Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v20/2002
16/5/2002

Vänner,

Om det nya NATO som nu växer fram, förändringar i relationerna över Atlanten, reflektioner från dagar i Finland, våra färre storföretag, valen i Nederländerna och Irland och fredsprocesser i Cypern, Mellersta Östern och Sudan.

Med utgångspunkten från Norfolk i Virginia i USA är det tydligt hur världen har förändrats under senare år.

Här finns världens största koncentration av militära baser. Det är inte bara USA:s Atantflotta och världens största flottbas, utan också NATO:s Atlantkommando, kommandot för de amerikanska flygstridskrafterna och centrat för omstruktureringen av den amerikanska armén. När jag frågar sägs det att det finns ca 100.000 militärer som arbetar i området – och därtill kommer ett betydligt mycket större antal civilanställda som arbetar inte minst på de stora varven.

Jag är här för att på en konferens just med NATO:s Atlantkommando SACLANT och det lokala universitetet Old Dominium University diskutera hur världen förändrats efter september förra året. Men konferensen sammanfaller med mötet i Reykjavik på Island där NATO:s utrikesministrar nu fattat beslut om den nya relationen med Ryssland.

Allt mer kommer NATO att bli en säkerhetsorganisation för Europa, även om grundläggande försvarstaganden kommer att ligga kvar. Konsekvenserna kommer vi att se på många plan. Inte minst framtiden för Atlantkommandot SACLANT är oviss i detta perspektiv.

Sedan sin tillkomst har NATO haft två militära kommandon – Europakommandot SHAPE i Mons i Belgien och Atlantkommandot SACLANT i Norfolk. Det senare hade som huvuduppgift att säkra försörjnings- och förstärkningslinjerna över Atlanten, hade Keflavik på Island som en av sina särklassigt viktigaste replipunkter och tittade norrut mot de farvatten där den sovjetiska norra flottans ubåtar, fartyg och flygplan skulle tränga ner för att skära av förbindelserna mellan USA och Europa och därmed i praktiken omöjliggöra det militära försvaret av den europeiska kontinenten.

Men det var då det. Medan det på Island förr kunde grymtas lätt om den stora amerikanska närvaron på Keflavik och andra installationer runt kusten, grymtas det i dag av det rakt motsatta skälet. USA har egentligen velat dra bort alla stridsflygplan, men mer av politiskt hänsynstagande till islänningarna accepterat att rotera in en handfull flygplan för att markera i alla fall en viss närvaro. Men det faktiska behovet har försvunnit när det faktiska hotet gjort det.

Och nu har försvarsminister Rumsfeld annonserat en större omorganisation av de globala ledningsförhållandena för det amerikanska försvaret. Ett helt nytt kommando – Northern Commando tillkommer med högkvarter inne i Colorado och med uppgift att försvara den amerikanska kontinenten. Ett kombinerat rymd- och kärnvapenkommando upprättas. Och uppgifterna för det amerikanska europakommandot i Stuttgart i Tyskland vidgas från att omfatta Europa och Afrika till att nu också ha ansvaret för allt som rör utvecklingen i Ryssland och de instabila regionerna kring Kaukasus.

Men för Norfolk och det gamla Atlantkommandot blev föga kvar. Halva Atlanten faller plötsligt under Stuttgart, något behov av att titta norrut finns knappast längre, och det öppnas för en utveckling där det inte längre kommer att finnas något större NATO-kommando på amerikansk jord.

Detta må förefalla vara av begränsat intresse, men faller ändå in i bilden där Europa för USA har militär betydelse framför allt som plattform för vidare operationer i Asien eller Afrika, och där tidigare mönster av integrerade kommandon för det faktiska försvaret av NATO-staternas territorium luckras upp allt mer. Försvarsorganisationen tonar bort, och säkerhetsorganisationen tonar fram.

Om detta diskuteras självfallet åtskilligt här, men mycket lite i vårt land. Men i vårt östra grannland Finland, där jag var delar av den gångna veckan, är det tydligt att diskussionen under ytan om den förändrade situationen vad gäller säkerhetsstrukturerna i Europa är desto intensivare.

Statsminister Lipponen har sagt till president Putin att Finland i alla fall kommer att vara alliansfritt fram till 2004, men gav därmed också beskedet att saken efter det kan komma att te sig annorlunda. Och året 2004 är det år då den regering som då sitter kommer att framlägga en rapport med förslag till inriktning av den kommande säkerhetspolitiken.

