Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v18/2002
30/4/2002

Vänner,

Politik är ibland en snabbt föränderlig verksamhet. Av opinionsundersökningar och media ena veckan proklamerad sanning kan kastas i gruset den kommande.

Utgången av den första omgången av det franska presidentvalet den 21 april visade åter detta med all önskvärd tydlighet. Trots att de två huvudkandidaterna hade sackat betänkligt under valrörelsens slutfas, och trots att högerpopulisten Jean-Marie Le Pen fått ett allt starkare stöd, var det knappast någon som var förberedd på chocken när den socialistiske premiärministern Lionel Jospin helt sonika slogs ut.

Få tvivlar nu på att det blir Jacques Chirac som kommer att gå segrande ur den avgörande valomgången nu på söndag. Efter föga respektingivande tvekan har nu även Lionel Jospin tagit sig före att uppmana sina anhängare att lägga sin röst på Chirac. Det handlar, säger han, om att försvara republiken.

Men det intressantaste är självfallet varför det gick som det gick den 21 april och vad som kommer att hända med Frankrike och fransk politik efter den 5 maj. Svaren har betydelse långt över den stolta franska nationens gränser.

På sina håll i media framställs situationen som om en utlänningsfientlig eller t o m fascistisk våg plötsligt sveper över Frankrike, och ibland t o m över hela Europa. Men det finns få eller inga tecken på att så är fallet. Förklaringarna till det som inträffade den 21 april har många andra dimensioner.

När Le Pen började valrörelsen hade han ett mycket svagt stöd. Under de senaste åren har det funnits en tendens att se honom som ett passerat fenomen i fransk politik. Men successivt under kampanjen växte stödet inte bara för honom utan också för extremistiska alternativ på vänsterkanten. Och det var i mångt och mycket relaterat till att de två huvudkandidaterna inte förmådda att inspirera och ge ledning.

Med vad som uppfattades som en alternativlös valrörelse uppkom det plötsligt en strömning som sökte sig till de röster som, på gott eller på ont, uppfattades som ett reellt alternativ som kunde skaka om det politiska systemet.

Mest notabelt var att socialistpartiets väljare övergav sin föga inspirerande kandidat med sin föga imponerande politik. Men mest oroande är att det förefaller som om extremisterna till både vänster och höger fått ett betydligt större ungdomsstöd än vad man hade trott.

Möjligen går det här att se en parallell till det som hände i Österrike i samband med Haiders genombrott i valet förra året. Också där var en betydande del av förklaringen att många unga människor valde att protestera mot vad man uppfattade som alternativlösheten i den österrikiska politiken. Det var inte stödet för de man röstade på som var det viktigaste protesten mot ett system som uppfattades som föråldrat och förstenat.

Med detta varde dock på intet sätt sagt att det inte finns en oroande och allvarlig underton av främlingsrädsla rakt genom åtskilliga av våra europeiska nationer. Att denna just nu i Frankrike gavs näring av den oro för en ökande brottslighet som kom att dominera valrörelsen är måhända inte förvånande. Önskan efter trygghet kom att kanaliseras i ett stöd för en politik som vände sig mot invandringen.

I detta ligger en förvisso en seriös varningssignal för alla europeiska länder, inklusive vårt eget. Och jag tror att det kommer att krävas mycket mer än de traditionella moralkakorna om vikten av ett multikulturellt samhälle för att möta dessa tendenser. Det svåra som är nödvändigt är en politik som tydligt bryter de tendenser till segregering som annars förr eller senare riskerar att leda till Le Pen-liknande detonationer i land efter land.

Och det handlar inte bara olm andra länder. Hos oss räcker det tyvärr med att se på utvecklingen i det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö.

I Malmö har andelen människor som har jobb - mätt som andel av befolkningen mellan 20 och 64 år - under 1990-talet kommit att bli väsentligt lägre än i Sverige i dess helhet. Bara ca 60% av den arbetsföra befolkningen har ett arbete, medan den andel av befolkningen över 18 år som någon gång under året tvingas att söka socialbidrag uppgår till chockerande 18%, vilket är tre gånger så mycket som i landet i dess helhet.

Förklaringen till dessa siffror ligger till betydande del i en integrationspolitik av invandrare som utvecklats till ett katastrofalt och för vår samhällsstabilitet på sikt mycket farligt misslyckande. Skyltfönstret Malmö är en segregerad stad med växande klyftor.

Skillnaden i förvärvsintensitet mellan stadens mer välmående och stadens mer invandrardominerade stadsdelar ligger t ex kring 45 %. Invandrarna har inte kommit in på arbetsmarknaden och därmed i viktiga avseenden inte in i det svenska samhället. Och konsekvensen ser man t ex i invandrartäta området Herrgården i Rosengård där mer än 80 % som någon gång under ett år får socialbidrag för sitt uppehälle.

