Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 16 december
16/12/2002

Vänner,

Om det historiska EU-toppmötet i Köpenhamn, kommande folkomröstningar, Turkiet- och Cypernfrågorna, Balkan och FN-tribunalen i Haag, den ekonomiska politiken i USA, accelerande europeisk eftersläpning samt - självfallet - affären Fichtelius.

EU-toppmötet i Köpenhamn blev en obestridlig och mycket betydande framgång. Och det danska EU-ordförandeskapet möts nu av beröm och uppskattning runt om i Europa på ett sätt som inte är alldeles vanligt. "One of the greatest diplomatic successes for any presidency holders of the European Union ever", skriver till exempel www.euobserver.com .

Men mycket arbete återstår innan den historiska utvidgningen av både EU och NATO blir ett fullbordat faktum. Omedelbart gäller att färdigställa de formella avtalstexterna baserat på de överenskommelser som nu ingått. Och det blir den 16 april som avtalen formellt kommer att undertecknas vid en ceremoni Athen, eftersom det ju är Grekland som vid årsskiftet tar över ordförandeskapet inom EU.

Att det åter blir i Grekland som utvidgningsavtal undertecknas är en tillfällighet som ser ut som en tanke. Det var i Grekland - närmare bestämt på ön Korfu - som vi på midsommarafton 1994 undertecknade avtalen om Sveriges, Finlands, Norges och Österrikes medlemskap i EU, och därtill det stora samarbetsavtalet mellan EU och det nya Ryssland.

Efter det att avtalen formellt undertecknats följer den omfattande proceduren av ratificering av dessa i inte mindre än 26 olika parlament - 15 nuvarande medlemmar, 10 nya medlemmar och därtill Europaparlamentet. Och i åtskilliga av de nya medlemsländerna kommer det att ordnas folkomröstningar. Först ut blir sannolikt Polen med ett ställningstagande redan i maj, medan man i till exempel Estland diskuterar att ha folkomröstningen i stort sett samtidigt som vi har det svenska avgörandet om euron.

Det finns ingen garanti för att samtliga de folkomröstningar som kommer att äga rum kommer att resultera i ett ja, och vi vet av erfarenhet att det är många olika faktorer som kan påverka omröstningar som dessa. På sina håll - jag mötte den diskussionen när jag var i Riga nyligen - kan det finnas en tendens att säga att det är NATO-medlemskapet som är det viktigaste, och att man därmed kan lägga de större utmaningar som medlemskapet i EU medför åt sidan.

Men den inställningen är livsfarlig. Det är den europeiska integrationen som ger den möjlighet till ekonomisk och social utveckling som ger dessa länder en möjlighet att på sikt ta igen allt det som förlorats under de mörka decennierna av kommunism och sovjetiskt välde. NATO är mycket betydelsefullt, men långt mer begränsat, och betyder föga eller intet när det gäller allt det som på sikt kommer att avgöra om dessa länder kommer att kunna skaka det förflutnas tunga last från sig.

Om folkomröstningarna går som vi alla har anledning att hoppas, blir det under det irländska ordförandeskapet som dessa länder kommer att bli medlemmar den 1 maj 2004. Från och med den dagen kommer kommissionärer från dessa länder att bli en del av Europakommissionen, och de kommer fullt och helt att kunna delta i valet till det nya Europaparlamentet i juni det året. Efter detta kommer så en ny kommission att från och med den 1 november 2004 ta över ansvaret för de kommande fem årens utveckling.

Så långt det som nu står alldeles klart. Vad som fortfarande inte är klart vilka resultat som det europeiska konventet och den så kallade regeringskonferens som skall följa detta kommer att leda till och hur de skall fogas in i denna helhet. Från italiensk sida hoppas man alldeles självklart att vi skall få ett nytt Rom-fördrag under deras ordförandeskap fram mot slutet av 2003, och sannolikheten för detta har utan tvekan ökat när arbetet i konventet fått ökads tyngd genom bl a de tyska och franska utrikesministrarnas aktiva medverkan.

Med all sannolikhet kommer dock detta arbete att ge ett resultat som kommer att leda till folkomröstningar i samband med ratificeringen i alla fall i länder som Danmark och Irland, där ju en sådan tradition har kommit att etableras. Och därmed kommer till alla de viktiga folkomröstningarna 2003 med all sannolikhet läggas ytterligare viktiga europeiska folkomröstningar under 2004.

