Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 28 oktober 2002
28/10/2002

Vänner,

Om utvecklingen på Balkan, EU-toppmötet i Bryssel och dess jordbruksuppgörelse, ekonomiska bekymmer, rödgröna regeringen i Berlin, slutet på en period för europeiska socialdemokrater, NATO-toppmötet i Prag och dess konsekvenser för Sverige, USA och FN och Irak och det kommande valet i Turkiet.

Tillbaka på Balkan. Jag kom i går kväll till Belgrad. Här skall vi tala om hur den europeiska och atlantiska integrationsprocessen påverkar förutsättningarna för fred i denna plågade del av Europa. Men utöver detta blir det självfallet diskussioner om vart utvecklingen egentligen är på väg.

Jag är oroad. För något år sedan skrev och talade jag om att vi hade en andra chans att få till stånd en mer stabil ordning i regionen efter det att först Tudjman försvann i Kroatien och därefter Milosevic försvann i Serbien. Regionens politik var plötsligt öppen, och det fanns möjlighet att påverka.

Budskapet var inte bara mitt. Det var samma budskap som FN:s generalsekretare Kofi Annan i diskreta papper gav till säkerhetsrådets medlemmar.

Men av detta blev i stort sett ingenting alls. Eftersom det inte var någon akut kris, ansågs det inte finnas anledning att göra någonting. Och hur som helst var frågorna lite för svåra för att man på allvar skulle våga ta itu med dem. Bekvämare då, tycktes man mena, att inte göra någonting och hoppas att det hela förr eller senare skulle ordna upp sig.

Problemet är att det inte gör det. Medan världens uppmärksamhet koncentreras på annat går den politiska utvecklingen i denna del av Europa mot fortsatt disintegration och söndring. Akuta konflikter står knappast för dörren, men det långsiktiga trycket håller snarare på att öka än att minska.

Samtliga de val som hållits här nere under denna höst har inneburit framgångar för de olika krafter som ses som mer nationalistiskt inriktade i förening med en tilltagande politisk apati.

Lördagens lokalval i Kosovo innebar att de mer militanta partierna PDK och AAK vann på mark på bekostad av det som något mer moderat sedda LDK, även om detta fortfarande dominerar. De olika valen i Bosnien gav samma bild av en förstärkt ställning för de klassiska gamla nationalistiska partierna SDA, HDZ och SDS. I Makedonien var det en framgång att val kunde hållas i fredliga former, men på den albanska sidan gick stödet till det nya parti som satts upp med basen i förra årets väpnade insatser. I Montenegro segrade tydligt presidenten Djukanovics mer tydliga självständighetsagenda. Och i de två omgångar i det serbiska presidentvalet som slutade i ett misslyckande i och med att valdeltagandet sjönk under 50 % lyckades ultranationalisten Seselj plötsligt erövra inte mindre än 24 % av rösterna.

Tendenserna är således tydliga. Det sjunkande valdeltagandet kan ses som ett tecken på att man inte tror på möjligheterna att komma ur den ekonomiska och sociala misär som ett årtionde av krig och konflikter har medfört för regionen. Och det ökande stödet för de mer nationalistiskt inriktade krafterna kan ses som att deras budskap nu åter börjar finna en resonansbotten. I det ligger inte bara en resignation inför vad mera reforminriktade krafter kan förmå, utan också ett element av reaktion mot de olika internationella insatserna.

När jag för i mitten av 1990-talet var verksam i Bosnien, och den officiella politiken var att freden skulle vara säkrad inom ett år efter det att kriget var slut, med s k exit-strategier i fokus, brukade jag predika att vi inte behöva exit-strategier från regionen, utan i stället "entry strategies" för regionen in i den europeiska integrationen.

Då höjdes ett och annat ögonbryn, men i dag är detta av alla omfattad liturgi som uttalas ständigt. Utmärkt. Men problemet är att det inte finns mycket konkret kontakt mellan den faktiska verkligheten i regionen och denna till luftpastej reducerade formulering om den europeiska integrationen. Intill dess att vi förmår att med konkret politisk och ekonomisk strategi knyta ihop verkligheten i dag med visionen för i morgon kommer nog, fruktar jag, utvecklingens tendenser att snarast gå åt fel håll.

Men detta är lättare sagt än det är gjort. Vi måste lösa Kosovo-frågan. Entusiasmen för att ta i denna heta potatis är dock intill ytterlighet begränsad och det alldeles oavsett om man tar upp saken i Bryssel eller i Washington. Man tittar på varandra, hoppas att den andra kommer att ta ett initiativ, men har alls inget intresse av att självt göra någonting. Intellektuellt inser alla att vi sitter med skägget i brevlådan - politiskt finns det ingen som vågar eller vill göra någonting åt det.

