Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 2 december 2002
2/12/2002

Vänner,

Om utvecklingen i Litauen och NATO-medlemskapet, utmaningar i det vidare Europa, uppmarschen till EU-toppmötet i Köpenhamn, framtidsdebatten, Cypernfrågan och läget inför Sveriges folkomröstning om euron den 14 september nästa år.

Vintern har kommit tidigt till Vilnius. När jag vandrar genom den fascinerande gamla staden för att se på en del av planerna att återuppbygga delar av den gamla judiska stadsdelen blåser yrsnön bitande runt knutarna.

Alla jag möter talar med hänförelse om Litauens "andra befrielse". Och de talar då om när president Bush förra lördagen kom till Vilnius, talade till folkmassorna framför rådhuset och sade att alla som ville vara ovänner med Litauen från och med nu fick finna sig i att vara ovänner också med USA. När den första julgranen denna helg sattes upp på torget i Kaunas - landets andra stad - hade julstjärnan i dess topp ersatts med en NATO-stjärna.

Själv minns jag livligt dramatiken kring landets "första befrielse" i slutet av 1980-talet, över det internationella erkännandet av självständigheten i augusti 1991 till det här relativt smärtfria tillbakadragande av de stora sovjetiska truppkoncentrationer som fanns i landet. När jag bläddrar igenom papper och dokument från den tiden ställer jag mig gång på gång frågan vilken trångsynt logik det var som ledde till att Mickael Gorbatjov gavs Nobels fredspris.

Här försökte han göra allt som kundes för att bromsa och stoppa självständighetssträvandena. Han anklagade litauerna för extrem nationalism och till och med fascism. Han utsatte landet för hårdhänt ekonomisk blockad. Han iscensatte press- och propagandakampanjer. Han hotade med att beröva landet såväl dess huvudstad Vilnius som dess hamnstad Klaipeda genom ändrade gränser. Och när ingenting annat hjälpte satte man i februari 1991 in KGB: s specialtrupp Alfa och förband ur 76: e luftlandsättningsdivisionen i Pskov för att bokstavlig återerövra makten över Vilnius och Litauen. Tretton människor miste livet i striderna kring TV-tornet i Vilnius den natten.

Länge förnekade Gorbatjov att han på något sätt var inblandad i detta. Men när nu mer är känt är det förnekandet orimligt. Den lokale sovjetiska befälhavaren i Vilnius fick senare bära skulden, men allt var styrt från generalstaben i Moskva, understött av speciella ledningsresurser på det avspärrade flygfältet utanför Vilnius och väl samordnat med politiska drag i vilka Gorbatjov personligen spelade en väl dokumenterad del. Det var först när ingripandet misslyckades, därför att det samlade litauiska motståndet var för kompakt och den internationella uppmärksamheten blev för stor, som Gorbatjov slog till reträtt.

Nu är Vytautas Landsbergis vanlig ledamot i den litauiska Sejmen. Då var han en av hjältarna i den europeiska omvandlingen, tillsammans med Vaclav Havel och Lech Walesa. Han passade knappast i mönstren, och definitivt inte i diplomatin. Hans språk var moralens och den historiska rättfärdighetens språk. Här talar man fortfarande om när Sveriges utrikesminister Sten Andersson kom på besök, hävdade att de inte var ockuperade och påstod att han knappt träffat någon som ville ha självständighet.

Nu är Litauen på väg in i både NATO och EU. I juni 2004 kommer man också här att välja sina representanter till Europaparlamentet. Och nu talar ryska företrädare om att detta sannolikt kommer att skapa stabilare och bättre förutsättningar för förbindelserna också med Ryssland. Nu behöver inte litauerna känna sig hotade, otrygga och utsatta, utan kan med framtidsförtroende ta sig an att utveckla relationerna till också det stora landet i öster. Att det ryska oljeföretaget Yukos nu tar över landets oljeraffinaderi från ett amerikanskt företag bekymrar föga. För något år sedan hade det uppfattats som ett potentiellt hot mot landets självständighet och framtid.

Vilnius är en liten centraleuropeisk pärla, präglad av katolsk barock och gången etnisk mångfald, som sorterats in i kategorien av baltiska städer. Före det andra världskrigets katastrof var ca 40 % av befolkningen judar, ca 40 % polacker och ca 20 % litauer plus en del andra. Men sedan kom Hitler och Stalin, först i koalition och sedan i krig, med förföljelser och förintelsen. Omkring 96 % av stadens ca 80 000 judar dödades. Det som en gång sågs som ett Jerusalem i östra Europa blev en steril stalinistisk stad, där blott byggnaden vittnade om det som en gång var.