Och till detta skall så läggas den viktiga frågan om Turkiet. Efter åtskillig diskussion blev lösningen i Köpenhamn att det då utvidgade EU: s stats- och regeringschefer skall bedöma huruvida Turkiet uppfyller alla de politiska kraven för medlemskap i EU vid sitt möte under holländskt ordförandeskap i december 2004, för att i så fall kunna inleda formella förhandlingar om medlemskap tidigt under 2005.

Under tiden kommer med all sannolikhet den diskussion som nu på allvar kommit igång om Turkiet att intensifieras. I Tyskland har dessvärre både CDU och CSU hamnat i en position som gränsar till ett totalt nej till turkiskt medlemskap, och i åtskilliga andra länder är det uppenbart att entusiasmen är mycket begränsad i frågan. Historiska och andra faktorer gör att det inte är särskilt svårt att förstå att så är fallet, och diskussionen kan därmed bli viktig när det gäller att bryta ner fördomar och föreställningar som annars kommer att bromsa detta viktiga framtida steg för EU.

Men om det mesta lyckades i Köpenhamn fanns det dessvärre det som också misslyckades. Vi fick en lösning för det delade Cypern, och missade därmed en historiskt sannolikt unik möjlighet att lösa ett av de svåraste och viktigaste problemen i denna del av Europa. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att EU-ledarna var så överlastade med andra frågor - slutförhandlingarna om Polen till exempel - att de aldrig kom att ge strategin för Cypern-frågan den uppmärksamhet de borde ha gjort. Freden på Cypern ramlade mellan stolarna när det nya Europa möblerades upp i Köpenhamn.

Om det kommer att gå att reparera detta återstår att se. Det talas käckt om att ett avtal borde kunna vara klart till den 28 februari, vilket skulle göra det möjligt för ett enat Cypern att underteckna avtalet den 16 april. Men samtidigt sägs att om så inte blir fallet kommer man att låta ett delat Cypern göra det. Medan det kommer att finnas möjlighet att ha fortsatt tryck på den turkiska sidan - det är svårt att tänka sig en seriös process i riktning mot turkiskt medlemskap i EU så länge man erkänner och stöder den illegala statsbildningen KKTC på norra Cypern - förefaller man att ha skrivit bort varje möjlighet till påtryckning på den grekiska sidan. Kommentarer i Athen talar redan om att detta ger ökade möjligheter för dem att hävda sina intressen i fortsatta förhandlingar - och därmed reduceras sannolikheten för att det kommer till ett avtal före den 28 februari.

Fortsättning blir nu föremål för samtal på FN i New York. När jag var där i början på förra veckan och träffade bl a generalsekreteraren Kofi Annan fanns fortfarande hoppet om en lösning i Köpenhamn. Men sanden rann i timglaset, och den åldrade och sjuke 87-årige turkcypriotiske ledaren Raul Denktash kom med den ena kommentaren efter den andra som tydde på en hård och i grunden omöjlig inställning. Nu måste Kofi Annan och hans skicklige särskilde representant Alvaro de Soto ta ställning till hur fortsättningen kommer att se ut.

Ett fredsavtal för Cypern har betydelse långt utöver örepublikens gränser. Jag skrev redan i mitt förra brev att det i grunden handlar om möjligheterna att bygga broar mellan nationer och religioner i hela det mångfasetterade post-osmanska området från Bihac i nordväst till Basra i sydöst. Cypern ligger halvvägs mellan Kosovo och Kurdistan.

Mötet i Köpenhamn innebar ett genombrott när det gäller de arrangemang mellan EU och NATO som gör det möjligt för den förra att genomföra operationer med utnyttjande av resurser från den senare. Formellt sett öppnar detta möjligheten för EU att någon gång under det kommande året ta över ansvaret för den begränsade NATO-operationen i Makedonien.

