Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v10/1999
8/3/1999

Syster/Broder,

Föga förvånande ledde buklandningen för den rosengrenska pratgruppen om företagandeklimatet till nytt gurgel om vad som hade sagts eller inte sagts.

Det föga upphetsande dokumentet från gruppen betecknades av finansministern som en “opinionsyttring bland andra” och togs av statsministern till intäkt för att näringslivet nu hade släppt kravet på avskaffande av dubbelbeskattningen. Företagsamhetens företrädare framstod som relativt lätt lurade.

Men i lördags hade de tröttnat på att utnyttjas av socialdemokraterna, och röt till i en debattartikel i DN med bl a ett påstående om att statsministern visste att hans påståenden om att företagsamheten lagt ner talan om avskaffande av dubbelbeskattningen “inte är sanna”. De skrev att “det borde vara uppenbart efter fusionerna Merita-Nordbanken, Stora-Enso och nu senast Enator-Tieto att dubbelbeskattningen måste tas bort omedelbart.”

Bättre sent än aldrig. Att statsministern tyvärr har en poäng när han pekar på att företagsamhetens företrädare valde att inte driva detta krav under rosengrengruppens arbete är dock svårt att förneka.

Dubbelbeskattningen avskaffades när vi satt i regering, men
återfördes under stolta fördelningspolitiska fanfarer under
återställarhösten 1994, och har sedan dess envist försvarats av socialdemokratiska företrädare riksdagssession efter riksdagssession, debatt efter debatt. Att hävda att det är så
“uppenbart” att denna måste avskaffas att kravet inte ens behöver drivas är nog att lätt felbedöma det politiska läget.

I veckan som kommer borde regeringen i realiteten avsluta det mer konkreta arbetet inför den viktiga ekonomiska vårpropositionen. Och det finns ingenting alls som tyder på att den kommer att innehålla annat än vackra ord om framtiden.

Avskaffandet av dubbelbeskattningen spelades bort i rosengrengruppen, inkomstskattesänkningar skjuts till kommande år och några besked i eurofrågan lär det väl knappast bli.

En rätt hygglig prognos är att propositionen blir vackra ord i kombination med vackra prognoser. Regeringen pratar och hoppas. Men regerar gör den sannerligen inte...

Veckan som gick innebar att socialdemokratin motvilligt återvände till frågan varför de gick så uselt för dem i valet. Fjolårets val blev ju en kamp mellan moderater och socialdemokrater, där vi gick fram mindre än väntat, där socialdemokraterna förlorade mer
än väntat, och de som låg under kulbanorna klarare sig bättre än väntat.

Den öppnaste valanalysen var dock inte den som den officiella gruppen under Thomas Östros presenterade, utan i stället det dokument som ungdomsförbundet SSU presenterade dagen efter. Perspektivet är visserligen snävare ungdomsgrupperna men slutsatserna är i gengäld tydligare.

SSU tvingas mot bakgrund av valrörelsen att konstatera att
“socialdemokraterna står på ungdomars utelista tillsammans med centern och kristdemokraterna”, och att det inte bara var så att moderaterna blev det tydligt största partiet bland förstagångsväljare, utan att “socialdemokraterna är inte ens största parti bland dem som röstar för andra, tredje eller fjärde gången.”

Och detta kan, tror man, få konsekvenser långt fram i tiden. På samma sätt som det sena 1960-talets tydliga vänstervåg i ungomsgrupperna ledde till en politisk förskjutning som sedan hängde med dessa grupper upp i åldrarna, fruktar nu SSU att moderatstödet under 1990-talet kan leda till en moderatgeneration som lever kvar.

Förvisso är det riktigt, som SSU skriver, att “socialdemokraterna uppfattas i dag som ett gammalt parti med föråldrad framtoning och utan visioner för framtiden”. Och de drar obarmhärtigt ut 1990-talets-trender och konstaterar kallt, att om de fortsätter så kommer partiet att åka ur riksdagen vid valen 2014.

Men det är också alldeles rätt att väljarkåren blivit allt mer rörlig, och att det som gäller i dag inte behöver gälla i morgon.

Omdömena om den socialdemokratiska valrörelsen är genomgående i de två analyserna förödande. Aftonbladets ledarsida skrev att
“valrörelsen blev en grabbig procession kring Göran Persson”, och i stort sett unisont kritiseras inte bara valmanifest och allmän uppblåsthet, utan också den ständiga koncentrationen på att smutskasta moderater. Inte för att man nödvändigtvis förefaller att ha så mycket mot detta i sak, utan därför att väljarna faktiskt inte uppskattade det.

