Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 16 augusti 2002
16/8/2002

Vänner,

Sakta sinar så denna soliga sommar bort, och allvaret tar åter så sakta sin början. I större delen av det övriga Europa är det visserligen fortfarande full semester, men här hemma börjar snart skolan, och långsamt börjar också valrörelsen göra sig gällande.

Det blir en spännande och viktig höst.

Europa går mot de bägge toppmöten med NATO i Prag i november och med EU i Köpenhamn i december som kommer att avgöra mycket av samarbets- och säkerhetsarkitekturen i vår del av världen under de kommande åren. Men fokus kommer i hög grad att dras mot sydost.

Mycket kommer också att handla om Mellersta Östern. Uppmarschen mot ett ingripande mot Saddam Hussein i Irak och debatten kring detta kommer att intensifieras.

I Kina ser vi osäkerheten inför den viktiga partkongress där en ny ledargeneration förväntas ta över. Och i Latinamerika tilltar den ekonomiska och politiska osäkerhet som inleddes i samband med kollapsen i Argentina. Brasilien kommer att stå i fokus både genom sin storlek och med anledning av presidentvalet i oktober.


Viktiga fredsprocesser kommer att ge viktiga framsteg plågsamma motgångar. Cypern och Sudan är, enligt min mening, de viktigaste och kanske mint uppmärksammade.

Viktiga val ligger också framför oss i september och det turkiska i november, men viktiga också en serie av val nere på Balkan, de amerikanska valen i november och självfallet valen här uppe i norra Europa i både Sverige och Lettland.

Och över allt detta svävar den ekonomiska osäkerhet som tydligt förstärkts av sommarens svartsyn på de finansiella marknaderna.

Det kommer sannerligen inte att saknas ämnen att intressera sig för under månaderna som kommer.

I dag finns det ingenting som tyder på att toppmötena i Prag och Köpenhamn inte kommer att infria de förväntningar som ställts sedan lång tid tillbaka. Av speciell betydelse från vår svenska horisont är att Estland, Lettland, Litauen och Polen med all sannolikhet kommer att underteckna sina avtal om medlemskap i EU fr o m 2004, och att de tre baltiska staterna kommer att inbjudas till medlemskap i det NATO som Polen ju redan är en medlem av.

De utmaningar som det danska EU-ordförandeskapet står inför skall förvisso inte underskattas. Om den svenska regeringen Persson våren 2001 hade en relativt lätt agenda att klara av, har den danska regeringen Fogh Rasmussen fått sig tilldelat en av de tyngsta och mest krävande på länge. När den europeiska politiken återupptas i början av september är agendan fylld av de utmaningar som ligger i den nödvändiga reformeringen av jordbrukspolitiken trots att Frankrike inte vill och Tyskland inte kommer att kunna intill ett antal veckor efter sitt val den 22 oktober.

Ändå tror jag att det är nere i sydöstra Europa som man kommer att ställas inför de svåraste utmaningarna. Fredsprocessen på Cypern går endast mycket mödosamt framåt, och mycket hopp knyts nu till det möte som Kofi Annan kommer att ha med de grek- och turkcypriotiska ledarna i Paris den 6 september. Men samtidigt har den turkiska inrikespolitiska scenen drabbats av den härdsmälta som den åldrande premiärministern Ecevit bär det yttersta ansvaret för, och som nu leder fram till det nyval som, om inget alldeles oförutsett kommer att inträffa, kommer att äga rum den 3 november.

Länge har man, som jag påpekat många gånger i dessa brev, tagit alldeles för lätt på den turkiska utmaningen.

I december 1999 lovade EU:s ledare på toppmötet i Helsingfors att Turkiet skulle kunna bli medlem av EU, men få trodde då att landet skulle klara de rätt tuffa politiska krav man ställde upp, och föreföll att se löftet som ett bra sätt att få ett just de besvärligt problem av bordet. Samtidigt sade man att Cypern nog skulle komma att släppas in som medlem oavsett om man hade fått ett avtal som övervann öns faktiska delning eller ej. Inte heller på den punkten fick man intrycket av att man hade tänkt igenom den situation som skulle kunna uppkomma speciellt väl.

