Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 17 juni 2002
17/6/2002

Vänner,

Nu är det Ostasien som är i fokus. Även den mindre fotbollsintresserade följer de dramatiska matcherna runt om i Korea och Japan. Och även om det väl är för tidigt med en definitiv utvärdering så tycks det ha varit ett lyckodrag att dela upp VM mellan dessa två nationer vars historiska förhållande har varit minst sagt komplicerat.

Det var inte länge sedan som Ost- och Sydostasiens djupa ekonomiska kris dominerade bilden från denna del av världen. Men nu är bilden en annan. Den koreanska expansionen imponerar, det finns försiktiga tecken på ett visst tillfrisknande i den japanska ekonomin och i Kina förefaller den starka tillväxten att hålla i sig.

Jag är dock inte i vare sig Korea eller Japan för att se på fotboll, men väl i Shanghai för att diskutera användningen av informationsteknologi, och att efter viss bortavaro från regionen försöka bekanta mig lite mer med dess utveckling.

Shanghai har en varierad historia som få städer. Det moderna Shanghai grundades efter opiumkriget, och var under ett århundrade en lika märklig som fascinerande smältdegel mellan Kina och västerlandet, om än kineser och västerlänningar kan ha mycket olika perspektiv på den perioden. Den kinesiska centralmakten i Beijing var svag, ibland gränsande till obefintlig, och det gjorde det möjligt för utlänningar att etablera de märkliga s k koncessioner som innebar att betydande delar av staden Shanghai styrdes av utlänningar med andra lagar och regler än det övriga Kina.

Det var inte fråga om ett etablera en formell koloni på det sätt som blev fallet med ön Hong Kong i de yttre delarna av pärlflodens delta, utan om ett historiskt unikt arrangemang av utländskt självstyre. Och med detta som bas kunde handeln in i Kina längs den mäktiga Jangtsekiang-floden kontrolleras och utnyttjas.

I detta märkliga Shanghai möttes seder och synder på ett sätt som blivit vida omskrivet. Här mötte också det traditionella Kina modernitetens alla krav, och kom också självt att ställa de krav som skulle leda till nya skeden i hela Kinas utveckling.

Men snart tog det slut. Japanerna erövrade Kina, och när kriget mot dem var över bröt inbördeskriget ut med full kraft. Snart besegrade de kommunistiska arméerna nationalisternas styrkor, de senare retirerade till Taiwan, och också längs Shanghais gator drog Mao Ze Dongs bondearmé in med sin ambition att bygga ett nytt Kina.

Det blev inledningen till en ny mörk period i stadens växlingsrika historia. Kommunisterna återskapade en fungerande kinesisk stat, men de gjorde det med terror och förtryck. Den medelklass som hade börjar att växa fram förtrycktes eller fördrevs, och landet kastades ner i en än mer skriande fattigdom. Hong Kongs uppgång var i mångt och mycket en funktion av att kommunisterna fördrev det som fanns av affärstalang och företagande från det Shanghai där de tidigare varit så starka.

Man träffar få som vill tala om dessa år. Lite fler går att få att berätta om kulturrevolutionen i mitten av 1960-talet, då det kollektiva kommunistiska vansinnet anses ha lett till mellan 10 000 och 15 000 dödade bara i Shanghai. Alla skolor och universitet stängdes. Alla rester av företagande förtrycktes. Gamla antika skatter förstördes.

Till slut tvingades man ta till armén för att stoppa det revolutionära raseriet. Och när den åldrande Mao till slut dog 1975 dröjde det inte länge förrän ordning återställdes. I slutet av 1970-talet inleddes under Deng Xiaoping den märkliga reformpolitik som sedan dess gett så spektakulära resultat. Landets ekonomi har fyrdubblats, fattigdomen har reducerats massivt och Kina har växt fram som världens fjärde största industrination.

