Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 24 september 2002
24/9/2002

Vänner,

Om valet i Sverige och olika möjligheter till regering, dito valen i Tyskland och Slovakien, kommande val främst på Balkan och den fortsatta diskussionen inte minst om Irak.

Sakta börjar resultatet av det svenska valet att sjunka ner. Oförändrad balans mellan de två stora blocken i svensk politik, men inom dessa betydande omfördelningar med betydande konsekvenser.

Efter att så sent som i våras ha spåtts promenadseger lyckades socialdemokraterna förlora större delen av valrörelsen, men kunde i det skälvande slutskedet dock konsolidera sina trupper så att man, främst på bekostnad av det falnande vänsterpartiet, kunde registrera en viss framgång.

Efter att så sent som i våras ha varit undergångstippade var det inom borgerligheten folkpartiet som gjorde en majestätisk uppryckning som mycket tydligt kom att gå ut över moderaterna, men i någon utsträckning också kristdemokraterna, medan centern trots allt lyckades att bryta ett kvarts sekel kontinuerlig nedgång.

Så långt vet vi vad som hände. Men utöver detta brukar det ta sin tid innan de sifferkunniga hunnit dyka ner i de enstaka valdistriktens siffror och ta fram den mer mångfasetterade verklighet som gör diskussionen intressant och relevant.

Under tiden ser vi parallella dramer rulla fram på TV-skärmarna. Ett regeringsbildningsdrama som är större än vad de flesta har klart för sig, ett drama av eftervalstumult inom främst moderaterna och ett smygande drama om den ekonomiska politikens utformning under de kommande åren.

Regeringsbildningen först.

I grunden är situationen densamma som efter valet 1998. Socialdemokraterna är långt från egen majoritet, och behöver stöd av såväl vänster- som miljöpartierna.

Efter det valet ansåg jag - då moderatledare - att Göran Persson borde avgå och lämna utrymme för en regelrätt regeringsbildningsprocess. Det handlade inte om att jag ville ändra på författningen på det sätt som då och då antytts när denna fråga diskuterats, utan om att det var viktigt att etablera en konstitutionell praxis med denna inriktning.

Men den åsikten var vi då alldeles ensamma om. Bara moderater röstade för den misstroendeförklaringen. I delar av den borgerliga pressen fick vi kritik för att vara småskurna.

Det som nu har inträffat är dels att miljöpartiet tröttnat på att känna sig utnyttjade av socialdemokraterna, och dels att de andra borgerliga partierna under valrörelsen sagt att de nu också anser att Göran Persson bör lämna plats för en regeringsbildningsprocess om han inte kan uppvisa en säkrad majoritet.

Och därmed har en egentligen oförändrad parlamentarisk situation producerat ett i grunden nytt politiskt läge.

Med viss konsekvens sade miljöpartiets Peter Eriksson under valrörelsen, att han ansåg att man skulle rösta för ett misstroendevotum mot Göran Persson om denne bara satt kvar och i en situation som denna vägrade att bilda koalition med sina stödpartier.

I de förpostfäktningar till det stora dramat vi sett hitintills har socialdemokraterna gjort klart att de inte kan tänka sig en formell koalition med miljöpartiet och vänsterpartiet.

Skälen till detta är flera. Oftast åberopas utrikes- och säkerhetspolitiken, men frågan är om det är så allvarligt menat eftersom man ju i frågor om försvaret inte dragit sig för vänsteruppgörelser under den gångna perioden och frågan om euron skall avgöras i en folkomröstning. EU-politiken går att föra med bred förankring i riksdagens EU-nämnd, om man så vill.

Viktigare tror jag är att det skulle vara förödande för socialdemokraternas självbild om man mot sin vilja tvingades att dela den politiska makten.

Matematik har sin betydelse i sammanhang som dessa. I runda slängar skulle man i ett sådant läge kunna tänka sig en regering där relationernas skulle bli i storleksordningen fjorton socialdemokrater, fyra vänsterpartister och tre miljöpartister. Och statsministern skulle inte längre kunna vara en partiordförande som var den som ytterst bestämde, utan skulle få finna sig i ett jämkande som skulle vara ständigt.