Problemet är, att så länge vi inte vet hur de politiska strukturerna i denna del av Europa kommer att se ut, kommer det att gränsa till det omöjliga att börja integrera dem med det övriga Europa.

Kommer vi att ha en löst sammanfogad statsbildning av Serbien, Montenegro och Kosovo, på det sätt FN:s säkerhetsråd utgår från i sin resolution 1244 omedelbart efter Kosovo-kriget, eller kommer vi att splittra upp i tre olika stater på det sätt separatister i alla tre vill?

Och vilka konsekvenser kommer det i så fall att få? Är det möjligt att i framtiden tänka sig två Albanien - ett med huvudstad i Pristina och ett med dito i Tirana - går mot separata medlemskap i den Europeiska Unionen? Och vilka konsekvenser får fritt fram för separatismen i detta område på möjligheterna att långsiktigt hålla ihop Bosnien eller Makedonien?

Frågorna är svåra, och svaren långt mer så. Ändå kommer vi inte att komma runt nödvändigheten av att förr eller senare ge dem ett svar. Vi missade en möjlighet i början av 1990-talet när det gamla Jugoslavien började att falla sönder, och vi missade sannolikt en andra möjlighet omedelbart efter skiftena i Belgrad och Zagreb. Nu fruktar jag att utvecklingen håller på tt göra det svårare.

I Bryssel lyckades danske statsministern Anders Fogh Rasmussen få EU att enas om sin position i de sista avgörande frågorna inför besluten om utvidgning av EU med tio nya medlemsstater i Köpenhamn i mitten av december. Många - Göran Persson t o m offentligt - hade spått att han skulle misslyckas, men så blev inte fallet.

Mycket avgjordes av det förmöte på vilket Gerhard Schröder och Jacques Chirac träffade en överenskommelse om hur den känsliga frågan om jordbruksstödet skulle hanteras. Schröder är efter sin hantering av den tyska valrörelsen och de effekter denna fått inte minst på förbindelserna med USA i en svag position, och det förefaller som om den i motsvarande mån stärkta Chirac utnyttjade detta maximalt för att få en för franska jordbruksintressen förmånlig uppgörelse. I rykteskarusellerna talades om att Schröder dessutom var dåligt påläst på sakfrågan, vilket gjorde det än lättare för Chirac att ta hem sin seger.

Särskilt tillfredsställande i sak förefaller detta knappast att vara. Förhoppningarna om att inleda en viss reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken redan nu kom på skam. Premiärminister Blairs förtjusning lär ha varit ytterligt begränsad, och inte heller från svensk utgångspunkt blev resultatet idealiskt.

Mer oroande än de effekter detta har på den interna situationen inom EU är de effekter överenskommelsen kan komma att få på förhandlingarna i den pågående s k Doha-rundan om ytterligare liberalisering av världshandel. Syftet med den är ju inte minst att skapa bättre förutsättningar för utvecklingsländerna, och resultatet i Bryssel förefaller nu att kasta nytt grus i det maskineriet. Vi får hoppas att man är redo att finna en väg runt detta.

Ett misslyckande i Bryssel hade varit illa. Just nu ter sig den samlade europeiska bilden inte särskilt uppmuntrande. Den gemensamma europeiska utrikespolitiken har de facto slagits sönder av motsättningar mellan London, Paris och Berlin om inställningen till Irak. Och en famlande ekonomisk politik i de ledande länderna - främst av dem Tyskland - har lett till en ökande ekonomisk pessimism och ökade spänningar om hur den s k stabilitetspakten i den ekonomiska och monetära unionen skall hanteras.

I förra veckan godkändes den nya rödgröna regeringen i Berlin i en votering i förbundsdagen. Ordnade demokratier har en sådan ordning - att bara sitta kvar och köra över det mesta är någonting som bara förekommer i Sverige.

Innan dess hade man förhandlat fram och redovisat ett rödgrönt regeringsprogram. Och det möttes av reaktioner av en art och styrka som ä en nyhet i alla fall för Tyskland. Det normalt mycket fogliga tyska näringslivet hävde upp sin stämma i en kör av klagomål över nya skatter och regleringar, och förutspådde att en redan dämpad tysk ekonomi nu skulle komma att dämpas ytterligare.