Det senaste decenniet är det utvecklingen i Shanghai som varit den mest spektakulära. Tvärs över Wampooa-floden fanns tidigare ingenting alls, eftersom bara små färjor förde dit över. Men under det senaste decenniet har det byggts två enorma broar och två tunnlar, och i Pudong har växt fram en skyskraps- och industristad driven inte minst av ca 300 miljoner kr i utländska investeringar.

Dagens Shanghai är en bubblade storstad på ca 16 miljoner människor där åter ca 70 000 utlänningar finner sitt hem utöver de ca 400 000 som kommit hit från Taiwan i samband med att inte minst den taiwanesiska elektronikindustrin börjat att flytta sin tillverkning till de stora industriområdena i Pudong.

Utvecklingen i Pudong kan inte undgå att imponera. Om man jämför med det största som skett i Europa under senare år – om och nybyggnaden av Berlins centrum – handlar det om en förändring som är flera tiotals gånger större.

Mitt ärende här var att tala på en stor asiatisk konferens om användning av informationsteknologi inte minst i den offentliga sektorn. Det finns fortfarande en föreställning att Sverige ligger i den absoluta toppen när det gäller IT-utvecklingen, och inte minst vill man höra om våra erfarenheter av 1990-talets utveckling.

Men därtill kom att jag ville träffa den nya kinesiska ekonomins nya företagare, och höra bedömningar av de västerlänningar som levt länge i den snabba kinesiska omvandlingen.

Den kinesiska ekonomiska tillväxten har varit mycket imponerande. Man gick relativt oskadd genom den asiatiska krisen, och växer nu med ca 7 % om året. Drar man ut trender och gör antagandet att Kina kommer att växa med lite mer än 6 % de kommande två decennierna, medan USA kommer att tuffa på i strax under 3 %, kommer detta att medföra att den kinesiska ekonomin i absolut storlek passerar inte bara den japanska utan också den amerikanska. Landet blir världens ledande producent av det allra mesta.

Men den stora frågan är om det kommer att bli så. Kina är världens största sociala vulkan, utrustat med ett föråldrat och nervöst politiskt system. Kommer man att klara av att hantera de krafter som släppts loss i och med liberaliseringen och öppningen av ekonomin mot omvärlden?

Stora delar av den statsägda kinesiska industrin är hopplöst omodern och ineffektiv. I Jilin håller man sig t ex med världens minst effektiva bilfabrik, vars 25 000 anställda producerar i snitt ca 2,5 bilar per år medan motsvarande siffra i en modern japansk eller amerikansk eller europeisk anläggning är ca 10 bilar per år.

Och dessa gamla statsmonster går med gigantiska förluster som täcks med lån från ett kreditväsende som därmed blir allt mer och mer ihåligt. Det anses att de kinesiska kreditinstituten har fordringar på dessa hopplösa giganter som motsvarar ca 50 % av BNP och som man saknar så gott som alla förutsättningar att få tillbaka.

I takt med öppningen av omvärlden – Kina är nu medlem av världshandelsorganisationen WTO – kommer det inte att gå att bibehålla dessa företag. Och den för Kinas sociala och politiska stabilitet alldeles avgörande frågan är om det kommer att gå att få en så snabb utveckling av sysselsättningen i privat företagsamhet och i utländska etableringar att detta kommer att kunna kompensera inte bara den smygande bankrutten för stora delar av statssektorn utan också effekterna av den fortgående omvandlingen i det stora kinesiska lantbruket. Lyckas inte det är risken betydande för att hundratals miljoner arbetslösa blir en bomb som på ett eller annat sätt kommer att detonera.

Imponerande som Pudong eller utvecklingen i allmänhet här, visar siffrorna att ekvationen inte riktigt ser ut att gå ihop. De kommande tio åren räknar man med att ca 200 miljoner människor kommer att söka sig från landets fattigare inre delar till de rikare kuststäderna i jakten på jobb, och det samtidigt som neddragningar av statskolosserna – under de senaste tre åren ca 43 miljoner jobb – snarare kommer att accelerera. Ekonomerna talar om att det måste skapas ca 17 miljoner nya jobb varje år för att det sociala trycket inte skall öka ytterligare.