Men nu kommer det gamla tillbaka. Kyrka efter kyrka - katolsk eller ortodox - återfår sin forna prakt. Och en liten synagoga fungerar i avvaktan på att ytterligare någon skall restaureras. Hotell och restauranger har charm och standard som i Salzburg eller Ljubljana. Vi har fått ett stycke av Centraleuropa också i det vi kallar Nordeuropa.

Här sitter vi i presidentens palats och diskuterar det vidare Europa som nu växer fram. Guvernören från Kaliningrad talar engagerat och med viss Zweckoptimismus om sin regions framtid. En vice utrikesminister från Minsk kommer inte långt när han försöker att förklara sin regim. Politiker från Moskva jämrar sig över svårigheterna med samarbetet med EU. Den ena rösten efter den andra från Ukraina dokumenterar deras europeiska ambitioner.

Och från presidenten och utrikesministern ner till tredje sekreteraren på det litauiska utrikesministeriet talar om landets kommande nya roll och hur man måste anpassa sig efter denna. Då handlar det inte om att komma in i EU och NATO, utan att vara en del av dessa, och vara med och forma deras politik i viktiga frågor. Med ett läge som geografer kan visa är mycket nära den faktiska mittpunkten i Europa är Vilnius måhända en god utgångspunkt för diskussioner om de vidare perspektiv som kommer när denna våg av utvidgning är avslutad.

Över en öl diskuterar jag förändringen med den litauiske representanten i det europeiska framtidskonventet. Här finns inga reservationer mot de förslag som nu lagts på bordet om nya steg mot en europeisk försvarspolitik, och heller inte mot starka institutioner som kan tillvarata gemensamma europeiska intressen och inte minst se till att de mindre staterna inte kommer alldeles bort. Den mer begränsade syn på det europeiska samarbetet som inte minst den nuvarande svenska regeringen företräder kommer inte att vinna nya vänner nära våra grannar på andra sidan Östersjön träder in i framtidsdialogen.

Till detta kommer en syn på USA som är annorlunda än den i många mer västliga europeiska länder nu dominerande. Om Bush-administrationen i det västliga EU, med undantag för Storbritannien, ses med allt annat än gillande, ses den från Tallinn till Ljubljana som den sanna vännen företrädande en politisk linje som inte väjer undan för striden mot ondskans krafter i världen. Också nyanserna i den utrikespolitiska dialogen inom EU kommer att förändras när dessa nationer fullt ut blir medlemmar, och den amerikanska diplomatin har inte varit sen att upptäcka de nya möjligheter som de nya vännerna i Europa ger.

Nu sker slutförberedelserna för slutförhandlingen vid EU-toppmötet i Köpenhamn 12 - 13 december. De litauiska tidningarna är fyllda av diskussioner om det danska "slutbudet" om mjölkkvoterna. Från Warszawa mullras det om missnöje och önskan om mer.

Men så är det alltid inför avgörandet. Alla kommer att försöka att klämma det allra sista ur denna förhandling, men få tvivlar på att statsminister Anders Fogh Rasmussen och hans team inte kommer att lyckas att föra denna den mest komplicerade och omfattande förhandling som EU någonsin genomfört i hamn. Än är det för tidigt för slutbetyg, men mycket talar för att det danska ordförandeskapet kommer att betraktas som ett av de framgångsrikaste på länge.

Till Köpenhamn kommer så raden av statschefer och statsministrar. Ingen kommer att komma dit med stoltare blick än den österrikiske förbundskanslern Wolfgang Schuessel.

Förra helgen var det som bekant val i Österrike. Efter det att Dagens Eko talat om "vänstervind" i den österrikiska valrörelsen och i ett andra meddelat att Göran Persson ryckt in som "vallokomotiv" blev utgången i stället en historisk brakseger för borgerliga förbundskanslern Wolfgang Schuessel och ÖVP - man gick fram med inte mindre än 16 procentenheter!

För första gången sedan på nästan fyra decennier förpassades socialdemokraterna SPÖ till positionen som landets näst största politiska parti, medan Haiders högerpopulistiska FPÖ gjorde det kraftigaste nederlag som något parti i Österrike gjort sedan 1945. Det var ett de stora och dramatiska förändringarnas val.

För Wolfgang Schuessel var det en politisk och personlig triumf. Efter det att valet 1999 resulterat i en mycket stor framgång för FPÖ sade han att denna inte främst hade sin grund i främlingsfientlighet utan i en önskan efter att bli av med den rödsvarta koalition mellan SPÖ och ÖVP som hade regerat landet alldeles för länge. Och då var det naturligt att bilda en ny regering med ÖVP och FPÖ för att dels ge landet ett maktskifte och dels börja att med verklighetens och ansvarstagandets hjälp mala ner det FPÖ som hade ökat i val efter val under lång tid.

