Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v14/2002
5/4/2002

Vänner,

Om EU-mötet i Barcelona, FN-konferensen i Monterrey, ubåtsdebatt i Stockholm, EU-diskussioner i Lettland, begynnande presidentvalskampanj i Frankrike, strid om invandringspolitik i Tyskland, höga röstlägen i Italien och självfallet den allt allvarligare situationen i Mellersta Östern.

Strax sätter jag mig på ett plan till Washington, efter att ha tillbringat de senaste veckorna i olika delar av Europa, och den senaste veckan söder om Alperna njutande av strålande sol och 20-gradig försommarvärme.

Därmed har också frekvensen av dessa brev blivit lidande. Och det trots att det finns åtskilligt att skriva om och kommentera.

EU:s toppmöte i Barcelona blev knappast den stora succé som hade behövts. Resultatet kom att hyggligt följa den prognos om en halvkompromiss som jag skrev om veckan innan. Frankrike pressades till en viss öppning vad gäller liberalisering av energimarknaderna, men långt ifrån tillräckligt.

Statsminister Göran Persson beklagade att det inte hade gått att gå längre, och noterade alldeles korrekt att Sverige hade gått hela vägen och att erfarenheterna av detta hade varit goda. Av lätt insedda skäl ett år som detta fortsatte han inte med att upplysa om att detta var en åtgärd genomförd av den borgerliga regeringen i början av 1990-talet under tämligen envist och högröstat socialdemokratiskt motstånd

Efter mötet i Barcelona var det åtskilliga som fortsatte till den stora och viktiga FN-konferensen om finansiering av utveckling i Monterrey i Mexico. Och den blev på många sätt en tillställning som kom att domineras av den omsvängning i attityd som president Bush deklarerat i ett större tal till den Interamerikanska Utvecklingsbanken i Washington veckan innan. Med sig vid det talet hade han rocksångaren Bono, vars framträdande kring de globala utvecklingsfrågorna vid en internatkonferens med republikanska kongressmän en månad tidigare spelat en inte oväsentlig del i omsvängningen.

Att USA ökar sin utvecklingshjälp med ca 50 % kan fortfarande anses vara för lite. Men än mer betydelsefull än den tydliga koppling mellan hjälp och reformer av de olika ländernas ekonomier och politiska system som gjordes.

Om ett land missköts, hjälper inget bistånd i världen, men driver ett land en vettig och bra politik kan tillgång till internationellt kapital vara viktigt. Det dessa länder behöver är jobb som ger inkomster, och jobb kommer i grunden genom handel och produktion. Och därmed blir skapandet av bättre villkor för handel och produktion också en nyckel till bekämpandet av fattigdomen i världen.

Mötet i Monterrey var viktigt. Varför Göran Persson inställde sin resa dit vet jag inte. Nu kom Sverige i stället att företrädas av finansminister Bo Ringholm, vilket nog av många kom att uppfattas som att vi inte tillräckligt prioriterade den typ av internationella ansträngningar som mötet i Monterrey var avsett att intensifiera.

Att USA tydligt och klart såg ett långsiktigt samband mellan utvecklingsfrågorna i vid bemärkelse och de säkerhetspolitiska frågeställningar som blixtbelyses i kampen mot terrorismen var ett betydande framsteg och ett betydande resultat. Det kommer att sätta spår.

Själv var jag dessa dagar i Stockholm bl a för en offentlig diskussion med regeringens ubåtsutredare Rolf Ekéus. De som trodde att dessa frågor inte längre tilldrog sig något intresse skulle ha sett den intill bristningsgränsen fyllda stora lokalen på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm.

Det var bra att diskussionen kom till stånd. Som bekant hade Ekéus i det längsta försökt att undvika den. Men nu fick han försöka att försvara sin slarvigt, ibland t o m slafsigt, sammansatta produkt och dess teser om att Sovjet och NATO lika gärna kunde vara skyldiga till ubåtsoperationerna mot Sverige under 1980- och början av 1990-talet.

Så vidare bra gick det väl inte. Så fort en diskussion närmar sig de avgörande frågeställningarna försöker han att vika undan. Någon försökte efteråt vara snäll mot honom genom att säga att skillnaden kanske var att Ekéus var diplomat och inte kunde säga som det var, medan jag var politiker och kunde göra det. Men jag vägrar att acceptera att Sverige skall hålla sig med diplomater som är konstitutionellt oförmögna att säga sanningen som den är.

Från Stockholm for jag till Riga för att diskutera hur den OSCE-mission som vi var med och tog initiativ till under min regeringstid fungerat när det gällt att avvärja internationell kritik mot Lettland och hjälpa landet med de svårigheter som integrations- och nationalitetspolitiken utan tvivel innebar. Det blev ett bra seminarium, där jag hade anledning att blicka bakåt till de mer dramatiska tiderna för ett decennium sedan i ett anförande som den intresserade kan finna på www.bildt.net.