Jag råkade se Mona Sahlin på TV i lördags kväll. Ombedd att berätta någon rolig historia ur politikens värld fråga hon om programledaren visste vad definitionen på ett meningsutbyte var. Jo, det var att man gick in till Göran Persson med sin egen åsikt och kom ut med hans åsikt.

Om hon verkligen tycker att detta är roligt eller ej kan vi lämna därhän. Faktum är att så kan det möjligen fungera i en enpartiregering, men aldrig någonsin i en koalitionsregering.

Och därmed har vi nog all anledning att utgå från att Göran Persson kommer att kämpa mot detta alternativ till, och möjligen utöver, det yttersta.

Från - vad jag förstår - folkpartiets sida har då tagits initiativ till att sondera med miljöpartiet om det finns andra möjligheter i regeringsfrågan. Realistiskt eller ej, men det är svårt att se att det i det läge som uppkommit skulle vara möjligt att undvika att pröva detta alternativ.

En regering av den typ som dessa samtal måste handla om skulle förvisso vara en innovation, och inte utan sina komplikationer.

Om man bortser från rent politiska frågeställningar finns det rent parlamentariska sådana som måste behandlas. En regering skall inte bara bildas genom en statsministeromröstning, utan måste dessutom ha rimliga förutsättningar att få igenom sin politik i alla de voteringar som följer.

För att bildas krävs att moderaterna beslutar sig för att tolerera att så blir fallet, d v s att man lägger ner sina röster i statsministeromröstningen. Att man skulle rösta för är sannolikt otänkbart - det brukar vara reserverat för regeringar som man själv deltar i. Att avstå skulle med all sannolikhet kräva någon typ av utfästelser av det ena eller andra slaget mellan den tillträdande regeringen och moderaterna.

Och en sådan torde so oder so komma att bli nödvändig. Om en sådan regering omfattar folkpartiet, kristdemokraterna, centern och miljöpartiet kommer den att ha stöd av 120 ledamöter av riksdagen. Men det innebär konkret att man kommer att behöva stöd av moderaternas 55 ledamöter för att inte förlora mot socialdemokraternas 144 mandat eller mot den samlade vänsterns 174. Och skulle vänstern stå samlad, så krävs dessutom att samtliga moderater ställer upp och aktivt stöder grönmittenregeringens politik i de olika voteringarna.

Huruvida detta är realistiskt eller ej är jag inte mannen att uttala mig om. Just nu behöver moderaterna sannolikt en period av visst lugn för att kunna samla både tankar och trupper inför framtiden. Samtidigt finns det måhända ett behov för partiets och dess företrädare att koncentrera sig på de verkliga frågor man står inför i stället för de uppslitande krav på olika utrensningar av det mesta och de flesta som annars basunerats ut via olika media under den gångna veckan.

Till allt detta kommer självfallet de rent politiska problem som kan förekomma med miljöpartiet. Även om de är betydande är det inte säkert att de är oövervinnliga. Det finns tendenser inom miljöpartiet som i grunden passar bättre med borgerligt än med socialistiskt tänkande, vilket under den gångna mandatperioden ju speglats i gemensamma riksdagsbeslut om villkor för friskolor och uppluckring av anställningsskyddslagarna för småföretag.

Hur detta kommer att sluta vet jag lika lite som någon annan. Med all sannolikhet kommer veckan att gå utan att det blir något besked.

Men sedan drar det ihop sig snabbt. På måndag kl 11.00 samlas riksdagen för upprop, och på tisdag samlas den nya riksdagens ledamöter under flygande fanor och klingande spel för att bl a höra en regeringsförklaring av en statsminister. Då skall man redan ha klarat av att i den nya konstellationen välja riksdagens talmän, och finns det ingen klarhet om regeringsfrågan är det inte alls säkert att det finns klarhet i denna fråga heller.

På något sätt utgår de flesta från att det hela kommer att lösa upp sig med att Göran Persson i sedvanlig ordning dompterar sitt rödgröna stöd. Det är möjligt att så blir fallet, men det förutsätter i så fall en betydande kovändning av miljöpartiet, med konsekvens att få kommer att ta dem på allvar under kommande år.