Jag tillhör dock dem som redan från början ansett att detta är en lätt befängd idé - med NATO-ansvar i Kosovo skulle det gränsa till idioti att inte också ha NATO-ansvar i Makedonien - och noterade därför med den största tillfredsställelse att man nu öppnar för den långt bättre idén att låta EU ta över ansvaret för den NATO-ledda SFOR-styrkan i Bosnien. Eftersom EU vid årsskiftet från FN tar över ansvaret för de internationella polisoperationerna där, och eftersom min efterträdare som High Representative Paddy Ashdown dessutom är EU-representant rör vi oss mot ett mer totalt EU-ansvar för de samlade kommande insatserna i Bosnien.

Alldeles utmärkt. Mycket återstår att göra i detta sargade land. Ekonomin står på kollapsens gräns. Några regeringar har man ännu inte lyckats att bilda efter höstens viktiga val. Många unga människor söker sig bort från ett land som skulle kunna mycket bättre.

Försoningsprocessen går långsamt framåt. I Serbien förefaller det tyvärr som om kampen om opinionen mellan Slobodan Milosevic och FN-åklagaren Carla del Ponte vunnits av den förra, vilket bl a återspeglades i chockerande höga siffror för ärkenationalisten Vojislav Seselj i det åter misslyckade serbiska presidentvalet den 9 september. Att denne man ännu inte åtalats av FN-domstolen i Haag, eller att ännu ingen på den kosovoalbanska sidan åtalats, bidrager onekligen till att försvåra arbetet med att ge FN-tribunalens viktiga arbete den trovärdighet detta kräver.

Själv åker jag i dag måndag till Haag för att i morgon medverka i FN-tribunalens överläggning om den före detta Bosnienserbiske presidenten Biljana Plavsic. Tillsammans med bland annat USA: s förre utrikesminister Madeleine Albright är det min uppgift att för tribunalens domare beskriva den positiva roll som hon spelade för våra ansträngningar att bryta det extrema Karadzic-väldet i den serbiska delen av Bosnien efter Dayton-avtalet och de risker för sitt eget liv som hon tog när hon konfronterade såväl Karadzic som Milosevic.

Biljana Plavsic åtalades inledningsvis av tribunalen för allt som det var möjligt att åtala någon förr. Men det som nu skett är att så gott som alla dessa åtalspunkter släppts, och hon i samband med detta i sin position som vicepresident i Republika Srpska vid konfliktens inledning accepterat ett ansvar för den diskriminering och förföljelse på etnisk och religiös grund som då ägde rum. Och tribunalens uppgift - efter att ha lyssnat bl a på mig - är att fastställa ett straff för detta.

I New York i veckan som gick satt jag med min gamle kollega Richard Holbrooke och funderade på hur fortsättningen av rättegången mot Milosevic kommer att gå. Vare sig han eller jag har ännu kallats att vittna i denna, även om vi gett all den information vi kunnat ge. Men det är ytterligt viktigt för möjligheterna till en genuin försoningsprocess på Balkan att den rättegången avslutas på ett trovärdigt och starkt sätt, liksom att tribunalen är beredd till de ytterligare åtal som kommer att krävas även om detta skulle komma att innebära betydande politiska påfrestningar från Kosovo i söder till Kroatien i norr.

Rättvisa får inte upplevas som selektiv om den skall uppfattas som just rättvis.

I USA fortsätter politiken mot Irak att stå i centrum. Jag hade fel i mitt antagande i mitt förra brev att det skulle gå relativt snabbt att analysera den rapport som Irak levererade den 8 december, och att frågan skulle ligga på bordet redan vid mötet i Köpenhamn. Den amerikanska militära uppbyggnaden förefaller nu att ske i ett marginellt mildare tempo, och det kommer att ta längre tid att analysera det väldiga materialet än vad man inledningsvis hade trott. Sannolikheten för att det i slutändan kommer att förses med stämpeln godkänt av Washington gränsar dock tydligt till det obefintliga.

Samtidigt möttes i London i helgen några hundra företrädare för olika irakiska exilgrupper för att se om de kunde enas om hur landet skulle styras efter det att Saddam Hussein försvunnit. Mötet illustrerade dels de delade meningar som finns, men dels att det kommer att finnas en stark och enad aversion mot amerikanska försök att alltför direkt styra landet och inte minst dess resurser av olja.

