Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v9/1999
1/3/1999

Syster/Broder,

Nu verkar regeringen vara på väg in i samma interna röra om skattepolitiken som vi tidigare sett prov på i försvarsfrågan. Medan statsministern sitter tyst i bakgrunden springer nyckelstatsråd omkring och sprider förvirring med motstridiga uttalanden. Och resultatet blir med all sannolikhet en Tödde & Mödde-politik i skattepolitiken av den art jag refererade till för en vecka sedan.

Förra veckan var de många gruppernas vecka. Då tänker jag inte främst på att biträdande näringsminister Sahlin inledde veckan med att utannonsera tre ytterligare grupper som skulle hålla igång pratandet om företagande och annat, utan att detta var veckan då först finansministerns pratgrupp om skatter skulle komma till skott på torsdagen och därefter näringsministerns pratgrupp om företagandeklimat skulle komma till skott på fredagen. Nu skulle det slutas prata - nu skulle det äntligen bli politik.

Men av detta blev det föga. I stället blev det förvirring och röra.

När den parlamentariska skattegruppen möttes i torsdags hände just ingenting. Finansministern meddelade sin kända uppfattning att det fanns praktiskt taget inget utrymme alls för sänkta skatter vare sig i år eller nästa år, och att det därefter bara kunde bli gradvis och om tillväxten blev som regeringen hade hoppats. Och gruppen satte ut inte bara ett nytt sammanträde den 23 mars, utan dessutom ett den 21 april. Därmed gjorde man alldeles klart att någon politik värd namnet förankrad i denna grupp näppeligen var aktuell i regeringens vårproposition den 14 april.

Så kom då på fredagen det med spänning emotsedda slutmötet med den rosengrenska pratgruppen om företagandeklimatet.

Efter allt prat producerades till slut ett papper, som bland annat sade, att ”en tydlig avsiktsförklaring måste ges av regeringen i samband med vårbudgeten att under mandatperioden genomföra inkomstskattesänkningar för att säkerställa en långsiktig och internationell konkurrenskraft”, samt att
”sänkningen bör inledas redan under nästa år och ett väsentligt steg måste tas under år 2001”.

Så påfallande sensationellt var nu inte detta. Men det hindrade inte finansministern från att rycka ut och säga att han betraktade det hela som en ”opinionsyttring” av ungefär samma värde som andra opinionsyttringar. Resultatet av näringsministerns mödor tillsammans med fack och företagsamhet verkade ha ungefär samma värde som valfri artikel på DN Debatt.

För de företrädare för företagsamhet och fack som lagt ner timmar av möda på allt pratande måste det ha upplevts som lätt förödmjukande av först få acceptera ett urvattnat dokument och sedan få en hink kallt vatten hällt över t o m detta dokument. De trodde att de satt i samtal med Sveriges regering - men blev informerade om att de bara deltog i en ”opinionsyttring”.

Men den rosengrenska gruppens ”opinionsyttring” är ett märkligt dokument, och det nästan oavsett från vilket håll man betraktar det. Det sägs att saker ”bör klargöras av regeringen”, som om det handlade just om en opinionsyttring bland andra om vad regeringen
”bör” göra eller icke göra. Pratgruppens papper ger onekligen en del ammunition till just den typ av lätt nedsättande omdömen som finansministern bjöd på.

Därtill kommer att dess innehåll är påfallande svagt när det gäller vad som behöver göras för att förbättra företagandeklimatet. Det blev verkligen Tödde och Mödde av det hela. På de områden som sorterar direkt under näringsdepartementet - till exempel den huvudlösa förtidsavvecklingen av kärnkraft eller den oformliga arbetsrätten
- sägs märkligt nog ingenting alls. Och när det gäller viktiga skattesänkningar av direkt betydelse för företagsamheten - som avskaffandet av dubbelbeskattningen - sägs över huvud taget ingenting alls.

Därmed finns det en betydande risk för att samtidigt som de allmänna sänkningarna av inkomstskatten kommer att bromsas av de rödgröna processerna i finansministerns pratgrupp, kommer tystnaden om viktiga företagandefrågor från näringsministerns pratgrupp att tolkas som att inte ens företagandets egna företrädare längre tycker att de är så viktiga. Processen har då snarare förts bakåt än framåt - och det blir Sveriges möjligheter till framtida tillväxt och jobb som drabbas.