Och det finns en faktor vars betydelse inte skall underskattas i det drama som nu börjar att skönjas - förbittringen över den maktens arrogans som man inom miljöpartiet anser sig ha utsatts för under de gångna fyra åren. Det handlar mindre om att ge igen, än om att inte sätta sig i den situationen igen.

Om det blir en kovändning eller ej så är det långt ifrån säkert att vi kommer att få se en sådan före riksdagens högtidliga öppnande. Och denna kan därmed bli en tillställning mer spännande än vanligt.

Är saker och ting inte lösta då kan den bli den festliga upptakten till ett drama med drag. Borgerligt yrkande om misstroendeförklaring. Statsministern fälls. Olika försök till regeringsbildning enligt ett mönster med små variationer. Det finns olika möjliga utgångar av den processen - men låt oss ta den saken då.

Samtidigt tränger sig regerandets allvar på. En vecka efter den tilltänkta regeringsförklaringen den 1 oktober skall någon typ av regering den 8 oktober lägga fram en budgetproposition för riksdagen. Och samma dag skall riksdagen välja utskott, vilket i dagens osäkra läge även det kan bli en lite intressantare tillställning än vanligt.

Den budget som nu i allt väsentligt redan ligger färdig torde knappast innebära mycket nytt. Men bortom den är inriktningen av den ekonomiska politiken av största betydelse. Mycket av diskussion om denna blev det dessvärre inte i valrörelsen - för första gången någonsin hade vi ingen separat TV-debatt mellan partiernas ekonomiska företrädare.

Att socialdemokraterna klarade sig hyggligt i detta val har nog delvis sin förklaring i att detta ser ut att bli det bästa året för hushållens ekonomi sedan 1964 (!), mätt med ökningen av hushållens disponible inkomster. Skattesänkningar, bidragsökningar, låga räntor och faktisk devalvering ovanpå detta bidrog till en utveckling som i alla dessa delar var unik. Det mesta talar för att allt detta nästa år blir precis tvärt om - och då kommer den samlade ekonomiska bilden också att se annorlunda ut.

Sverige behöver strukturella reformer. Mitt i valrörelsen publicerade Ulf Jakobsson, nu chef på Industrins Utredningsinstitutet, en liten skrift om den globala konkurrenskraftens krav på vårt skattesystem, också utgående från en diskussion om huruvida vi håller på att tappa mark i förhållande till omvärlden eller ej.

Sannolikt gick den skriften inte minst etermedia fullständigt förbi. De jagade andra agendor. Men de som är genuint intresserade av diskussionen - och det borde de flesta vara - rekommenderas att ladda ner den från http://www.chamber.se/ och sedan konsumera dess budskap och reflektera över dess betydelse.

Behovet av strukturella reformer har också belysts i olika utländska kommentarer till det svenska valet. Så här avslutade t ex Financial Times sin ledarkommentar till utgången av vårt val den 17 september:

”But he needs to do more if Sweden is to reverse its long slide from near the top to the middle of the world prosperity league. He should cut taxes - among the highest in Europe - to stop the corporate exodus and to foster small business. He could pay for this by streamlining public services and pruning welfare abuse. These moves should be the agenda for his next term.”

Så är det. Problemet är dock att Göran Persson drev en valrörelse med precis det motsatta budskapet. Ett land har de problem det självt skapar.

Andra länder har också gjort sina val sedan mitt förra brev.

Samtidigt som Sverige gick Makedonien till val med ett resultat som inte var direkt förvånande. Här är röstmönstret kliniskt etiskt separerat, och i både den slaviska makedonska majoriteten och den albanska minoriteten blev det omkastningar.

Mest betydelsefullt var detta i det senare fallet, där det parti som sprungit fram ur det väpnade upproret för lite mer än ett år sedan nu övertog kontrollen. Och det är i bokstavlig mening detta som det handlar om - ibland i så bokstavlig bemärkelse att maskingevären står för avgörandet.

I helgen som gick var det så först val i Slovakien - där segern för den borgerliga Dzurinda-koalitionen innebar grönt ljus för medlemskap i både NATO och EU - och därefter i det något större Tyskland.