För detta fick han spott och spe av allt vad vänster och halvvänster hette från topp till botten av Europa, och av en del andra därtill. EU-ledarna klippte till med ett alldeles unikt och i grunden alldeles regelvidrigt sanktionsförfarande som snabbt kom att framstå som antingen ett övergrepp på liten nations rätt att välja sin egen väg eller en de socialdemokratiska kompisarnas konspiration.

Bojkotten blev ett misslyckande. I Österrike stärktes ÖVP och försvagades FPÖ. I Danmark bidrog intrycket av övergrepp mot ett litet land till att man förlorade folkomröstningen om euron. Man fick kalla in Finlands förre president Martti Ahtisaari för att säga vad som var uppenbart - det var ett misstag och ett felsteg och det borde upphävas med en gång. Med svansen påtagligt mellan benen gjorde man det.

I allt väsentligt har regeringen i Wien fungerat väl. Men det var detta som ledde till att den marginaliserade Haider organiserade revolt inom FPÖ mot partiets statsråd. Och det var då som Schuessel satte allt på spel och utlyste nyval.

Resultatet vet vi nu. Väljarna ville att en respekterade förbundskansler skall fortsätta och att en regeringspolitik som man i huvudsak uppskattat skall föras vidare. Och nu pågår förhandlingar om de olika koalitionsalternativ som står till buds. SPÖ och FPÖ slickar sina sår, de gröna myglar lite i marginalen, och det kommer säkert att ta sin tid innan vi vet hur det går. Sannolikast är nog en fortsättning av koalitionen mellan ÖVP och ett FPÖ som då tagit en tydligare distans till den oberäknelighet och opålitlighet som Haider står för.

När EU-ledarna samlas i Köpenhamn kommer säkert slutmanglingar av anslutningsavtalen att dominera. Men därtill kommer den kniviga frågan om Turkiet och till denna kan mycket väl komma att läggas den politiska utvecklingen i Mellersta Östern.

FN: s generalsekreterare Kofi Annan bad att till i lördags få de slutgiltiga kommentarerna från såväl den grek- som den turkcypriotiska sidan till den detaljerade fredsplan han nu lagt fram. Från grekcypriotisk sida har allmänt sagts att den kan ligga till grund för samtal, och sent omsider har någonting motsvarande sagts från turkcypriotisk sida. Men nu är signalerna från bägge sidor grumliga, och debatten av allt att döma intensiv både i Ankara och i Athen om hur taktiken bäst skall läggas upp. Det handlar dels om sakfrågan och dels om att se till att den andra sidan sitter med Svarte Petter när man kommer till Köpenhamn. Turkiet vill ha sitt datum för att inleda medlemskapsförhandlingar, och Grekland säger att man kan komma att blockera hela utvidgningen om man inte får ett klartecken för Cypern även om ett fredsavtal inte ligger på bordet.

Och den internationella diplomatin accelererar. USA: s biträdande försvarsminister Wolfowitz kommer också till Cypern de närmaste dagarna, och kommer att vara mycket tydlig i sina budskap i Ankara och Athen. Den brittiske utrikesministern Straw kommer strax efter på samma resa med samma budskap. Och mitt i allt skall kombinationen av FN i New York och EU i Köpenhamn finna en lösning.

Cypernkonflikten är inte vilken konflikt som helst. Den är en av de tydligaste av de olika konflikter vi ser i hela det post-osmanska området från Bihac i nordväst till Basra i sydost, med regioner som Kosovo och Kurdistan som tidigare och möjligen kommande brännpunkter. Och nu handlar det om att med komplicerade konstitutionella konstruktioner försöka att lappa ihop ett land som blev bittert delat främst av grekkuppen och den turkiska invasionen 1974.

Också här kommer vi att se hur de olika sidorna kommer att försöka att dra ut för att utnyttja varje möjlighet att pressa fram ytterligare eftergifter från den andra sidan. Och med tanke på att materien inte minst om återflyttningmöjligheter och procedurer för att återfå egendom är komplicerade är möjligheterna till detta betydande. Det är bara att hoppas att alla berörda regeringar på bägge sidor om Atlanten successivt ökar trycket på bägge parter liksom på Athen och Ankara för att detta skall bli möjligt.