Detta är inte en hållbar situation. I stället för att moralisera över Frankrike borde man i vår politiska debatt se de problem som riskerar att leda till en liknande utveckling i Sverige. Vi kommer att se en ökad rörlighet över gränserna under kommande decennier, och vi behöver det för kreativiteten och kraften i vårt eget samhälle, men om vi inte förmår att bryta en utveckling som den vi ser i Marseilles eller Malmö kommer vi att få konfrontation i stället för kreativitet.

Men detta kräver i sin tur åtgärder som kommer att utmana samhällsmodeller i olika europeiska länder. Ett mer mångkulturellt och dynamiskt samhälle kan inte vara ett samhälle där extremt höga skatter och påtagligt rigida regler bromsar den flexibilitet och den öppenhet som är en förutsättning för att en integrationspolitik skall ha någon möjlighet att lyckas.

Det statiska samhället måste avvecklas skall ske genom medvetna reformer eller genom de omvälvningar som misslyckandets konfrontationer förr eller senare kommer att leda till.

Två budskap från jordbävningen i Frankrike den 21 april blir därmed av betydelse.

För det första att det i det politiska systemet måste finnas klara alternativ, och att politiken måste förmå att inspirera och ge ledning.

Och för det andra att vi förmår att lägga om färdriktning från den utveckling som på alldeles för många platser runt om i Europa lett till en ghettoisering av invandringen som förr eller senare riskerar att leda till en explosion.

I Frankrike förbereder man sig nu på morgondagens konfrontationer på gatorna mellan Le Pens mobilisering och olika vänstergrupperingar. Ju mer våldsamma dessa blir, desto mer riskerar de att spela Le Pen i händerna när han nu desperat försöker att nå upp till de 30 % av väljarna som han satt som gränsen för att inte misslyckas, men som opinionsinstituten ännu inte ger honom ens i närheten av.

Men i Elyséepalatset är det knappast detta som är den dominerande frågan dessa dagar. Ty efter presidentvalet kommer de bägge omgångarna av valet till nationalförsamlingen 9 och 16 juni. Och det är utgången av det som kommer att avgöra vilken politik som kommer att kunna föras i Frankrike under de kommande åren. Inte minst från näringslivets sida säger man nu att den socialistiska blockeringen av reformer under de gångna åren måste brytas.

Omedelbart efter den 5 maj avgår Lionel Jospin och hans vänsterregering, och det blir då både en fråga för president Chirac att utse den premiärminister som skall styra i alla fall intill dess att nationalförsamlingen fått sin nya sammansättning. Och samtidigt blir det för socialistpartiet en fråga om att ta fram en ny och mer attraktiv ledning. Efter den kommande helgen är det en ny politisk kraftmätning som börjar.

Och hur det kommer att gå är en i hög grad öppen fråga.

Om Le Pen lyckas att gå stärkt ur presidentvalet finns det en risk för att hans annars höggradigt marginaliserade parti kommer att komplicera röstningen i ett redan komplicerat franskt valsystem. Den stora risken är då att en oförmåga hos Chirac att samla de borgerliga partierna kring en ny premiärminister i förening med en effektiv förnyelse av socialistpartiet skulle kunna ge en vänstermajoritet och en ny period av reformblockering.

Men med den osäkerhet som nu råder förefaller allt möjligt, och mycket lite omöjligt, i de närmaste månaders kamp om den politiska makten i Frankrike.

Det var dock inte bara i Frankrike som det blev jordbävning den 21 april. Det signalmässigt viktiga delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i Tyskland blev ett långt större nederlag för socialdemokraterna SPD än vad någon hade anat, och gav därmed tillsammans med de olika signalerna om svaghet i den tyska ekonomin ny luft åt spekulationerna om ett majoritets- och regeringsskifte i Tyskland efter valen i oktober.

Att tragedin i Erfurt just nu lagt sin starka sordin på varje form av valdebatt i Tyskland tillhör dock också den bilden. Den valupptakt som CDU/CSU hade planerat denna vecka har t ex inställts.

Måhända bidrager även denna tragedi till den känsla av otrygghet som finns, och som påverkas också av det som händer längre bort, men successivt förefaller att krypa in också i våra samhällen. Kampen mot terrorismen har satt fokus på en ny otrygghet, och inte minst i Tyskland torde ny information om olika terrorceller med olika attentatsplaner komma att få sin politiska betydelse. I Frankrike är det inte osannolikt att det våld som följt i spåren av det upptrappade våldet i Mellersta Östern har påverkar det allmänna stämningsläget.

Och få vågar hoppas att vi sett slutet på upptrappningen av våldet där. Den andra intifadan har pågått i 18 månader efter det att de olika förhandlingarna misslyckades, och den stora operation på Västbanken som den israeliska armén inledde den 29 mars förefaller ännu inte att ha nått sin slutpunkt.

I Betlehem pågår belägringen av Födelsekyrkan. I Ramallah finns hopp om att en av USA dikterad lösning kommer att göra det möjligt för Yasser Arafat att röra sig fritt inom de närmaste dygnen. Men i Hebron har den israeliska armén gått in i ett område som är en av de allra farligaste av krutdurkar i detta område.