Som bekant lyckades Gerhard Schröder säkra överlevnaden för sin koalitionsregering mellan SPD och de gröna. Efter att ha förutspåtts en promenadseger för ett år sedan, och sedan ett lika tydligt nederlag för några månader sedan, bjöds vi på en genuint rafflande valvaka där olika TV-kanaler vid olika tillfällen under kvällen kom med olika prognoser om vilken regering det skulle bli och vilket parti som skulle bli störst. Det var som Sverige 1973 eller 1979.

Att CDU/CSU:s Stoiber inte lyckades beror i grunden på att den ekonomiska agendan trängdes undan dels av översvämningskatastrofen främst i östra Tyskland och dels av Schröders beslut att föra kampanj mot tanken på ett amerikanskt militärt ingripande i Irak. Även om den senare frågan i slutskedet genom olika övertramp nog slog tillbaka kom den att verksamt blockera de frågor som annars naturligt hade lett till den rödgröna koalitionens fall.

För CDU/CSU måste valet därmed vara en besvikelse. Man blev jämnstora i väljarstöd med SPD, men fick trots detta färre mandat i förbundsdagen. Och ser man på resultatet i landets olika delar är det egentligen bara i de tre sydliga delstaterna Bayern, Baden-Wuertenberg och Rheinland-Pfalz som man är större än SPD. Att det är dessa som numera är tillväxtens boningar i Tyskland är säkert ingen tillfällighet. I Bayern registrerade CSU ett spektakulärt resultat med närmare 60 % stöd.

Att börsen i Frankfurt dök ner dagen efter valet, och nedgången har fortplantat sig över Europa i dag, var inte ägnat att förvåna. På samma sätt som regeringen Persson under den tidigare mandatperioden startade regeringen Schröder med betydande ambitioner om reformer, men efter en ansats som lämnade Persson väl i lä tog kraften och iver alldeles slut, och nu talas det om den forna tillväxtsmotorn som ett tilltagande problem för hela Europa.

Fortsättningen är av största betydelse - också för oss. Den tyska ekonomin är en tredjedel av den samlade euroekonomin.

Socialdemokraterna i SPD backade i valet, men klarade sig tack vare de grönas framgångar. Och dessa var i hög grad ett resultat av den populäre partiledaren och utrikesministern Joschka Fischers insatser. På den speciella webbsidan för honom - se http://www.joschka.de/ för ett hyggligt exempel på personcentrerad kampanj - uppträder han folkligt fräscht i kostym och väst på ett sätt som annars inte var alldeles vanligt i de kretsar ur vilka han kommer.

Fischer kommer att ha fullt upp med att reparera ett rätt rejält skadat förhållande till USA. Den tyske försvarsministern hade tänkt att ta ett samtal för att förbättra relationerna med den amerikanske försvarsministern Rumsfeld när de träffas på informellt NATO-möte i Warszawa i dag, men denne har bryskt meddelat att det har han inte alls lust med. Med all sannolikhet har Gerhard Schröder redan begärt att få åka till Washington för diskussioner, men med lika stor sannolikhet kommer det att dröja ett tag innan den resan blir möjlig.

Allt mer handlar nu om Irak. I dag tisdag har premiärminister Blair extrainkallat underhuset för en diskussion, och inför publicerade han en vitbok om den hotbild som Saddam Hussein enligt hans mening utgör. En snabb genomläsning ger ingen bild som avviker nämnvärt från den som gavs i den vitbok som IISS publicerade för någon vecka sedan och som jag redan omnämnt i dessa brev. Den intresserade kan jämföra på http://www.iiss.org/ och på http://www.fco.gov.uk/ - se där under News. Bilden skiljer sig i detaljer, men knappast i helheten.

Och samtidigt pågår i FN i New York intensiva konsultationer om möjligheten till en resolution i säkerhetsrådet som sammanfattar tidigare krav på Irak och samtidigt hotar med odefinierade men kända konsekvenser om så inte blir fallet.

För Washington handlar det inte minst om att få stöd av Ryssland. Före helgen var såväl den ryske utrikes- som försvarsministern i Washington för samtal, och det samtidigt som Bush talade i telefon med Putin. Efter dagens informella försvarsministermöte med NATO i Warszawa blir det i morgon möte på försvarsministernivå mellan NATO och Ryssland liksom fortsatta bilaterala samtal mellan Donald Rumsfeld och hans ryske kollega Sergej Ivanov.