I en intressant översikt från Handelsbanken nyligen refereras undersökningar som visar ett tydligt samband mellan livaktigheten i den enskilda riskkapitalmarknaden i olika länder och hur dessa länder ligger till när det gäller steget in i informationsekonomin. Sambandet är mycket tydligt, och är egentligen en självklarhet, eftersom det är de snabbväxande innovationsföretagen inte minst inom detta område som är som mest beroende av att det finns tillång på riskvilligt kapital.

Just mot denna bakgrund är ett avskaffande av dubbelbeskattningen av stor strategisk betydelse. Det handlar mindre om de existerande storföretagens möjligheter än om de tillkommande tillväxtföretagens möjligheter att förbli inom Sveriges gränser. Det är märkligt att denna viktiga fråga närmast sopades under mattan i papperet från allt pratet i den rosengrenska gruppen.

Inte heller hade gruppen någonting att säga om det viktiga steget in i den gemensamma euro-valutan. I förra veckan tog annars den brittiske premiärministern Tony Blair ett betydande steg framåt när han utannonserade den s k National Changeover Plan som är ett resultat av ett mycket omfattande arbete.

Därmed ökade avståndet mellan de svenska och de brittiska regeringarna ytterligare. I Sverige finns ingen sammanhållen plan med beredskap för övergången till euron av den art som den brittiska regeringen nu tagit fram. Och det förefaller inte heller att finnas någon vilja att ta fram en sådan. Regeringens rädsla för frågan förefaller snarare större i dag än för någon månad sedan.

Tony Blairs anförande var viktigt inte bara för planen för
övergången till euron. Vad han hade att säga om vikten av att euron följs av ekonomiska reformer som ökar flexibiliteten i de europeiska ekonomierna var så gott som identiskt med vad bland andra jag brukar hävda - men milsvitt från vad svenska socialdemokrater har förmått sig till.

Jag tar mig friheten att citera Tony Blairs passager på engelska. Jag vet att det finns dem som vill att jag översätter, men jag tycker trots allt att det är bäst att ge de originalformuleringar som inte förändrats av mina mer eller mindre lyckade
översättningar:

”The economic reform programme... require labour market reforms through greater flexibility; capital market reform through a European venture capital industry; and product market reform through extending competition and stengthening the Single Market... The way to provide social protection today is not more and more regulation or high business costs and taxes; it is through making our workforce highly adapatable, more employable and better skilled; through encouraging the development of technology; promoting small business; and making our welfare systems help people off benefit and into work, with specific measures to combat social exclusion. We need a new social model for a new European reality.”

Skulle någon kunna tänka sig detta yttras av Göran Persson i Sverige? Inte ens den rosengrenska pratgruppen lyckades att komma i närheten av det som Blair samma vecka upphöjde till brittisk politik.

Speciellt den sista meningen finns det anledning att uppmärksamma. ”En ny välfärdsmodell för en ny europeisk verklighet.” Det han säger med detta är att den gamla välfärdsmodellen inte duger för den nya verkligheten. Om sedan hans regering eller andra mer eller mindre förnyelsevilliga socialdemokratiska regeringar runt om i Europa förmår att omsätta denna insikt i handfast politik är tills vidare en öppen fråga. I Sverige har frågan inte ens nått till pratstadiet.

I förra veckan kom så upplösningen på de segdragna förhandlingarna om Kosovo i Rambouillet. Och i det val mellan obehagliga alternativ som avtecknade sig valde kontaktgruppen i slutskedet intetdera. Man förkunnade att förhandlingarna skulle
återupptas den 15 mars på en något mer isolerad flygbas i Frankrike.

Efterkommentarerna kring Rambouillet har varit kritiska inte minst mot den amerikanska utrikesministern Albrights insatser. Det har hävdats att hon varit mycket stor i orden men sedan påtagligt liten i det konkreta agerandet. Och sant är att hon med tämligen bombastisk retorik försatte sig själv i en situation där frågan vad det egentligen blev av alla hoten blev hängande i luften på ett pinsamt sätt.

Jag tror att man på sina håll gjorde två felbedömningar. Dels att albanerna snabbt skulle acceptera det som erbjöds, och dels att serberna snabbt skulle vika sig för lite bombskramlande retorik. Men med tanke på att man redan från början försatt sig i en situation där man i praktiken saknade militära påtryckningsmöjligheter mot albanerna var det förstnämnda knappast förvånande, och mot bakgrund av att det varit mycket av hotfylld retorik men lite av hotfullt handlade under det senaste
året borde det senare knappast heller ha varit det.

