Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 24 juni 2002
24/6/2002

Vänner,

Ibland kör den mest förnämliga teknik ihop sig, och så blev fallet med det veckobrev som skulle ha kommit ut för en vecka sedan. Jag skrev det i Shanghai, sände iväg det till Stockholm, men här blev det sittande i en dator utan att jag visste om den saken.

Vad göra åt den saken? Jag upptäckte det när jag kom tillbaka till Stockholm för midsommarhelgen med dess något annorlunda prioriteter.

Jo, brevet sänds nu ut precis som det skrevs för en vecka sedan borta vid i det brusande och bullrande Shanghai. Fotbolls-VM har gått vidare, men få torde ta mina synpunkter i sådana ärenden på allvar i alla fall, men i övrigt står sig det jag då skrev om Kina och dess utveckling.

Från Shanghai tog jag mig till Moskva. Timmar över Sibirien ger ett starkt intryck av den mäktighet som Ryssland fortfarande står för. Och jag kom till en rysk huvudstad i full sommarskrud.

Gång på gång under dagarna i Moskva försökte jag att påminna mig om första gången jag kom hit. Jag tror det var i början av 1985. Jag hade redan brännmärkts av den dåvarande svenske statsministern som farligt anti-sovjetisk och ett hot mot den svenska neutralitetspolitiken, och i den sovjetiska pressen hade det talats om de s k kretsar som ville underminera vänskapen mellan Sverige och Sovjetunionen.

Det kalla kriget var ovanligt kallt. Ubåtskränkningarna fortsatte. I Afghanistan pågick det sovjetiska ockupationskriget. I Washington hade president Reagan slagit an en ny ton av grundläggande ideologiskt ifrågasättande av Sovjetunionen.

Jag blev inbjuden till Sovjet genom dess ambassad i Stockholm. Inbjudan kom inte genom ambassadören, utan genom en del av ambassaden som var lättare att förknippa med deras underrättelsetjänst. Och inbjudare var det stora institutet IMEMO under ledning av den senare underrättelsechefen Primakov. De ville väl få en lite bättre bild av vad för person jag egentligen var.

Moskva mötte mig då som en väldig stad av grå betong, massiv tristess och påtaglig politisk och ekonomisk stagnation. Michael Gorbatjov hade just kommit till makten och inlett sin reformpolitik med ett massivt misslyckande i form av ett förbud för varje form av konsumtion av alkohol. Med få undantag mötte jag funktionärer som föreföll att leva i en värld allt mer förvriden av deras egen propaganda. De visste att den var felaktig – men de formades lika väl av den.

Då och då glimmade det till. Min tolk visste ovanligt mycket om omvärlden eftersom han varit assistent till den hemlängtande brittiske spionen Kim Philby. Och jag minns som i går ett samtal med en äldre överste på ett av dessa olika institut som insåg att Tysklands delning inte kunde bestå, att det förr eller senare måste komma en stor förändring, och att kloka män borde fundera på hur det kunde ske.

Men starkast minns jag livsmedelsaffärerna. I dem fanns i grunden ingenting annat än enklare bröd, genomusla fiskkonserver och någon typ av grönsakskompotter på äldre burkar. Smutsiga diskar gapade tomma. Då och då kunde man se grova frusna köttstycken som klövs utan tanke och plan i stycken som orsakade väldiga köer.

I dag är Moskva en dynamisk, sprudlande europeisk storstad där ingenting förefaller att saknas. Lyxbutikerna har tagit över GUM vid Röda torget, trafikkaoset gränsar till det olidliga och livsmedelsbutikerna ser ut som de gör var som helst i dagens Europa. Man måste då och då nypa sig i armen för att komma ihåg det Sovjet som fanns för inte så länge sedan.

Delvis bedrar skenet. Den socialistiska tragedin förstörde mycket för detta land, och det kommer att ta lång tid tillbaka. Den samlade ryska ekonomin motsvarar föga mer än Nederländernas ekonomi, och med mycket imponerande tillväxt skulle det ta landet 15 år att nå den levnadsstandard som dagens Portugal kan visa upp. Under det senaste decenniet har Ryssland i dess helhet fått mindre utländska investeringar än bara staden Shanghai har fått under ett enstaka av dessa år.

Men det går framåt. Efter den finansiella kraschen i augusti 1998 har ekonomin återhämtat sig oväntat snabbt genom en kombination av effekten av devalveringen och av de högre priserna på olja och gas. Och president Putin har drivit igenom ett antal betydelsefulla strukturreformer när det gäller t ex skattesystemet.

Mitt ärende i Moskva handlade först och främst om olja, gas och energi. De senaste åren har skett en dramatisk omvandling av hela den ryska oljesektorn, och till denna knyts nu också starka internationella förväntningar. Under de första månaderna detta år producerade Ryssland t o m mer än vad Saudiarabien gjorde. Nu står energisektorn mitt uppe i en motsvarande omvandling, och förr eller senare måste den komma också i den ytterligt centrala gassektorn.

