Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 18 november 2002
18/11/2002

Vänner,

Förra söndagen lämnade jag den snö som då fanns i Stockholm, styrde kosan mot några dagar i Washington, och har sedan dess varit i Santa Monica på den amerikanska västkusten i ett väder som bara kan beskrivas som bra svensk sommar. Och när detta brev når Dig befinner jag mig i slutskedet av återresan till Stockholm.

Växlingarna har varit snabba under de senaste veckorna. Och takten i brevskrivandet har ty följande blivit lidande.

Helgen för två veckor sedan tillbringade jag i Moskva i de direkta efterdyningarna efter gisslandramat och fritagningstragedin på Nord-Ost. Därefter hann jag med att bl a vara i Tyskland för att diskutera utvecklingen i relationerna mellan Europa och den islamska världen i ljuset av kampen mot terrorismen och konflikterna kring Irak.

Och nu är jag i ett USA där president Bush triumferar med både ett ytterligt starkt resultat i de s k mellanårsvalen den 5 november och den eniga resolutionen 1441 i FN:s säkerhetsråd

Det var nog väntat att president Bush och republikanerna skulle göra hyggligt ifrån sig i dessa val, men få hade väntat sig att det skulle gå så bra som det gick. Så här skriver Time Magazine i sitt senaste:

"The results were momentous. Only three other times in the past century has a President off-year election, and not since the Civil War has the President contest. Bush will be the first Republican President since Dwight Eisenhower to enjoy outright majorities in the House and Senate."

Och skälen till detta? Ja, alldeles tydligt var att det handlade om en seger för presidenten. Under de fem sista dygnen före valdagen besökte han inte mindre än 15 olika delstater. Hans intensiva personliga kampanjinsats under slutskedet gav entydig utdelning i de avgörande valkretsarna. Men det handlade också om budskapet sådant. På en bitter valvaka angetts Bill Clinton ha sagt att ett parti utan budskap är dömt att förlora mot ett parti med ett budskap.

Det var inte många månader sedan som de flesta bedömare, inte minst på vår sida av Atlanten, såg allt större och större problem för president Bush och republikanerna. Han hade förlorat majoriteten i den viktiga senaten. Serien av finansiella skandaler i affärslivet uppfattades som ett allvarligt problem för republikanerna. Och den amerikanska ekonomin knackade på ett betänkligt sätt. Demokraterna gnuggade händerna. Det var upplagt för dem.

Men icke. Bush var tydlig i sitt budskap och konsekvent i sin politik, medan demokraterna famlade runt utan att hitta någon linje. Jo, man instämde i politiken mot Irak, men ville i alla fall ha lite randanmärkningar. Jo, man kritiserade de genomförda skattesänkningarna, men man ville inte säga att man skulle ta tillbaks dem. Resultatet blev ett nederlag vars smärta nu exponeras dagligen i den intensiva mediadebatten.

Som gurun bakom segern lyfts nu president Bushs närmaste rådgivare Karl Rove fram. I stora artiklar i alla från Financial Times till Los Angeles Times utropas han som ett politiskt geni som säkrat republikansk makt över Vita Huset och såväl representanthus som senat. Vi läser skildringar om hur den energiske Rove dirigerar valrörelsen ner till dess minsta detaljer för att allt skall bli rätt.

Något saknas dock ofta i de olika skildringarna av Karl Roves framväxt som den i alla fall just nu dominerande stjärnan på den amerikanska politiska himlen. Innan han blev rådgivare åt guvernören i Texas och sedermera presidenten i USA var han nämligen rådgivare åt ordföranden i moderaterna i Sverige.

Det var efter det att jag blivit moderatledare på sensommaren 1986 som jag bad Karl Rove kommer över några veckor för att delge oss en del av sina erfarenheter. Vi hade all anledning att lära oss av en del av det som utvecklats i USA vad gällde kampanjteknik och insamlingsverksamhet. Och Karl Rove lade upp en del system som jag skulle tro i vissa delar fortfarande finns kvar och används.

