Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v23/2002
3/6/2002

Vänner,

Om rysk-amerikanska diskussioner i New York, diskussioner kring Iran och Irak, energifrågor i Europa, det kommande franska parlamentsvalet och riskerna för en kärnvapenkonflikt mellan Indien och Pakistan. Plus en del annat.

Beskådande världen från New Yorks horisont har i dessa dagar Europa reducerats till en fråga om de allt bättre relationerna med Ryssland, konflikten i Mellersta Östern blivit momentant mindre intensiv och farhågorna gäller plötsligt riskerna för ett kärnvapenkrig på den indiska subkontinenten.

När jag sätter mig i taxin och säger att jag vill till FN vill chauffören omedelbart veta om det blir kärnvapenkrig eller inte. Dock handlade det mest om huruvida det var bäst att köpa eller sälja på guldmarknaden just nu.

Mitt ärende här denna helg har dock först och främst rört relationerna med Ryssland.

Ett forum för högnivådialog med främst företrädare för det nya näringslivet i Ryssland har sitt tionde möte på ett av mellersta Manhattans bättre hotell. Och det kommer omedelbart efter president Bushs besök i Moskva och St Petersburg liksom Rom-mötet om den nya relationen mellan de forna fienderna NATO och Ryssland.

På ömse sidor talas det med inlevelse om den nya strategiska relationen mellan Ryssland och USA.

En av den amerikanska administrationens ledande utrikespolitiska strateger talar om att det inte längre finns några avgörande friktionspunkter mellan amerikanska och ryska intressen, och ser som ett tydligt tecken på detta att relationerna med Ryssland nu knappt är föremål för delade meningar i den amerikanska politiska debatten.

Och chefen för Rysslands centra för rymdfrågor och avancerad forskning fyller på med tal om hur man nu gemensamt skall börja arbeta med att koordinera sina strategiska förvarningssystem mot robotanfall och kanske t o m bygga ett gemensamt försvarssystem.

I allt väsentligt är den nya harmonin både verklig och viktig. Moskva-avtalet om omfattande neddragningar av kärnvapen kommer med största sannolikhet att ratificeras så gott som utan debatt i den amerikanska kongressen. Och president Putin har av allt att döma tagit ett strategiskt beslut om att söka Rysslands integration med Väst och har därmed kommit att acceptera t o m amerikansk militär närvaro i f d sovjetiska republiker i Centralasien och Kaukasus.

Det muttras förvisso här och var i Moskva, men ingen av de församlade ryska demokraterna och oligarkerna på hotellet i mellersta Manhattan tror att det finns någon genuint annorlunda kurs för Ryssland än den som Putin nu valt.

Men i de forna supermaktsrivalernas nya harmoni finns dock frågor som kan komma att ställa till besvär. Och vi är några som enveten försöker att föra in dem i diskussionen för att se vart det leder.

Under besöket i Moskva fortsatte diskussionen om utvecklingen i Iran, där Ryssland anstränger sig att bygga upp en närmare relation, men där USA ser risker för att ledningen i Teheran får tillgång till teknologier som ger dem möjlighet att utveckla kärnvapen och mer avancerade robotsystem.

Och den diskussionen svallade vidare på Manhattan. Chefen för den ryska firma som levererar det omdiskuterade kärnkraftverket till Iran bredde livligt ut sig på temat att amerikanarna inte riktigt visste vad de talade om. Och dessa svarade med att fråga varför ett land med hur mycket olja och gas som helst egentligen kostar på sig mödan att bygga avancerade kärnkraftverk.

Bortom den diskussionen skymtar redan diskussionen om Irak. Officiellt fortsätter Washington att säga att några beslut om ett anfall på Irak inte fattats, men när president Bush framträder inför de nyutexaminerade officerarna på West Point handlar talet om vikten av att förebyggande ingripa mot ruttna regimer som kan tänkas rikta hot med massförstörelsevapen mot USA. Ingen regim nämns, men ingen misstar sig på vilken det är som avses.

