Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 7 januari 2003
7/1/2003

Vänner,

Om eurobeslutet som kommer och nödvändigheten av att lägga på ett kol - gärna två! - i kampanjen, de viktiga författningsfrågorna i Europa under de kommande månaderna och Sveriges egenartade sätt att hantera debatten kring dessa, det grekiska ordförandeskapets utmaningar inte minst vad gäller ekonomin, uppladdningen och spelet kring Irak, den nya kärnvapenutmaningen från Nordkorea och idéseminarium med Gösta Bohmans fond den 15 januari.

Så har då ett nytt år tagit sin början. Och vi funderar över vad det kan komma att föra med sig.

För ett år sedan dominerades media av frågetecknen kring den gigantiska omställningen när 300 miljoner människor från Portugal i söder till Finland i norr gick över till också sedlar och mynt med den gemensamma valutan euro. Åtskilligt hade olyckskorparna kraxat om alla de omedelbara svårigheter som skulle uppstå.

Av detta blev så gott som intet. Den omedelbara övergången gick smidigt. Och mycket snart visade sig de rent praktiska fördelarna med den gemensamma europeiska valutan vara betydande. Över tiden omsätts detta självfallet också i mer konkreta ekonomiska resultat. I dag är euron en självklarhet i alla dessa länder.

Därmed inte sagt att det inte finns betydande utmaningar. Just nu rasar en tidvis upphetsad debatt i olika länder om huruvida övergången ledde till höjda priser på vissa varor. Den officiella statistiken visar knappt alls på någon sådan effekt, men den anekdotiska informationen är så tydlig att det är uppenbart att övergången på sina håll utnyttjats till en smyghöjning av priser.

Där så är fallet handlar det dock självfallet om en engångseffekt. Den mer dynamiska effekten av euron på prisnivån i de deltagande länderna blir med all säkerhet den motsatta genom att både konkurrensen och pristransparensen över de gamla gränserna kommer att öka. Medan den omedelbara engångseffekten omedelbart kan visas, är det dock svårare att mer konkret demonstrera den mer långsiktiga dynamiken när det gäller att pressa priser nedåt.

Den större utmaningen på det ekonomiska området är dock inte denna, utan behovet av fortsatta reformer i de olika ekonomierna i Europa. Det ekonomisk-psykologiska tvärstoppet i den tyska ekonomin under de senaste månaderna pekar på ett större problem som förr eller senare riskerar att hemsöka alla våra ekonomier.

Det successiva skapandet av en europeisk gemensam inre marknad i förening med den omfattande liberaliseringen av världshandeln och den pågående teknologiska revolutionen har skapat en utbudsrevolution som dramatiskt ökar kraven på konkurrenskraft och omvandling i de olika ekonomierna. Förr kunde strukturer skyddas och döljas bakom mer eller mindre betydande hinder vid de gamla gränserna, men när nu dessa successivt rivs förändras situationen dramatiskt, och kraven på omvandling och förnyelse av ekonomierna måste ställas väsentligt mycket högre än vad som tidigare var fallet. Det globala liberala systemskifte som tog sin början på 1980-talet, och accelererade kraftigt under 1990-talet, ställer nu allt större och större krav.

Och det är här Tyskland har snubblat. Stela strukturer från banker till fackföreningar har bromsat omvandlingen. Inte heller det politiska systemet har fullt ut hängt med. Före regeringsskiftet 1998 hade den borgerliga koalitionsregeringen visserligen försökt, men ändå gjort för lite. Och efter det har den rödgröna koalitionen visserligen gjort något - en skatteomläggning som går längre än vad rödgröna proselyter i Sverige ens vågar tänka på - men ändå alldeles för lite.

Under de närmaste åren tror jag att Tyskland kommer att vara Europas intressantaste land. När man nu så tydligt kört i väggen, finns inget alternativ till en mer eller mindre radikal reformpolitik. För ett decennium sedan var det åtskilliga som tittade på Sverige och det liberala systemskifte som vi inledde här och såg det som en möjlig modell för Europa. Hur Tyskland kommer att hantera sin situation under de kommande åren kommer att bli av allra största betydelse.