Det handlar om gigantiska processer. Det ryska elföretaget UES – närmast att jämföra med Vattenfall – har 700 000 anställda. Nu bryts det upp i olika regionala produktionsföretag, i vilket man också efterlyser utländska investeringar, och i driften av distributionsnätet. Redan förhandlas om de stora kraftverken vid St Petersburg. Gasmonopolet Gazprom har ”bara” 400 000 anställda, men i gengäld gasreserver som får världens ledande oljeföretag att framstå som små, och en ytterligt central ställning i den samlade ryska ekonomin. Det är ingen tillfällighet att president Putin förra året placerade en gammal kollega som chef för företagets omvandling.

Medan oljeföretagen blir allt mer internationellt inriktade, och omvandlingen av energigiganten UES fortsätter, kommer det nog att dröja längre med Gazprom. I december nästa år är det val till parlamentet Duman, och i mars 2004 presidentval. Redan talas om att presidentens reformiver börjar att dämpas, och att det är först våren 2004 som man kan räkna med att de verkligt svåra frågorna läggs på bordet igen.

I dag kommer mer än 40 % av EU:s import av gas från Ryssland, och ser vi på det utvidgade EU lite längre fram kryper den siffran snabbt upp till 70 %. Samtidigt kommer naturgasens andel av den samlade energiförbrukningen i Europa att öka, och därmed betydelsen av den strategiska relationen till Ryssland i dessa frågor. Vi kan tala om alternativ som Norge, Nederländerna och Nordafrika, men den brutala sanningen är att de inte kommer att räcka särskilt långt.

Då har vi ett mycket jordnära intresse av att omvandlingen av den ryska energisektorn sker på ett sätt som attraherar utländska investeringar, och som leder till en så bra affärsmässig relation som möjligt. En del har gjorts, men de största stegen återstår.

I Moskva förefaller president Putin ha den politiska situationen väl under kontroll. Man hör visserligen hur såväl militären som den på nytt vitale ex-presidenten Jeltsin går omkring och muttrar om de eftergifter Putin anses ha gjort gentemot USA efter den 11 september. Men i Putins ”styrda demokrati” är kritik av presidenten inte någonting som förekommer i media, och besvärligare ämnen som t ex det fortsatta kriget i Tjetjenien blir inte heller föremål för kritisk rapportering. Det solida ”maktblocket” i mitten av Duman i förening med författningen och den snabbt svällande presidentadministrationen säkrar Putins kontroll över utvecklingen.

Och därmed kommer det med all sannolikhet att förbli. Osvuret är bäst också i en ”styrd demokrati”, men ingen räknar med annat än att Putin väljs om 2004, och påtagligt många spekulerar redan i hur fältet kommer att se ut inför det stora skifte som kommer att komma när han inte längre kan väljas om 2008.

I den gamla Stalin-struktur som hyser utrikesministeriet MID sitter jag ner för samtal med utrikesminister Ivanov.

Han talar med värme om den nya relationen med USA, säger att de som kritiserar president Bush inte har träffat honom, tror inte att den interna kritiken kommer att leda särdeles långt, och undrar om inte européerna blivit överdriver nervösa av det påtagliga närmandet mellan Moskva och Washington. Som så många andra är han inte överdrivet imponerad över vad EU egentligen har lyckats att åstadkomma på det utrikespolitiska området.

Jag försöker förklara att det handlar om en process där han ju väl ser att det som förvisso inte är fullkomligt dock är väsentligt mycket bättre än för bara några år sedan. Jo, det håller han med om, men tycker i alla fall att det är enklare, rakare och effektivare att ha med USA att göra.

Men påfrestningarna kommer att komma. Alla vet att sista order inte är sagt om Irak. Och kring utvecklingen i Iran och dess möjliga ambitioner på kärnteknologins område är meningsmotsättningarna påtagliga. Men det är skillnad mellan Madeleine Albright och Colin Powell, som någon mycket riktigt påpekar.

Det gamla kommunistpartiet slänger gamla slogans mot den fortsatta reformeringen, men förefaller allt mer att tappa fotfästet. När jag i fredags lämnade Moskva hade Duman andra läsningen av lagförslaget som ger rätt att försälja jordbruksmark – dock inte till utlänningar – och den lilla röda demonstrationen på gatan utanför är betydligt mindre än de som står hundra meter därifrån ser på fotbolls-VM på en jätteskärm strax intill Kreml-muren.