I mer informella diskussioner i Helsingfors lyckades jag inte hitta någon som inte trodde att landet då skulle orientera sig mot ett fullt medlemskap i NATO.

Att bara 11 % i en opinionsundersökning sade sig stödja detta hade i det sammanhanget ingen betydelse. I Finland stöder man den säkerhetspolitiska linje som landets ledning lägger fram, och än så länge är denna inte medlemskap i NATO. Men när de tre baltiska staterna kommit med, och rapporten 2004 hunnit sjunka in, är det med nuvarande utveckling sannolikt att Finland kring 2006 eller 2007 kommer att sälla sig till den skara av länder som runt rådsborden i NATO diskuterar de olika europeiska säkerhetsfrågorna.

Därmed går det att se konturerna av en tidtabell för de kommande åren. NATO-mötet i Reykjavik lade upp tidtabellen för den ”robusta” utvidgning av NATO som man nu inriktar sig på, och skisserade en process som innebär att dessa länder kommer att vara fulla medlemmar i NATO fr o m 2005. Och därmed går det att se att det omedelbart därefter öppnas för en ytterligare utvidgning som då skulle kunna omfatta såväl Finland som Sverige.

Också i Finland diskuteras livligt hur utvecklingen framöver kommer att bli i den för både Sverige och Finland så viktiga telekom- och IT-sektorn. Men det går att undvika intrycket av att de i många avseenden har det bättre förspänt än vad vi har.

En imponerande reformpolitik under 1990-talet har gett resultat i en tydligt högre tillväxttakt än vad den svenska ekonomin klarat av. Om Sverige sedan 1995 hade haft samma ekonomiska tillväxt som Finland skulle vi i dag haft en samhällsekonomi som var ca 205 miljarder kr rikare än vad den är. Och även om vi skulle ha sänkt skatterna rejält ner till finska nivåer skulle det ha lett till att de offentliga inkomsterna hade varit nästan 100 miljarder kr högre än vad de nu är.

Och skillnaden går inte att förklara med den gamla visan om att regeringen var fullt upptagen med att sanera statsfinanserna och reda ut underskott, ty den uppgiften stod även Finland inför. Nedgången i vårt östra grannland i början av 1990-talet var faktiskt ännu djupare än vad den var i Sverige.

Så den skillnad i ekonomiska resurser vi ser genom skillnaden i tillväxt sedan mitten av 1990-talet torde alldeles korrekt kunna beskrivas som priset för Persson.

Nokia har varit motorn i mycket av det som hände i Finland under 1990-talet, precis på samma sätt som Ericsson var motorn i Sverige. Våra bägge länder gjorde den radikala avregleringen av telekom-marknaderna 1992, och skördade sedan frukterna av detta.

När Financial Times i helgen presenterade sin årliga sammanställning över världens 500 största företag noterades att Nokia ramlat ner från förra årets plats 12 till dagens plats 30. Men i Hufvudstadsbladet noterade man snabbt att Ericsson hade ramlat ner till plats 124.

Listan i Financial Times inbjuder till reflektioner över industrinationen Sveriges utveckling. Vi ståtar visserligen fortfarande med fem av de 500 största företagen i världen. Men länder som vi tidigare konkurrerat med när det gällt att vara bas och hem för globala storföretag har nu dragit ifrån rejält. Schweiz och Nederländerna visar upp tolv respektive femton av de största världsföretagen på sin lista.

Och värt att notera är att svensk företagsamhet står starkare än vad Sverige gör, i och med att företag som förr var svenska nu tas upp under andra länder. ABB noteras som schweiziskt, Astra Zeneca som brittiskt och Stora Enso som finskt.

Den globala omstruktureringen av företagsamheten har varit och är en nödvändighet, men var det verkligen en nödvändighet att Sverige skulle framstå som en av förlorarna när det gällde att skaffa den ett hem och en bas? Siffrorna för Schweiz och Nederländerna antyder att små länder kan hävda sig, och att det inte var en nödvändighet att det blev på detta sätt.

Med sedvanlig risk för att spetsa till för mycket verkar vi ha blivit ekonomin som utmärks mindre av friska företag och mer av sjuka människor. Utbrändhet verkar vara företeelsen på modet i Sverige.