Men bägge analyserna är tämligen tomma på politiska slutsatser. Politiken anses i sak ha varit i huvudsak bra. “Eftersom det nu anses att det uppenbarligen inte var något fel på den så måste det väl vara väljarna det var fel på”, konstaterar Östra Småland med rätt illa dold ironi.

Sanningen som den faktiskt indirekt kommer fram i den större valanalysen var att väljarna trodde mer på moderaterna om arbetslösheten, mer på kristdemokraterna om äldreomsorgen och mer på vänsterpartiet om den mer traditionella fördelningspolitiken. Socialdemokraterna hade förlorat väljarnas förtroende för avgörande delar av sakpolitiken.

Detta är en viktig slutsats för dem lika väl som för oss. Ytterst
är det inte genom partiledaren hit eller dit, affischerna fram och tillbaka, marknadsföringen upp eller ned, som den mer långsiktiga politiska utvecklingen avgörs.

Det går förvisso att schabbla mer eller mindre eller att vara mer eller mindre briljant i en valrörelse. Men i längden går det inte att ens med mördande reklam sälja konserverad gröt. Avgörande är att erövra och bibehålla väljarnas förtroende i de sakfrågor som de uppfattar som viktiga för sin egen och landets framtid.

Och det är med detta som socialdemokraterna nu fortsätter att misslyckas. Att valrörelsen var “en grabbig procession runt Göran Persson” betyder i det sammanhanget faktiskt mindre. Det är deras oförmåga att driva en framtidsinriktad politik som konkret tar itu med problem som fäller dem.

I dag måndagen den 8 mars är det internationella kvinnodagen. Och det kan finnas skäl att uppmärksamma den viktiga roll som de alltfler kvinnorna spelar i vårt politiska liv.

Vi moderater har en något lägre andel kvinnor i riksdagen än vad t ex socialdemokraterna har. Men jag har alltid hävdat att det mer än väl kompenseras av att moderatkvinnor ofta spelar en viktig roll på framträdande kommunala poster. Det har varit lättare att rekrytera bra kvinnor till chefsposter “hemma” än till en riksdagstjänst som uppfattas som “borta”.

I veckan som gick presenterade tidningen Kommun-Aktuellt sin sammanställning av personer på förtroendeposter, och utnämnde moderaterna till “bästa kvinnoparti”. Hos oss är var fjärde ordförande i kommunstyrelse en kvinna, medan motsvarande siffra inom socialdemokratin bara är var femte.

Min måndagsresa i dag går till Gotland. Och när vi planerade denna måndag valde vi Gotland just mot bakgrund av den internationella kvinnodagen.

Här gick det bra för oss i valet, och ett av resultaten blev att två moderata kvinnor blev ledande makthavare i kommunen. Inger Harlevi är ordförande i kommunfullmäktige och Lena Celion är kommunalråd med ansvar för den viktiga vårdsektorn.

Och skall man vara hygglig en dag som denna det skadar aldrig kan ju påpekas att Gotland också har en kvinnlig landshövding i form av Lillemor Arvidsson.

Ön i Östersjön har plötsligt kommit att framstå som något av ett föredöme när det gäller kvinnor på viktiga positioner i politiken, och det tycker jag att det kan finnas all anledning att uppmärksamma en dag som denna.

Från Visby är det inte långt till de baltiska länderna. Avståndet till den lettiska hamnstaden Ventspils är ungefär som avståndet till Stockholm. Och från Visby är det kortare till estniska Ventspils där jag var på valrörelse förra veckan än vad det är till Jönköping.

Valet i Estland blev en framgång för kraven på en tydligare liberal reformpolitik, vilket också bådar gott för den fortsatta processen av närmande till den Europeiska Unionen.

Visserligen blev reformskeptiska centerpartiet största parti, men det torde hjälpa föga i och med att “reformalliansen” mellan Isamaliit, Reformpartiet och Moderaterna nu tillsammans verkar ha erövrat 53 av de 101 mandaten i parlamentet Riigikogu. Att våra närmaste vänner i Isamaliit gjorde ett val en bra bit bättre än vad de flesta trott är självfallet speciellt tillfredsställande.

Därmed ligger vägen nu klar för en ny och starkare regering i Estland, där erfarna politiker som Mart Laar, Siim Kallas och Thomas Ilves kommer att spela viktiga roller.

Ett problem på sikt är att den ryska representationen i Riigikogu blir så begränsad. De estniska partierna har hitintills inte riktigt lyckats att rekrytera ryskspråkiga medborgare till sina listor. Jag hoppas att man under de kommande åren skall se denna frågas stora betydelse för Estlands framtid.