Mönstret är tydligare i Tyskland än annorstädes, men det finns över stora delar av Europa. De olika socialdemokratiska regeringar som kom till makten under 1990-talets andra hälft förklarade alla att de skulle föra någon typ av ny och mer mitteninriktad politik. Tony Blair talade om sin version av den tredje vägen, och Gerhard Schröder talade om den s k nya mitten. I grunden handlade det om att man övertog det ekonomiska reformprogrammet från tidigare borgerliga regeringar, och till detta sedan lade olika sociala eller andra accenter. Sådan var teorin, och sådan var marknadsföringen.

Ett tag var verkligheten också sådan. Den nya regeringen i först Bonn och sedan Berlin drev igenom en skattereform som i delar var bra. Tony Blair sade uttryckligen att han tänkte fortsätta Margaret Thatchers och John Majors ekonomiska politik.

Det var då det. Så länge ekonomierna gick bra fungerade det. Men när nu verkligheten visat sig mer bister, är det den inneboende strukturkonservatismen i ett socialdemokratiskt parti som t ex det tyska som dominerar politiken. Reformer läggs åt sidan, och offentliga ingripanden och skattehöjningar börjar åter tas till heders.

I viss mån gäller detta även i Storbritannien. Jag fann mig visserligen kunna hålla med om så gott som varje formulering i Tony Blairs anförande inför Labour-kongressen för några veckor sedan, men konstaterar att den praktiska politiken även där nu börjar luta mer mot höjda skatter och ökade regleringar.

Därmed är det politiska experimentet med den nya socialdemokratin i Europa till stora delar över. Och det återstår att se vilka vidare politiska konsekvenser detta kommer att få. På en redan tveksam ekonomisk utveckling är effekterna dock allt annat än bra.

Speciellt gäller detta Tyskland. Nu talas det om strukturella problem också i det tyska bankväsendet, och i USA läser man försök att dra paralleller mellan det som hänt i Japan under det senaste decenniet och det som kan komma att vara på väg i Tyskland. Så illa har jag svårt att se att det skall behöva gå, men att strukturproblemen är mycket betydande, och att den rödgröna regeringspolitiken i Berlin går åt fel håll, är tyvärr svårt att förneka.

Det har konsekvenser för Europa i dess helhet. Tyskland blir inte ekonomiskt lokomotiv för Europa. Och Europa inte ekonomiskt lokomotiv för den globala ekonomin. Det är inte lätt att se något sådant över huvud taget just nu.

Själv har jag under veckan som gått varit först i Prag för olika diskussioner, och därefter i Washington och Baltimore på andra sidan Atlanten.

I Prag förbereds NATO:s toppmöte 20 och 21 november med det historiska beslutet att bjuda in b l a de tre baltiska länderna att bli medlemmar i den atlantiska säkerhetsgemenskapen. Man räknar med att inte mindre än 46 stats- och regeringschefer kommer att komma till Prag. Med all sannolikhet blir det i anslutning till mötet också ett toppmöte mellan presidenterna Bush och Putin, om än icke i Prag, och omedelbart efter mötet reser president Bush till Vilnius i Litauen för att markera betydelsen av det steg som nu tas också för de baltiska staterna.

Att detta är steg av avgörande betydelse också för oss är ställt utom allt tvivel. Ändå är debatten gränsande till obefintlig. Det faller en tung börda på den nye försvarsministern att nu leda säkerhets- och försvarspolitiken in i de förändrade banor som varje försök till logisk analys pekar på nödvändigheten av.

Ett försök att ta upp dessa olika trådar gjordes på det höstsymposium som Krigsvetenskapsakademien anordnade i riksdagshuset i torsdags. Företrädare för regeringen eller regeringspartiet lyste med sin frånvaro. Det förefaller som om ämnet betraktas som alldeles för besvärligt för att man ens skall våga att diskutera det.

Själv tillhörde jag talarna på symposiet, och den som till äventyrs har ett intresse för det förändrade säkerhetspolitiska landskapet för vårt lands del hittar mitt anförande på http://www.bildt.net/ . Där finns också ett anförande jag höll veckan innan på International Security Forum i Schweiz, och som bredare tar upp en del av de nya utmaningar som vi står inför.

I Washington dominerade "the sniper" över allt annat, även om han sedan dess kunnat arresteras. I maktens korridorer diskuterades massförstörelsevapen, omväxlande hur man skulle hantera Nordkorea och hur man skulle hantera Irak. Mötena avlöste varandra snabbt under den tid jag tillbringade i West Wing av Vita Huset och i angränsande National Security Council.

Inom de närmaste dagarna borde det komma till ett avgörande i FN:s säkerhetsråd om en ny resolution om Irak. USA har förhandlat under lång tid, men det är samtidigt tydligt att det finns en gräns för hur långt man är beredd att gå, och att man har en beredskap för att agera med en koalition utan explicit mandat av säkerhetsrådet. Det är alls icke den väg man vill gå, och man förefaller medveten om alla dess faror, men det är en väg vi skall vara medvetna om att man då väljer.