Nu är hans roll dock mer central än vad den var då. Från ett inte alltid minutiöst välordnat rum rakt ovanpå presidentens s k Oval Office i Vita Huset strömmar telefonsamtalen, emailen och kontakterna i en ständigt pågående politisk operation.

Här har fokus redan förskjutits till presidentvalet i november 2004. Bush 43 vill inte på samma sätt som fadern Bush 41 bli en president för bara en mandatperiod. Mellanårsvalet har nu visat att det finns en möjlighet att konsolidera en republikansk majoritet som kan säkra en andra mandatperiod för president Bush. Men två år är en mycket, mycket, mycket lång tid i politik. Och mycket kommer att hända under dessa två år.

När jag passerade genom Washington på vägen till Santa Monica var Karl i Utah och höll anförande och en del av hans stab besegrad av snuva i den regniga hösten. Jag skyndade till några möten i nationella säkerhetsrådet och Pentagon för att lyssna av stämningar i några av de frågor som nu är aktuella.

Resolutionen 1441 i FN: s säkerhetsråd uppfattas allmänt som en triumf för den väg som Bush valt. Att den också uppfattas som en stor framgång i Paris, och att man i London anser att man haft en stor roll i att göra detta möjligt gör inte den saken sämre. Sju veckors intensiva förhandlingar gav ett starkare resultat än vad de flesta hade kunnat föreställa sig.

Resolutionen är stark. Jag har svårt att se annat än att den öppnar för ett militärt ingripande inom ramen för folkrätten och respekten för FN: s säkerhetsråd. Viktigt är att resolutionen tydligt säger att Irak varit och fortfarande är i "material breach" åtaganden i inte mindre än elva tidigare resolutioner av säkerhetsrådet.

Till dessa hör den resolution som lade fast vapenvilan efter Gulf-kriget. Om det nu sägs att Irak klart och tydligt brutit mot denna, kan mycket väl hävdas att vapenvilan inte längre gäller, och därmed kan denna formulering öppna för ett ingripande.

Men samtidigt talas om en "sista chans" för Irak. Och denna "sista chans" kommer vi nu att se i ett antal olika steg.

Den första och kanske avgörande tidpunkten är den 8 december. Då skall Irak lämna en komplett redovisning för allt man har av massförstörelsevapen och allt vad man ägnat sig åt i detta avseende under gångna år. En sådan fullständig redogörelse skulle man ha lämnat redan 1991, men gjorde det aldrig, utan gav sig in i den katt-och-råtta lek där det inledningsvis var Saddam som var katten men där rollerna nu är alldeles påtagligt omvända.

Kraven i UNSCR 1441 på denna deklaration är omfattande och detaljerade. De avslutas med att deklarationen också skall omfatta kemiska, bakteriologiska och nukleära program som Irak anser inte är förknippade med produkten av massförstörelsevapen. Och därefter konstateras att felaktigheter eller försummelser i denna deklaration kommer att anses vara ytterligare "material breach" av Iraks åtaganden gentemot FN.

Det är svårt att se annat än att det kommer att komma till en betydande konflikt kring denna deklaration. Ett rimligt antagande är att Bagdad kommer att fortsätta att hävda att man inte har några massförstörelsevapen, och ett lika rimligt antagande är att USA och andra inte kommer att anse att deklarationen uppfyller de krav som säkerhetsrådet lagt fast. Därmed hamnar frågan omedelbart inför rådet, och detta kommer att ha att värdera dels deklarationen och dels det material som olika medlemsstater kan lägga fram för att påvisa att den är felaktig eller ofullständig.

Fram mot mitten av december förefaller det som om USA kommer att ha sådana stridskrafter i regionen att man sannolikt kan inleda militära operationer mot Irak. Ett hangarfartyg har avgått från Tokyo, och ett annat har avgått från San Diego. Den operativa staben för CENTCOM har flyttat från Tampa i Florida till den stora flygbasen al-Udeid i Qatar. Staben för sjunde armékåren befinner sig under flyttning från Heidelberg i Tyskland till Kuwait.