I Moskva är kärleken till Saddam Hussein lika begränsad som på de flesta andra ställen. Men de ryska ekonomiska intressena i landet är mycket betydande. Och för den framtida utvecklingen på de oljemarknader som betyder så mycket för den ryska ekonomin är det alls ingen ointressant fråga vem det är som ytterst kommer att ha kontrollen över de irakiska oljetillgångar som inte bara är världens näst största utan dessutom betydligt billigare att utvinna och få till marknaderna än t ex de stora tillgångar som finns i det väldiga Ryssland.

Men till dessa frågor förefaller den mer öppna dialogen mellan Washington och Moskva ännu inte att ha kommit. På Manhattan fördes från amerikansk sida fram tanken att man skulle inleda en dialog om Irak efter Saddam Hussein, och i denna inkludera att en kommande regim skulle honorera gamla skulder och skulle honorera de kommersiella kontrakt som inte inneburit ett brott mot FN-sanktionerna. Ryssarna antecknade flitigt.

I FN har man nu enat sig om en ny formel för sanktionerna mot Irak, vilket är ett betydande framsteg, och nu fokuseras uppmärksamheten på om det kommer att vara möjligt att få Irak att acceptera att FN-inspektioner kommer tillbaka och får möjlighet att med full frihet genomföra sitt uppdrag. En ny runda samtal om detta har just utannonserats att håller i Wien under första veckan av juli. Avgörandet närmar sig.

För USA har Ryssland fått ny betydelse som möjlig oljeleverantör efter det att man blivit allt mer oroad över den långsiktiga utvecklingen i länder som t ex Saudiarabien. Man analytiker varnat för att fästa alltför stor vikt vid detta. Under delar av detta år har Ryssland visserligen producerat mer olja än t o m Saudiarabien, men kanske är det så att den billiga och enkla oljan nu producerats, medan nya fält kommer att bli långt dyrare, inte minst därför att de ligger i områden som ställer väldiga krav på investeringar i infrastruktur och pipelines.

Större export till USA är knappast ens tekniskt möjlig eftersom Ryssland inte har någon enda riktig djuphamn för riktigt stora oljetankers. Rysslands främsta exporthamn för olja är fortfarande Ventspils i Lettland.

Då har Ryssland långt större betydelse som långsiktig energileverantör för Europa. Redan i dag kommer mer än 40 % av EU:s import av naturgas från Ryssland, och för morgondagens utvidgade EU kommer den siffran att stiga till mer än 60 %. Och hur man än vänder och vrider på frågan är det svårt att se att inte naturgasen kommer att spela en ökad roll i den samlade europeiska energiförsörjningen i framtiden, med ett successivt ökat beroende av den långa infrastrukturen mellan konsumenter och de avlägsna sibiriska gasfälten som ett ofrånkomligt resultat.

Med nuvarande prognoser kommer EU:s importberoende av energi att överstiga 70 % kring 2030. Och det var när man började att nå denna gräns som Finland började att se på alternativen. Antingen skulle man acceptera ett successivt ökat importberoende, eller skulle man satsa på att bygga ett femte kärnkraftverk. Några andra alternativ kunde ingen deltagare i den finska debatten finna.

Resultatet vet vi. Finlands riksdag röstade för ett principgodkännande av ett femte kärnkraftsaggregat i ett beslut som uppmärksammats tvärs över Europa. Mycket återstår innan det är dags för ett konkret beslut, och först kring 2010 kommer det tidigast att bli aktuellt att ta ett nytt aggregat i drift. Men de politiska spärrar som fanns är brutna.

Säkert kommer detta att påverka fler länder. Oavsett vilken regering det blir efter valen i Frankrike talar det mesta för att man under de närmaste åren kommer att fatta beslut om ytterligare utbyggnad av kärnkraften. Och blir det regeringsskifte i Tyskland i höst kommer det tidigare principbeslutet om kärnkraftsavveckling att snabbavvecklas.