Efter de senaste veckornas dramatik har vi nu fått ett valresultat i Nederländerna som kommer att låta tala om sig. Nästan en fördubbling av borgerliga kristdemokraterna CDA och en faktisk halvering av statsministerbärande socialdemokraterna i PvdA. Och därtill mördade Pim Fortuyns lista som landets näst största parti med ca 17 % av rösterna. Så mycket mer omtumlande än så kan ett val knappast bli.

Att med utgångspunkt på andra sidan Atlanten, och omedelbart efter valet, analysera allt som hänt låter sig knappast göras. Men alldeles uppenbart har den regerande koalitionen under ledning av PvdA drabbats av en närmast rekordartad väljarflykt, som då gått till såväl kristdemokraterna CDA som LPM. Att PvdA länge framstod som ett föredöme när det gällde socialdemokratiska partier i Europa hör till bilden.

Det är svårt att se att det skulle vara möjligt med annat än en regering ledd av CDA som inkluderar LPM. Men det är samtidigt svårt att se att en stabil regering för de kommande åren kan bygga på en så disparat gruppering som LPM. Och även om många av de omdömen som i allmän hast att tala om högerextremister i Europa fälldes om Pim Fortuyn var förenklade och missvisande, återstår att se hur en sådan regeringsbildning skulle tas emot.

Varje politisk situation skall bedömas utifrån sina förutsättningar. Jag varnade för att i alltför svepande ordalag tala om en mäktig våg av främlingsfientlighet i Frankrike efter chocken efter presidentvalets första omgång, och återvalet av Chirac med 82 % stöd var ett massivt tillbakavisande av den tolkningen.

Fenomenet Pim Fortuyn låter sig svårligen fångas i samma kategorier som Le Pen. Han passade rätt dåligt in i den stereotyp av ”högerextremist” som nu går genom den politiska debatten.

Han förefaller till betydande del att ha drivits av en fruktan för att det ytterligt liberala och toleranta samhälle som Nederländerna utgör långsiktigt skulle undermineras av den långt mindre toleranta syn som han, med rätt eller fel, tyckt sig notera inte minst i olika muslimska invandrargrupper.

Och uppenbarligen har till detta lagts ett starkt uppdämt missnöje med den sedan länge regerande koalitionen. Att denna upplevdes som sönderregerad även av sig själv bidrog sannolikt till utvecklingen, och när den dessutom avgick väl före valet med anledning av rapporten om Srebrenica kan det mycket väl ha bidragit till att göra dess fall än större.

Om utgången av valet i Holland blev omskakande, kommer så knappast att bli fallet i Irland. Premiärminister Bertie Ahern Fianna Fail har kanske inte i alla avseenden rosat marknaden under senare år, men han står personligen stark, och oppositionen i Fine Gael har haft svårt att samla sig till ett tillräckligt kraftfullt alternativ.

Rapporterna från den gröna ön låter berätta att de europeiska frågorna lyst med sin frånvaro under valdebatten. Det är märkligt inte bara mot bakgrund av den betydelse de har i största allmänhet, utan främst därför att Irland ju före årsskiftet måste ratificera Nice-fördraget, och då måste underställa det en ny folkomröstning.

Skulle man inte göra det, eller skulle en folkomröstning leda till ytterligare ett nej, riskerar hela den politiskt viktiga tidtabellen för EU:s utvidgning under de närmaste åren att kastas över ända.

Men det är inte bara avgörandet på Irland som är viktigt för den samlade europeiska tidtabellen under de kommande åren. Jag har vid några tillfällen pekat på den alldeles avgörande betydelsen av de samtal som nu pågår kring möjligheterna av en fredsuppgörelse som skulle möjliggöra att ett återförenat Cypern skulle kunna bli medlem av EU.

Samtalen i FN-regi har gått sakta framåt men utan att någondera parten visat tydlig vilja till de avgörande steg som kommer att krävas. I viss mån kan detta vara förhandlingstaktik. Alla ingångsvärden i denna fråga är väl kända, och det kan vara att man väntar så länge det går innan man ger sig in i en frenetisk slutförhandling.