Problemen finns dock tvärs över Europa, men har uppmärksammats alldeles för lite. Andra viktiga frågor har stått i centrum för debatten. I dag tisdag är president Bush i Chicago och lägger fram det nya program för att stimulera tillväxten i den amerikanska ekonomin som aviserades i samband med att hans ekonomiska team byttes ut. Problem finns förvisso i den amerikanska ekonomin, men det finns anledning att notera att den i alla fall nu tycks ligga på en tillväxt kring 3 %, medan de europeiska ekonomierna ligger på mycket tydligt lägre tal. Också för den svenska ekonomin justeras tillväxtprognoserna för det år som nu inletts successivt ned.

Grekland har nu tagit över från Danmark som ordförande i EU-samarbetet. Mer ordentligt inleds arbetet på torsdag och fredag när Europakommissionen möter den grekiska regeringen i Athen för att planera arbetet.

Utan att vara alltför imponerande har de fortsatt traditionen att sätta upp en webbsida - www.eu2003.gr - där det finns möjlighet att successivt ta del av deras arbete. Mycket kommer säkert att fokuseras på det högtidliga undertecknandet på Akropolis i Athen av de olika anslutningsfördragen den 16 april - och innan dess på möjligheterna av en fredslösning på Cypern före den 28 februari.

Men innan dess har de ansvaret för det tredje EU-toppmöte som skall följa upp den så kallade Lissabon-processen från 2000 med dess ambitioner vad gäller reformer och tillväxt. De två första uppföljningsmötena i Stockholm och Barcelona blev snarast misslyckanden, och dessvärre finns det inte mycket som tyder på att den grekiska regeringen ger mötet i Bryssel den 21 mars den vikt som den ekonomiska verkligheten runt om i Europa faktiskt borde ge det.

Sverige ligger - som vanligt - lite ur fas med utvecklingen i Europa i övrigt. För oss blir den över allt annat dominerande frågan diskussionen inför ställningstagandet i folkomröstningen den 14 september om huruvida även vi skall införa euron som valuta. Opinionsundersökningar visar nu hur nej-sidan successivt stärks, samtidigt som den kombinerade ja-sidan fortfarande ger ett rätt famlande och svagt intryck i debatten.

Diskussionen är viktig. Utanförskapet har ett pris som kommer att vara successivt stigande. Om ett nej leder till att vi står utanför under ytterligare ett mer eller mindre stort antal år så kommer vi med all sannolikhet att se hur en rad av de öst- och centraleuropeiska länderna innan dess övertar den gemensamma valutan och dess fördelar. Den politiska marginaliseringen av Sverige riskerar att öka, och den ekonomiska kostnaden för utanförskapet kommer förr eller senare att börja att synas.

Att euron nu framstår som starkare i förhållanden till dollarn än vad som var fallet för ett år sedan och tidigare kan möjligen vara en hjälp, även om relevansen för det långsiktiga ställningstagandet av den ena eller andra valutarelationen till dollarn eller yenen eller någon annan valuta inte är alldeles självklar.

Den europapolitiska dagordningen under året kommer att vara tung, och det finns en risk för att Sverige genom sitt försenade ställningstagande till euron kommer att hamna lite vid sidan av diskussionen kring den. Vi kommer att ha anledning att följa diskussionen inför och ställningstagandet i de olika folkomröstningarna om EU-anslutningen. Just nu ser det ut som om Malta avser att vara först - slutet av februari eller början av mars - men mer betydelsefull blir den signal som kommer att komma från den ungerska omröstningen den 12 april.

Därefter förefaller det att bli Litauen som första baltiska land den 11 maj och Slovakien strax efter den 16 - 17 maj. Sedan kommer den viktiga omröstningen i Polen den 8 juni och därefter den Tjeckiska Republiken 15 -16 juni. Efter sommaren kommer Estland att ha sin omröstning på samma dag som den svenska euroomröstningen den 14 september, och sist i raden förefaller det att bli Lettland helgen därefter, d v s den 20 september..

Samtidigt med denna serie av viktiga folkomröstningar kommer det europeiska konventet nu att konkretisera sitt arbete inför det att man fram mot sommaren lägger fram sitt förslag till vad som faktiskt kommer att vara en författning för det nya Europa. Successivt växer den nya federationen av Europas nationer fram.

Den svenska regeringens entusiasm för detta arbete har varit ytterligt begränsat. Först ville man inte ha det alls. Därefter har man försökt att spela ner dess betydelse. Och nu inriktas arbetet på att få en så lång paus som möjligt mellan konventets förslag och den s k regeringskonferens som formellt kommer att fatta de avgörande besluten.