Mycket handlar nu om huruvida FN:s inspektörer - se http://www.un.org/depts/unmovic/ - skall åka till Irak mer eller mindre omedelbart på det sätt som Irak vill eller om det först skall till en resolution på det sätt USA och Storbritannien vill.

Skillnaden är inte oväsentlig.

I det första fallet kommer det sannolikt att ta tid innan det går att fastställa om Saddam respekterar de krav som ställts eller ej, och i Washington är man djupt bekymrad för att det tidsfönster som finns för militära operationer därmed kommer att passera. I det senare fallet säger Saddam Hussein att hans erbjudande om att släpps in observatörerna inte längre gäller, vilket nog får anses vara en egenartad ståndpunkt.

Till detta kommer jag alldeles säkert att ha anledning att återkomma. Betydelsen av det som vi står inför kan knappast underskattas. Det gäller både utvecklingen i Irak-frågan och den vidare utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Europa.

Under tiden fortsätter serien av val i Europa. På söndag är det dags för den första omgången presidentvalet i Serbien. Inte mindre än elva kandidater ställer upp, men i grunden handlar det om den nuvarande jugoslaviske presidenten Kostunica och den nuvarande jugoslaviske vice premiärministern Labus. Och bakom ligger inte minst kampen mellan den förre och den serbiske premiärministern Djindjic.

Ett avgörande på söndag förefaller mindre sannolikt. Det kräver att någon av kandidaterna får mer än 50 % av de avgivna rösterna, liksom att 50 % av de röstberättigade deltar. Med all sannolikhet blir resultatet att Kostunica och Labus går till en avgörande andra omgång om ytterligare högst två veckor.

Och då kan det mycket väl komma att bli dramatik. Djindjic vill till varje pris förhindra att Kostunica får den serbiska presidentposten och därmed bl a kan utlysa ett nyval som skulle kunna hota Djindjics ställning. Och även om denne var drivande i den demokratiska omvandlingen av Serbien har han dessvärre visat att han är beredd tilltrick taget ur handböcker som passade bättre på den tidigare regimens tid.

Balkan fortsätter att ge oss sina dramer.

Nu har t ex den kroatiska regering som det för några år sedan fästes så stora förhoppningar till sagt att de vägrar att överlämna personer som åtalats till FN-tribunalen i Haag. Redan tidigare har relationerna varit spända, men nu var det ett åtal mot en framträdande kroatisk general i slutet av förra veckan som fick bägaren av kroatisk nationalism att rinna över.

Fortsättning följer, som vi säger.

För min del går nu dessvärre en period med mycken närvaro i Sverige till ända. Hösten kommer att bli intensiv. Till helgen bär det av till Tartu i Estland på svensk-estniska historikerdagar för att bli diskutera allt det som hände för ett decennium sedan, och därefter bär det vidare av i olika andra europeiska och amerikanska sammanhang.

Noteras kan, att jag blivit invald i styrelsen för det globala investmentföretaget Legg Mason http://www.leggmason.com/ - med ett rykte bland de allra bästa på den amerikanska marknaden och med ett ansvar för globala placeringar i storleksordningen 1 700 miljarder kr. Min uppgift i detta liksom i en del andra sammanhang är att i första hand svara för mer politiska bedömningar av utvecklingen i olika delar av världen och de konsekvenser denna kan få.

Men resor till trots, till det högtidliga riksdagsöppnandet nästa tisdag är jag i alla fall hemma igen. Geronter är inviterade till åskådarläktaren.

Stockholm den 24 september 2002



Carl Bildt

PS. Köpenhamnstidningen Politiken har tagit ett spännande initiativ till ett eget s k Europakonvent för att diskutera europeiska framtidsfrågor. I Politikens söndagstidning refererades utförligt ett samtal jag hade med konventet nere i Köpenhamn i torsdags kring dessa frågor. Spännande och inspirerande ansåg i alla fall de som var med. Länk finns på http://www.bildt.net/









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]