Privata företag skapade ca 2,1 miljoner nya jobb förra året, men statssektorn drog samtidigt ned med ca 4,5 miljoner jobb. Och ungefär så förefaller det som om de flesta prognoserna för de kommande åren ser ut.

Detta kan i grunden bara hanteras med en fortsatt liberalisering, och det steg som WTO-medlemsskapet innebär visar också att den nuvarande ledargenerationen inser att det är denna väg som är den nödvändiga. Men när också servicesektorn gradvis öppnas för utländskt deltagande och utländsk konkurrens kommer omvandlingstrycket självfallet att öka ytterligare.

Det är inte lätt att få en bild av vad som händer i kommunistpartiets slutna system när man försöker att anpassa den kommunistiska teorin till den kapitalistiska verkligheten. I den samlade pressen rabblas lojalt ledningens senaste ideologiska teser, men de förefaller att ha allt mindre med verkligheten inte minst i landets mer framgångsrika delar att göra.

På en middag med universitetsprofessorer på East China Normal University, där jag f ö blev Advisory Professor på deras IT-sektion, försöker jag att testa hur långt det är möjligt att föra en diskussion när också en representant för partiorganisationen är närvarande. Det går halvhyggligt intill dess att det mest förbjudna – det som hände på Himmelska Fridens torg 1989 – antyds. Då vågar ingen längre säga någonting alls. Efter ett tag återupptas konversationen längs ett helt annat spår som om ingenting hade hänt.

Förr eller senare måste det kinesiska kommunistpartiet konfrontera sig själv med sitt förflutna, och ingen kan riktigt veta hur den processen kommer att avlöpa. Massakern kring Himmelska Fridens torg är bara en del av en historia med många mycket mörka drag. Det är ingen tillfällighet att Kina inte haft någonting alls av den öppning till en sannare historieskrivning som varit en viktig del i liberaliseringen av andra kommunistiska system.

Men successivt förändras partiet. Den nuvarande Shanghai-förankrade ledningen har nu förkunnat att också företagare kan finnas inom dess famn. Och alldeles säkert funderas det mycket i olika interna tankesmedjor hur det politiska systemet kan utvecklas på ett sätt som förenar stabilitet och fortsatt maktinnehav med en successiv modernisering.

Taiwan finns ofta i bakgrunden av de resonemang som man förefaller att föra. Länge såg det ju ut som om dess regerande Kuomintang-parti klarat av att bibehålla makten trots att landet framgångsrikt demokratiserats. Nu är bilden i dessa delar mindre klar, och någon alldeles självklar taiwanesisk modell ser man sannolikt inte i kommunistbyråkratin i Beijing. Att bibehålla maktmonopolet förblir därmed partiets enstaka viktigaste uppgift.

Det kommer att gå så länge ingen utmanar maktmonopolet. Men att man är påtagligt nervös visas inte minst av reaktioner på till synes relativt oskyldiga fenomen som den halvmytiska gymnastikrörelsen Falun Gong utgör.

Och det handlar inte om vare sig dess budskap eller dess aktiviteter, utan om risken för att det växer fram en brett förankrad och väl organiserad rörelse utanför partiets kontroll, och det alldeles oavsett vad för rörelse det handlar om. Maktmonopolet värnas minutiöst på ett sätt som visar den underliggande nervositeten.

Allt tydligare har nu Internet också växt fram som en faktor som väcker nervösa och osäkra reaktioner. Helt och fullt talas det om att göra Kina till ett IT-samhälle av rang, och de satsningar man gör är stora och imponerande. Och med ca 60 miljoner Internet-användare ligger man redan tvåa i världen efter USA i antalet som använder Internet.

Men bekymmerslöst är det inte. Den senaste månaderna har polisen i Shanghai gjort raider mot olika illegala Internetcaféer och försökt att stänga ner dem. Det handlar om tusentalet fall av sådana tillslag i miljonstaden. Och i de lokala tidningarna läser man om de sociala bekymren med ungdomar som sitter timme efter timme och spelar på Internet i stället för att göra någonting annat.