Skälet som anförs är att det är nödvändigt med en offentlig debatt kring konventets förslag. Men det är bisarrt. Det är ju nu - under konventets arbete - som vi har anledning att föra debatt, få fram idéer, förankra ställningstagande och göra vårt inflytande gällande. Så gör de flesta andra nationer - det är ingen tillfällighet att de tyngsta länderna nu sätter tunga politiska regeringsföreträdare direkt i konventets arbete.

Att sitta tyst nu, men försöka att debattera när mycket redan kommer att vara avgjort, är att i sedvanlig ordning hamna på bakkanten av den europeiska debatten. Det finns en risk för att Sverige kommer att framstå som en bromsare.

Från regeringens sida hävdar man alldeles säkert att man gjort mycket för debatten.

Jovisst! I sorgligt sedvanlig ordning har man definierat debatt som att tillsätta en kommitté, och lika sorgligt slentrianmässigt svenskt har denna kommitté fått i uppdrag att dela ut ett antal miljoner kr i bidrag till alla och envar som förmår sig att söka.

Före jul distribuerades ut ytterligare 4 miljoner kronor till diverse mer eller mindre behjärtansvärda och mer eller mindre klassiska mottagare i det bidragsberoende organisations-Sverige.

Säg den fråga som inte förtjänar en kommitté? Säg den kommitté som inte ser det som viktigt att dela ut bidrag? Säg den organisation som inte tycker att det är viktigt att söka bidrag?

I rättvisans ordning skall dock sägas att denna kommitté gör mer än att dela ut bidrag till Socialdemokratiska Kvinnoförbundet, Fria Moderata Studentförbundet, Arena, Centerns Kvinnoförbund och diverse andra. Man rapporterar dessutom i formella skrivelser till regeringen om de synpunkter som kommer in på den webb plats som man har satt upp.

Här når meningslösheten höjder som är närmast pyramidala. I den officiella skrivelsen från den parlamentariska kommittén till regeringen meddelas således, att det inkommit förslag att bl a att invandringen skall stoppas, att kapitalismen skall krossas och kommunismen införas, samt om att vi skall ”låta djuren leva som meniskorna.”

Jaha. Folkligt så det förslår, i alla fall. Men vad i hela friden har detta med ett försök till seriös debatt i seriösa och viktiga framtidsfrågor att göra? Vilket syfte annat än löjliggörandet av sig själva tror man tjänas av skrivelser till regeringen så meningslösa att man bara kan hoppas att ingen i ansvarig ställning ägnar sin tid åt att läsa dem?

Medan denna sorgligt svenska rundgång av kommittépapper och organisationsbidrag mal på - sannolikt till glädje för några projektanställda - hörs så gott som ingenting alls av seriös diskussion från seriösa företrädare om de europeiska framtidsfrågorna.

Varför sitter inte utrikesminister Anna Lindh i konventet på samma sätt som sina franska, tyska och spanska kollegor? Varför har ingen svensk partiledare ansett den europeiska demokratins frågor - det är det som det handlar om! - så viktiga att de motiverat ett s k linjetal?

Viktiga framtidsfrågor förutsätter ett tydligt politiskt ledarskap. I grunden är det därför vi har politiska ledare. Och nu är det hög tid att dessa frågor kommer fram i det offentliga samtalet i Sverige. Vad statsministern tycker och tänker i frågan får vi möjligen vänta till dess att de av Erik Fichtelius producerade hemliga TV-memoarerna publiceras för att få veta, men det hindrar ju inte andra att ta initiativet.

För den som mer seriöst vill följa arbetet i konventet när det nu går in i en mer konkret fas rekommenderas dess egen webb plats - http://european-convention.eu.int.

För det grekiska ordförandeskapet måste Cypern-frågan nu vara viktig, samtidigt som man inte har möjlighet att spela en alltför tydlig roll. Sedan misslyckandet i Köpenhamn med denna fråga har det plötsligt dykt upp en tydlig opinion bland turkcyprioter för ett enande enligt den FN-plan som föreligger, och detta har lett till att den nya regeringen i Ankara med större tydlighet än någonsin tidigare har kritiserat den åldrande Ralf Denktash för hans föga konstruktiva attityd i dessa frågor.

