Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 9 september 2002
9/9/2002

Vänner,

Mest om diskussionen om politiken mot Irak och ettårsdagen av attacken mot USA den 11 september, men lite också om vår egen svenska valrörelse.

Allt medan vi går in i slutskedet av vår egen valrörelse, börjar världen i övrigt röra sig mot det viktiga avgörandet om politiken gentemot Irak.

Förra helgen återvände president Bush till Washington, och i början av förra veckan var så kongressen åter på plats för en session som kommer att sträcka sig fram till i början av oktober, då det är dags att skiljas åt inför kongressvalen i början av november.

Under sommarveckorna hade debatten om Irak blivit allt mer vidlyftig, och när vicepresident Cheney själv började gå ut och slå på krigstrumman framstod administrationen som föga koordinerad i sin strategi. Råden haglade över presidenten på tidningarnas debattsidor, och snart sagt var och en som varit någonting, eller ville bli någonting, ställde sina bestämda råd till presidentens förfogande. För omvärlden var det hela höggradigt förvirrande.

Sannolikt också för presidenten. Och det gick snabbt för honom att etablera bättre ordning i leden. Kongressens ledare kallades till Vita Huset för att diskutera politikens inriktning. Hemliga briefings av militära optioner gavs kongressutskott. Och en diplomatisk offensiv drogs igång. Telefonsamtal i fredags till Frankrikes, Rysslands och Kinas presidenter för att avisera att man nu vill ha fördjupade konsultationer om politiken. Och under helgen dök så Tony Blair upp på Camp David för någonting som snabbt kom att betecknas som ett "krigsråd".

För Blair var situationen prekär. Redan före sommaren hade han nere på presidentens farm i Crawford surrat sig fast vid den amerikanska masten. Men därefter verkade allt gå i riktning mot att Washington tänkte gå sin alldeles egna väg utan ens antydan till konsultationer med sin allra närmaste allierade. Och med allt fler kritiska röster i den brittiska debatten riskerade Blair att se ut som om han hade sålt smöret och tappat pengarna.

London kan inte, även om man skulle vilja, få Washington att avstå från en operation som kommit att få ett tämligen solitt inrikespolitiskt stöd i USA. Men det är livsviktigt för Blair att allt framstår som en del av en större internationell koalition, där han då blir den främste internationelle företrädaren.

Jag vet inte vad George Bush och Tony Blair diskuterade under sina tre timmar av samtal på Camp David. Men allt tyder på att Blair än en gång accepterade den grundläggande amerikanska agendan i utbyte mot att USA gör ett seriöst försök att också genom FN dra upp en bredare internationell strategi för det som nu förestår.

Och så förefaller det också att bli. Under de närmaste dagarna kommer mycket att domineras av ettårsdagen av terrorattacken mot USA den 11 september förra året. På Ground Zero i New York samlas på onsdag ledare från hela världen för en speciell ceremoni. Och i denna atmosfär, där det amerikanska samhället stärks i sin grundläggande uppfattning att man befinner sig i krig mot en mångfasetterad angripare, kommer president Bush på torsdag i ett anförande inför FN:s generalförsamling att lägga fram de kommande stegen i politiken.

Med all sannolikhet blir det ett hårt formulerat ultimatum till Bagdad. Om Saddam Hussein inte snabbt accepterar en omfattande och robust operation för att klarlägga om han har massförstörelsevapen eller ej kommer USA, sannolikt med stöd av säkerhetsrådet, att anse att Irak har brutit mot sina åtaganden i säkerhetsrådets resolution 687, och därmed anse sig ha friheten att konstatera att den "suspension" av militära operationer som fanns i denna resolution icke längre gäller.

Med detta öppnas den politiska och möjligen också legala dörren för ett militärt ingripande mot Irak från en koalition där Storbritannien, men möjligen också Frankrike, kommer att medverka vid USA:s sida, om än med bidrag som blir mer politiskt än militärt betydelsefulla.

Det kommer att ta sin tid att organisera denna. Min bedömning är fortfarande att planer måste börja gjutas i cement i november, styrkeuppbyggnaden fullbordas under månaderna parallellt med att de politiska förberedelserna förs framåt, och slutskedet i operationerna komma därefter. Redan nu rapporteras om en tyst styrkeuppbyggnad inte minst i Kuweit, och flygoperationer har intensifierats, men än återstår mycket för en operation av den komplexitet som det kommer att handla om.

Fån Moskva sägs i denna fråga märkligt lite. Från president Putins sida har låtit meddelas att han har allvarliga betänkligheter, men mer än så har det inte blivit. Han har träffat sitt strategiska val, ser president Bush som sin allierade för detta decennium, och kommer inte att låta ett bråk om en buse i Bagdad äventyra den saken.

