Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 8 oktober 2002
8/10/2002

Vänner,

Om den skakiga regeringsbildningen, debatten inom moderaterna, uppladdningen mot Irak, behovet av dialog över Atlanten, fredsprocesser samt viktiga val i såväl Baltikum som Balkan.

Sakta börjar vi få lite distans till både valresultat och regeringstumult. Och sakta börjar det att finnas förutsättningar för att diskutera vad de kommer att innebära.

Det märkliga valresultatet innebar en omfördelning inom de bägge blocken. Socialdemokraterna tog tillbaka en del från vänsterpartiet, och folkpartiet fick ett plötsligt och betydande flöde av främst moderater men också en och annan kristdemokrat.

Den grundläggande frågan om vem som skall regera Sverige fick knappast någon stabil lösning.

Mot det borgerliga fyrpartialternativet står inget samlat rödgrönt block. I själva verket var det ju misslyckandet med att under den föregående mandatperioden skapa ett sådant som ledde till tumultet veckorna efter valet, och som resulterade i en halvöverenskommelse med ett splittrat miljöparti och en bredare uppgörelse med ett marginellt mer samlat vänsterparti.

Förr eller senare kommer detta att spricka. Endera måste de rödgröna gå vidare till en koalitionsregering, eller så kommer den stapplande regeringsbas de nu utgör att rämna. Och endera av detta kan mycket väl inträffa under denna mandatperiod.

Intill dess är det sannolikt att det lösare förhållandet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet kommer att få sina konsekvenser. Regeringssamtalen mellan miljöpartiet och de s k mittenpartierna visade om inte annat vissa möjligheter till en bredare anti-kollektivistisk koalition i riksdagen i vissa viktiga frågor.

Viktigt är dock hur den konkreta politiken nu kommer att gestaltas. Från riksdagens läktare hade jag förra tisdagen möjlighet att avnjuta årets upplaga av regeringsförklaringen.

Av de stora frågorna om hur vi skapar bättre förutsättningar för tillväxt, reformerar en välfärdsstat som kostar allt mer och levererar allt mindre eller trygga freden genom att bygga en federation av nationer i Europa fanns föga eller alls intet i detta dokument. Förvånad var jag knappast, men ändå bekymrad över hur stora frågor tillåts att ligga för fäfot.

I stället fick vi reda på annat.

Vi fick t ex reda på att de två stora problem som dels integrationen och dels sjukfrånvaron utgör nu skall bekämpas med hjälp av två symposier. Jag minns den tid då varje problem man inte riktigt visste hur man skulle angripa ledde till ett kafferep i Rosenbad. Nu har saker och ting blivit finare än så, och det är symposier som skall till.

Och vi fick dessutom reda på att där bidragsstaten misslyckats kommer man att sätta in nya bidrag. ”Ett nytt stöd införs för dem som trots lång tid i aktivitetsgarantin inte fått fotfäste på arbetsmarknaden”. Den utlovade ”garantin” hjälpte tydligen inte, och då sätts snabbt ett nytt bidrag in ovanpå det gamla.

Se där så snillrikt! Bidragsstaten får ny styrka genom sina misslyckanden.

Men i övrigt föga av intresse. Avsnittet om Europa var fattigt – där fanns vare sig ambition eller vision.

Till denna regeringsförklaring lades så successivt överenskommelser i hundratalet punkter mellan de tre rödgröna partierna.

Ett alldeles nytt inslag är att man nu delar ut tjänster och löner till de rödgröna stödpartierna. Vart och ett av dem får ett kansli under ledning av en planeringschef, placerat i finansdepartementet, och därtill kommer ytterligare tjänster, sammanlagt 16 heltidsavlönade rödgröna poliser runt om i regeringskansliet, och i vänsterpartiets fall förefaller man dessutom att ha utlovats ett ytterligare direkt statsstöd till en lön i närheten av partiledaren.

På detta kan – lindrigt uttryckt - många synpunkter läggas.

En är att det ligger den direkta korruptionen snubblande nära när till politiska överenskommelser knyts direkt utdelande av löner till olika partinominerade.

Om detta stillatigande accepteras, vilka spärrar finns då för den vidare utvecklingen? Vad hindrar då att den sittande regeringen löpande delar ut lönekonton till snällt samarbetande partiledningar i riksdagen? Snabbt passeras den moraliska gränsen mot korruption, och därefter kanske lika snabbt den faktiska.