Parallellt med fokuseringen på Irak fokuserar nu Bush-administrationen på ekonomin. Siffrorna för hur det går är inte dåliga - en tillväxt just nu kring 2,5 % innebär att man ligger tydligt före både Europa och Japan. Men det är uppenbart att man vill ha en säkerhetsmarginal i den ekonomiska politiken inte minst mot bakgrund av den osäkerhet som ett kommande krig mot Irak innebär.

När John Snow nu tillträtt som ny finansminister, och det ekonomiska teamet förnyats även i övrigt, är det en signal om att vi kommer att få se en tydligare tillväxtorienterad ekonomisk politik med ytterligare skattesänkningar under det kommande året. President Bush vill gå in i valåret 2004 utan Saddam Hussein och med en ekonomi i hygglig tillväxt.

Mötet i Köpenhamn hade inte ekonomin i centrum. Men återhämtningen i USA i förening med den mer tillväxtorienterade politik som sannolikt kommer innebär att utmaningen för Europa skärps. I veckan som gick visade dessutom en ny rapport från Europakommissionen att medan EU: s potentiella tillväxt fram till 2005 ligger kring 1,3 % ligger motsvarande siffra för USA kring 2,5 %.

Och effekterna av tillväxtskillnaderna blir gradvis allt mer dramatiska. Går vi tillbaks till 1970 finner vi att de länder som då utgjorde dagens EU svarade för ca 25 % av den globala ekonomin medan USA svarade för ca 23 %. Men med de trender vi nu ser kommer EU kring 2020 att svara för ca 10 % av den globala ekonomin medan USA beräknas komma att omfatta ca 26 %.

Nästa möte med EU: s stats- och regeringschefer handlar om uppföljningen av den så kallade Lissabon-processen med dess mål att EU inom loppet av detta decennium skall bli världens mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. Den brutala sanningen är att man just nu håller på att fjärma sig från det målet - och att det är hög tid att man vaknar upp.

Här hemma i Sverige är det annat som nu dominerar.

Jag hade ursprungligen inte tänkt säga någonting alls om Erik Fichtelius dubbla roller som inrikespolitisk chefskommentator på TV: s Aktuellt och dokumenterare av statsminister Göran Persson.

Men sedan offentliggjordes i slutet av förra veckan den PM som beskriver det faktiska förhållandet. Den finns t ex i sin helhet på www.resume.se . Och då gick det inte att undvika att reagera. Jag gjorde det bland annat i en debattartikel i Expressen i går söndag - den finns i sin helhet på www.bildt.net .

I denna PM sägs att Fichtelius arbetar med en dokumentär som "rakt och konkret" ger Göran Perssons "egna kommentarer och reflektioner" om sin tid som partiledare och/eller statsminister.

Sådant är förvisso ovanligt i denna tid då snart sagt ingen får tala till punkt i TV. Men det innebär alls inte att det är fel. Göran Perssons egen bild av Göran Perssons egen tid kommer att vara en del av den historia som förr eller senare skall skrivas.

Men det som är fel - alldeles katastrofalt fel - är när detta i största hemlighet blandas samman med Fichtelius roll som inrikespolitisk kommentator i en av statstelevisionens viktigaste nyhetskanaler.

I den från mars 1996 PM som nu finns tillgänglig sägs att allt skall ske "under största möjliga sekretess" och "med så få inblandade och informerade som möjligt."

Under de sju år som passerat har Fichtelius kommit och gått hos Göran Persson för ett projekt som skulle vara så hemligt som möjligt. Inte ens den mest naiva kan undgå att se att det skapar ett beroendeförhållande som riskerar att undergräva tilltron till Fichtelius integritet.

Men det allvarligaste är ändå inte detta.

I punkten tre i den tidigare hemliga promemorian sägs, att Fichtelius omedelbart "som underlag för publicering" kan använda vad Göran Persson säger under de hemliga samtalen. Men Göran Persson "utlovas anonymitet" och Fichtelius "är skyldig att använda informationen på ett sådant sätt att källan inte avslöjas."

Den meningen i avtalet är dödande för varje försök att rädda vad som räddas kan av den förlorade hedern.

Den visar att Göran Persson haft ett drömavtal med Aktuellt under dessa år. Han har fritt kunnat tala med dess chefskommentator, vetat att intressantare saker han haft att säga vidarebefordrats av TV, men varit garanterad att ingenting av detta kunnat hänföras till honom.