Att öppna Internet-café i Kina kräver särskilt tillstånd, och för att få detta tillstånd krävs att man accepterar att använda servrar där tillgång till delar av nätet är blockerat och som också har möjlighet att för berörda myndigheter registrera hur man använder Internet. Fri tillgång till Internet står icke på den kinesiska ledningens program.

Det måste ha kommit som mycket lägligt för myndigheterna när en brand i ett Internet-café utan tillstånd på ett av Beijings universitetsområden i dagarna ledde till en tragedi som kostade 24 unga människor livet i en brand. För att stänga polisen ute hade dörren låsts, och när branden började fanns därmed ingen väg därifrån.

Nu har man förkunnat att alla Internet-caféer i Beijing kommer att stängas med omedelbar verkan. Och sedan öppnas upp först efter noggrann kontroll. Av ca 2 400 Internet-caféer i den kinesiska huvudstaden var det högt räknat inte mer än ca 200 som hade alla tillstånd och hade accepterat alla regler. det finns en rädsla för att utvecklingen. Om motsvarande drakoniska förbud kommer att drabba Shanghais alla mer eller mindre välorganiserade Internet-caféer är i skrivande stund inte känt. Sannolikheten förefaller dock relativt hög.

Kina både imponerar och fascinerar i sin utveckling. Kombinationen av klassisk tradition och målmedveten modernisering är med all sannolikhet ett framgångsrecept. Affärsmöjligheterna i det stora landet kommer att växa än mer under de kommande åren. Kraften i utvecklingen och omvandlingen kommer i grunden förändra den globala ekonomin.

Men ändå går det inte att komma från det stora frågetecknet. Den ekonomiska moderniseringen och liberaliseringen har varit hisnande, men på det politiska området är systemet fortfarande gammalt och slutet. Förr eller senare kommer kraven på förändring också i dessa avseenden att växa sig allt starkare. Och den stora frågan är hur man då kommer att möta de kraven. Svaret på den avgör framtiden för det kinesiska undret.

Potentialen är enorm. När Business Week i dagarna publicerat den årliga sammanställningen av den globala IT-industrin är det för första gången Asien som dominerar. Inte mindre än sju av de tio ledande globala företagen kommer från Asien, och av dem är tre från Taiwan med huvuddelen av sin faktiska produktion i Kina, med all sannolikhet med Shanghai som enstaka tyngsta centrum.

För Norden är bilden mindre imponerande. Bästa nordiska företag detta år anses norska Telenor vara, medan Nokia som tvåa. Det svenska företag som tar sig inte på listan över de bästa hundra i världen är Tele2.

Alldeles uppenbart är att vi i Europa och i Sverige har anledning att fundera på vår långsiktiga position i denna snabbt föränderliga globala situation.

Borta i Europa fortsätter den politiska utvecklingen.

I Frankrike lyckades president Chirac säkra en stark borgerlig majoritet efter de mindre lyckade åren med vänstermajoritet i nationalförsamlingen. I Tyskland är osvuret fortfarande bäst, men när jag var i Berlin för två veckor sedan för olika diskussioner utgick så gott som alla från att det skulle bli skifte även där, och CDU:s partikongress i dagarna blir av betydelse. I Tjeckien kommer socialdemokraterna sannolikt att sitta kvar efter en valrörelse med starka nationalistiska övertoner.

Och i Europa i dess helhet har det kommit att bli flyktingfrågorna som kommit att dominera förberedelserna för det kommande EU-toppmötet i Sevilla.

Själv reser jag från Shanghai till Moskva för att tillbringa några dagar i den ryska huvudstaden. Förutom samtal med gamla politiska vänner är det de viktiga olje- och gasfrågorna som då kommer att stå i centrum.

Men därefter bär det hem till midsommaren i den svenska sommaren.

Shanghai den 17 juni 2002



Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]