I dag är dock Kofi Annan på Cypern i ett försök att ge samtalen ny kraft. Det har sagts att de borde komma till ett avgörande före sommaren, och han kommer att använda all sin auktoritet för att få de Ralf Denktash och Glafkos Clerides att tydligt inrikta sig på detta. Något genombrott under just dessa samtal är knappast att vänta, men den direkta roll som Kofi Annan tar på sig visar både frågans vikt och den centrala roll som FN kan komma att spela för att lösa upp denna gamla konflikt. Den avgörande hävstången utgör dock självklart de utvidgningsförhandlingar om EU som ju på ett eller annat sätt i grunden kommer att förändra Cypern-frågans läge.

I Washington – och i någon utsträckning även i Norfolk – är Mellersta Östern ämnet som dominerar över det mesta annat. Och som saken ser ut just nu har jag svårt att se att det finns många skäl till optimism. Premiärminister Sharons besök i Washington i början av förra veckan fick avbrytas efter en ny bomb i Israel, men ledde inte till någonting över huvud taget. Sharon och Bush tillbringade sin tid tillsammans med att diskutera behovet av reformer i den palestinska administrationen.

Det är ett i och för sig angeläget ämne, men knappast det allra mest avgörande just nu, och so oder so ett ämne där andra skulle vara mer relevanta samtalspartner. Man fick intrycket av att Sharon lyckades att dra in Bush i en avledningsmanöver, varefter han snabbt försvann tillbaks till Jerusalem och kontroverserna där.

Dock gjorde Sharon under besöket i Washington klart för alla och envar att han inte såg några förutsättningar för fredsförhandlingar i detta ords egentliga mening under överskådlig tid. Han vill helt enkelt inte.

Och klär, med rätt eller fel, detta ofta i dräkt av att motparten inte vill eller kan. Till saken hör dessutom, att det efter Clintons misslyckande med Camp David finns en djup övertygelse i Vita Huset att man inte skall ge sig in i ett motsvarande försök till slutförhandling om fred just nu.

Därmed handlar det mesta om olika mer eller mindre intremistiska åtgärder. Men efter det som hänt finns det all anledning att ställa sig frågande till om dessa verkligen kommer att ha förmågan att bygga upp det förtroende som så grundligt raserats.

Det är svårt att i den amerikanska huvudstaden undgå intrycket av att man famlar i denna fråga. Medan kriget mot terrorismen går att framställa i moraliskt enkla och politiskt klara termer, går detta inte lika bra när det gäller denna konflikt. Och även om det med rätta alltid sägs att det är USA som har det avgörande inflytandet i denna konflikt har nog varje amerikansk administration upplevts mer av maktens begränsningar än av maktens möjligheter när den konfronterats med motsättningarna här.

I början av året skrev jag om Cypern och Sudan som de dolda fredsfrågorna under detta år. Nu är det inte bara Cypern som är aktuellt, utan även Sudan.

Det var förra året som president Bush beslöt att undersöka förutsättningarna för en fredsprocess i Sudan, och utsåg f d senatorn John Danforth som sitt speciella sändebud. Och i tisdags offentliggjordes så den rapport som Danforth i slutet av april överlämnade till presidenten för hans ställningstagande.

Rapporten finns att läsa på http://www.whitehouse.gov/news/releases/2002/05/outlook_for_peaced_in_sudan.pdf och är obligatorisk läsning för alla som av det ena eller andra skälet intresserat sig för det tragiska kriget i detta land och för de diskreta ansträngningar som nu görs för att kanske bringa det till ett slut.

Innan president Bush ger sig i väg på sin viktiga resa till Berlin, Moskva, St. Petersburg och Rom nästa vecka kommer Sudan åter att ligga på hans bord med anledning av rapporten, och just nu diskuteras här de besked som han i början av den kommande veckan kommer att ge om den fortsatta processen.

Själv är jag kvar denna dag i Washington för olika samtal innan jag fram mot kvällen styr hemåt. Nästa vecka är det Ungern mitt uppe i regeringsskiftet som står på mitt program.

Norfolk den 16 maj 2002



Carl Bildt

PS. Mitt anförande här i Norfolk finns på http://www.bildt.net/ . Den som är intresserad av konferensen i dess helhet finner länkar från http://www.saclant.nato.int/ , och via universitetet Old Dominiums länk kommer alla anföranden att finnas i videoversioner att ladda ner. Utvecklingen går framåt.









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]