Nu går förhandlingarna om Cypern trögt och den turkiska inrikespolitiken är osäker, men samtidigt har landets EU-vänliga politiker i en kraftsamling som imponerade fått parlamentet att fatta de beslut som krävdes för att landet i skulle uppfylla de viktigaste av de krav som EU ställt under det senaste året. Att dödsstraffet avskaffas är viktigt, men av än större betydelse är de beslut som nu fattats om möjligheten att använda det kurdiska språket, och som betyder en avgörande kursändring i ett Turkiet som alltsedan Ataturks dagar sett den språkliga enhetligheten som alldeles avgörande för statens sammanhållning.

Nu ställs från Ankara krav om att EU skall leva upp till sin del av det indirekta avtalet och i Köpenhamn ge klartecken till förhandlingar om landets medlemskap i EU. På tisdag kommer Turkiets biträdande premiärminister Meshut Yilmaz till Köpenhamn, och det råder nog ingen större oklarhet om vad han kommer att begära. Och inte minst inför det val den 3 november som förhoppningsvis kommer att ge Turkiet en politisk stadga för de kommande åren kommer man att med lupp skärskåda varje del i den europeiska reaktionen.

Till detta kommer det att finnas anledning att återkomma löpande under hösten. När detta brev går ut sitter jag på ett flygplan i riktning Turkiet för några dagar som också kommer att handla om diskussioner om utvecklingen i denna del av Europa och i den del av Mellersta Östern som ligger omedelbart där bortom.

I början av detta år skrev jag om hur diskussionen i Washington kring ett ingripande i Irak tydde på ett ställningstagande fram mot början av sommaren. Så blev det inte. Situationen kring Israel blossade upp med sådan kraft att det under ett skede föreföll som om den skulle ta över alldeles, och kraften i arbetet på att få bort Saddam Hussein successivt skulle avta.

Men så har det inte blivit. Situationen kring Palestina försämras successivt, inga allvarliga fredsansträngningar förefaller att stå på dagordningen, och det förefaller nu mera om att leva med en situation där något hopp knappast föreligger. Det kommer att hållas val till den palestinska administrationen i början av det kommande året, men hur detta skall vara möjligt i en situation där den israeliska armén nu har gett upp t o m försöken att skapa ett intryck av att man lämnar de ockuperade områdena är det ingen som förefaller att veta.

Från europeisk och arabisk sida hävdades under vårens dialog att det var en nödvändighet att först ägna uppmärksamheten åt denna konflikt för att därefter sätta upp Saddam Hussein på dagordningen. Men nu förefaller det som om debatten vunnits av dem som hävdar att ett framgångsrikt ingripande mot Irak i förening med en tuff linje mot Arafat är det som i det längre perspektivet också kommer att skapa bättre förutsättningar för en fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina.

De som i Washington driver tanken på ett ingripande mot Saddam Hussein gör det nämligen inte bara av de skäl som är tämligen uppenbara, utan också som ett led i ett bredare försök att få till stånd politiska förändringar i regionen i dess helhet. Att regimerna runt om i regionen är ett hinder för de reformer som är en förutsättning för att serier av sociala och politiska explosioner skall kunna undvikas är tyvärr alltför uppenbart.

Och skulle det vara möjligt att i Bagdad installera en mer öppen och reformvänlig regim, samtidigt som man fick till stånd en modernare och mer demokratisk styrelse i den palestinska stat som förr eller senare kommer att växa fram, kunde detta bli början på en större politisk, ekonomisk och social omdaning av regionen. Det är, vad man än tycker om realismen i det hela, i banor som dessa som tänkandet går.

I Washington har det ena alternativet efter det andra för ett militärt ingripande mot Saddam Hussein föredragits för president Bush och hans rådgivare i Vita Huset. Just nu förefaller pendeln att ha stannat på ett ”mellanalternativ” mellan storinvasion och insats med mer begränsade enheter i förhoppning att regimen skulle rasa som ett korthus. Nu handlar det om massiva flyganfall i förening med överraskande anfall riktade främst mot de specialförband som säkrar regimen samt det s k republikanska gardets divisioner, medan huvuddelen av den irakiska armén skulle lämnas utanför i förhoppning om att denna därefter kunde bidraga till att ge en ny regim en viss stabilitet.

