Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v10/2002
4/3/2002

Vänner,

Mest om Balkan. Det är tio år sedan Bosniens öde låg i vågskålen, och jag är just tillbaka från Belgrad och Prishtina. Den allt besvärligare säkerhetspolitiska diskussionen mellan USA och Europa. Det europeiska konventet som just börjat att det viktiga EU-mötet i Barcelona nästa vecka. Och kommande val.

I fredags flög jag sakta hem till Stockholm efter en veckas återbesök nere på Balkan. Och den veckan följde på en vecka där jag pendlat mellan London, Dublin och Bryssel i olika konstellationer och sammanhang.

Hela den säkerhetspolitiska diskussionen i Europa kännetecknas nu av ovisshet i kombination med ett icke oväsentligt inslag av olust. Det finns en känsla av att USA satte NATO på undantag efter den 11 september, och att skillnaden i militär kapacitet mellan Alliansens olika delar nu blivit så betydande att det är svårt att se vad som kan göras åt saken.

Det var detta som diskuterades vid det årliga säkerhetspolitiska möte som Royal Institute for International Affairs hade i London, och det var detta som också blev temat när Javier Solana och jag diskuterade den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken i Bryssel.

Medan stämningen i USA fortfarande domineras av den 11 september, och det fortsatta kriget mot terrorismen ses som den avgörande uppgiften, har agendan i Europa tydligt skiftat till situationen efter skiftet i Afghanistan och vilka konsekvenser som måste dras av den händelseutvecklingen.

Och det är här olusten kommer in. En känsla av en amerikansk ”hypermakt” som själv klarar av att vinna alla krig, men som inte riktigt vill ta ansvaret för det långsiktiga arbetet att bygga fred.

Kriget i Afghanistan har kostat USA ca 10 miljarder kr i veckan, vilket är en betydande summa pengar, och har dessutom medfört att man nästan nått botten i sina förråd av mer avancerade vapensystem, t ex de GPS-styrda JDAMS-bomber som kommit att bli allt viktigare.

Men trots dessa enorma kostnader menar jag att erfarenheterna från Balkan visar att fredskostnaderna riskerar att bli betydligt högre. Krigsinsatser är i allmänhet kortvariga, medan fredsinsatser tenderar att bli av mer långvarig natur, och därmed tickar miljoner år efter år på ett sätt som blir mycket kostnadskrävande med tiden.

Storbritannien gjorde sig till en partner med USA i kriget mot Osama bin Laden genom att skjuta två (2) kryssningsrobotar från den enda ubåt man har med sådan kapacitet, samt genom att sätta in sina internationellt mycket respekterade specialstyrkor från SAS och möjligen också SBS-förbanden. Men övriga gjorde sig icke besvär, därför att de inte ansågs ha kapacitet som klarade de krav som ställdes.

Om någon typ av balans skall finnas i relationen över Atlanten handlar det antingen om att Europa måste skaffa sig en mer betydande kapacitet för kvalificerade offensiva operationer av denna typ, eller att man accepterar en uppgiftsfördelning som innebär att USA vinner krigen och EU betalar för freden.

I såväl London som Bryssel förra veckan argumenterade jag mot den senare linjen. Inte bara därför att den kommer att bli mer kostsam på sikt, utan också därför att den kommer att leda till successivt allt större politiska problem.

Men därmed inte sagt att den förra linjen kommer att vara enkel. Den gemensamma europeiska förmågan är ännu mycket haltande. Och även om de s k Petersbergs-uppgifter som EU-insatser nu skall kunna inriktas mot kan tolkas tämligen extensivt, är det sannolikt att man kommer att tvingas att gå en bra bit utöver dem för att få någonting som med trovärdighet kan göra anspråk på att genomföra operationer som dem i Afghanistan.

Kring detta kommer med all säkerhet diskussionen att intensifieras under de kommande månaderna. Förr eller senare måste vi få en genuin ny europeisk säkerhets- och försvarsdebatt som utgår från en i grunden förändrad situation. Tiden efter det kalla kriget är slut

Vad jag hade att säga i London i detta ämne finns på [ http://www.bildt.net ]www.bildt.net, och vad såväl Solana som jag hade att säga i Bryssel hittar man på [ http://www.cer.org.uk ]www.cer.org.uk.