Det luktar illa – mycket illa.

Till detta – allvarligt nog! – skall läggas att det nu riskeras en direkt partipolitisering av kärnfunktioner i regeringskansliet på ett sätt som aldrig varit fallet tidigare.

Kombinationen av det uppseendeväckande beslutet att avveckla den s k ESO-gruppen med dess fristående studier av de offentliga finanserna och att sätta politrukstaber mitt inne i finansdepartementet kan leda till att den kärna av oberoende kompetens i regeringskansliet som finansdepartementet måste vara nu eroderas och förstörs. Och sker det, så görs större skada för Sverige än vad de flesta torde inse.

Alldeles säkert finns det åtskilliga inom både regering och regeringskansli som känner denna oro minst lika starkt som jag gör. Men nu handlade det om att för ett litet tag till rädda socialdemokratins anspråk på att ensamt disponera regeringsmakten i Sverige. Ändamålet fick helga medlen.

Samtidigt med att regeringen söker samla sig till en politik efter val och regeringstumult, börjar vi kanske se början till en eftervalsdebatt inom de borgerliga partierna. En sådan är viktig. Analysen av det som var måste lägga grunden för det som skall komma.

Inom moderaterna verkar det dock än så länge att vara si och så med den mer politiska debatten.

Där har fokus nu i stället hamnat på utrensningar. Det hade inte gått många minuter efter det att vallokalerna stängts för att just ordet ”utrensning” skulle etableras, och inte många minuter efter detta intill dess att media hade försetts med listor på dem som nu skulle rensas ut. Och ingen mindre än valberedningens ordförande ryckte omedelbart ut och sade att ”huvuden skall rulla”.

Så har det sedan fortsatt. Nästan dagligen dyker det upp nya krav på avgångar och utrensningar. På sina håll verkar det närmast att ha etablerats en kultur som ser sätter krav som dessa i centrum.

Vilken strategisk tanke – om någon – som ligger bakom detta vet jag inte. Under det kvartssekel då jag på ett eller annat sätt var knuten till eller tillhörde ledningen inom moderaterna hade vi, tack och lov, så gott som ingenting av den utrensningskultur som nu förefaller att ha fått fotfäste på sina håll.

Kanske var vi vaccinerade av ett tidigare skede i partiets historia då strider mellan grupper och krav på den ena eller den andra utrensningen kom att dominera över det mesta annat. Det var ett dystert decennium i partiets historia.

Det innebar förvisso inte att det under dessa år inte fanns problem eller delade meningar. Personligheterna var – det skall gudarna veta! – sannerligen inte alltid de mest samstämda. Alla var inte heller omedelbara folkförförare när de trädde fram i TV. Då och då fanns det påtagligt olika meningar om vilken väg vi borde gå.

Men under en era då vi ville och trodde att vi kunde växa fanns det en övertygelse om att det fanns en plats för alla, att bredden i erfarenhet, ålder och idéer snarare var en styrka än en svaghet, och att det var den konsekventa satsningen inte minst på kompetens som förr eller senare skulle göra det möjligt för oss att vara det naturliga alternativa regeringsbärande partiet i Sverige.

Alldeles utan sina bakslag och problem var inte detta. Under 1970-talet var avvägningen mellan kamp och kompromisser ofta mycket svår. Under några år på 1980-hade vi påtagliga svårigheter - som hade drag som påminde om dagens.

Men trots detta tappade man aldrig fattningen, sjönk aldrig ner i kotterier och konspirationer, och lyckades i alla fall åstadkomma ett 1990-tal som såväl i valresultat som faktiskt inflytande kom att bli det bästa decenniets i partiets hittillsvarande historia.

Kanske var det just detta som ledde till delar av dagens problem. På sina håll började man tro att just vårt träd var predestinerat att växa upp till himlen. Och trodde man det, blev det naturligt att varje misslyckande att snabbt nå denna himmel sågs och utmålades som en katastrof. Kanske var det denna de stigande förväntningarnas besvikelse som beredde vägen för en kultur där bara utrensningar ansågs kunde återställa den naturliga marschen mot himlen, och där en valberedningsordförande kan uttala sig i som om hans uppdrag inte var lagbyggarens utan i stället skarprättarens.

