Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v11/2002
14/3/2002

Vänner,

Om det viktiga EU-mötet i Barcelona, möjligheterna för den saudiska fredsplanen i Mellersta Östern, spekulationer kring och optioner för ett amerikanskt ingripande mot Saddam Hussein, osäkerheterna i Kabul och FN-mötet om utvecklingsfinansiering i Monterey i Mexico.

I morgon inleds det viktiga EU-toppmötet i Barcelona i Spanien. På spel står trovärdigheten i de stolta deklarationerna från mötet i Lissabon för två år sedan om att Europa inom ett decennium skulle bli den mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen. Och den trovärdigheten kan inte undgå att ha betydelse för den långsiktiga värdering som marknaderna ger den gemensamma eurovalutan.

För två år sedan var det regeringarna i London och Madrid Maria Aznar och Tony Blair Plötsligt lyckades de att sätta liberaliseringar och strukturella reformer på dagordningen på ett sätt som nog inte kändes alldeles naturligt för de något mer vänstersinnade regeringar som då var mer dominerande än nu.

Det var under intryck av den imponerande amerikanska utvecklingen, och den uppenbara europeiska eftersläpningen, som skiftet i politisk inriktning blev möjlig.

Men sedan dess har programmet till stora delar förlorat kraft. Plötsligt hade USA ekonomiska problem, och det fanns de som något övermodigt deklarerade att det t o m gick bättre för EU. Och när det kom de konkreta besluten körde man ofta fast i gamla politiska föreställningar. Mötet i Stockholm förra året, som var det första som skulle utvärdera och fatta beslut, åstadkom föga mer än att sätta upp nya mål och mätmetoder.

Alla inser nu att ett sådant möte till skulle riskera att rasera trovärdigheten i den europeiska reformansträngningen. Och i ett läge där den amerikanska ekonomin tydligt har kommit ut ur vad som knappt ens blev en rescession, och den nya eurovalutan blivit mer konkret realitet, skulle det kunna få rätt påtagliga effekter. Valutamarknaderna värderar nu ständigt den relativa trovärdigheten av de stora ekonomierna.

Mycket av uppmärksamheten kommer att koncentreras kring den franska socialistregeringens motstånd mot att liberalisera energimarknaderna. Man låter friskt det statliga franska kraftföretaget EDF köpa upp kraftföretag i andra länder, men stoppar varje försök av andra att komma in på den stora franska marknaden. Retoriskt manar man till kamp mot nyliberalistiska ansatser i den europeiska politiken.

Sannolikt slutar just denna batalj i någon form av kompromiss. Det är valrörelse i Frankrike, vilket innebär att man inte har råd att ge vika helt och hållet, men heller knappast att utmålas som regeringen som saboterar det europeiska samarbetet. Och José Maria Aznar förefaller att ha lagt ner mer energi på att förbereda marken i frågan än vad Göran Persson föreföll att göra före mötet i Stockholm för ett år sedan.

Men mötet handlar om mycket mer än så. Ambitiösa rapporter och förslag har presenterats från olika håll, och kommissionen har bidragit med analyser som väl illustrerar den europeiska eftersläpningen.

Den intresserade hittar kommissionens olika bidrag på [ http://www.europa.eu.int/comm/barcelona_council/index_en ]www.europa.eu.int/comm/barcelona_council/index_en, och utöver dem rekommenderas såväl bidraget från det europeiska industriförbundet på [ http://www.unice.org ]www.unice.org som den ambitiösa webbplats som det brittiska finansdepartementet satt upp för dessa frågor på [ http://www.hm-treasury.gov.uk/Documents/International_Issues/ ]www.hm-treasury.gov.uk/Documents/International_Issues/European_Economic_Reform_White_Paper/int_eerwp_index.cfm.

Inför möten som dessa har det nu blivit vana att regeringschefer skriver brev och artiklar för att redovisa sin position. Det var ursprungligen Frankrike och Tyskland som gemensamt brukade göra detta inför varje möte, men inte minst efter det att Storbritannien tagit över vanan har den spritt sig över hela EU. Det vimlar av brev och artiklar i de mest varierande kombinationer, med London numera som den mest aktiva aktören.

Också Sverige är en del av detta. Det brev som statsminister Persson avlät utmärkte sig dock för att inte alls handla om de ekonomiska frågor som står i fokus för Barcelona-mötet. I stället valde han att föra fram en rad i och för sig bra förslag vad gäller de europeiska mötesformerna som en ouvertyr till en diskussion som skall komma senare.

Inte heller när han framträdde inför riksdagens EU-nämnd gick det att spåra någon större entusiasm för ekonomiska strukturreformer och fortsatta liberaliseringar i statsministerns förberedda anförande. Det verkade nästan som om någon typ av gemensam europeisk barnomsorgsplan var den fråga som han tillmätte störst vikt i Barcelona. Barnomsorg är förvisso en viktig fråga, men en rimlig ståndpunkt är nog att det är en fråga som avgörs långt bättre på andra nivåer än just den europeiska.