Från detta bar det för mig av ner till Balkan för första besöket här sedan jag avvecklade mitt uppdrag som FN-sändebud i området. Jag skulle hålla anförande i Belgrad på en större ekonomisk konferens. Det fanns anledning att blicka både bakåt och framåt.

Det är nu exakt ett decennium sedan Bosniens öde bokstavligen låg i vågskålen. 1991 hade redan inneburit krig mellan serber och kroater i samband med att Kroatien gick mot självständighet. Nu gällde frågan om det skulle vara möjligt att förhindra att denna konflikt slet sönder också den svaga konstruktion som Bosnien genom historien alltid hade varit.

Under ledning av det som då fortfarande formellt hette EG försökte man att nå fram till en förhandlingslösning. Och plötsligt såg detta också ut att gå. I februari fanns en skiss till överenskommelse om Bosnien, och den 18 mars 1992 undertecknades den i Lissabon av ledarna för de dominerande bosniska kroatiska, serbiska och muslimska partierna.

Det var en kompromiss. Serberna accepterade att Bosnien erkändes som en självständig stat, vilket de hade motsatt sig tidigare. Och i synnerhet muslimerna accepterade att detta nya Bosnien skulle bestå av tre olika delar som då skulle varit muslimskt, serbiskt och kroatiskt dominerande.

Allt var inte klappat och klart. Man hade inte löst frågan om en gemensam armé eller ej, och man hade inte avslutat att rita den karta som var en avgörande del av en fungerande uppgörelse. Men i grova drag fanns en överenskommelse som skapade en möjlighet för Bosnien att undgå att dras in i krigets helvete.

Men så blev det inte.

Bosnienmuslimska partiet SDA hoppade av överenskommelsen. Anledning var säkert att man trodde att man skulle uppnå ett erkännande av Bosnien som en självständig stat i alla fall, och att det därför inte fanns någon anledning att göra eftergifter om den inre strukturen på den stat man i kraft av sitt större antal hade goda förhoppningar om att spela en avgörande roll i.

Resten är historia. Det internationella erkännandet kom. Vapnen började tala. Inom några månader hade från främst serbisk sida en målmedveten operation lett till att stora områden etniskt rensats. Miljoner människor var på flykt. Kriget hade kommit till Europa igen.

När jag talade om dessa saker i Dublin för ca tio dagar sedan finns också på [ http://www.bildt.net ]www.bildt.net att det finns ett internationellt medansvar för de krig som bröt ut på Balkan. Det var ett massivt misstag med massiva konsekvenser att erkänna dessa stater innan det hade förhandlats fram överenskommelser om viktiga delar av deras interna strukturer.

Vi beredde vägen för kriget. Och det gjordes trots mycket kraftiga varningar från så gott som alla dem som närmare sysslade med dessa frågor.

Jag tycker att detta är viktigt att säga inte minst när vi nu ser rättegången mot Milosevic flimra fram på TV-skärmarna dag efter dag. Hans skuld i olika avseenden är tydlig. Men vi gör oss själva en otjänst om vi inte ser de fel som vi gjorde, och den roll som vi kom att spela för dessa tragedier.

Och jag säger med självkritik. Jag var statsminister på den tiden. Och Sveriges roll linje som jag nu tycker att det finns skäl att vara kritisk mot.

Nu var jag i Belgrad under några dagar och träffade de flesta.

Efter en eländig vinter hade våren äntligen kommit till Balkan. Jag nköt av solen när jag i en paus satt på en parkbänk, tittade på det sönderbombade höghus som hyste socialistpartiets högkvarter, och läste Richard Pipes nyutkomna uppgörelse med kommunismen. Det fanns anledning att funderad över vad namn som Josef Tito och Milovan Djilas hade betytt för den politiska utvecklingen i Europa under det senaste århundradets andra hälft.

När Tito dog 1980 samlades hela världen till hans begravning. Nu är det ytterligt få som söker sig till hans övergivna grav i Belgrad. Milovan Djilas epokgörande bok om ”Den nya klassen” läses förmodligen sparsamt numera, men hans ”Samtal med Stalin” måste fortfarande räknas till seklets politiska klassiker.

