Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 27 augusti 2002
27/8/2002

Vänner,

Sakta har det så börjat valrörelse även i Sverige. Och hemkommen från en vecka i Turkiet gör jag mitt bästa för att ta del även av den.

I söndags kväll satte jag mig således framför TV för en helkväll av politik.

Först var det utfrågning av Göran Persson i TV4. Därefter följde statstelevisionens grillning av Alf Svensson. Och sedan gavs möjlighet att avrunda aftonen med den första av två TV-dueller mellan Gerhard Schröder och Edmund Stoiber inför det tyska valet den 22 september.

Med den svenska televisionens mått mätt var självfallet den tyska tillställningen erbarmerlig.

Journalisterna ställde inte en enda fråga om vad ett paket ägg kostade, hade inget intresse för huruvida Jesus kunde gå på vatten eller ej, bortsåg helt från vad som skulle hända om framtida tyska partiledarkandidater ertappades med att vara trogna och tog inte ens upp de vibrerande viktiga frågeställningarna om vad kvinnor skall ha på huvudet.

Nej, i stället handlade det om den ekonomiska politiken under kommande år, hur man skulle skapa förutsättning för nya jobb, hur den Europeiska Unionen skulle utvecklas, utformningen av de kommande årens skattepolitik, omfattningen och regleringen av immigrationen och om hur Tyskland ställer sig inför en möjlig amerikansk militär operation mot Irak.

Alla hade förväntat sig att den mediasmidige Schröder skulle leverera knockout på den tydligt mer träige Stoiber. Icke så. Den senare levererade batalj med sakargument som uppenbarligen gjorde intryck. Opinionsmätningar efter debatten visade närmast på dött lopp - vilket i praktiken var en framgång för den unisont nederlagstippade Stoiber.

Och det kunde han behövs. Översvämningskatastroferna i Centraleuropa har givit Schröder möjlighet att med kraft och övertygelse agera regeringschef, och det har också gett utdelning i opinionsundersökningar som börjat peka mot ett mer dött lopp inför valet.

Men i en skickligt och sakligt upplagd TV-debatt som denna, med journalister som utan att styra eller avbryta i onödan fokuserade in den ena relevanta sakfrågan efter den andra, är det de viktiga framtidsfrågorna som kommer fram igen.

Statstelevisionens grillning av Alf Svensson hade nu inte riktigt denna inriktning. I svensk television är filosofin om hur politiken skall speglas för väljarna inför ett val tydligt annorlunda.

Stina Dabrowski - en i övrigt duktig journalist och en genuint trevlig person - kan tjäna som ett exempel på den saken.

Mitt i det hela klämde hon upp Alf Svensson vid ett bord, sade att nu gällde det minsann att utan att slingra sig svara antingen ja eller nej och sköt sedan brutalt och rakt ut frågan vad ett paket ägg egentligen kostade.

Sagde Svensson vacklade inför denna anstöt, misslyckades skändligen med att svara vare sig ja eller nej på frågan, erkände naket sitt nederlag och frågade svagt sagde Dabrowski vad det aktuella paketet faktiskt kostade. Varpå Stina med sitt charmerande skratt sade att det visste faktiskt inte hon heller. Inte ja. Inte nej. Intet alls.

Som väljare lämnade mig detta i viss förtvivlan. Jag har nu brutalt fått klart för mig att Alf Svensson inte vet vad ett paket ägg kostar. Sanning att säga misstänkte jag det redan. Ovanpå detta har jag drabbats av chocken att inte heller Stina Dabrowski vet detta. Min förvåning är även här rätt begränsad. Men eländet är dessutom att inte heller jag vet vad ett paket ägg kostar.

Men mysteriet är självfallet vad priset på ett paket ägg har med valrörelsen och utvecklingen i Sverige under de kommande fyra åren att göra. Vet statstelevisionen någonting om några hemliga problem eller skandaler med priset på äggpaket som kommer att ställa riksdag och regering inför hittills okända utmaningar under de kommande åren? Och skulle vi i så fall inte kunna få veta det?

Eller var det kanske bara så att Stina inte visste vad ett paket ägg kostade, och helt vardagligt passade på att fråga Alf Svensson när de nu ändå träffades?

Inte vet jag.

Då var Erik Fichtelius mer robust. Han levererade dramatiska genomgångar såväl av skapelseberättelsen plats i timplanerna som klassiska vänsterfördomar mot hushållsnära tjänster och därtill ett explosivt korsförhör om möjliga otrogna partiledarkandidater i kristdemokraterna.

Med lätt hand passerade han dessutom den alls inte ointressanta frågan huruvida Jesus kunde gå på vatten eller ej. Ja eller nej, som Stina skulle ha sagt.