Bättre blev det då när 10 Downing Street grep pennan och en gemensam artikel av Tony Blair och Göran Persson såg dagens ljus som en av den serie av gemensamma artiklar och brev som Tony Blair publicerar med olika regeringschefer. Nu talades det om bredband till alla i hela EU år 2005, vilket i och för sig låter bra, även om det konkreta förslag som herrarna producerade i detta syfte var att man skulle be kommissionen att ta fram ett förslag i frågan.

Att kommissionen redan lagt förslag om det s k e-Europa initiativet, och att viktiga delar av detta ännu inte lett till konkreta beslut, nämndes försiktigtvis inte i artikeln.

Må med detta vara hur det vill, men det är viktigt att dessa frågor kommer upp på bordet. Även om vi inte minst i Sverige har en tendens att slå oss för bröstet i IT-frågor och hävda att vi är bättre än alla andra, är det min bestämda uppfattning att hela Europa, och också Sverige, förlorat mark och fart i förhållande till USA under det senaste året. Tar den amerikanska ekonomin nu ny fart, kommer denna utveckling att accentueras ytterligare. Även i nedgången låg de amerikanska investeringarna i högteknologi på en högre nivå än vad de gjorde i Europa under den tydligaste uppgången.

Samtidigt med att mötet inleds i Barcelona öppnas i Hannover portarna för den stora CeBit-utställningen, som torde dra upp mot miljonen besökare till det som är världens största IT-mässa. Ett hundratal svenska utställare finns på plats, även om en viss nedgång skett sedan förra året, och säkert kommer utställningen att visa en del av de trender som kommer att dominera under de närmaste åren.

Nyheter och information för den intresserade finns löpande på [ http://www.cebit.de ]www.cebit.de, och olika branschmedia kommer dessutom att ha sin specialbevakning.

Grsvis har den politiska balansen inom EU förskjutits under de senaste åren. I Barcelona är det en liberal reformregering som representerar Danmark. I Italien pågår också ett besvärligt men viktigt ekonomiskt reformarbete. Och det förefaller inte osannolikt att parlamentsvalet i Portugal på söndag kommer att resultera i att socialistregeringen får lämna över till en mer reforminriktad icke-socialistisk regering.

Även om fokus måste ligga på de ekonomiska reformerna, kommer den internationella utvecklingen alldeles säkert att bli ett viktigt tema under dagarna i Barcelona. Javier Solana kommer att rapportera om framsteg i sina samtal med Serbien och Montenegro om deras framtida relation, även om det dokument som planeras att undertecknas senare i dag har påtagliga drag av en diplomatisk schweizerost.

Men trots betydelsen av detta blir det blir utvecklingen i Mellersta Östern, de fortsatta utmaningarna i Afghanistan och USA:s dagordning i det fortsatta kriget mot terrorismen som kommer att dominera diskussionerna.

Kring Palestina trappas konfrontationen nu upp nästan dagligen mellan de som inte anser att de har någonting att förlora och de som fruktar att de har allt att förlora. Våldets spiral håller på att få en kraft som gör att politiken förlorar sina möjligheter, och allt måste bli än värre innan det finns några förutsättningar för en vändning.

De amerikanska medlingsansträngningarna under generalen Zinni har nu återupptagits, med förhoppningar om att någon typ av vapenvila skall vara möjlig, men annars fokuseras nu intresset på det kommande arabiska toppmötet i Beirut den 27 mars, och den s k saudiska fredsplan som plötsligt seglat upp som det kanske enda hoppet i en tilltagande desperat situation.

Den saudiske kronprinsen Abdullah hade säkert sina egna motiv när han i ett middagssamtal med New York Times började antyda sitt möjliga utspel. Saudiarabien har ett mycket starkt behov av att förbättra sin ställning i amerikansk opinion efter alla de kopplingar mellan det saudiska samhället och den 11 september som diskuterats under de senaste månaderna. I stället för att isolerade stå i skamvrån, hade huset Saud allt intresse i världen av att ställa sig i centrum som en stabiliserande faktor för fred.

Det som kronprins Abdullah hade att säga är i grunden vad decennier av resolutioner från FN:s säkerhetsråd har sagt. Om Israel ger upp land man ockuperat sedan 1967, kommer man att få fred med den region som man ytterst måste vara en del av. Ett israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden skulle kombineras med alla arabländers fulla erkännande av och normalisering av förbindelserna med Israel. En palestinsk stat skulle uppstå mellan Jordanfloden och Israel liksom i Gaza.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Detaljer i hur en ny gräns skulle dras i främst Jerusalem är milt uttryckt komplicerade. Ju heligare ett stycke mark är, desto större är dess explosiva potential. Frågan om vad som händer med de olika judiska bosättningarna måste på ett eller annat sätt klaras upp. Och den komplicerade frågan om flyktingars rätt att återvända måste också den på ett eller annat sätt läggas på bordet. Saudierna har, kanske klokt, valt att vara intill ytterlighet vaga på alla de punkter där erfarenheten visat att de avgörande svårigheterna ligger.