Men därmed alls inte sagt att det är så tidigt som avgörandet kommer. Hitintills under detta år har Washington visat att den kraftfulla retoriken ofta följs av en mer försiktig strategi. Efter en inledande tveksamhet finns det i Washington också ett betydande stöd för det arbete som UNMOVIC under Hans Blix samt IAEA kommer att utföra.

Och jag har dessutom ett bestämt intryck av att man nu på ett annat sätt än tidigare ser behovet av att bygga en bredare internationell koalition. Resolutionen i säkerhetsrådet har ju dessutom visat att det är möjligt. Informellt säger man sig tro att man i ett möjligt krig vid sin sida kommer att ha i alla fall förband från Storbritannien, Frankrike, Italien och Australien.

Mina diskussioner handlar mera om vad som möjligen kommer att hända efter ett krig. Det är då de verkliga problemen börjar. Och sakta börjar detta att stå klarare i Washington.

Att man nu tvingas att än en gång skjuta på den stora konferens med olika företrädare för den irakiska oppositionen som skulle ha ägt rum i Bryssel i denna vecka visar de svårigheter som finns. Oenigheten bland de olika exilgrupperingarna är helt enkelt för stor. Och saken blir inte bättre av att det förefaller att finnas olika uppfattningar i Washington om hur detta skall hanteras.

Uppenbart planerar man för ett inledande ske där amerikanska militära befälhavare kommer att ha det avgörande inflytandet. Men därefter måste relativt snabbt någon typ av irakisk administration sättas upp. Ju längre man dröjer med den uppgiften, desto besvärligare riskerar den att bli.

Irak är en söndrad stat byggd kring de tidigare osmanska provinserna Basra, Bagdad och Mosul. Inte minst den kurdiska frågan i norr, som jag skrivit om tidigare, kommer att bli mycket svår att hantera.

Det skulle inte förvåna mig om amerikanarna omedelbart vid ett krig tvingas sätta in styrkor för att skydda staden Kirkuk mot det kurdiska anfall som kommer lika säkert som ett brev på posten eftersom de betraktar staden som sin kommande huvudstad. Problemet är att flera gör anspråk på den. Vid sitt besök i USA nyligen gjorde den turkiska överbefälhavaren klart att de kommer att anse ett kurdiskt övertagande av Kirkuk som ett casus belli. Stökigt, stökigt.

Hur detta sedan skall utvecklas till en fungerande, stabil och anständig irakisk statsbildning som kan möjliggöra ett snabbt tillbakadragande av amerikanska och andra stridskrafter är i hög grad skrivet i stjärnorna. Om man tvingas sätta sig på Kirkuk blir det inte alldeles lätt att se hur man kan dra sig ur utan att strider omedelbart kommer att starta.

En fredsoperation efter en krigsoperation kommer att bli mycket krävande. Skulle man använda Kosovo som guide skulle det komma att krävas i storleksordningen en halv miljon soldater i landet under en betydande tid. En sådan operation är en omöjlighet. De styrkorna finns helt enkelt inte att tillgå.

Mycket kommer att avgöras av den allmänna politiska situationen, och då inte bara i själva Irak. Landet är en del av den vidare utvecklingen i regionen. Och även om kopplingarna inte är direkta kommer det inte att vara möjligt att bortse från de indirekta effekter som en fortsatt konflikt mellan Israel och Palestina kommer att få.

I fredags dödades 12 israeliska soldater vid strider i Hebron. Först talades det om att det var en massaker av oskyldiga judar på väg hem från sin gudstjänst, men sedan visade sig bilden vara en annan. Det var en regelrätt strid där tre palestinska soldater låg i bakhåll för israeliska soldater. Till de döda på den israeliska sidan hörde den överste som är chef för det mekaniserade regemente som försöker att kontrollera staden.

