflikter. Men de kommande fyra veckorna kommer att användas för att presentera åtalet vad gäller Kosovo, och rättegången i dess helhet kommer säkert att pågå, med olika typer av uppehåll, i minst två år.

Till detta kommer jag med all säkerhet att ha anledning att återkomma åtskilliga gånger. FN-tribunalen är av enorm betydelse när det gäller att fastställa vad som faktiskt inträffade, och att få detta mer eller mindre accepterat av de olika nationaliteterna i det konfliktfylla området. Det handlar inte om rättvisa som ett instrument för fortsatt konflikt, utan om rättvisa som ett instrument för framtida försoning. Skillnaden är fundamental, och av mycket stor betydelse för möjligheterna till en varaktig fred.

För min del känns det skönt med en vecka i Stockholm, även om det blir ett kort avsteg till Geneve. Kommande vecka bär det av igen. På måndag först deltagande i en konferens på Royal Institute of International Affairs i London (www.riia.org.uk/Conferences/defence2002.pdf) där jag skall tala om civila resurser för fredsbyggande i olika länder. På tisdag sedan en presentation och diskussion tillsammans med Javier Solana av en skrift om EU: s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (www.cer.org.uk). Och på onsdag så ett länge uppskjutet anförande i Dublin med en återblick på det senaste decenniets fredsansträngningar på Balkan (www.iiea.com). Och därefter åter till London för möten i mer aktuella frågor.

Stockholm den 11 februari 2002



Carl Bildt

PS. För den som är intresserad kan meddelas att Rolf Ekéus fortfarande vägrar att ställa upp på diskussion om sin s.k. ubåtsrapport. Nu har han sagt nej till såväl Utrikespolitiska Institutet som till Krigsvetenskapsakademien. Tydligen har kritiken blivit honom övermäktig.









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]