Bortom Estland ser situationen i Ryssland nu allt mer besvärlig och bekymmersam ut. Jag tror att vi har anledning att förbereda oss på möjligheten av dramatik.

Den ekonomiska utvecklingen har i grunden inte förbättrats. Det finns de som tycker sig se vissa tecken till förbättring, men jag fruktar att det är bedrägligt. Duman har antagit en budget som förutsätter flermiljardstöd från IMF, men eftersom budgeten anses bygga på totalt orealistiska förutsättningar ter sig utsikterna för sådant stöd som utomordentligt små, och riskerna för en ny finansiell kris växer därmed hela tiden.

Till detta kommer en allt hårdare politisk maktkamp i Moskva. President Jeltsin falnar nu successivt bort, men har dock tillräcklig kraft för att då och då ingripa inte minst med olika personbeslut. Nu blir uppgifterna allt fler om en ökande spänning mellan honom och premiärminister Primakov, och det samtidigt som dessa bägge är i harnesk mot den ambitiöse moskvaborgmästaren Luzjkov.

Valet till Duman äger rum söndagen den 19 december i år, och det kommer att bli av utomordentligt stor betydelse för de kommande
åren. Men med de allt hårdare spänningar som nu byggs upp i Moskva, i förening med den falnande presidenten, går det inte att utesluta möjligheterna till dramatik innan dess.

Samtidigt som situationen i Ryssland således ser ut att bli mer bekymmersam under de kommande månaderna, ter sig situationen nere på Balkan allt mer komplicerad.

Åter har utvecklingen i Bosnien gjort sig påmind. I skuggan av Kosovo har en rad utvecklingar inom Bosnien lett till en allt mer komplicerad situation, och i torsdags sammanföll beskedet om framtiden för den omstridda staden Brcko i norra Bosnien med ett beslut av min efterträdare Carlos Westendorp att avsätta den nationalistiske presidenten i Republika Srpska Nikolaj Poplasen.

Jag skall inte dölja att detta fyller mig med farhågor för Bosniens framtid. Ansträngningarna att på basen av Dayton-avtalet bygga upp en fredsprocess som kunde stå på egna ben har med detta tagit ett tydligt steg tillbaka.

Det i Washington fattade beslutet om framtiden för staden Brcko innebär en komplicerad form av delad suveränitet, och jag tror inte att det finns någon som är insatt i frågan som tror att det går att få att fungera under överskådlig tid. Och därmed innebär beslutet att den internationella närvaron i detta område nu måste planeras för mycket lång tid framöver.

När jag lämnade Bosnien bodde de amerikanska soldaterna i Camp McGovern i stadens södra del fortfarande i någon form av tält, men nu är det tveklöst nödvändigt att bygga permanenta kaserner för dem i området.

Men mer oroad än för vad som kommer att hända i själva Brcko där blir ett internationellt miniprotektorat nödvändigt är vad som händer i Bosnien i övrigt.

För serberna skapas nu bilden av att deras Republika Srpska kapats i två olika delar, vilket leder till frågan om den kommer att kunna överleva på sikt. Och för inte minst den bosnienmuslimska ledningen leder detta till förhoppningar om att kunna stycka upp och på sikt inkorporera de serbiska delarna i ett mer enhetligt Bosnien.

Tillsammans är det lätt att se hur detta kan komma att förändra den politiska dynamiken i landet framöver. Den Dayton-struktur man trodde var fastlagd för evigt kan nu plötsligt komma att framstå som osäker och till och med vacklande. Och därmed riskerar fredsprocessens olika delar att bli väsentligt svårare.

Detta har sin betydelse också i det vidare perspektivet i regionen. Att få till stånd en demokratisk utveckling i själva Serbien är alldeles avgörande för den långsiktiga stabiliteten i regionen. Åtminstone jag har sett det som viktigt med en kniptångsmanöver mot ett Belgrad i Milosevics järngrepp från dels ett demokratiskt Banja Luka i Republika Srpska och dels ett demokratiskt Podgorica i republiken Montenegro inom den jugoslaviska federationens ram. Bakslagen i Bosnien kan nu komma att innebära ett bakslag också för denna vidare strategi för demokrati i Serbien och demokrati i regionen.

Och med detta lämnar jag för denna vecka utvecklingen i och kring Kosovo åt sidan. Det kommer att finnas anledning att återkomma. Nästa måndag återupptas förhandlingarna denna gång på det internationella konferenscentrat på Avenue Kleber i Paris. Dramatikvarning utfärdas även här.