Men det viktiga nu är att få fokus på möjligheterna av en politisk process, snarare än på att omedelbart ta tag i alla dess besvärliga detaljer. Och där har den saudiska planen skapat ett momentum inom arabvärlden inte minst genom att det nu fått godkännande också från ett tidigare så motsträvigt land som Syrien.

Samtidigt som dessa diskussioner förs reser USA:s vicepresident Cheney runt i regionen. Just i dag befinner han sig i Yemens huvudstad Saana.

Den resan tillkom ursprungligen för att förbereda ett beslut om vad som skulle göras med Irak och Saddam Hussein, men i huvudstad efter huvudstad får han beskedet att en amerikansk politik som går till anfall mot Saddam Hussein samtidigt som den tolererar eller stödjer en Sharon som uppfattas gå till anfall mot Palestina riskerar att sätta hela regionen i brand. Ett starkare amerikanskt engagemang i konflikten mellan Israel och Palestina är en grundläggande förutsättning för att det skall vara möjligt att få stöd för någon mer kraftfull politik mot Irak.

Tvärs över regionen stiger nu spänningen till en följd av spekulationerna kring Irak. Som jag skrev i början av året finns det dock ingen anledning att anta att någonting är omedelbart förestående. Då skrev jag att ingenting skulle ske inom sex månader, och i grova drag tror jag fortfarande att den bedömningen håller.

I början av april är premiärminister Blair bjuden till president Bushs ranch i Crawford i Texas, och frågan om Irak kommer med nödvändighet att diskuteras. Det sägs att presidenten bett sina medarbetare att inför den diskussionen ha olika handlingsalternativ klara.

Men därefter kommer avgörande i den mer diplomatiska process som centreras kring FN och möjligheten av att få Irak att acceptera att de FN-monitorer som skall kontrollera att landet lever upp till sina förpliktelser om att förstöra massförstörelsevapen skall återvända. Iraks utrikesminister var i förra veckan i New York för samtal med Kofi Annan och svenske Hans Blix, som ju är chef för de FN-monitorer som nu för fullt förbereder att återuppta sin verksamhet. Framstegen förefaller inte att ha varit imponerande, men det va å andra sidan inte mer än ett första samtal i ärendet.

I maj är det så dags för säkerhetsrådet att utvärdera sin resolution 1382 om Irak innan denna löper ut i juni. Skulle läget då fortfarande vara låst, kan vi vara rätt säkra på att president Bush kommer att ta ganska robusta politiska och militära förslag med sig när han mot slutet av den månaden åker till Moskva för överläggningar med president Putin. Först därefter förefaller det sannolikt att den militära uppbyggnad som nu pågår i små steg ett tjog amerikanska Apache attackhelikoptrar har just diskret anlänt till Kuweir

Men i Washington råder fortfarande starkt delade meningar om vad som kan och bör göras. En skola hävdar att hela den irakiska regimen är ett korthus som kommer att rasa ihop vid minsta lilla stöt med amerikanskt stöd, och att det ty följande är rätt enkelt. En annan, till vilken den ansvarige CENTCOM-befälhavaren general Franks fortfarande tycks höra, hävdar att man måste förbereda för någonting betydligt mycket större, och talar om upp mot sex armédivisioner med ca 150 000 soldater i förening med flygoperationer som kräver mellan 700 och 1 000 flygplan i regionen. Och detta tar sin tid att planera fram.

Det råder egentligen ingen tvekan om att USA har kapaciteten att militärt besegra regimen i Bagdad om man verkligen beslutar att satsa allt på detta. Frågan är snarare vilka vidare konsekvenser detta omedelbart får i regionen, samt vad man skall göra därefter med Bagdad, Irak och den strategiska region som tvåflodslandet alltid varit. Om USA är fokuserat på att få bort Saddam Hussein, är regionen fokuserad på alla frågetecken om vad som kan komma därefter.

Det är i ljuset av detta som också den fortsatta utvecklingen i Afghanistan skall bedömas. På torsdag i nästa vecka återkommer kung Zahir Shah till Kabul för att inleda den politiska process som skall leda fram till en s k loya jirga som i juni skall sätta upp en halvpermanent regering i landet inför de val som man hoppas kan hållas om två år.