Alla frågor som man väl får utgå från att de tror kommer att stå i fokus för svensk politik under de kommande fyra åren. Vad har de annars i en utfrågning som denna att göra?

I TV4 var det Göran Persson som skulle utfrågas. Här vare sig efterfrågades eller gavs besked om äggkartongspriser, amningstider eller otrogna partiledarkandidater. Efter en uppvärmning om fastighetsskatter och integrationspolitik tågade veteranen Åke Ortmark in på scenen och tog med betydande elegans och inte utan list upp frågeställningar som t o m skulle ha riskerat en plats i den tyska debatten. Det handlade om bostadspolitiken och hur Sverige tappar tillväxt i förhållande till andra länder.

Det är möjligt att utfrågningar som dessa betyder mindre i dag än för ett eller två decennier sedan. Men dock är de betydelsefulla för att ge bilden av politiken och det val som väljarna står inför. Och därmed är det högst legitimt att politikens granskare granskas av dem som ser politiken som viktig i vårt samhälle. Jag tillhör dem.

I mysprogram och morgonsoffor kan det kanske ha sitt värde att fråga vad Alf Svensson vet om äggpaketpriser eller hur länge Maud Olofsson har ammat - i den mån dessa nu anser att de skall svara på frågor som dessa. Men när vi närmar oss ett viktigt val är det faktiskt viktigt att viktigare frågeställningar tar över.

Och sådana finns faktiskt.

Den diskussion som kommit igång om den havererade integrationspolitiken är viktig. Den fanns redan i förra valrörelsen, och då som nu sade socialdemokraterna att i den mån det över huvud taget var ett problem så skulle det snabbt lösas. Sedan dess har åren gått, och trots internationell brakkonjunktur under delar av mandatperioden saken alls icke lösts, och t o m Mona Sahlin har frankt fått förklara att integrationspolitiken är ett misslyckande. Men nu lovade Göran Persson i TV4 att nu skall det minsann lösas.

Inte under den förrförra mandatperioden. Nehej, det gick inte. Det var Bildts fel. Inte under den förra mandatperioden. Nehej, det gick inte heller. Det var Bildts fel det också. Men under den kommande. Absolut. Säkert. Löfte. "Jag har sysslat med det här. Jag kan det här".

Var det inte det han sa i TV4? Ungefär.

Integrationspolitiken är ytterligt viktig. Ett fortsatt misslyckande innebär att den sociala desperation som gryr i storstädernas ytterområden kan slå över i serier av explosioner. Det diskuterade vi för fyra år sedan. Och det har blivit värre sedan dess.

Men det handlar inte om en eller annan ytterligare selektiv insats i en arbetsmarknadspolitik vars dyra samlade resultat nu börjar att ifrågasättas allt mer. När Göran Persson mumlar om bidragsprogram talar han om en politik som redan misslyckats. Sverige har med all sannolikhet mer av selektiva offentliga insatser av denna typ än något annat land - men vi har samtidigt ett sämre resultat vad gäller integration än de allra flesta av dem.

Sanningen är ju att politiken för integration inte går att skilja från politiken för förnyelse och förändring och företagande i samhället i stort. Det är stelheten i vårt samhälle som stänger ute med en styrka som kanske känns trygg för dem som är inne, men som blir kall och brutal för dem som är ute.

I längden kan ingen människa leva med värdighet på bara ABF- och AMS-kurser.

Vi går mot ett allt mer mångfasetterat samhälle. Jag brukade förr tala om att medan förändringarna i det gamla Sverige ofta kom uppifrån, kommer de i det framväxande nya Europa som vårt land är en del av underifrån och utifrån genom de förändringskrafter som ligger i integrationen, invandringen och informationsteknologin.

Men immigrationen kan utlösa antingen vågor av kreativitet när intryck, erfarenheter och attityder möts - eller vågor av förödande konfrontationer. Ju stelare ett samhälle är, desto större är risken för att det blir konflikt i stället för kreativitet. Och det är där som socialdemokraternas defensiva samhällsmodell förr eller senare inte kommer att klara den nya tidens utmaningar.

Det handlar om ekonomins strukturer. Om tillväxtens och företagandets förutsättningar. Om hur vi skapar den välfärd som därefter på olika sätt skall fördelas. Och om hur vi ger vår ekonomi och vårt samhälle spänning och konkurrenskraft i en värld där teknik och politik driver en allt snabbare omvandling.

Möjligen kommer något om detta att tillåtas att flimra fram mellan äggpaketen och amningsperioderna i TV under de gångna veckorna. Låt oss - för demokratins skull - hoppas att så blir fallet. En valrörelse i en demokrati är folkstyre i praktiken - inte försök till underhållningsvåld mot landets politiker.