Sverige förefaller att vara ett land som också saknar energipolitik. Eftersom vi inte har någon sammanhängande säkerhetspolitik, och inte mycket till politik när det gäller tillväxt och företagande, ligger det möjligen någon typ av perverterad logik i detta.

Men verkligheten tränger sig sakta på. Jag ser i tidningarna att statsrådet Rosengren funderar på att visa handlingskraft genom att tillsätta en stor energipolitisk utredning. Så talar den som inte vet eller vågar. Vi skulle kunna värma Sverige kalla vintrar bara genom att elda alla de utredningar om energipolitik som de senaste decennierna producerat. Det är beslut och politik, inte uppskov och utredningar, som Sverige i likhet med Europa i övrigt behöver.

Omedelbart efter president Bushs besök i Moskva var det i onsdags dags för toppmöte mellan EU och Ryssland. Premiärminister Aznar och kommissionspresident Prodi samt ett antal kommissionärer var i Moskva för överläggningar. Kaliningrad förblev en stötesten, energisamtalen får successivt allt större djup, men betydelsefullt var att EU nu officiellt förklarade att man betraktar Ryssland som en marknadsekonomi. Det har sin betydelse i handelsförhandlingar, och sin politiska betydelse att EU tog detta steg innan USA ansåg att man kunde göra det.

I Bryssel, där jag var dagarna innan jag kom hit till New York, går diskussionerna i samband med det s k konventets arbete allt intensivare. Och samtidigt trappas tempot i utvidgningsförhandlingarna upp för att kunna slutföra dem om möjligt inför toppmötet i Köpenhamn i december.

Det europeiska samarbetets utveckling går i vågor. Sverige hade turen att ha ordförandeskapet under en mellanperiod, vilket alltid är lättare. Danmark får i sommar ordförandeskapet när allt accelererar, viktiga frågor kastas upp på dagordningen, och tiden för att fatta mycket besvärliga beslut kommer att vara utomordentligt kort.

I Frankrike går man nu in i sista veckan före den första omgången i valet av de 577 medlemmarna av nationalförsamlingen den 9 juni.

Opinionsundersökningarna tyder än så länge på ett tydligt övertag för presidentens icke-socialistiska Union pour la Majorité Présidentielle (UMP), men osvuret är bäst, och ett bra resultat för Le Pen betydande problem inför den avgörande andra omgången den 16 juni.

Men Chirac förefaller nu att behärska den politiska agendan i samarbete med nye premiärministern Jean-Pierre Rafarrin, och socialisterna är förvirrade, splittrade och något handikappade av att de tidigare mycket tydligt sagt att en ordning med olika politisk färg på presidenten och regeringen inte är bra för Frankrike.

Först efter det att valen är färdiga vet vi mer om Frankrikes färdriktning under kommande år. Får UMP majoritet underlättas förutsättningarna för en ekonomisk reformpolitik, även om finansieringen av utställda löften om sänkta skatter inte kommer att bli alldeles lätt mot bakgrund av den utgiftsutveckling man har. Europeiskt har Chirac under trycket från Le Pen bundit sig för ett tuffare försvar av den existerande europeiska jordbrukspolitiken, vilket utan tvekan kommer att komplicera åtskilligt under de kommande åren.

Frågetecken kring den ekonomiska utvecklingen är många. Nya rapporter från EU-kommissionen visar på det ökade ekonomiska gapet mellan EU och USA, och varnar tydligt för att Lissabon-mötets stolta målsättningar för två år sedan inte kommer att uppnås.

Att det nu finns tendenser till en försvagning av den starka dollarna, och ty följande relativ förstärkning av euron, gör inte nödvändigtvis den utvecklingen lättare att hantera. En starkare euro gör det visserligen möjligt att hålla räntorna lägre längre än vad som annars skulle ha blivit fallet, men innebär samtidigt att amerikansk export blir mer konkurrenskraftig och europeisk mindre å. Med en tillväxt- och sysselsättningsutveckling som inte är idealisk är det ett scenario inte utan problem.