Nu leder dessa krav till den ena frivilliga avgången efter den andra. En av dem som steg av talade om en ”häxjakt”. Förnyelse är förvisso bra, men erfarenhet skadar sannerligen inte heller i ett parti som fortfarande gör anspråk på att kunna vara statsbärande. Raden av avgångar riskerar att leda till frågor om hur mycket av erfarenhet i slutändan kommer att finnas kvar, och vilka konsekvenser detta då kan få för framtiden.

Jag landade på Arlanda i lördags och möttes i en kvällstidning av en riksdagsledamots betraktelse över ämnet ”bunker”. Där beskrevs hur den sinnessjuke Hitler i bunkern i Berlin utkämpar sin sista strid och till slut ger order om att allt skall förstöras. Och därefter meddelas att det finns ”onekligen likheter” mellan detta ledarskap och ett icke närmare definierat politiskt sådant. Artikeln var uttryckligen tillkommen för att kommentera situationen inom moderaterna.

Jag vet inte vilka det är som man på detta sätt vill svärta ner genom associationer till Hitler i bunkern i slutstridens Berlin. Det är inte det som är det avgörande. För mig handlar det om att ingen motsättning - person eller politik - i det parti som jag är en engagerad medlem i kan eller får beskrivas i termer som dessa.

Och jag vill gå längre och säga att jag skulle reagera med samma styrka om någon annan meningsmotsättning i vår politiska eller samhällsdebatt började beskrivas med direkta eller indirekta kopplingar till Hitler. Skulle någon komma på omdömeslösheten att försöka att beskriva t ex Göran Perssons ledarstil i samma termer skulle reaktionen med rätta bli omedelbar och massiv.

Det handlar om något så viktigt som en grundläggande aktsamhet med den grundläggande samhörighet utan vilken förtroende aldrig kan skapas eller återskapas. Tror man att det skall vara möjligt att vinna förtroende för ett parti vars ledarskap i föga förtäckta formuleringar jämföres med det hos en sinnessjuk folkmördare?

Just denna artikel – där man sprang rakt ut i tangentens riktning – var bara ett försök att spinna vidare på ett tema som redan etablerats. På sina håll har alla som varit ens i närheten av ledande positioner i partiet under främst det gångna decenniet utmålats som tillhörande en icke närmare definierad bunker.

I sinom tid kommer också detta decenniums historia att skrivas. På ett eller annat sätt var det dock ett decennium då vi i vida kretsar kom att ses som det parti som stod för framtidens idéer. Vi var ungdomens och det växande Sveriges allt mer naturliga politiska hemvist.

Helt säkert kunde åtskilligt under dessa år ha gjorts bättre. Få människor i vår värld är förunnade den omedelbara perfektionens gåva. Men att allt skulle ha varit så totalt fel att alla som var med då måste stämplas och rensas ut är dock en slutsats som inte är alldeles lätt att förena med det vi faktiskt uppnådde och uträttade under dessa år.

Varje skede har förvisso sina villkor och förutsättningar. Gångna decennier ligger bakom oss. Men även så tror jag inte att det är smalspår som leder till storhet för ett parti, utan att det är just att förena olika idéströmningar, generationer, delar av landet och individer i ett gemensamt arbete grundat på gemensamma idéer som för framåt.

Och då krävs också ett mått av respekt och tolerans. Lidelsen för idéerna och styrkan i visionen är grunden, men moderationen får för den skull inte berövas sin hemortsrätt i det moderata partiet. Öknen är förvisso skön i sin renhet - men den är också påfallande öde.

På allt detta hade jag egentligen inte tänkt ha några synpunkter alls. Det är år sedan jag lämnade stafettpinnen vidare.

Men jag framhärdar i uppfattningen att moderaterna har de bästa grundläggande förutsättningarna för att vara bäraren av framtidens idéer i vårt politiska liv. Och därmed är det av vikt långt utanför de inre kretsarnas kamp hur man nu hanterar den besvikelse över valresultat som är lika djup som den är naturlig.


Mitt eget schema bär vidare. Just nu är jag i Stockholm, men strax bär det iväg till Berlin, Bryssel och åter Berlin för olika diskussioner och anföranden. Om de nordiska och europeiska ekonomiernas konkurrenskraft, säkerheten i våra olika allt mer integrerade digitala infrastrukturer och inte minst tillståendet i den viktiga relationen över Atlanten.