Hebron är inte vilken stad som helst i denna konflikt. Här finns den kombinerade moské och synagoga som rests över vad både judar och muslimer anser vara den ca 4 000 år gamla graven för profeten Abraham. Och Abraham är "fadern" till de tre stora monoteistiska religionerna judendomen, kristendomen och islam. När troende muslimer en gång i livet gör sin vallfart till Mecka är det för att vandra runt vad som ursprungligen var ett tempel rest just av profeten Abraham.

Nu ökar motsättningarna i Hebron dramatiskt. Premiärminister Sharon har gett sitt godkännande till att en ny judisk bosättning skall byggas på den plats där fredagens eldstrid ägde rum. Det handlar om att bygga en sammanhängande judisk bosättning från den större, närmast fästningsliknande, som finns i stadens utkant till den mindre och mycket starkt militärt skyddade som finns mer centralt i staden.

Detta är att inbjuda till starkt upptrappade strider både i Hebron och i området i övrigt. Att tala fred samtidigt som man proklamerar nya de facto militära bosättningar mitt uppe i det Hebron som bebos av 150 000 palestinier är en omöjlighet. Det faktum att Israel kommer att gå till nyval i slutet av januari kommer sannerligen inte att göra saken enklare att hantera.

Valet i Turkiet den 3 november gav ett resultat i den riktning jag skrev om i mitt tidigare brev, men tendenserna hade betydligt större styrka. Inget av de nu regeringsbärande partierna kom ens in i det nya parlamentet, och intet av de två som faktiskt kom in har varit representerade där på mycket länge. Det var ett utomordentligt tydligt missnöjesval.

Nu bildas en regering under Abdullah Gul från islamska partiet AKP. Och samtidigt hopar sig de viktiga frågor som måste lösas.

Den ekonomiska politiken måste utformas så att hjälpprogrammet från IMF på 16 miljarder dollar inte äventyras. Uppmarschen mot ett möjligt krig kring Irak leder till att USA ställer nya krav om tillgång till baser och infrastruktur vid Incirlik räcker inte.

I New York har Kofi Annan nu lagt en konkret och detaljerad fredsplan för Cypern på bordet, och vill ha reaktioner från bägge parter redan i dag för att kunna gå vidare. Informella och inledande reaktioner tyder på att det kan komma att bli möjligt att gå vidare, vilket vore en triumf för FN och i någon mån också för EU.

Och inför U-toppmötet i Köpenhamn måste en strategi för Turkiets relationer till EU formuleras. AKP-ledaren Erdogan inleder i Athen och Madrid i dag en "kampanjresa" i det ärendet. I morgon väntas han till Berlin för ett i dessa sammanhang mycket viktigt möte.

Europakonventets ordförande Valery Giscard d nyligen att Turkiet inte var ett europeiskt land och därför inte kunde bli medlem i EU. Säkert sade han högt vad många tycker, vilket inte hindrar att han har fel. Frågan om Turkiet är av avgörande betydelse för våra möjligheter till integration av islam med Europa, och har sannolikt stor betydelse också för det vägval som kommer i det ena efter det andra av den stora islamska världens olika länder.

Och vad som händer i dessa länder kommer att ha en avgörande inverkan på oss. Nyligen var jag i Pullach i Tyskland och talade om bl a denna fråga vid ett symposium organiserat av den tyska underrättelsetjänsten BND. Man är över den utveckling som man ser. Mitt anförande finns på [ http://www.bildt.net ]www.bildt.net för den som är intresserad av dessa frågor.

Det handlar om arabvärldens misslyckande denna kan få för oss.

Veckan som nu inleds kommer att domineras av toppmötet med NATO i Prag med början under onsdagen. President Bush lämnar Washington i morgon för en resa som också kommer att föra honom till Litauen och Rumänien. Inte mindre än 46 stats- och regeringschefer väntas till den tjeckiska huvudstaden när NATO kommer att inbjuda sju ytterligare länder att bli medlemmar och man samtidigt kommer att besluta om nya uppgifter för organisationen. En NATO Reaction Force kommer att beslutas för att möjliggöra deltagande i mer kvalificerade operationer också utanför det omedelbara europeiska området.