I Riga var oron för EU-förhandlingarna nu påtaglig. De senaste buden om främst jordbruksstödet sågs som en av förklaringarna till att undersökningarna visade ett tydligt vikande stöd för ett EU-medlemskap. Tillsammans med president Vike-Freiberga svarade jag på frågor kring detta och annat i ett direktsänt TV-program på kvällen, och drog paralleller med de problem vi själva hade med snus och annat under våra egna förhandlingar om medlemskapet i EU.

Sakta börjar valatmosfären komma också till Lettland. Den 22 oktober kommer man att gå till valurnorna, och det råder en viss turbulens i det partipolitiska landskapet. Socialdemokraterna förefaller dock att ha skjutit sig själva i foten genom det sätt som de skött Riga stad på efter att de tog över makten där för ett år sedan, med en allmän bild av att gamla kommunister kommit tillbaka och att ny korruption hade börjat att breda ut sig. Och Lettland behöver stabilitet både i reformpolitiken och i den utrikes- och säkerhetspolitiska kursen stabilt att det tål vilka utflykter och äventyr som helst. Det är mer än en gradskillnad mellan Estland och Lettland i dessa avseenden.

Det är valatmosfär i stora delar av Europa.

På söndag är det val i Ungern med goda möjligheter att premiärminister Urban blir en av de få reformpolitiker som får förnyat mandat i Centraleuropa, om än utgången kan hänga på hur det går eller inte går för mer extremistiskt inriktade partier på den ena eller den andra kanten.

I Frankrike har presidentvalrörelsen nu öppnat formellt inför den första omgången den 21 april och den avgörande slutstrid som med all säkerhet kommer att stå mellan Jacques Chirac och Lionel Jospin den 5 maj.

Enkel är den valrörelsen inte. Bägge personerna har funnit på den politiska arenan i decennier, och bägge har varit i “regering” under de senaste åren, den ena som president och den andra som premiärminister.

Mycket handlar om vilken agenda som kommer att dominera de kommande veckorna. Den föga inspirerande Jospin ses som bättre på ekonomiska och sociala frågor, medan Chirac får övertaget när det är frågor om rättsstaten eller Frankrikes ställning i världen som kommer dominerar debatten.

Och det förefaller så jämnt som man gärna kan tänka sig. Efter att tidigare opinionsmätningar gett siffrorna 50/50 för de bägge kandidaterna, visar den senaste stora undersökningen i mitten av denna vecka på att Chirac “dragit ifrån” och det nu är 49/51 mellan de bägge. Mindre marginaler än så finns inte i dessa undersökningar opinionsinstituten ha lett till att man tagit bort decimalerna men kanske är det så att de tragedier Frankrike sett genom attentatet i Nanterre och attackerna mot synagogor lett till att det budskap Chirac står för fått ökad resonans. Men vägen fram till den 5 maj är ännu mycket lång.

I Tyskland är den stora frågan om valet den 22 oktober avgjordes genom tumultet i förbundsrådet den 22 mars. Det var då den rödgröna koalitionen i detta överhus skulle ha trumfat igenom sitt förslag till immigrationslag, för att både registrera en klar politisk framgång i en tid när man behöver en sådan, och för att förhoppningsvis få hela frågeställningen bort från den politiska agendan.

Det misslyckades. Oppositionen i CDU och CSU har lärt sig den tveksamma läxan från SPD under slutåren av Kohl-tiden genom att utnyttja den makt man har i olika delstater för att i det av dessa sammansatta förbundsrådet blockera förslag som den sittande regeringen redan fått igenom i förbundsdagen. Den avgörande delstaten Brandenburg, med en koalition mellan CDU och SPD, splittrades, och nu råder en hetsig författningsdiskussion som förr eller senare lär hamna inför författningsdomstolen i Karlsruhe.

Själv hade jag trott, och har skrivit i dessa brev, att både SPD och CDU skulle vilja ha dessa känsliga frågor utanför valrörelsen, och att det fanns en stark vilja att göra en uppgörelse. Men i slutändan förefaller det ha varit motviljan mot ytterligare försök till samverkan från de regeringsmedverkande gröna som ledde till att konfrontationen blev ett faktum.

Mycket kan dock inför valet. Sex månader är en lång tid i politik. För ett halvt år sedan ansågs förbundskansler Schröder gå mot en promenadseger, och oppositionen i CDU och CSU vara i stort sett alldeles chanslös, men nu visar samtliga opinionsinstitut ett femprocentig ledning för oppositionen, och regeringen verkar snubbla från det ena problemet till det andra. Faran för oppositionen just nu är kanske att den “toppat” för tidigt och inte klarar av momentum hela vägen.

Också i Italien gås det till val i år, om än bara lokalval. Och även om premiärminister Berlusconi har sina svårigheter, och är ett populärt objekt för kritik inte minst i utlandet, förefaller det som om hans parti snarare kommer att gå stärkt ur dessa val, medan en vänsteropposition som pendlar mellan fortsatt splittring och återfall i påtagligt förlegad gammal klasskampsretorik har svårt att göra sig gällande.

Berlusconis dubbelroll som både premiär- och utrikesminister kommer knappast att gå att upprätthålla länge till. Han har visserligen avverkat sitt tredje uppenbarligen framgångsrika möte med president Putin i Moskva på kort tid, men med ett tilltagande både inrikes- och utrikespolitiskt tryck är dubbelrollen knappast möjlig länge till.