Efter måndagen på Gotland och tisdagen med riksdagsärenden i Stockholm är det för min del på onsdag dags för partistyrelsesammanträde för att bl a fastställa vår lista inför valet till Europaparlamentet den 13 juni. I vårt provval deltog närmare 20.000 moderata medlemmar, vilket är en imponerande siffra i jämförelse med alla andra partier, om än fortfarande inte en majoritet av dem som hade rätt och möjlighet att deltaga.

Hur listan kommer att se ut vet vi inte förrän efter partistyrelsen på onsdag. Provvalet är förvisso viktigt, men inte allena saliggörande. De diskussioner vi haft med bl a ordförandena i de olika länsförbunden runt om i landet ger vissa anvisningar om hur den slutliga listan kan komma att se ut.

Under torsdagen åker jag så till Washington för att under helgen delta i möte med den s k Trilateral Commission, vilket är ett forum för informella diskussioner om relationerna mellan Europa, USA och Japan.

Tidpunkten visar sig vara mycket väl vald. Förutom de tilltagande osäkerheter vi nu ser på den internationella scenen utvecklingen i Kina och framtiden för fredsprocessen i Mellersta Östern efter de israeliska valen skulle kunna läggas till listan håller nu spänningarna över Atlanten på att snabbt stegras.

Det amerikanska beslutet att ta till ensidiga sanktioner mot EU i den s k banankonflikten är mycket allvarligt. Det finns förvisso anledning att ha synpunkter på EU:s politik i denna fråga, men alldeles avgörande är att säkra att de konflikter som finns på handelsområdet löses med hjälp av de internationella mekanismer som finns inom World Trade Organisation.

WTO har kritiserat EU:s handelspolitik vad gäller bananer, vilket föranlett EU att vidta förändringar i denna. USA har inte ansett dessa vara tillräckliga, men var tydligen inte beredda att avvakta WTO:s värdering av den frågan innan man ensidigt klippte till.

Mycket står nu på spel. Just denna konflikt rör handeln med en produkt som faktiskt inte produceras i vare sig USA eller EU, men senare ligger en rad olika konflikter som rör påtagligt viktiga intressen på bordet. Och då är det utomordentligt viktigt att se till att dessa kan avgöras inom ramen för och med hjälp av de internationella mekanismer som finns, och inte med den starkes rätt som i en kraftmätning mellan USA och EU kan få mycket skadliga effekter på olika ekonomier.

På fredag blir Polen, Ungern och Tjeckien officiellt medlemmar av NATO. Det sker en betydande förändring av det säkerhetspolitiska landskapet också i Östersjöområdet. Och vi har all anledning att gratulera inte minst vårt grannland Polen till deras framgång med den linje de valt.

Men svensk säkerhetspolitik traskar på i gammal retorik och nya nedskärningar. En tom försvarsproposition i dag måndag ger egentligen inga besked alls om någonting av större intresse. Ingen framtidsvision för säkerhetspolitiken, inga besked om inriktningen av försvarets krigsorganisation och alls ingenting konkret om de nödvändiga nedläggningarna av fredsorganisationen. Prat, prat och prat också på detta område.

I veckan som kommer är det dags för det möte jag skrivit om tidigare med företrädare för den nya företagsamheten. Jag vill lyssna på dem som vill starta nytt och bygga annorlunda i den nya företagsamheten, och se till att vi får en bättre dialog mellan politiken och den nya företagsamheten inte minst inom den snabbt växande IT-sektorn.

Mötet äger rum på seneftermiddagen och tidiga kvällen torsdagen den 18 mars. Känner Du att Du är en del av den nya företagsamheten och är intresserad så kan Du anmäla Dig till [email protected] så får Du närmare detaljer om det hela. Deltagarantalet är begränsat. Förutom jag själv har Jan Carlzon lovat att säga en del om den nya tidens nya förutsättningar på mötet.

Stockholm den 8 mars 1999

Carl Bildt

PS. Av skäl som inte närmare behöver utvecklas vill jag bara citera socialdemokraternas i Stockholm bostadspolitiska program från valet förra året:

“Det skall inte vara den som har de rätta kontakterna som får en bostad. På den öppna marknaden råder djungelns lag. Här får den med kontakter, stor plånbok och vassa armbågar förtur. Vi vill därför minska marknadens inflytande över vem som får bostad och var. Genom bostadsförmedlingen har alla samma möjlighet att få en bra bostad.”

Så ser den socialdemokratiska teorin ut. Praktiken? Käre vän, det
är en heeelt annan sak…









Saturday 
16/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]