Här i New York spekuleras av lätt insedda skäl mycket om krisen i Sydasien och dess möjliga konsekvenser också på de finansiella marknaderna. Och när jag tillbringade några timmar i olika samtal på 38:e våningen i FN-huset vid East River i fredags avbröts det mesta av snabba telefonsamtal och snabba möten i de frenetiska försöken att förhindra att kriget blev ett faktum.

Jag tillhör dock dem som tror att även om läget mellan Indien och Pakistan är ytterligt farligt, är sannolikheten för att det resulterar i ett kärnvapenkrig trots allt begränsad.

Såväl Indien som Pakistan har demonstrerat sin kapacitet också med moderna robotar för kärnvapen. Och för det mindre och underlägsna Pakistan, som helt saknar Indiens strategiska djup, ligger det självfallet logik i att reservera möjligheten till användning av kärnvapen i ett läge där den indiska armén riskerar att besegra och besätta avgörande delar av landet. Men i ett läge där både USA och Ryssland nu utvecklar intensiv diplomati är sannolikheten för att Indien skulle se det i sitt intresse att gå till så omfattande militära operationer att Pakistan skulle ställas inför detta ställningstagande trots allt begränsade.

Farorna finns dock. Mer än en miljon soldater står stridsberedda. Konflikten kring Kashmir skär djupt ner i folkliga föreställningar i bägge länderna. Och vare sig Islamabad eller New Delhi har ännu den vana att hantera sin kärnvapenposition i krislägen som Washington och Moskva kom att gradvis utveckla under det kalla krigets långa decennier.

Och på sikt kommer farorna att växa om inte någon typ av lösning kan nås i Kashmir. Indien har nu gjort trevare till Israel att få köpa det robotförsvarssystem Arrow som landet utvecklat med hjälp av bl a amerikansk teknologi. Systemet är komplicerat och dyrt Israel har bara ett av två planerade batterier i tjänst blotta tanken på att det skulle komma att införskaffas av Indien injagar med all sannolikhet skräck i Pakistan.

Det finns en risk för en än mer förödande rustningskapplöpning mellan dessa fattiga länder, och en än mer instabil situation. Man får hoppas att även dessa mer långsiktiga strategiska frågeställningar finns med i den kommande veckans intensiva diplomati.

Konflikten i Kashmir förändrar prioriteterna i den globala krishanteringen. Relationerna till Pakistan blir mer komplicerade samtidigt som det förefaller som om delar av Osama bin Ladens nätverk flytt Afghanistan in i de historiskt självstyrande nordvästra gränstrakterna i Pakistan. Och i Afghanistan läggs nu sista handen vid förberedelserna för den s k stora församlingen Loya Jirga.

Mellersta Östern är alltid närvarande i New York. I hopplösheten finns ett visst hopp. I går kväll satt jag tillsammans med Sari Nusseibeh, som är rektor för det palestinska Al-Quds universitetet i Jerusalem och dessutom PLO:s representant i staden, och företrädare för mer moderata åsikter i Israel. Trots alla svårigheter finns det gemensamma uppfattningar mellan moderata röster som det borde gå att bygga vidare på.

Efter fortsatta samtal på FN under måndagen bär det i kväll åter till Europa, och då till Berlin för att i två dagar diskutera europeiska framtidsfrågor i regi av Frankfurter Allgemeine Zeitung. Och därifrån vidare till universitetet i St Andrews i Skottland där några av världens ledande experter på terrorism i den islamska världen samlas mot slutet av veckan för att utbyta synpunkter kring ett ämne som plötsligt fått ny aktualitet.


New York den 3 juni 2002



Carl Bildt

PS. Jag rekommenderar http://www.usembassy.de/bush2002/bundestag.htm för läsning av det anförande som president Bush höll inför den tyska förbundsdagen i Berlin. Det handlade inte bara om Europa och den nya relationen till Ryssland, utan också om problemen i utvecklingsländerna och det ansvar vi har för ytterligare insatser där.









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]