Att ha frågetecken för det sätt på vilket delar av valrörelsejournalistiken i etermedia bedrivs är jag inte ensam om. För några månader sedan publicerades resultatet av en närmare tioårig vetenskaplig granskning av just valbevakningen i radio och TV, utförd av Stiftelsen Etermedierna i Sverige och finansierad i allt väsentligt av Sveriges Radio och Sveriges Television.

Och det som sägs i den går inte av för hackor. I grova drag säger man att det är en fara om journalister, utifrån kriterier som inte främst handlar om att ge medborgarna ett kvalitativt bra beslutsunderlag, försöker att styra för mycket av en valrörelse.

"Den gemensamma nämnaren för förslagen om nya programformer är att journalisterna bör ta ett steg tillbaka", skriver man med en formulering som säkert får blodet att frysa i ådrorna på åtskilliga, och lägger för att fullborda fasan till, att "den enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra formerna för valprogrammen vore att säkerställa partiernas möjligheter att själva bestämma vilka sakfrågor som skall prioriteras."

För att därefter - alldeles självklart, och på det sätt som var tydligt i den tyska debatten - se till såväl att vad som hänt och inte hänt under den gångna mandatperioden sätts under luppen som att de prioriteringar och den politik som partierna ges möjlighet att lyfta inte bara presenteras utan dessutom penetreras.

I grunden handlar det om respekten för väljaren. Ibland har jag ett intryck av att man vill förenkla och banalisera de politiska frågeställningarna därför att man inte tror att människor annars kommer att förstå. Och förvisso är det så att mycket är komplicerat.

Men en demokrati ställer krav. Hemma i bokhyllan har jag Ernst Wigforss samlade skrifter som också innehåller de valtal han höll under en lång och lysande karriär som vänsterintellektuell politiker. Det är texter som ställer betydande krav på lyssnare och läsare, men som också upplyser och lyfter upp de som tar del av dem.

Och det som gällde för honom gällde för många andra innan allt skulle kunna komprimeras till en banalitet i en soffa.

När demokratin ställer krav på medborgarna är det ju faktiskt så att den ger dem möjlighet att växa i insikt och medvetenhet om de utmaningar och problem samhället står inför. Om vi inte ställer de kraven, kommer de inte att kunna växa heller. Demokratin banaliseras, politiken förflackas och medborgarna ges minskade möjligheter att vara medborgare i detta begrepps finaste betydelse.

I helgen kom jag således hem från en vecka i Turkiet - i den sydöstra riktning som jag tror kommer att vara allt mer och mer i fokus under månaderna som kommer. Valet i Turkiet. Frågan om hur dess ansökan om medlemskap skall behandlas. Fred eller krasch på Cypern. Utvecklingen i Mellersta Östern. Och frågan om hur och när en mer robust insats för regimförändring i Irak kommer att ske.

Under denna vecka börjar de europeiska institutionerna komma tillbaka efter sommaren. I går fanns Europaparlamentet åter på plats. I morgon sammanträder åter kommissionen. Och på fredag och lördag samlas EU: s utrikesministrar till sedvanligt men viktigt informellt möte i Helsingör i Danmark. Allt detta och mycket därtill kommer då att stå på den laddade dagordningen.

Frågan om Irak har fler dimensioner än de flesta. Jag tror att hur den hanteras kommer att bli en testfråga för EU som samlande och stark kraft i centrala utrikespolitiska frågor. I Helsingör måste man börja visa en gemensam förmåga att gå utöver tungomålstalande om FN-resolutioner. Utmaningen är långt större än så.

På andra sidan Atlanten går diskussionens vågor höga om hur politiken skall formuleras och föras. I en demokrati som den amerikanska är förberedelser för krig ingenting som går att göra i slutna rum och i hemliga former. Detaljer må vara hemliga, men politikens breda drag formuleras faktiskt i en anmärkningsvärt öppen debatt.

I går anmälde sig vicepresident Dick Cheney med viss tyngd i den debatten. Ingen som läser hans ord inför krigsveteranerna kan tvivla på den beslutsamhet som finns i Vita Huset i denna fråga. Och det gör uppgiften för EU:s utrikesministrar i Helsingör än viktigare. Hamlets tvekan kommer vi inte att ha råd med alltför länge.

Längre söderut än Helsingör - närmare bestämt i Johannesburg i Sydafrika - samlas det stora FN-mötet om uthållig utveckling för att se vad man kan komma fram till. Det talas om upp mot 60 000 deltagare - och utsläpp av koldioxid på närmare 500 000 ton som ett resultat av allt resande och all aktivitet.

Mötet hålls tio år efter världsmiljömötet i Rio de Janeiro. Jag vet besked, ty jag var där. Redan det mötet var, enligt min mening, alldeles för stort för att det skulle vara möjligt med en mer inträngande diskussion.