Just nu dominerar det diplomatiska och politiska spelet kring Irak. På andra sidan Atlanten kommer senaten i bred politisk enighet - sannolikt redan denna vecka - att ge president Bush ett vittgående mandat. Alla hoppas och arbetar för att en väg via FN kommer att vara möjlig. Senare i veckan finns Tony Blair i Moskva för att försöka nå enighet med Vladimir Putin om en ny resolution i säkerhetsrådet. Det finns en tydlig respekt för det arbete som Hans Blix gör som chef för FN:s vapeninspektörer.

Men i grunden vet alla att dagarna för regimen i Bagdad är räknade. Det handlar om hur förändringen kommer att ske, vilka konsekvenser detta kommer att få och vad som kommer därefter.

Arabvärlden är Europas ”nära utland”, och vi kommer på ett eller annat sätt att påverkas av alla dess explosioner och implosioner under kommande år. Tjugotvå länder som i dag har ca 280 miljoner invånare, men som om två decennier kommer att ha mellan 400 och 450 miljoner invånare, och där såväl den ekonomiska som den sociala och den politiska situationen är tämligen miserabel.

Ingen enda region i världen ligger lägre i användningen av Internet, utbildningsstandarden sjunker, två tredjedelar av kvinnorna har inte fått lära sig läsa och i en FN-undersökning talar upp mot hälften av de som växt upp att de vill flytta till något utvecklat land.

Mitt i sin skepsis mot USA drömmer många av dessa alldeles säkert om en framtid på Manhattan. Men i realiteten är det långt mer sannolikt att de hamnar i förorterna till Marseilles, Milano, Manchester eller Malmö om vi inte får till stånd en bättre utveckling i dessa länder.

Detta åstadkoms förvisso inte med ett fälttåg mot Saddam Hussein. I ett sådant ligger också väldiga risker. Skapas intrycket att USA i smygallians med Israel efter eget manér vill göra om regionen riskerar arabvärldens gator snabbt att sättas i brand. Och konsekvenserna kommer vi alla att känna – i Europa än mer än i USA.

Kring detta måste det komma igång en dialog. I Bryssels maskinerier har alla frågorna kring detta knappt berörts. I Washington skrivs papper, och i London försöker man efter bästa förmåga att hinna med. Men den dagen kriget är över kommer också den mest övertygande unilateralist i USA att bli troende multilateralist när det gäller att vilja att också FN och EU tar sin del av ett ansvar för en region som kommer att balansera på gränsen mellan revolt och reform. Och då måste vi – d v s den Europeiska Unionen – ha en politik som går bortom bara de inledande ytligheterna.

I Bryssel förbereds nu morgondagens publicering av kommissionens utlåtande om de länder som förhandlar om medlemskap. Förhandstips tyder på grönt ljus för tio av dem, måldatum kring 2007 för Rumänien och Bulgarien och inte så mycket alls för Turkiet.

Det kommer inte att räcka när stats- och regeringscheferna samlas i Köpenhamn i december. Då ligger valet i Turkiet bakom oss, och kriget i Irak kanske fortfarande framför oss. Det måste finnas en beredskap för en europeisk politik visavi Turkiet som går avsevärt mycket längre än bara ett ”vänta-och-se”.

I New York har Kofi Annan i förra veckan avslutat ännu en omgång förhandlingar om möjligheterna att övervinna Cyperns delning. Få fredsfrågor just nu är – som jag skrivit tidigare – viktigare än denna. Nu blir det paus över det turkiska valet också i dessa samtal, men därefter måste inriktningen vara att ett reformvänligt valresultat i Turkiet leder till ett FN-genombrott om Cypern som bereder vägen för en tydlig och klar EU-öppning för Turkiet. Också i perspektivet av den vidare omvandlingen av den muslimska skulle detta vara av den allra största betydelse.

Långt söder om Cypern har fredsförutsättningarna i Sudan vacklat fram och tillbaka. Genombrottet i slutet av juli följdes av ett sammanbrott efter upptrappade strider, men nu har man åter samlats kring ett återupptagande av fredssamtalen och ett parallellt temporärt inställande av alla strider kommande måndag. Också detta har sin tydliga betydelse i det vidare sammanhanget.