Vi får se vad som händer. Under de närmaste dagarna återupptar FN-medlaren Alvato de Soto sitt arbete i regionen. Skulle det vara möjligt att nå en överenskommelse före den 28 februari öppnas möjligheten för att ordna de folkomröstningar i Cyperns bägge delar av godkänner detta i sådan tid att ett enat Cypern kan stiga fram på Akropolis och underteckna anslutningstraktaten. Efter decennier av försök att lösa konflikten skulle EU ha visat sin kraft som fredsmagnet.

Över även den diskussionen svävar självfallet osäkerheten om den samlade utvecklingen i Mellersta Östern.

Den 28 januari går Israel till val. Allt tyder på att premiärminister Sharon och hans Likud kommer att vinna. I pressen talas redan om knivarna slipas inom Labour efter en ännu så länge oinspirerad valrörelse. Medan vi på större avstånd mest är intresserade av frågan om fred och krig finns det nog anledning att anta att de ekonomiska frågorna börjar att bekymra den vanlige israeliske väljaren allt mer. Konfrontationens kostnad är en ekonomi som nu mycket tydligt går ner. En delegation är i dessa dagar i Washington för att be om extra finansiell hjälp i storleksordningen hundratalet miljarder kr för att klara situationen.

I Washington samlas räkningar på hög. Den militära mobiliseringen börjar nu synas efter en tid då det varit mycket ord och lite verklighet. Turkiet låter meddela att de vill ha rejäl kompensation för alla de kostnader ett krig kommer att åsamka dess sköra ekonomi om de skall ställa upp med baser och hjälp. Och kriget mot terrorismen fortsätter runt om i världen.

Mot slutet av denna månad kommer det att dra ihop sig. Måndagen 27 januari skall UNMOVIC: s chef Hans Blix och IAEA: s chef Mohamed ElBaradei lägga fram sin första rapport om sina inspektioner i Irak för FN: s säkerhetsråd. Och dagen därpå - tisdagen 28 januari - håller president Bush sitt årliga stora State of the Union anförande inför den samlade kongressen i Washington. Världens blickar riktas först mot New York och sedan mot Washington.

Uppladdningen inriktas nu på februari. En närbild av hur allt återspeglas kring Norfolk på den amerikanska östkusten - världens största samlade militära basområde - gavs av lokaltidningen häromdagen - www.pilotonline.com/military/ml0103ale.html .

Till den några dagar gamla bilden kan fogas att hangarfartygsgruppen Theodore Roosevelt lämnade kaj efter en mindre försening vid lunchtid i går. Ute till havs flög så de ca 70 stridsflygplan ur Carrier Air Wing 8 som nu baseras på hangarfartyget på, medan de övriga 11 fartygen i styrkan gjorde sina förberedelser för de veckor av övningar i trakten av Puerto Rico som nu föregår mer operativa uppgifter.

Uppladdningen pågår således, men det kommer att ta sin tid innan den är fullbordad. Och skall till uppladdningen till sjöss och uppladdningen i Kuwait också skall läggas en uppladdning för en nordlig front genom Turkiet kommer det hela att ta i alla fall väl in i februari.

Och detta kommer dessutom att behövas för det diplomatiska arbetet. USA förklarade att den deklaration som Irak avgav den 8 december var så ofullständig att den måste anses innebära ”material breach” i förhållande till resolutionen 1441. Men andra - inklusive Storbritannien - var mer återhållsamma i sina mer formella slutsatser.

I och med årsskiftet förändras säkerhetsrådets sammansättning. Från europeisk sida ersätts Norge och Irland med Tyskland och Spanien. Och därmed kommer fyra tunga EU-länder - Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien - att sitta i rådet när dessa frågor kommer upp till ett avgörande.

Under denna månad är det Frankrike som håller i klubban, men under februari har ödet slumpat det så att det är Tyskland som fått denna uppgift. Redan har det från Berlin börjat sändas signaler att även om man visserligen inte själva avser att delta i någon Irak-operation är det inte säkert att man kommer att motsätta sig en sådan. Den schröderska fanan vajar redan på halv stånd också på detta område.