I dagens Belgrad är det sannerligen inte Milosevic, och heller inte Tito eller Djilas, som gäller. Nu bjuds man i stället in till kronprins Alexander, som kommit från London och flyttat in i det gamla kungliga palatset, och som här håller allmänt hov även om det är lite oklart vem som betalar räkningen.

I källaren visar Alexander en sliten fåtölj som, hävdar han, var Titos favorit. Här satt han kväll efter kväll och tittade på specialimporterade västernfilmer när de nationella spänningarna byggdes upp i det land som han, åtminstone i dess moderna tappning, hade skapat.

Mitt ämne för besöket var egentligen ekonomi. Och det går inte att undgå att bli imponerad reformpolitiken i Serbien. Efter ett decennium av socialism och sanktioner, och ingen reformpolitik alls, bygger man nu på alla de erfarenheter som gjorts under 1990-talets arbete att bygga kapitalism i de delar av Europa som förstörts av socialism.

Den makroekonomiska stabiliseringen har man klarat av. Nu är det den mikroekonomiska liberaliseringen som kommer att avgöra. Men reformansatsen är en av de mest imponerande vi sett i Europas östra del sedan det polska genombrottet för mer än ett decennium sedan.

Politiska problem är det dock gott om. Spekulationskvarnarna i Belgrad handlade nu om hur Solana skulle lyckas att hantera relationerna mellan Serbien och Montenegro. EU har sagt att man inte vill ha mer av balkanisering av Balkan, och att man vill se någon typ av gemensam ram för Serbien och Montenegro. Men samtalen går trögt, alla lurpassar på alla, och till själva sakfrågan kommer så olika politiska utmaningar.

Alla följer Milosevic på TV från Haag.

Och så gott som alla är i grunden nöjda med att han är där ses som mannen som förstörde för Jugoslavien. Men så gott som alla säger samtidigt att han hävdar sig väl mot en åklagarsida som alldeles uppenbart tagit alldeles för lätt på sin uppgift.

Det är allvarligt. Ytterst handlar Haag-tribunalen om att skapa en verklighetsbild av det som hände under det senaste decenniet som accepteras av alla i regionen. Bara så kan freden säkras på sikt. Leder rättegången till att Haag dömer och Serbien friar Milosevic har man misslyckats.

Samtidigt trappas jakten på andra som åtalats i Haag upp. Karadzic och Mladic står åter i centrum.

Medan jag under min tid i Bosnien hade tidvis god kontroll på var Karadzic befann sig, är läget nu ett annat. Han har blivit vida mer sofistikerad i sitt sätt att gömma sig. De tillslag som NATO-styrkorna gjorde i förra veckan förefaller att ha gjorts på grundval av tips snarare som ett resultat av den intensifierade spaning efter honom som nu initierats.

Var Mladic befinner sig vet jag inte. Det förefaller som om han har lämnat Belgrad. Mitt tips är att han söker sig in till Bosnien och en konfrontation med NATO-styrkorna där. Han låter sig knappast utsättas för att arresteras av serbiska styrkor i Serbien självt.

Men det är inte bara dessa i media omtalade herrar det handlar om. I Kroatien går generalen Gotovina fortfarande fri. Han är åtalad av Haag för de attacker mot bl a Knin som i augusti 1994 ledde till den största enstaka etniska rensningen i de kroatiska och bosniska krigen, denna gång riktat mot serber.

Från Belgrad förde mig en FN-helikopter ner till Prishtina i Kosovo. Den internationella närvaron är massiv. Cirka 40 000 soldater och mer än 10~000 civila och poliser av olika slag. Pristinas gator fylls av fordonen från en formidabel flodvåg av internationella organisationer.

Mitt i staden har det kommit upp en massiv ryttarstaty av den albanska nationalhjälten Skanderbeg. Hur den betalts är oklart, och det var en väldig möda att få den väldiga statyn på plats. Men nu svingar Skanderbeg sitt svärd i Prishtina på samma sätt som sannolikt identiska statyer gör runt om i det Albanien varifrån statyn mycket riktigt kom. Symboliken är stark.

På kvällen förhandlar den nye FN-chefen Michael Steiner i en mastodonförhandling fram en överenskommelse mellan de grälande partierna om Ibrahim Rugova som president och Bajrem Rexhepi, en ditintills föga känd läkare från Mitrovica, som premiärminister. När alla internationella företrädare samlas dagen därpå är tillfredsställelsen påtaglig. Men man frågar sig vad denna hårda splitring mellan de lokala partierna betyder för framtiden.