Konfrontationen i inrikespolitiken är hård. Det handlar om arbetsmarknadslagarna, där regeringen har utlovat och avser att genomdriva en liberalisering, men där inte minst den kommunistiska fackföreningen driver kampanj som i högtstämd retorik ligger i nivå med vad socialdemokraterna ägnade sig åt i Sverige när vi fattade beslut om vissa begränsade förändringar i lagarna om anställningstrygghet. Förändringarna i Italien framstår inte ens med svenska ögon som särskilt uppseendeväckande, men känslorna är det förvisso. De har nu t o m lett till ett djupt tragiskt politiskt mord.

Men nu är det till ett av utvecklingen i Mellersta Östern dominerat Washington som jag styr kosan för den kommande veckan. Först är det möte med den s k Trilateral Commission med bl a vicepresident Cheney, utrikesminister Powell och försvarsminister Rumsfeld på programmet. Sedan är det bl a styrelsemöte i RAND och en informell dialog mellan USA och Europa med deltagande av bl a cheferna på de politiska avdelningarna på utrikesdepartementen i London, Paris och Berlin.

Som vanligt är det mångas vägar som bär till USA. I förra veckan var danske statsministern Anders Fogh Rasmussen i Vita Huset. I dag flyger premiärminister Tony Blair till ranchen i Crawford i Texas för att överlägga med president Bush. Och i mitten av nästa vecka noteras både NATO-chefen Lord Robertsson och tyske oppositionsledaren Edmund Stoiber i staden.

Men för utrikesminister Colin Powell är det nu Mellersta Östern som är den nödvändiga destinationen. Efter ett intryck av påtagligt förvirring samlade sig administrationen i går till ett politiskt initiativ som bl a innebär att Colin Powell nu sänds iväg till regionen.

Det är svårt att inte ha förståelse för många israelers skräck inför den våg av självmordsattacker som drabbat landet, och lätt att se det tryck som finns på åtgärder för att komma åt dem som planerar och möjliggör dessa terrorinsatser vecka efter vecka.

Men det kan knappast ursäkta det vi nu ser. Jag tillhör dem som under senare år fått en fördjupad förståelse för den dagliga terror som den fortsatta israeliska ockupations- och bosättningspolitiken innebär för betydande delar av den palestinska befolkningen, och kan inte se någon lösning som inte innebär ett snabbt och tydligt slut på denna.

Nu ledde den israeliska militäroffensiven på Västbanken och i Gaza till att den möjlighet som det arabiska toppmötet i Beirut kunde ha blivit de facto saboterades. Att man fick sedvanlig hjälp också från arabiskt håll var ingen större nyhet. Och även om man nu säger att man inte behöver mer än kanske en vecka för att fullborda den operation som hitintills lett till att ca 1.100 palestinier arresteras som misstänkta för inblandning i terrorism, är det svårt att se annat än att varje dygn som går leder till att blodet flyter allt snabbare i ådrorna runt om i regionen och allt ymnigare på gatorna i såväl Palestina som Israel.

Dock förändras den politiska bilden. I resolutionerna 1397 och 1402 har FN:s säkerhetsråd för första gången gett en vision om hur en region i fred med ett Israel och ett Palestina kan komma till stånd, och krävt ett omedelbart israeliskt tillbakadragande. Det handlar om en väsentligt förändrad amerikansk inställning.

Nu reser en kvartett av representanter för USA, EU, Ryssland och FN i regionen. Om de alla kommer att ha fri tillgång till den av israeliska stridsvagnar instängde Yassir Arafat återståt att se. Att Israel vägrade en EU-delegation under ledning av Spaniens utrikesminister och Javier Solana att träffa Arafat, om de inte samtidigt lovade att ta med honom ut i exil, är en förstklassig oförskämdhet mot EU och en lika grov utmaning mot varje försök till politisk dialog.

Dilemmat just nu är att det sannolikt inte går att göra fred utan Yassir Arafat, men att det tyvärr visat sig att det inte går att göra fred med honom heller. Och i mångt och mycket gäller sannolikt samma sak för Ariel Sharon. Endast starkt och samordnat internationellt tryck kan förändra den situationen.

Den accelererande tragedin kring Israel och Palestina måste rimligen ha lett till att planera på någon typ av ingripande mot Saddam Hussein har fått lägre omedelbar prioritet i Washington. Det var den frågan som var avsedd att stå i centrum för diskussionerna i Crawford mellan George Bush och Tony Blair, men nu har den agendan förändrats, med den förra t o m talande om risken för en “katastrof” om ingenting görs i frågan om Palestina.

Just nu förefaller det att vara Saddam Hussein som är den enda tydliga vinnaren på det som händer på gatorna i Ramallah, Betlehem och Hebron. Och det kan inte rimligen ha varit meningen i vare sig Washington eller Jerusalem.

Om detta kommer det säkert att finnas mer att kommentera efter den kommande veckan. Efter Washington blir det dock två dagar på Nordiska Rådets specialsession på Reykjavik.

Stockholm den 5 april 2002


Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]