I Irak har FN-observatörerna nu sakta börjat sitt arbete. Men den viktiga dagen är måndag kommande vecka när Irak förväntas inkomma med sin fullständiga redogörelse, och den kommer att skärskådas inte minst av dem i Washington som närmast axiomatiskt utgår från att Saddam Hussein kommer att göra vad han kan för dölja och ljuga. När EU-ledarna samlas i Köpenhamn mot slutet av veckan kommer de med all sannolikhet att ha anledning att diskutera den preliminära amerikanska reaktion som då kommer att föreligga.

När han kommer till Köpenhamn kommer Göran Persson alldeles säkert att få uppskattande klappar på axeln för att han nu äntligen samlat sig till ett beslut om folkomröstningen om euron - den 14 september nästa år står det nya avgörandet om Sverige i Europa.

Från alla rimliga utgångspunkter är det alldeles för sent. Det var hösten 1997 som regeringen Persson lade sin proposition till riksdagen med förslaget att Sverige inte skulle ansluta sig till euron när den infördes först i sak 1999 och därefter med mynt och sedlar 2001. Sedan dess har varje år som gått utan ett ställningstagande varit ett förlorat år.

Men nu är det som det är med detta. Och vi får gå in i en folkomröstning under omständigheter som ser ut att bli en bra bit mindre gynnsamma än vad som varit fallet om den hade ägt rum något av de år som gått sedan vi kom med i EU.

Under valrörelsen valde i stort sett samtliga partier att tala mycket tyst om betydelsen av det kommande ställningstagandet. För socialdemokraterna handlade det om ett medvetet försök att sopa frågan under mattan just då, och andra kom dessvärre att hänga med långt mer än vad som hade varit nödvändigt. I den valrörelse som kom före inte bara ställningstagandet om euron utan även de viktiga författningsfrågorna i det framtida EU saknades varje tillstymmelse till spännande Europadebatt. Det blev ett exklusivt nationellt navelskåderi som kommer att göra det svårare att nu få den Europadebatt vi behöver.

Till detta kommer nu en situation där de ekonomiska nyheterna från euroländerna med all sannolikhet kommer att bli mer bekymmersamma. Speciellt gäller detta Tyskland, vars känsla av ekonomisk kris nu fördjupas snart sagt på daglig basis. Och detta leder också till en tidvis tämligen förvirrande diskussion om den s k stabilitetspaktens tillämpning.

Med frågan om euro eller inte euro har dessa saker föga att göra. Tysklands problem handlar om bristen på reformpolitik. Punkt slut. Ingen hävdar att det har med euron att göra. Och att regeringar som de i Rom eller Paris nu har för stora budgetunderskott har heller ingenting med euron att göra. Ingenting alls. Men intet av detta hindrar att en mer bekymrad ekonomisk bild från euroländerna kan komma att minska lystern kring valutan själv.

Som en ytterligare komplicerade faktor kan Storbritannien tillkomma i den svenska debatten. Det är ingen tvekan om att Tony Blair är inställd på att göra Storbritannien in i euron, men den konventionella visheten just nu säger att han tilltagande tvekar om det kommer att vara möjligt att göra det under det kommande året. I juni skall finansminister Brown redovisa sin bedömning av de fem frågeställningar som avgör om man är redo att byta pundet ot euron, men de som spår i kaffesump spår nu att den edömningen kommer att leda till någon form av uppskov. Sker det, ommer det utan tvekan att komplicera den svenska debatten.

Och till allt detta skall så möjligen läggas den diskussion som ommer efter det att Europakonventet under Valery Giscard 'Estaing i juni publicerat sitt utkast till författningsfördrag ör den framväxande federationen av nationalstater i Europa. Den venska regeringen har tidigare försökt att hålla detta konvent å viss distans, men när nu både Tysklands och Frankrikes trikesministrar gått in i konventet kommer detta mycket ydligare att få karaktären av förkonferens till en konfirmerande enare regeringskonferens, och kommer alls inte att kunna viftas ort som ett allmänt diskussionsinlägg.

Slutsatsen av allt detta kan bara bli en: det riskerar att bli tt ödesdigert misstag att vänta med debatten och diskussion och ampanj till de avgörande veckorna i augusti och september nästa r. Sker det riskerar vi att förlora folkomröstningen. Det vilar tt tungt ansvar på olika företrädare att redan nu göra klart vad e står, delta i diskussionen och föra ut betydelsen av de vidare uropeiska frågeställningarna på bredden av vårt samhälle.

Efter dagar här i Vilnius över helgen, och tidigare i den gångna eckan i Zaragoza i Spanien, blir det dessvärre resande även enna vecka. Närmast till Paris och mot slutet av veckan åter ill våra nya EU- och NATO-grannar - nu till Riga i Lettland.

Vilnius den 2 december 2002

Carl Bildt









Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]