Medan den diplomatiska och militära uppladdningen kring Irak pågår har så Nordkorea plötsligt åter kommit i fokus. Dess erkännande att de i hemlighet och i strid med den överenskommelse som ingicks 1994 har börjat sätta upp en anläggning för höganrikning av uran för vapen var det första steget, och nu har man trappat upp ytterligare genom att köra ut IAEA:s inspektorer och säga att man avser att ta i drift den reaktor och det s k radiokemiska laboratorium - i realiteten en anläggning för att separera vapenplutonium ur utbränt bränsle - som stängdes i och med överenskommelsen 1994.

Om det vad gäller Saddam Hussein finns stora frågetecken om hur mycket kapacitet vad gäller tillverkning av kärnladdningar eller innehav av robotar han har, är det i fallet Nordkorea i stället utropstecken som gäller.

Det anses att man redan har någon eller några bomber, att det material som finns i laboratoriet sannolikt skulle räcka till ytterligare en handfyll, och att en full produktionskedja inom en rätt nära framtid rätt snabbt kan fylla på det lagret. Och vad gäller robotar har man - i motsats till vad Saddam Husseins ens någonsin haft - en fungerande produktion av sin utvecklade version av den berömda Scud-roboten.

Några militära optioner finns knappast i fallet Nordkorea. Washington tittade djupt ner i den bägaren före de förhandlingar som ledde fram till avtalet 1994, men konstaterade att det inte skulle gå. Att selektivt slå ut den nordkoreanska kapaciteten är mycket svårt - det förefaller som om den nya anläggningen för höganrikat uran dessutom lagts i bergrum. Och att generellt anfalla är att riskera hela Sydkorea.

Käckt sade försvarsminister Rumsfeld på fråga för någon vecka sedan att USA visst kunde föra krig samtidigt i både Irak och Korea. Men snabbt var utrikesminister Powell ute och avskrev den möjligheten. Och nu har president Bush tydligt understrukit den diplomatiska vägen.

Ledningen i Pyongyang spelar högt. På sina håll verkar man se det spelet som en reaktion mot att Bush inte ville förhandla tidigare. Möjligen har detta påverkar några av de allra senaste stegen i krisen, men höganrikningsanläggningen beslutades av allt att döma långt innan det var sannolikt att guvernören i Texas skulle bli USA:s näste president.

Där handlar det om ett medvetet och allvarligt avtalsbrott - dessutom mot ett flertal viktiga avtal - i en fråga som ingen kan bortse från betydelsen av. Där ligger den senaste koreanska krisens källa.

Det nya året blir ett år då frågor om fred och krig kommer att stå på dagordningen på ett mycket påtagligt sätt. Medan vi fortsätter att bygga freden genom samarbete och integration i Europa, gör vi det i en värld som dessvärre inte ser ut att bli fredligare och tryggare. Också det måste få sina konsekvenser för den europeiska konstruktionen.

Själv har jag nu haft möjlighet att njuta Nordens kyla i flera veckor, och kommer att fortsätta att göra det denna vecka. Sedan bär det snabbt av till Bryssel och Wien innan jag på onsdag nästa vecka inleder det första stora seminariet med den Gösta Bohmans fond för idédebatt som instiftades i samband med hans bortgång.

Vi samlas i riksdagshuset för att lyssna på förnämliga internationella föredragshållare på temat om ägande, rätt och tillväxt, och vi kommer dessutom att dela ut det första priset ur Gösta Bohman-fonden till en person som gjort betydande insatser för att föra dessa idéer framåt.

Seminariet är öppet för alla. Men de få pengar vi har reserveras för priset och andra mera direkta utgifter. Därför tas det ut en mindre avgift av deltagarna för att bidraga till finansieringen av den enklare lunchen. Således ingen gratis lunch - men åtskilligt med gratis idéer.

Men därefter bär det snabbt vidare för mig till Schweiz, USA och Turkiet under veckan därefter. Mer om det - och om de frågor som där står på dagordningen - i senare brev. Då kanske jag också hinner med en kommentar till det holländska parlamentsvalet den 22 januari.

Stockholm den 7 januari 2003

Carl Bildt

PS. Anmälan till Gösta Bohman-seminariet den 15 januari sker genom en snabbt email till [email protected] . Då kommer också instruktion om efterfrågat lunchbidrag. Sista anmälningsdag är formellt sätt i morgon - så anmäl med en gång! Mer utförligt program finns på www.moderat.se . Alla är välkomna.








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]