Mitt grundtips skulle dock vara att vi under den kommande veckan kommer att se säkerhetsrådet fatta ett beslut om en ny resolution, och att denna i grova drag kommer att accepteras också av USA. Just nu pågår ett intensivt spel kring det resolutionsutkast som USA formellt introducerat.

I teorin finns en möjlighet att Frankrike och Ryssland kommer att lägga in sitt veto, men sannolikheten för det är begränsad i dagens situation. Inte sedan Suez-krisen 1956 har Frankrike i säkerhetsrådet lagt in sitt veto mot en resolution föreslagen av USA. Det mesta talar för en konstruktiv kompromiss. Och därmed inleds en process som innefattar såväl en deklaration av Iraks regering om dess innehav av förbjudna vapen som att FN-observatörerna under Hans Blix inleder sitt arbete.

I Washington är övertygelsen total om att Saddam Hussein gömmer åtskilligt och att han kommer att göra sitt yttersta för att fortsätta att gömma detta. Man ser en stark koppling mellan regimens karaktär och innehavet av dessa vapen, och ser därför en regimförändring som det enda verkliga sättet att komma tillrätta med detta problem.

Och därmed är vi fortfarande med största sannolikhet på väg mot den öppna konflikten kring Irak och i regionen. Dess konsekvenser skall inte underskattas - jag diskuterade en del av dem i mitt tidigare nämnda anförande inför ISF.

Veckan som nu inletts kommer dock inte bara att handla om spelet om Irak i FN.

I dag publicerar Valery Giscard d'Estaing i egenskap av ordförande i det europeiska framtidskonventet ett första utkast till hur en europeisk konstitutionell text skulle kunna se ut. Det handlar om ett första utkast i en process som kommer att avslutas mot slutet av våren nästa år, men kommer alldeles säkert att fokusera och intensifiera denna viktiga diskussion.

Och kommande helg står vi så inför det viktiga valet i Turkiet. Fortfarande ser det ut som om det mer eller mindre reformerade islamska partiet AKP kommer att bli det starkaste, med Ataturks gamla republikanska parti CHP med bl a reformekonomen Kemal Dervis på andraplats, och därefter inte särskilt mycket alls. Men osvuret är alltid bäst. Det finns en 10 %-ig spärregel i dessa val vilken kan komma att spela åtskilliga spratt när det gäller hur parlamentet slutligen kommer att se ut.

Turkiet är nu inklämt mellan ett USA som vill ha dess medverkan i ett krig med Irak och ett EU som inte klarar av att bestämma sig för om man vill gå vidare med en process mot medlemskap för landet eller ej. Och mitt emellan dessa två hänger så Cypern-frågan med dess klara konsekvenser för hela den politiska och strategiska situationen i östra Medelhavet.

Valet - och den regering som på ett eller annat sätt kommer att komma ur det - blir av allra största betydelse. När en regering börjar avteckna sig kommer vi att se diplomati i turbotempo kring Turkiet och Irak, Turkiet och Cypern och Turkiet och EU. Jag kan bara hoppas att EU förmår att formulera rätt strategiskt perspektiv på dessa frågor. Felsteg kan få stora konsekvenser.

Med all den koncentration vi i dag har på dessa frågor skall vi inte bortse från betydelsen av utvecklingen i andra delar av världen. I Kina pågår nu slutförberedelserna för den viktiga kommunistiska partikongressen. I Mexico träffades i slutet av förra veckan Still Havsområdets ledare för toppmöte. Och i Brasilien vann Lula de Silvia presidentvalet med inte mindre än ca 63 % av rösterna. Spekulationer om att landet inte kommer att kunna betala sina skulder bidrar till att ytterligare förstärka den farliga våg av finansiell instabilitet som vi sett i Latinamerika under det senaste året. Och den kan komma att påverka också oss.

Efter två dagar här i Belgrad bär det för min del åter till hösten i Stockholm. Men där blir det kort. Mot slutet av veckan och över helgen är jag i Moskva för deltagande i rysk-amerikanska samtal, främst mellan näringslivsföreträdare, i akt och mening att ge dem i alla fall lite av en europeisk dimension. Då kan det finnas möjlighet att närmare bedöma konsekvenserna av gisslandramat i Moskva och den vidare utvecklingen inte minst av den tjetjenska konflikten.

Belgrad den 28 oktober 2002




Carl Bildt








Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]