Hur stora framsteg som gjordes i Rambouillet är svårt att avgöra intill dess att det finns ett faktiskt avtal. De två brev som de bägge delegationerna lämnade till kontaktgruppen i tisdags i förra veckan är som schweizerostar med stora hål. De kan i ett senare skede åberopas som stöd för det allra mesta, och behöver inte innebära någonting alls i form av faktiska förpliktelser.

Riskerna för att parterna kommer att stå längre från varandra när de i mitten av mars möts i Evreux än vad de gjorde när de i förra veckan skildes i Rambouillet är påtagliga. När de säger ”ja, men” till det föreslagna avtalet är det ”men” snarare än ”ja” som är det viktiga och det som förhandlingarna kommer att handla om.

Under helgen förefaller det som om UCK-gerillan har gett ett principiellt stöd till avtalet, och det är i så fall viktigt. Men jag vill inte alls utesluta att detta principiella stöd är förknippat med villkor som man nu kommer att söka stöd för främst från USA. Och då kommer uppgiften att få Belgrad att acceptera ett avtal att bli än besvärligare.

Bombningar kommer då knappast att räcka. Den uppladdning av serbiska styrkor kring Kosovo som pågått en tid är sannolikt främst avsedd att förbereda en offensiv i Kosovo om det skulle komma till flygbombningar. Och om NATO då inte snabbt kan gå in på marken riskerar resultatet att bli katastrofalt. Jag har ett intryck av att det nu finns en ökad medvetenhet om detta genuina politiska dilemma.

Situationen i området har inte förbättrats av det kinesiska veto i FN:s säkerhetsråd som nu förefaller att leda till slutet för FN:s fredsbevarande insats UNPREDEP i Makedonien. Sverige har varit med i denna redan från början, och den har dessutom varit unik genom att amerikanska soldater i alla fall formellt står under FN-kommando, vilket normalt annars inte accepteras.

Hur framtiden för styrkan blir återstår att utreda. Kanske kommer den att omvandlas till en NATO-ledd styrka med någon form av
övergripande politiskt mandat från till exempel OSCE.

Just nu sitter jag på måndagsförmiddagen i en buss på väg från
Östersund till Frostviken i allra nordligaste Jämtland. Det är måndag med sedvanlig resa. Nu hit upp för att se på en bygd som genom företagsamhet förefaller att klara sig bättre än andra. I Gäddede är arbetslösheten klart lägre än i Sverige i övrigt, och hela 40 procent har jobb inom elektroniksektorn genom några duktiga företag.

Annars är bilden för glesbygdssverige i dag mörk. Och det finns anledning att vara bekymrad för den saken. Den svaga politiken under senare år har lett till att flyttlassen rullar allt oftare. Socialdemokrater och centerpartister - det är de som haft ansvaret - har misslyckats med också det som de talat allra mest om.

Nu talas det åter om bidrag i mängder. Men det är fel. Det är inte fler bidrag, utan i stället fler företag som krävs. Och när det som här i Jämtland nu diskuteras nya skattehöjningar inom både landsting och kommuner är det sannerligen inget bidrag till att få bättre företagande och fler jobb.

Det handlar inte bara om det allmänna klimatet för företagande. Viktigt är att se till att livsmedelssektorn får rimliga villkor. Att den s k ryggsäck i form av tyngre skatter som svenska lantbrukare bär i förhållande till kollegor i till exempel Danmark och Finland måste minskas har det talats åtskilligt om. Men i skattesamtalen med regeringen är det mest vi moderater som driver detta. Andra partier klarar det inte på samma sätt, eftersom de inte klarar av de besparingar som är skattesänkningarnas förutsättning.

I går kväll återkom jag dels från ett snabbesök i S:t Petersburg i torsdags och dels från att under helgen ha observerat och deltagit i valrörelsen inför parlamentsvalet i Estland på söndag.

Det var tre intensiva dagar runt om i Estland med valmöten och besök i Narva, Tartu, Viljandi, Paide, Tori, Pärnu och Tallinn tillsammans med vännerna i Isamaaliit-Pro Patria Union och därtill frukost med president Lennart Meri i hans något vintriga sommarresidens i den gamla svenskbygden Nuckö.

Jag gick i fredags över bron mellan Ryssland och Estland vid Narva där den ryska borgen Ivangorod står mot den gamla tyskbaltiska Narva-borgen med dess svenska bastioner på flodens andra sida.