Så har det i stället blivit så att det är tyske förbundskanslern Schröder som gjort kraftfulla varningar för amerikanska äventyrligheter och försäkringar om att en regering ledd av honom inte kommer att medverka i en militär operation mot Irak till en central del i sin trängda valrörelse. Och allt tyder på att han också vunnit väljare på denna sin s k tyska väg.

Upp och ned är världen. Forna fienden i Ryssland håller i tysthet med, och forna tunga allierade i Tyskland protesterar med ljudlig stämma.

Men för Schröder innebär detta ett farligt spel som riskerar att sätta honom i allt besvärligare situationer för den händelse han kommer att sitta kvar efter valet den 22 september. Sakta men säkert kommer de ledande regeringarna i Europa att svänga in på en linje som accepterar eller stödjer den linje som nu börjar växa fram. Och därtill kommer att Tyskland kommer att bli en del av den faktiska militära operationen.

Motattacken mot talibanregimen i Kabul leddes av US Central Command i Tampa i Florida. Så blir det även denna gång, men nu i ett tydligt samspel med US European Command med placering i Stuttgart mitt i herr Schröders eget Tyskland. Irak sorterar inte under kommandot i Stuttgart, men väl såväl den avgörande nationen Turkiet som grannlandet Syrien. Och till detta kommer, att de stora amerikanska flygbaserna Rhein-Main och Ramstein är ofrånkomliga knutpunkter i varje styrkeuppbyggnad i den riktning det här handlar om. I en valrörelse kan Schröder möjligen ta sig friheten att låta som om han står vid sidan av, men i verkligheten kommer det att se annorlunda ut.

Ju mer man tränger in i det som förestår, ju svårare ter sig den politiska utmaning som kommer efter det att man möjligen lyckats att fördriva Saddam Hussein från makten i Bagdad. Ty Irak är en skör stat som sällan fungerat med perfektion. Under den långa osmanska era som tog slut för bara lite mer än åttio år sedan var detta de tre osmanska provinserna Basra, Bagdad och Mosul, som knappade hade mer gemensamt med varandra än med andra närbelägna provinser, och det var först när fredsmakarna började att rita raka linjer på sina kartor som Irak kom till.

Men denna i grunden sköra stat är en förutsättning för stabiliteten i ett långt vidare område. Skulle den börja att rämna rubbas allvarligt förutsättningar för Turkiet, Iran, Syrien och andra länder, och ingen av dem kommer att ha möjlighet att bara stå passiv och vänta på att någon annan tar det första steget.

Uppe i de kurdiska områdena i norr är problemen påtagligt akuta. Här pågår nu ett intensivt manövrerande om den politiska framtiden. Området är i praktiken delat i två konkurrerande kurdiska områden, skyddade av det amerikanska flygvapnet, men alls inte fjärran för att kalla in Saddams stridsvagnar när konkurrensen mellan dem blir för hård. I grunden lever de gott i dag, relativt obekymrade av Bagdad, med säkrade inkomster från de olika FN-programmen och med fungerande relationer norrut till Turkiet. I princip vill även de bli av med Saddam, men knappast till priset av att infogas i någon typ av stat där de har mindre möjligheter att styra och ställa själva än vad de har i dag.

Det är svårt att se någon enkel lösning på detta dilemma. USA kan mycket väl snubbla in i långtgående löften till de olika kurdiska regimerna för att få deras stöd mot Bagdad. Men om dessa löften uppfattas som innefattande en faktisk självständighet, inom mer formell irakisk ram, riskerar helvetet självt att bryta loss på Mesopotamiens slätter. Lägg namnet på staden Kirkuk på minnet.

I Ankara följs allt med tilltagande oro. Flygbasen Incirlik nere vid Adana kommer att vara en nyckel i operationen mot Saddam. Men först måste valet den 3 november klaras av och de eftersträvade framstegen i relationerna med EU göras. Att denna utveckling lett till radikala genombrott för kurdiska rättigheter i Turkiet hör till bilden.

Men bortom detta kommer den stora oron för konsekvenserna inte minst för Turkiet självt. Och att säga att man känner sig lugnad av de besked man får från Washington om de politiska samtalen med den fragmentiserade irakiska oppositionen runt om i världen är att fara med osanning. Oron i Ankara har sin motsvarighet i många andra huvudstäder runt om i regionen. Man skulle gärna bli av med Saddam Hussein, men man känner en djup oro för det kaos som möjligen kommer att komma i hans ställe.

För USA ställs dock inte frågan så. Efter 11 september känner man sig hotad, och efter segern i Kabul anser man sig ha den militära möjligheten att också möta de hot man ser. Att sitta och vänta på nästa attack är inte en politisk linje som åtnjuter stöd i ett USA som domineras av en märklig kombination av utsatthet och självförtroende.

Och på eller annat sätt är Saddam Hussein självfallet ett hot. Han ägnade sig åt att utveckla massförstörelsevapen, har med all sannolikhet sökt bibehålla en viss sådan kapacitet och får nu successivt ökande finansiella resurser för att fortsätta eller möjligen t o m accelerera satsningar på dessa vapen. Trots FN-sanktioner exporterar nu Irak olja för större belopp än före Gulfkriget 1991.