När president Bush kommer till Vilnius i Litauen handlar det om historia. Det var här som det sovjetiska väldets sammanbrott verkligen inleddes i slutet av 1980-talet. Det litauiska kommunistpartiet krävde en självständig ställning gentemot det sovjetiska kommunistpartiet, vilket med den tidens mått mätt var en oerhörd utmaning. Generalsekreteraren Gorbatjov flög till Vilnius för att tala sina partibröder till rätta, men möttes av en folklig vilja till självständighet som tydligt skrämde honom. Bilderna av Gorbatjov mitt i folkmassan i Vilnius var de första bilder som tydligt visade en ledare som höll på att förlora kontrollen.

Nu kommer USA:s president till samma stad, och kommer att tas emot av samma ledaren. Den Brazauskas som då var ledare för det litauiska kommunistpartiet är i dag president för Litauen. Hade han själv någonsin kunnat föreställa sig att historiens vändskiva skulle göra detta möjligt?

För oss i Sverige är det självklart av största betydelse att Estland, Lettland och Litauen nu kommer att inbjudas att bli medlemmar. Sannolikt kommer de att bli medlemmar i såväl NATO som EU den 1 maj 2004 efter förhandlingar och ratifikation av de olika avtalen.

Vi har all anledning att gratulera dem oss. Deras steg in i NATO och EU kommer att förstärka säkerheten i hela det nordeuropeiska området.

Förr eller senare kommer de säkerhetspolitiska konsekvenser detta får för Sverige säkert att börja belysas mer seriöst i vår egen debatt. Statsminister Göran Persson var nyligen på härnadståg i Finland för att försöka förhindra dem att ta alltför stora steg mot NATO när de 2004 kommer att på nytt pröva sin säkerhetspolitiska inriktning. I Jyväskylä lade han i ett skriftligt anförande ut texten om sin syn på utrikes- och säkerhetspolitiken, men med det bestämda motståndet mot varje tanke på svenskt närmande till NATO som ett något främmande inslag i ett annars i allt väsentligt realistiskt och bra anförande.

Jag tror dock att detta för honom främst handlar om annat än säkerhetspolitik, nämligen den bristande anpassningsförmågan i det socialdemokratiska partiet. Minns hur de endast motvilligt backade in i EU i början av 1990-talet, och se hur de nu med plågsam försening skall förmås att stappla in i den gemensamma valutan. De skulle med all säkerhet inte nu klara ytterligare ett krav på övergivande av hopplöst föråldrade gamla positioner.

En sak i taget, helst långsamt och under stark rökutveckling. Framtidssyn och ledarskap tillhör inte socialdemokratins mest utmärkande egenskaper. Den lever på tesen att det var bättre förr.

Kommande helg är det val i Österrike. Det var i början av hösten som förbundskansler Wolfgang Schuessel beslöt att nyval var enda vägen efter det att hans koalitionspartner FPÖ drabbats av svårartat sönderfall inte minst p g a förre partiledaren Haiders populistiska härjningar.

Valet ser ut att komma att gå mycket bra för Schuessel borgerliga ÖVP och mycket dåligt för Haiders gamla FPÖ. Men hur det kommer att gå i striden mellan socialdemokratiska SPÖ och ÖVP är en lika öppen som viktig fråga, liksom vilka möjligheter som kommer att finnas till en regeringsbildning efter valet.

Att socialdemokraterna vill ta över är alldeles uppenbart, men samtidigt är det tydligt att Schuessel blivit en både populär och respekterad förbundskansler, medan den socialdemokratiske ledaren Alfred Gusenbauer knappast rosar marknaden. En opinionsundersökning om vem man föredrog som förbundskansler gav den förra 42 och den senare 18 procent.