På betydligt närmare håll har Lettland nu haft sitt val till sitt parlament. En epok gick till ända i och med att partiet Lettlands Väg, som burit upp mycket av politiken under det gångna decenniet, inte lyckades klara spärrgränsen. Efter att ha associerats med strävan att föra landet in i EU och NATO drabbas man nu av att väljarna ser dessa mål som så gott som uppnådda, och därmed fokuserar på mer näraliggande ekonomiska och sociala frågor.

Det var f d riksbankchefen Einar Repse som med sitt nybildade parti nu blev hoppets bärare för de kommande åren. Men det kommer att krävas koalitioner i Lettland om politiken skall få tillräcklig kraft, och det kommer att behövas om konkurrenskraft skall kunna stärkas samtidigt som de tendenser till korruption som finns effektivt skall kunna bekämpas.

Valsäsong i stor skala fortsätter det att vara nere på Balkan.

I lördags var det stor valdag i Bosnien. Efter överdos av olika internationellt administrerade val under de senaste åren, var det nu första gången man ordnade val själv, och gjorde det till en rimligt utmätt mandatperiod på fyra år.

Valresultatet var en tydlig återkomst för de tidigare dominerande och mer nationalistiskt inriktade partierna SDA, SDS och HDZ, och kunde därmed framställas som ett nederlag för de partier som mer eller mindre tydligt haft internationellt stöd.

Så märkligt tycker jag dock inte att detta är. Efter all högtflygande retorik finns det en djupt rotad besvikelse med vad den s k alliansen lyckades att åstadkomma under de senaste två åren, och en tilltagande motvilja mot att allt fler beslut dikteras av internationella representanter.

Som fjärde internationella High Representative i Bosnien efter krigsslutet sitter nu den brittiske f d liberale partiledaren Paddy Ashdown. Han är väl medveten om att frånvaron av genuina ekonomiska reformer nu lett landet till en situation där bankrutten inte ligger långt borta. Arbetslösheten ligger kring 50 %, det internationella stödet minskar, och allt fler inte minst unga människor vill emigrera. Trycket av asylsökande från Bosnien ökar nu mycket snabbt inte minst i Sverige.

Kanske kan detta leda till att EU åter börjar fokusera intresse på Balkan. Det finns en påtaglig risk för att reformpolitik i olika länder håller på att stagnera, och mer nationalistiska krafter åter växa sig starka. I första omgången av det serbiska presidentvalet fick ultranationalisten Seselj oroväckande och oväntat många röster inte minst i de utsatta områden där flyktingar kände sig fördrivna och övergivna. I Kroatien har jag redan noterat hur oppositionen mot FN-tribunalen i Haag nu kommit att dominera över mycket annat.

På söndag är det dags för den andra omgången i presidentvalet i Serbien. Och den allra största faran är då att likgiltigheten leder till ett valdeltagande under 50 % som leder till att valet ogiltigförklaras och som på sikt med stor säkerhet kommer att spela just Seselj i händerna.

Och den därpå följande söndagen är det så dags för det uppskjutna parlamentsvalet i starkt splittrade lilla Montenegro. Först därefter kan arbetet på den gemensamma statsbildningen mellan Serbien och Montenegro återupptas.

Så Balkan kräver nog åter sin plats på den europeiska agendan. Efter det överbelastade danska ordförandeskapet just nu kommer ett grekiskt ordförandeskap som av lätt insedda skäl har anledning att sätta upp dessa frågor tydligt på dagordningen.

Längre bort har vi all anledning att följa presidentvalet i Brasilien, som nu kommer att gå till en andra omgång om tre veckor. De ekonomiska svårigheterna är enorma, och på finansiella marknader reses nu frågetecken om landets möjligheter att trots stöd nyligen med 300 miljarder kr från valutafonden IMF klara sina skulder.

Söder om Brasilien ligger Argentina, och norr därom ligger Venezuela. Problemen hopar sig. Brasilien är inte mindre än 40 % av den samlade latinamerikanska ekonomin. Problem där får konsekvenser inte bara regionalt utan också globalt.

Hitintills har börsen i Stockholm gått ner med mer än 46 %. För få börser har det gått så illa som för den svenska. Bara Bosse Ringholm är glad.

Stockholm den 8 oktober 2002



Carl Bildt

PS. För den som är intresserad av utvecklingen kring Irak rekommenderas presidenten Bush tal i natt, avsett att säkra det inrikespolitiska stödet i USA för en kommande operation – finns på

http://www.whitehouse.gov/news/releases/2002/10/print/20021007-8.html









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]