De rent militära problem man står inför är förvisso betydande. I den amerikanska armén vill man till så gott som varje pris undvika att bli indragen i plågsamma stadsstrider i Bagdad eller andra städer. Och även om den irakiska armén knappast imponerar skall man aldrig underskatta de överraskningar som ett krig kan innebära. Saddam Hussein kan knappast förväntas att iaktta återhållsamhet i ett läge där hela hans välde hotas.

Men mer betydelsefulla är dock de politiska problemen.

I ett första skede handlar det om att vinna stöd inrikespolitiska i USA för det man strävar efter. Opposition finns förvisso, men det förefaller som om den uppgiften inte behöver vara alltför stor. Ledande demokrater har redan signalerat att de i princip är med på vagnen.

Därefter handlar det om i alla fall viss acceptans hos allierade och hos Ryssland, och sådant stöd att man kan utnyttja sig av de baser av olika slag som man kommer att behöva.

Här är Turkiet av avgörande betydelse, och där kommer det knappast att vara möjligt att ställa frågan på sin spets förrän det finns någon form av fungerande regering i landet. Entusiasmen i Turkiet är milt sagt begränsad, men i slutändan är det få som tror annat än att Ankara kommer att ge sitt medgivande.

Också Ryssland är viktigt, inte minst mot bakgrund av de ekonomiska intressen som Ryssland kommit att få i Irak. Jag skulle dock tro att solida amerikanska försäkringar om att respektera dessa och att garantera Iraks territoriella integritet kommer att hålla de ryska invändningarna inom rimliga ramar.

Avgörande på sikt är främst att bygga upp en politisk strategi för Irak, och i detta syfte har man under de senaste månaderna haft serier av möten i Ankara, Frankfurt, London och Washington för att få olika oppositionsgrupperingar att komma tillsammans i någonting som, sannolikt i förening med delar av dagens irakiska armé och andra krafter inne i landet, kan ge det komplicerade Irak en regim efter det att Saddam Husseins dito icke längre finns.

Svårigheterna är betydande. Exilgrupper har ofta en tendens att lägga en stor del av sin energi på att bekämpa varandra. Och till detta kommer det speciella problem som de söndrade kurdiska områdena i landets norra delar utgör. Jag skulle tro att man strävar efter en uppgörelse som siktar in sig på någon form av politisk process i Bagdad i akt och mening att sätta upp en fungerande regim. Men många möten och insatser förefaller att återstå innan man är i närheten av detta.

Lägger man ihop dessa olika komponenter är det inte särdeles sannolikt att vi står inför en omedelbar operation mot Saddam Hussein. Det handlar med all sannolikhet tidigast om vintern. Men intill dess kommer vi att se hur frågan om denna kommer att växa sig allt större i olika länder och i dialogen mellan dem.

Redan nu har den gjort entré i den tyska valrörelsen, lett till häftiga dispyter i Storbritannien och fått Anna Lindh att bli internationellt citerad med ett rätt grovhugget och lite SSU-mässigt uttalande om att USA saknar rätten till ett ingripande mot Saddam Hussein.

För EU kommer frågan att bli stor och viktig. När dess utrikesministrar samlas till informellt möte i Danmark sista dagarna i augusti finns det alla skäl att tro att frågan kommer att stå i centrum, och anledning att hoppas att man kommer att med allvar ta sig an uppgiften att formulera en EU-politik som inte uppfattas som en stark kritik av USA och ett faktiskt skydd av Saddam Hussein.

I Tyskland har socialdemokraterna SPD startat valrörelsen inför förbundsdagsvalet 22 oktober i förtid för att försöka att hämta in det försprång i opinionsmätningarna som oppositionen i främst CDU och CSU har konsoliderat under sommarmånaderna. Förbundskansler Schröder har övergett det försök att etablera en ”ny mitt” som ledde honom till seger för fyra år sedan och slagit in på en mer vänsterpräglad kurs där också en profilering mot amerikanska utrikespolitiska ”äventyrligheter” tagits in i arsenalen. Men stigande arbetslöshet och en tysk ekonomi som uppvisar påtagliga tillväxtproblem gör hans uppförsbacke mycket brant. Tendensen pekar fortfarande mot ett maktskifte i Berlin i oktober.