Framtiden är dock lika oviss som förr. Få ens vågar diskutera hur vi skall hantera Kosovos framtid. Och innan den frågan avgjorts blir varje diskussion om verklig fred blott akademisk.

Med den friare ställning jag nu har säger jag med lätt ironiatt eftersom vi sade att vi skulle bomba Milosevic om han inte inom någon vecka gick med på en politisk lösning av Kosovo-frågan är det väl nu dags att vi funderar över att bomba oss själva. Munterheten över skämtet är ansträngd. Alla vet att vår Kosovo-politik har ett stort svart hål. Och att det inte alltid är så att öppna sår läks infektionen sprider sig.

När jag lämnar Prishtina tar planet en stor cirkel mot söder och jag tittar rakt ner på Tetovo i Makedonien och de bergsdalar ovanför staden där striderna bröt ut med full kraft för ett år sedan.

Från några tusen meters höjd ser allt fridfullt ut. Vägspärrarna är för små för att se, och en flykting ser på avstånd ut som vilken annan människa som helst. Men uppe i bergen finns vapnen kvar. Hemma i Stockholm möts jag av nya bulletiner om incidenter med döda i utkanten av Skopje.

Europa har ett ansvar för Balkan. Andra delar av världen kräver vår uppmärksamhet om vi inte förmår att säkra fred i vår egen del av världen har vi i grunden inte så mycket i resten av världen att göra.

Nu har det s k konventet dragit igång framtidsdiskussionen om ett författningsdokument för Europa. Diskussionen om utvidgningen med nya medlemmar har gått från de lätta och självklara frågorna till de svåra och kontroversiella problemen. Och Europas olika ledare samlas nu till olika förmöten inför det viktiga toppmötet i Barcelona i slutet av nästa vecka.

Sakta men säkert håller den amerikanska ekonomin på att repa sig från vad som i Europa är tyngden av de strukturella problemen stor. Visar man inte vilja och förmåga i Barcelona kommer många att resa många frågetecken om Europas möjligheter. Förra årets Stockholms-möte var ett misslyckande. Barcelona får inte bli en upprepning.

Vi har förmågan. I förra veckan skjöts med en Ariane 5-raket den europeiska miljöobservationssatelliten Envisat upp www.envisat.esa.int. Det är den största europeiska satelliten någonsin, och gör Europa till en ”hypermakt” i varje form av diskussion om globala utmaningar på dessa viktiga områden.

Och mer kan komma. Jag utgår från att det spanska ordförandeskapet kommer att satsa stenhårt på att få ett beslut om det viktiga europeiska satellitprojektet Galileo.

Kommande helg är det val i Zimbabwe. EU har tydligt markerat stödet för demokrati. Sveriges FN-ambassadör Pierre Schori gjorde en stark insats som ledare för de EU-observatörer som följdriktigt kastades ut av Mugabe-regimen. Likt en Afrikas Milosevic kommer han med all sannolikhet att försöka att stjäla valet

Och Mellersta Östern ter sig allt mer bekymmersamt. Förhoppningen är att uppmarschen till det arabiska toppmötet i Beirut i slutet av månaden kan innebära nya möjligheter att bryta våldsspiralen. Egyptens president Mubarak är i Washington i veckan, och om en vecka inleder vicepresident Cheney en längre rundresa i regionen där allt från Jerusalem över Bagdad och Teheran till Kabul kommer att ligga på bordet.

Själv fortsätter jag med olika uppdrag. Jag har nu hedrats med att bli den första icke-amerikanske styrelseledamoten i RAND, som mycket väl kan beskrivas som världens första, största och förnämsta tankesmedja med en klassisk koppling till internationella frågor och amerikansk säkerhetspolitik www.rand.org/hot/press.02/bildt.html.

Stockholm den 4 mars 2002



Carl Bildt


PS. Information om internationella insatser i Kosovo finns på www.unmikonline.org och www.euinkosovo.org. Och Schweiz är att gratulera till att nu bli FN:s 190:e medlemsstat. Bara Vatikanstaten återstår. I motsats till Sverige har dock Vatikanstaten infört Euron.









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]