På sina håll mumlas det lite om att den kommande utvidgningen av NATO väl inte är bra, men i grunden förefaller det att ha upphört att vara en fråga. En insiktsfull och inflytelserik vän säger till mig, att det gamla gardet ännu inte riktigt sett att det inte är från Europa problemen kommer, utan först från söder och därefter, i det något längre perspektivet, från Kina. Och ren demografi både i Centralasien och det väldiga Sibirien gör att det då nog inte är så dåligt att sluta lite av en halvallians med USA samtidigt som man på alla områden bygger ut samarbetet med Europa.

En vacker dag kommer det kanske allvarligare bakslag i Ryssland. Jag minns väl hur osäker, spänd och t o m farlig situationen var för bara ett decennium sedan. Men i grunden är det hitintills optimisterna som fått rätt.

Vid mitt första besök 1985 var det den unge diplomaten Anders Åslund som guidade mig runt i den osminkade verkligheten bland betongen i Moskva. Sedan dess har han tillhört de ledande optimisterna om Rysslands möjligheter, blivit en av världens ledande experter på landets ekonomisk-politiska utveckling, och guidade nu åter runt mig i en dramatiskt förändrad verklighet.

Mitt i vår midsommarhelg var det så EU-toppmöte nere i varma Sevilla. Jag trodde att gemensamma nordiska insatser hade lyckats att avvärja dessa anslag mot nordiska traditioner, men så var tydligen inte fallet.

Mötet i Sevilla dominerades mediamässigt av en diskussion om huruvida inställt bistånd skulle tillhöra arsenalen av åtgärder mot länder som vägrar att ta emot illegala invandrare som utvisats från EU. Kompromisstexten hotar inte med detta, men utesluter det inte heller, även om åtgärden nog får anses vara mindre klok.

Men mötets substans var en annan. Man enade sig om reformer av arbetssättet för både dessa toppmöten och för de olika ministerrådens sätt att arbeta som är betydelsefulla. I sak öppnar man för att utrikesministrarna sköter den gemensamma utrikespolitiken men att europaministrar tar över koordineringen av den gemensamma politiken i övrigt. Och man försöker få bättre ordning i den politiska styrningen genom treåriga arbetsprogram som successivt revideras.

Den viktiga utvidgningen rör sig sakta framåt. Sverige tillhörde dem som bromsade en konkret diskussion i de viktiga jordbruksfrågorna. Nu kommer dessa sannolikt inte upp på bordet förrän i oktober efter det tyska valet, och det blir därmed ytterligt snålt om tid för att bli klara med allt före årsskiftet.

Ursprungligen var avsikten att avtalet om anslutning skulle undertecknas vid toppmötet i Köpenhamn i början av december. Men nu sägs det från Sevilla att detta inte kommer att bli fallet, utan att man räknar med undertecknande först i början av det kommande året, och då under grekiskt ordförandeskap. Danmark, som tar över från Spanien den 1 juli, får ett mycket tufft och krävande ordförandeskap, vida över vad Sverige hade, men berövas nu äran av ceremonierna för undertecknandet.

Danskarna ligger dock tydligt i startgroparna. De har redan fått igång sin webbsida – http://www.eu2002.dk/ - enligt numera vedertagen modell. Och även om det säkert kommer att förekomma ogint svenskt krypskytte av den art som vi är så bra på när vi är som sämst finns det ingenting som tyder på annat än att de är väl förberedda för uppgiften.

Nästa måndag är det så dags. Och då är jag i Paris och deltar i det officiella öppnandet av EU:s institutet för säkerhetsstudier – http://www.iss-eu.org/ - som man tar över från gamla Västeuropeiska Unionen. Därifrån bär det för min del av till Bryssels för att deltaga i möte med den danske statsministern Fogh Rasmussen i samband med att ordförandeskapet inleds. Det blir inte mycket till semester i Danmark.

Men världen står inte still under dessa dagar. På onsdag och torsdag i denna vecka samlas i lilla Kananakis i västra Canada G8-kretsen av ledande länder i världen för att diskutera en rad olika frågor. Hit styr såväl Bush som Putin och Jang Zemin kursen. Tanken var att detta var toppmötet som på allvar skulle ta sig an Afrikas möjligheter till utveckling, och ett ambitiöst arbete har lagts ner på att ta fram ett program i dessa frågor. Men mycket talar för att det fortsatta samarbetet kring terrorismen kommer att fortsätta att dominera agendan.

Besked kommer vi att få via media. Men kommunikéerna från möten som dessa är ofta värda att läsa i sin helhet, och för det rekommenderas den officiella websidan http://www.g8.gc.ca/

Med dubbla veckobrev nu torde även den mer extrema läslusten ha tillfredsställts för någon tid framåt. Den hackiga frekvensen går nu ner ytterligare – men jag återkommer so oder so efter sommaren.

Och nu är det inte längre främst världen som gäller – nu gäller avgörandet Sverige!

Stockholm den 24 juni 2002



Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]