Längre söderut går man på Balkan till en serie av viktiga val. Samma söndag som det är val i Sverige är det också val i Makedonien. Och söndagen efter valet i Tyskland är det dags för ett viktigt presidentval i Serbien. Sedan följer val i Bosnien den 5 oktober och dagen därpå också val i Montenegro, f ö på samma dag som parlamentsvalet i vårt östra grannland Lettland.

Till också dessa val kommer det att finnas skäl att återkomma. Inte minst handlar det om kraftmätningen i det som fortfarande är Jugoslavien men som kommer att byta namn till Serbien och Montenegro efter det att man kommit överens om ett nytt konstitutionellt ramverk. Just nu går de samtalen påtagligt dåligt. Och i Bosnien handlar det nu om ett val inte bara för ett par år, utan för en rejäl och riktig mandatperiod på fyra år.

I början av året skrev jag om fredsprocesserna i Cypern och Sudan som de viktiga detta år. I Cypern ser det komplicerat ut, men i Sudan har utvecklingen gått framåt på ett mycket påtagligt sätt. Den 22 juli undertecknade företrädare för regimen i Khartoum och SPLM/SPLA i landet södra delar det s k Machakos-protokoll som innebar att avgörande frågor som lett till konflikten under de senaste decennierna kunde lösas.

Man förpliktigade sig till att lösa återstående frågor under de kommande sex månaderna, och att därefter under en interimsperiod på sex år skapa förutsättningarna för en folkomröstning som skall avgöra landets framtid. När detta skrives har fredsförhandlingarna i Kenya återupptagits sedan fyra dagar tillbaka, och få räknar med annat än att man kommer att komma fram till en mer heltäckande fredsuppgörelse.

Betydelsen av detta kan knappast överskattas. När en del media ylade som värst över min roll i styrelsen för det som då hetta Lundin Oil för något år sedan försökte jag säga att jag trodde att oljan skulle bidraga till en fredsprocess inom ett år eller två, och så har det nu också blivit. Att media som då ägnade många minuter och meter om Sudan nu inte förefaller att intressera sig för detta sargade lands nya möjligheter till fred säger tyvärr en del om hur en del av dem ibland är mer intresserade av att skapa skandal än av att redovisa sak.

Därmed på intet sätt sagt att alla problem är ur världen.

Begränsade strider fortsätter fortfarande i olika delar av Sudan. Människor lider fortfarande. Avgörande ekonomiska frågor är olösta. Säkerhetsfrågorna i olika områden kommer att bli mycket svårlösta. Och tyvärr är jag osäker på om det i olika länder inklusive vårt eget hjälpa den fred som nu hägrar i landet. Regeringarna i Washington, Oslo och London har stort heder av det arbete de lagt och lägger ner sina bidrag.

Världens bekymmer och Europas utmaningar tränger knappast ner i den svenska valrörelse som nu tagit sin början.

Påtagligt positivt är dock att de frågor kring den svenska integrationspolitikens misslyckande som vi talade en del om i valrörelsen för fyra år sedan denna gång verkar få åtminstone delvis en bättre behandling. Det handlar om ett av de viktigaste, svåraste och mest misskötta problem som vi står inför i dagens svenska samhälle.

Föga förvånande rider socialdemokraterna spärr mot vettig och viktig politik. Jag noterar med viss avsmak att statsministern gjort det till stående applådnummer vid sina framträdande att argumentera mot det han kallar arbetskraftsinvandring. Han är inte omedveten om vilka stämningar det är som han spelar på med sitt tal i detta ämne. Och alldeles självklart försummar han att upplysa om att vi snart kommer att ha en öppen europeisk arbetsmarknad som inkluderar inte bara de baltiska staterna och Polen utan större delen av det övriga Europa också. Han må skapa intrycket att icke-svenskar inte skall ha någon möjlighet att komma till Sverige för att söka arbete, men det går på tvärs mot mycket av det han sagt och stått för i det europeiska samarbetet.

Sverige har t ex utlovat en snabbare öppning av sin arbetsmarknad för polska medborgare än vad EU-staterna generellt har förpliktigat sig till. Men nu är det, plågsamt nog, andra och lägre stämningar som socialdemokraterna vill rida på.

Men till valrörelsen kommer det att finnas anledning att återkomma när den fått lite mer av kontur och kraft än vad som varit fallet hitintills.

Stockholm den 16 augusti 2002



Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]