Här står historien tät. Vi känner mest det för Sverige så viktiga slaget vid Narva år 1700. Att Peter den Store återkom och tog fästningen och staden år 1704 glöms ofta bort. Och för dagens förhållanden är det som hände här under det andra världskrigets slutskede viktigare.

Under nio långa månader gick här fronten mellan Hitlers och Stalins arméer. I mars 1944 så gott som totalförstördes den vackra gamla barockstaden genom bombningar. Stadens estniska invånare förbjöds av den nya ockupationsmakten att återvända, och i stället byggdes på ruinerna stalinistiska betongbaracker för de hitdrivna ryssar som skulle bygga ett nytt och ryskt Narva.

Sommaren 1993 var Narva åter i fokus för politiska spänningar. Det piskades på sina håll upp stämningar för att den numera av ryssar helt dominerade staden skulle vägra att acceptera det fria Estland och i stället söka anknytning till Ryssland. Det kom uppgifter om att det fanns grupper som samlade på och var redo att skramla med vapen för att skapa konfrontation och strid.

Som dåvarande statsminister flög jag till Tallinn för att försöka att bidra till att dämpa den konflikten. Jag mötte företrädare för den ryska befolkningen i Narva liksom den estniska ledningen. Vi hade direkta kontakter med ledningen i Moskva. Vårt agerade förankrades i Washington. Men i grunden var det moderationen hos både ryssar och ester i Tallinn och Narva som fällde utslaget och gjorde att krisen kunde avvärjas.

Nu återvände jag efter åtskilliga år till ett Narva där problemen med att vatten- och avloppssystemet är gemensamt mellan Narva och Ivangorod, och att de senare inte kan betala vad det kostar, visserligen är allvarlig, men där situationen i stort utvecklats långt bättre än vad de flesta hade trott vara möjligt.

Inte minst betydelsefullt är att hotet om ekonomisk kollaps kunnat avvärjas. Den stora historiska textilfabriken Krenholms var då konkursmässig, men har i dag övertagits av svenska Borås Wäfveri, och är med sina 5 200 anställda ryggraden i stadens ekonomi. Företagsledningen utstrålar tillförsikt för framtiden när de redovisar sina siffror. Ett företag som för ett decennium sedan bara tillverkade i grunden sekunda vara till den sovjetiska marknaden har i dag hela sina export till väst med cirka 25 procent till den krävande amerikanska marknaden.

Man märker inte av någon språkkonflikt på Narvas gator. Men en av dem jag träffade sommaren 1993, som i allt väsentligt tycker att allt gått väl, muttrar att det väl är viktigare för honom att han nu lär sig engelska än att han lär sig estniska. Och nya språkkrav kan lätt leda till nya spänningar. I Moskva kan det finnas dem som då vill blåsa liv i konflikter och konfrontationer.

För Estland liksom för stabiliteten i hela området - Narva inte undantaget - är det kommande medlemskapet i EU av största vikt. Det blir huvudfrågan för den riksdag som väljs nu på söndag. Och jag underströk på alla mina möten att det inte finns någon automatik i denna process. Det kommer att krävas en politisk kraftsamling också i Estland för att klara målet med medlemskap 2003. Och en ny regering skulle utan tvekan öka möjligheterna för att lyckas med det.

Att Estland har en så påtagligt bättre utveckling än de andra baltiska länderna när det gäller ekonomin har sin bakgrund i den bestämda reform- och liberaliseringspolitik som drevs av Mart Laars regering i början av 1990-talet. Men uppgiften är inte fullbordad.

Under dessa dagar ser jag att Europasocialisterna samlas till sin kongress i Milano. Det är utmärkt om vi kan få politiska besked också från dem inför valet den 13 juni.

Mycket talar dock för att det mötet kommer att överflyglas av de tilltagande problem man har med den socialistiska kommissionsledamoten Edith Cresson.

Från vårt borgerliga håll i Europaparlamentet har det länge varit klart att hon borde avgå efter det som uppenbarats om hennes styre, men socialisterna har ännu så länge hållit henne bakom ryggen. I Milano får man hoppas att andra socialistledare nu sätter både Cresson och Frankrikes premiärminister Jospin under press för att se till att hon tar konsekvenserna av sitt agerande.

På vägen från Östersund till Frostviken den 1 mars 1999.


Carl Bildt









Friday 
9/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]