En dag kan han därmed bli ett allvarligt hot, och detta är amerikansk opinion i den utsatthet man känner sedan den 11 september inte längre beredd att acceptera.

På denna sida Atlanten ser man kanske inte hotet som lika omedelbart. Saddams innehav av massförstörelsevapen skall kanske ses främst i perspektivet av motsättningen med det långt större och starkare Iran, som också har motsvarande vapen. Sannolikheten för att han redan lyckats sätta upp ett nytt rejält program för kärnvapen bedöms som begränsad. Hans robotprogram förefaller i dagläger inte att vara särdeles hotfullt. Iran ligger t ex långt längre fram.

Gradvis kommer de olika perspektiven att komma närmare varandra. Att president Bush nu går till FN, och söker bredare internationellt stöd, är redan ett tecken på den saken. Och gradvis kommer Europa att acceptera att frågan om huruvida hotet är akut, eller mer potentiellt, kanske inte är den som skall dominera, utan att det avgörande blir att fokusera på stabiliteten i den vidare regionen efter det att ett allvarligt försök att bli av med en ond regim gjorts.

Frågan kommer att ligga också på Sveriges bord. Varje svensk utrikesminister under de närmaste månaderna kommer att ställas inför diskussionen och dess konsekvenser. Och då måste vi vara beredda att gå vida längre än reflexmässigt tal om bara FN och SSU-mässigt klankande på USA i olika mindre viktiga frågor.

Intill dess fortsätter vår egen valrörelse som om världen där ute knappt fanns.

I en TV-debatt säger Lena Hjelm-Wallén, som i tysthet faktiskt fortfarande är vice statsminister i Sverige, att man inte anser att Europapolitiken hör hemma i valrörelsen. Ingenting om den gemensamma valutan. Ingenting om den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken. Ingenting om arbetet med den framtida europeiska författningen. Ingenting före valet om frågor som kommer att vara viktiga för vilken regering det än vara månde efter valet. Dåligt.

Och i TV:s av ingen försvarade utfrågningar passerar förbi en bild av världen som förenar fördomar med okunnighet. I utfrågningen av Bo Lundgren hävdade Stina Lundberg att NATO hade kärnvapen, och att detta på något sätt var olagligt. Och i utfrågningen av Göran Persson ombeds denne att säga om det finns en "USA-imperialismen", vilket han bekräftar, varefter han korsförhördes av Erik Fichtelius på groteska scenarios med amerikanska illegala operationer på svensk mark. Vänsterns fördomar formar TV:s värld.

Under tiden rullar valrörelsen i övrigt vidare. Någon större diskussion om den ekonomiska politiken förefaller det knappast att bli, trots att frågan om hur vi skapar förutsättningarna för morgondagens välfärd borde vara en långt större och viktigare fråga än om hur vi fördelar dagens.

Mitt strå till just den stacken drog jag i en debattartikel i Dagens Nyheter förra helgen. Och den som missade den där finns den fortfarande på http://www.bildt.net/

Slående, med mitt perspektiv, är hur de fyra borgerliga partierna inför detta val lyckats bättre än någonsin tidigare att formulera ett gemensamt alternativ på viktiga områden. Jag ser ingen som förefaller vara beredd att hoppa från broar på det sätt som vi ju varit med om förr.

För första gången någonsin distribuerar de gemensamt till alla landets hushåll ett gemensamt material. Och det handlar inte om socialdemokratins allmänna uselhet, utan om den egna politiken för att göra bättre under de kommande åren. Fokus ligger på det som kan göras omedelbart.

Och till yttermera visso har man satt upp en gemensam website med det passande namnet http://www.bytregering.nu/ Den kan visa sig vara en god investering i flera avseenden - det är ju möjligt att domänadressen kan säljas till socialdemokraterna inför valrörelsen 2006…

Själv smyger jag in med framträdanden då och då. Under de närmaste dagarna blir det i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Diskussioner om den 11 september och dess konsekvenser i olika media blir det också.

Och sedan poströstar jag för första gången någonsin. Under helgen är jag nämligen i London för årskonferens med anrika International Institute for Strategic Studies - http://www.iiss.org/ - i vars styrelse jag sedan någon månad ingår. Min uppgift där är att delta inte minst i diskussionerna om olika fredsoperationer och ansträngningar till statsbyggande.

Mycket kommer att kretsa runt Irak. Och IISS har just i dag publicerat en rapport om det som är känt vad gäller landets satsning på massförstörelsevapen - finns på http://www.iiss.org/news-more.php?itemID=88.

Och därifrån snabb hem till en spännande valvaka.

Stockholm den 9 september 2002



Carl Bildt


PS. Det som gäller är således http://www.bytregering.nu/









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]