Och samtidigt vägrar Israel fortfarande att släppa in den FN-delegation under ledning av Finlands förre president Martti Ahtisaari som på generalsekreterarens och säkerhetsrådets uppdrag skall att åka till flyktinglägret Jenin och rapportera om vad som hänt där. Den tvingas sitta i Genève medan Israel i samtal i New York reser den ena invändningen efter den andra i akt och mening att förhindra att en FN-granskning kommer till stånd.

Nervositeten är lätt att förstå. Det var en brigad av rätt nyligen inkallade reservister som fick det till synes enkla uppdraget att gå in i Jenin och arrestera de för terrorism misstänka personer som man visste fanns där. Men det enkla uppdraget blev snabbt en utdragen mardröm av komplicerade strider hus för hus, och till slut kallade man in pansrade bulldozers och använde eldkraft på ett sätt man sannolikt inte alls hade tänkt sig från början.

Jag tror inte att man kommer att finna belägg för anklagelserna om en israelisk massaker av civila i Jenin. Men det handlade om en strid i stad som blev långt mer utdragen och långt mer brutal än vad man tänkt sig. Och till detta lades så en politik som blockerade tillträde till flyktinglägret för de hjälporganisationer som kunde ha bidragit till att lindra lidandet för alla de oskyldiga som drabbades.

Nu kommer Jenin att få en långt större betydelse än så. Runt om i arabvärlden eldas myterna om en massaker. I Israel eldas motsvarande myter om FN som en mer eller mindre fientligt inställd organisation. Och i Bagdad sitter Saddam Hussein och gnuggar händerna över en utveckling som alldeles uppenbart spelar honom i händerna.

I morgon återupptas i New York samtal mellan FN och Irak om bl a möjligheten för FN att återuppta sina inspektioner av Iraks åtagande att förstöra alla massförstörelsevapen. För varje ny invändning som Sharon reser mot FN i Jenin kommer Saddam att ha en ny möjlighet att resa en invändning mot FN i Irak. Sannolikheten för att han inte kommer att utnyttja detta argument till det yttersta gränsar till det obefintliga.

I skuggan av detta fortsätter dialogen om möjligheterna till en mer politisk fredsprocess i regionen. Den saudiska kronprinsen Abdullah förklarade sig nöjd med sina samtal med president Bush på ranchen i Texas, och på torsdag eftermiddag samlas i Washington den s k Madrid-kvartetten för att se vilka initiativ som skall tas. Mycket av diskussionerna handlar om någon form av regional konferens under internationell ledning för att ge den annars alldeles för binära konfrontationen mellan Sharon och Arafat den vidare ram som är en nödvändighet.

Maj blir en viktig månad inte bara när det gäller val kampen i Frankrike blir det val i både Nederländerna och Irland andra helgen i maj säkerheten i Europa.

Den 14 och 15 maj möts NATO:s utrikesministrar i Reykjavik på Island för att diskutera inte minst hur det nya samarbetsförhållandet mellan de nu 19 medlemmarna av NATO och Ryssland skall gestalta sig. Den 22 maj kommer president Bush till Berlin för att i ett tal som blir en uppföljning av det han höll i Warszawa för ett år sedan ge sin version av det nya transatlantiska säkerhetssamarbetet. Därifrån fortsätter han till Moskva och St Petersburg för toppmöte med president Putin. Och dessa viktiga veckor avslutas med det toppmöte i Rom som den 28 maj kommer att stadfästa den nya säkerhetsdialogen mellan dessa 20 nationer.

För Sverige understryks då att vi står vid sidan av. Vi kommer att hamna i en situation där de allt fler NATO-staterna och Ryssland kommer att kunna ha en dialog också om säkerheten i vår del av världen utan att vi sitter med vid bordet och utan att vår stämma kan göra sig verkligt hörd. Vi förlorar i inflytande över de säkerhetsfrågor som alla dessa nationer kommer att sätta på sin dagordning.

Om detta kommer vi sannolikt inte att få höra någonting alls när regeringen ger sig ut på utflykt för att elda de sina 1 maj. Inte heller tror jag att det är särskilt sannolikt att den undersökning av länders internationella som presenterades i går, och som placerar ner Sverige samtidigt som framför allt Finland men nu även Danmark går framåt kommer att få stort utrymme.

Nej, det kommer i stället att handla om att man i en statsbudget vars underliggande underskott ökar starkt och snabbt plötsligt hittat nya pengar för ökade bidrag. Annars är det just nu ingen omedelbar brist på ökade bidragskostnader i Sverige. De skenande kostnaderna för olika former av sjukförsäkring innebär att dessa kostnader nu ökar med 25 miljoner kr om dagen (!).

Själv fortsätter jag att vara hemma dessa dagar. I kväll brinner vårens eldar. Kommande helg bär det dock av till Finland, och kring helgen därefter åter iväg över Atlanten till i USA. Men mer därmed när den tiden kommer.

Stockholm den 30 april 2002



Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]