Alla paraderade förbi med sina tal. Fidel Castro talade långt längre än vad någon tidsbegränsning medgav på sin flödande och fordom eldande spanska. Francois Mitterand fann inte detta riktigt acceptabelt och talade därmed ännu längre på en franska vars elegans man måste ha upplevt för att förstå. Allt medan mer prosaiska personer som president Bush - Bush 41, som man säger för att skilja från Bush 43 - och undertecknad försökte att påverka utvecklingen med lite konkretare tongångar.

Det lyckades också. Efter många om och men presterade mötet i Rio dock en slutöverenskommelse om den s k klimatkonventionen. Och under denna finns också USA:s signatur. Det är kring tillämpningen av detta som man diskuterat i den process som resulterade i det s k Kyoto-protokollet och senare de tolkningar som detta kommit att ges.

I Rio talades det mycket och länge om olika typer av förnyelsebara energikällor. Det var sol, vind och vatten över dagarna i Rio i en mening som alls inte hade med Copacabana och Ipanema att göra. En och annan var kanske lite skeptisk till om det låg realitet bakom all retorik, men det var inte alldeles opportunt att säga.

Utvecklingen sedan dess har gått en delvis annan väg. Fossila bränslen av olika slag har under decenniet som gått visserligen minskat sin andel av den globala energiförsörjningen något, men svarar fortfarande för ca 80 % av den totala produktionen och konsumtionen, medan sol, vind, vatten och inte minst ved i olika former inte kommer upp i mer än ca 4,5 %.

I dag är det inte främst de avancerade ekonomierna som ökar sin efterfrågan på energi, utan det är i dag hungern efter energi från utvecklingsländerna och då inte minst miljarderna av människor i Indien och Kina som driver utvecklingen. Asien svarar fortfarande bara för ca 20 % av den totala användningen av energi, men svarar samtidigt för mer än 50 % av ökningen av efterfrågan på energi.

Det är viktigt att förse dessa länder med tillgång på modern och effektiv energi av olika slag.

I dag lever ca två miljarder människor runt om i världen vid sidan av en fungerande energiekonomi. De är fattiga, ofta i de snabbt växande stadsdjungler i Afrika eller Asien, men också på landsbygden, och klarar sig genom att elda vad som eldas kan för att värma mat och sig själva. Deras energi må vara billig och möjligen också förnybar, men den fördärvar luften och fördärvar skogar. Man räknar med att det varje år dör mer än en miljon barn under fem års ålder av luftrörssjukdomar av olika slag som direkt förorsakas av detta.

Dilemmat är att balansera nödvändigheten av att säkra dessa människors framtid med nödvändigheten av att begränsa de utsläpp i atmosfären som förr eller senare riskerar att få allvarliga effekter på klimatet.

Förr eller senare - och jag tillhör dem som tror att det är förr snarare än senare - kommer vi att få se hur oljeproduktionen i världen inte längre ökar, utan i stället sakta börjar minska, med alla de konsekvenser inte minst för dessa länder som de priser som blir resultatet kommer att få.

Då finns det all anledning att fördomsfritt se på alla de möjligheter till energiproduktion som finns för framtiden. Kärnkraften har förvisso sina risker, men den dödar inte mer än miljonen barn runt om i världen varje år. Vi måste vara öppna för alla de möjligheter som teknik och vetenskap ger för att rädda såväl klimatet från förstöring som miljarder av människor från fattigdom och förnedring

Vi får se vad mötet i Johannesburg kommer att åstadkomma. Jag tror att det blir det sista av dessa gigantmöten som FN ordnar. De fungerar inte. Årets viktigaste FN-möte tror jag var mötet i Monterrey i Mexico som började formulera den s k Monterrey-konsensus om utvecklingen och dess förutsättningar.

Dit åkte såväl Bush 43 som Bosse Ringholm.

Själv är jag nu på avstickare till Schweiz för en världskonferens om federalism med statsvetare, statsmän och studenter i stora skaror. Den första hölls i Canada, och nu är det Schweiz tur. Min roll handlar om den roll som olika typer av federala strukturer kan spela för att förebygga och överbrygga nationella och etniska konflikter. Det låter allmänt - men handlar konkret om Bosnien, Cypern, Sudan, Kosovo, Irak eller någon av alla de andra problemområden som då och då flimrar förbi TV-sändningarna.

Under tiden kommer jag att fortsätta att fundera över vad förvirringen om vad ett äggpaket egentligen kostar skall ha för konsekvenser för hur Sverige skall styras under de viktiga åren mellan 2002 och 2006.

Stockholm den 27 augusti 2002



Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]