Han har därmed haft ett megafonavtal med Aktuellt. Det är ett avtal av en art som varje annan makthavare bara kunnat drömma om - men som varje TV-chef borde ha skämts intill avgångens rand för.

Det har varit en offentlig hemlighet i politiska kretsar att Fichtelius inrikespolitiska kommentarer i TV ofta återspeglat bedömningar i den socialdemokratiska statsrådsberedningen. Men ingen hade nog kunnat ana att det fanns ett näst intill avtalsbundet förhållande där statsministern garanterades anonymitet för de olika informationer och bedömningar han delgett TV.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå att det i den fjärde punkten sägs att allt skall ske "under största möjliga sekretess".

Erik Fichtelius visste mycket väl att ingen någonsin hade accepterat ens en sekund av Fichtelius inrikespolitiska kommentarer i TV om detta varit känt.

Det har varit sju dramatiska år i svensk politik sedan det hemliga avtalet mellan Erik Fichtelius och Göran Persson i mars 1996. Vi har haft två viktiga riksdagsval där regeringsmakten stått på spel. Erik Fichtelius har till yttermera visso varit den enda journalist som haft TV-ledningens förtroende att i bägge dessa valrörelser svara för de så viktiga partiledarutfrågningarna.

Inte minst denna fråga finns det nog anledning att diskutera vidare.

Visste de ansvariga på TV som fattade beslutet om att 1998 och 2002 ge Fichtelius denna nyckelroll i valrörelsen om hans hemliga dubbelroll med Göran Persson?

Jag upplever det som intill ytterlighet anmärkningsvärt av dem om så var fallet - och intill ytterlighet anmärkningsvärt att Fichtelius hemlighöll det för dem om så inte var fallet. Affären kastar långa skuggor.

Jag tror inte att de kommer att vara nämnvärt angelägna att ge svaren på den frågan. Den senaste veckan har dessvärre lärt oss en del om oviljan att redovisa sanningen och lägga fakta på bordet från TV-chefers sida. Men är det något krut kvar i journalistkåren i övrigt kommer ett svar förr eller senare att tvingas fram.

I går morse förklarade Fichtelius i tidningar att allt var OK och skulle fortsätta som vanligt. Och intet hade försports från TV: s chefer om någon annan linje.

Men snart tvingades man inse att fördämningarna hade brustit. Nu hastade man ut och sade att Fichtelius skulle avsluta projektet med Göran Persson och under den tiden inte förekomma som kommentator eller reporter i Aktuellt.

Det som när solen gick upp var rätt och riktigt förvandlades innan solen hade gått ner till rök och reträtt.

Men de senaste dagarnas härva av konstigheter, motstridiga besked, dunkelheter och till och med direkta osanningar kommer inte att försvinna med detta. Att en chef på TV upprepar att hennes förtroende för en journalist som uppenbarligen ljugit i media om förhållanden av central betydelse för sin egen roll är orubbat har i grunden ingen annan betydelse än att förtroendet även för henne rubbas. Trovärdigheten hos dem som deltagit i denna hantering är rubbad i kretsar som är påtagligt vida.

Min bestämda prognos är att Erik Fichtelius inte kommer att återkomma som inrikespolitisk kommentator i TV. Hans sjuåriga lätt sovjetiska förhållande till statsminister har skapat en situation som ingen TV-chef med anspråk på fortsatt förtroende kan ignorera. Att man nu försöker att med rök och retorik dölja reträtten är visserligen lite ynkligt, men förändrar föga i sak.

Att han därmed får bättre möjligheter att fullborda sitt storstilade projekt med Göran Persson är ingen nackdel. Det bör ta sin rundliga tid - ett projekt som inleddes innan Göran Persson var vare sig statsminister eller partiledare kan inte rimligen avslutas innan han har slutat som i alla fall endera av dessa.

Några nya saker av värde kommer knappast att avslöjas. Vi har ju redan hört Fichtelius. När projektet är färdigt får vi höra originalet Persson direkt- det blir mer ärligt och genuint på det sättet.

Förhoppningsvis har då dessa dagars tumult hunnit sjunka undan och fått sina fulla konsekvenser. Ett kommer dock att minnas - det stod något unket kring televisionen dessa dagar.

Stockholm den 16 december 2002

Carl Bildt







Sunday 
27/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]