Men frågetecknen kring denna process är många, och handlar i grunden om osäkerheten och laglösheten i landet. Den internationella styrkan ISAF med sina 4 800 soldater från 19 länder har ett mandat begränsat till Kabul, och även detta mandat går ut i slutet av april. Britterna vill för allt smör i Småland bli av med kommandot för styrkan och dra sig ur, men de turkar som alla trodde skulle ta över har fått allt kallare och kallare fötter, och kommer att kräva betydande både politisk och finansiell uppvärmning av vicepresidenten Cheney när denne kommer till Ankara.

Alla är dock eniga om att det behövs en större internationell säkerhetsstyrka med närvaro i de viktigare städerna och regionerna och med möjlighet att i alla fall patrullera viktiga vägar. Tillfällige premiärministern Hamid Karzai bönar och ber på alla sina resor, men hitintills har inte mycket hänt i ärendet. Rapporter talar om tilltagande laglöshet, och från europeiskt perspektiv är det särskilt oroande att opiumskörden verkar komma att slå alla rekord i år.

Under tiden fortsätter främst USA att jaga rester av Talibanerna och terroristerna. Men problemen finns. Det stora slaget om Tora Bora ledde inte till något riktigt avgörande, och nu har amerikanska soldater varit engagerad i markstrider kring Shah-i-Knot på ett sätt som inte varit fallet sedan i Mogadishu hösten 1983. Men om de striderna ledde till ett så bestämt avgörande som sagts förblir en öppen fråga.

Av allt att döma är Osama bin Laden i livet, på fri fot och med i alla fall viss förmåga att kommunicera med det som kan finnas av terrornätverket. Det förefaller som om tidigare uppgifter om att vissa av nyckelpersonerna kring honom dödats var felaktiga. Även om hans organisationer befinner sig på flykt, och till betydande delar är sönderslagen, går det inte att säga att den är utslagen. Dess mönster från förr skulle tyda på att de nu försöker gömma och sprida sig på djupet och på bredden för att senare snarare än månader djärvt anfall.

Det är mot denna bakgrund som USA:s fortsatta fokusering på kriget mot terrorismen skall ses. President Bushs tal på dagen sex månader efter den 11 september var ytterligt bestämt. Man har vunnit en del slag, men kriget är alls icke slut.

Efter mötet i Barcelona är det åtskilliga som åker vidare till Monterey i Mexico för den stora konferens om finansiering av utveckling som arrangeras av FN. Dit kommer bl a president Bush.

Ämnet är viktigt. Det handlar om de kapitalflöden som är en nödvändighet för att olika utvecklingsländer skall ha möjlighet att häva sig ur fattigdom under kommande år.

Framstegen under de gångna decennierna har varit imponerande. Sedan mitten av 1960-talet har den genomsnittliga inkomsten i utvecklingsländerna fördubblats, medellivslängden ökat med ca 20 år och analfabetismen i den vuxna befolkningen minskat från ca 50 % till ca 25 % i dag. Globaliseringens framsida är tydlig och klar.

Men mycket återstår. Målet från den s k millenniemötet med FN:s generalförsamling om att till år 2015 ytterligare halva fattigdomen i världen kan komma att bli svårt att nå. Det kommer att kräva ytterligare insatser vårt eget som av utvecklingsländerna själva.

Och det handlar inte bara eller ens främst om bistånd.

Mycket av den afrikanska tragedin är en politisk tragedi. Zimbabwe under Mugabe har förvisso fått mycket bistånd genom åren, inte minst från Sverige, men det har inte hindrat att medan medelinkomsten där var ca 10 000 kr om året vid självständigheten 1980 har den nu nästan halverats till ca 5 000 kr om året. Usel politik har drivit landet till elände.

Och samtidigt har en del av de länder som utvecklats bäst knappt fått något bistånd alls, utan genomfört ekonomiska och andra reformer som lagt en grund till stabilitet och utveckling. Vad konferensen i Monterey handlar om är dels att fler av utvecklingsländerna skall kunna göra detta och dels att de utvecklade länderna då skall hitta nya former för ökade kapitalflöden till dessa länder för att finansiera deras ekonomiska och sociala utveckling.

Med detta blev även detta brev långt. Jag är just åter från våren i Paris, och styr kommande vecka till bl a Riga i Lettland för att diskutera utvecklingen där.

Stockholm den 14 mars 2002


Carl Bildt

PS. Inrikespolitiken blir allt hetare, men ligger utanför dessa brev. Bo Lundgren skriver nu korta och bra e-brev varje torsdag med det senaste, och de prenumererar man enkelt på via http://listserv.moderat.se/scripts/wa.exe?SUBED1=bolundgrenbrev&A=1

I övrigt är det bara Lars Leijionborg på den politiska scenen som gör sammalunda, och hans brev med argument får man på http://lars.liberal.se/E-liberalen.









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]