Det alternativ som avtecknar sig i Österrike är en rödgrön regering enligt ett mönster vi ser lite här och var. Men med all sannolikhet kommer erfarenheterna från Tyskland att i alla fall bromsa möjligheterna här. Jag har tidigare skrivit om den våg av missnöje som drabbat den rödgröna regeringen i Berlin efter de att den efter valet kommit med nya skattehöjningar och nya underskott. Det talas om en "svart onsdag" efter en formlig lavin av dåliga nyheter förra veckan. Och socialdemokraterna SPD har drabbats av ett närmast unikt ras i opinionsundersökningarna.

I solen vid sandstranden i Santa Monica ter sig Europa rätt vlägset. Huvudledaren i Los Angeles Times oroar sig visserligen ör relationerna över Atlanten, men den verkar mest vara skriven brist på mer upphetsande ämnen denna dag. br> ppe i Silicon Valley är arbetslösheten nu omkring 14 %. Men amtidigt talas det om att stämningen nu börjat vända. Chefen för tt av de mer berömda laboratorierna där säger att han nu ser ecken på att tekniksektorn kommer att börja gå bättre. Och tvecklingskraften är det alls inget fel på. br> tt Alan Greenspan sänkte räntan med ytterligare 0,5 % var örvisso ett tecken på att krisen inte är över i den amerikanska konomin. Nästan varje dag visar nu en rapport som kan tydas ositivt och en som kan tydas negativt. De flesta tror dock på en ppgång br> ite i skuggan av sänkningen av räntan publicerades en rapport om tvecklingen av produktiviteten i den amerikanska ekonomin. Och en visade att produktiviteten nu ökar i en årstakt kring 4 %. iffran imponerar, och antyder t o m att det kanske är så att den kningstakt på ca 2,5 % om året som uppmätts sedan mitten av 990-talet, och som gett den amerikanska ekonomin dess snabba illväxt, kan komma att justeras ytterligare uppåt. br> et betyder ytterligt lite för den aktuella situationen, men erhört mycket för den mer långsiktiga. Och inte minst finns det nledning att notera att medan trenden vad gäller roduktivitetsökning är en ökning i USA är den en minskning i uropa och i EU-området. Vi riskerar att halka efter allt mer. br> är är det lättare att se ut över havet till det Kina som ligger id oceanens andra strand. Den 16: e partikongressen har just vslutats med ett skifte till en ny generation av kinesiska edare. Männen i mörka kostymer och röda slipsar är fortfarande våra att fånga i olika fack, men allt tyder på att man kommer tt fortsätta den inslagna politiken. Och undviker man de törningar som kan komma från det finansiella systemet eller från e politiska och sociala utmaningar som Kina står inför kommer andet att bli en allt viktigare och viktigare faktor i den lobala ekonomin. br> ina möten här borta tar snart slut. Främst har det handlat om tt styrelsemöte med forskningsinstitutet RAND och olika organ i nslutning till det. På agendan har stått det mesta från det merikanska flygvapnets framtidsutmaningar över verkan av olika vmagringspreparat och finansiering av sjukvårdssystem till hur an skall möta hotet från bioterrorism med smittkoppar. br> u bär det hem. Måndag kväll skall jag tillsammans med Thorbjörn älldin och Ingvar Carlsson medverka i en fotbollsgala i TV och ela ut priser. Jag torde vara där som f d statsminister snarare n som expert i själva sakfrågan. Och på tisdag är det seminarium å SNS med anledning av att det är tio år sedan den svenska ronan började flyta. Det handlar både om det som hände då och de lutsatser som skall dras för framtiden. br> edan bär det av igen. Diskussioner om ekonomisk reformpolitik ch Berlin och om europeiska säkerhetsstrukturer i anslutning ill NATO-toppmötet i Prag. Och i nästa vecka snabbesök i Spanien nnan det bär av till Vilnius i Litauen. br>

Santa Monica den 17 november 2002

Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]