Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 22 januari 2003
22/1/2003

Vänner,

Om valet i Holland, regeringsbildning i Österrike, de centraleuropeiska ländernas strävan efter Euron, fransk-tyskt samarbete och händelseutvecklingen kring Irak från inte minst USA: s horisont.

När detta brev når fram har vallokalerna öppnat i Nederländerna, EU: s finansministrar svettas om stabilitetspaketskrav i Bryssel, den tyska förbundsdagen befinner sig på väg till Versailles för att fira samarbetet med Frankrike och staben i Vita Huset förbereder ännu en dag med diskussioner om hur presidents viktiga State of the Union-anförande nästa tisdag skall läggas upp.

Själv sitter jag i Baltimore efter en vecka i Bryssel, Wien, Stockholm och inte alltför avlägsna Washington. Och packar så smått ihop för att åka hem till Stockholm för kort stopp innan det bär av till Bosporens strand med Istanbuls myller där Asien möter Europa.

Det holländska valet förefaller plötsligt att ha fått sin egen dramatik. Den regering som bildades efter den dramatiska framgången för den då mördade Pim Fortuyns parti kom inte att vara mer än 87 dagar innan premiärminister Balkenende fann att det helt enkelt inte fungerade och utlyste nyval. Det vi såg i Fortuyns parti var en sammanbrottsprocess som fick vår egen svenska upplevelse med Ny Demokrati i början av 1990-talet att framstå som en ganska seg historia.

Då var de holländska socialdemokraterna i PvdA i ett mycket eländigt tillstånd efter det största nederlaget i sin historia. Men inför denna valrörelse samlade man sig plötsligt kring en ny partiledare, och med icke minst dennes goda utseende har det sedan burit brant uppför till en situation där det t o m är möjligt att man kommer att gå ur dagens val som landets åter största politiska parti.

För den lite mer fjärran betraktaren förefaller kampen mellan PvdA och kristdemokratiska CDA om vilket som skall vara största parti mest att vara en skönhetstävling mellan mer eller mindre snabbt framburna personligheter. Frågor om rättstrygghet och integration av invandrare står fortfarande i centrum för den politiska debatten, om än ekonomin också har fogats till listan med en inställning från PvdA att det inte behöver skada om man accepterar underskott i stället för att spara.

I kväll vet vi mer om valets resultat, men inte nödvändigtvis så värst mycket mer om vilken regering som kommer att styra landet under de kommande åren. Regeringsbildningar i Holland har en tendens att vara rätt utdragna historier.

I det är man inte ensam. I Österrike pågår fortfarande samtal om vilken regering som skall bildas efter det lätt sensationella valet i slutet av november. Just nu sonderas det om en stor koalition mellan borgerliga ÖVP och socialdemokraterna SPÖ, men det är inte svårt att i Wiens korridorer hitta dem som inte tror att en sådan regering kommer att inneböra så värst mycket mer än att på sikt ge nya chanser till FPÖ.

Också här är det den ekonomiska reformpolitiken som är den besvärligaste frågan. Österrike behöver fortsatt sparande i de offentliga utgifterna samtidigt som man behöver en rejäl reform av pensionssystemet. Och man måste också vara beredd att börja avveckla neutralitetspolitiken genom att säga ja till någon form av bestämmelse om ömsesidig också säkerhetspolitisk solidaritet mellan EU-länderna i samband med att den nya författningstexten långsamt börjar verka fram.

Mitt ärende i Wien hade dock föga med Österrike självt att göra, utan med ett möte om den ekonomiska och finansiella utvecklingen i de olika central- och östeuropeiska länderna. Efter toppmötena i Prag och Köpenhamn var det slående hur perspektivet på dessa länder och deras möjligheter plötsligt hade förändrats.

Årets folkomröstningar skall förvisso inte underskattas, och det finns tydliga faromoment. Tumultet i den polska regeringen för ögonblicket är t ex inte alldeles upplyftande. Men grundantagandet förblir att det kommer att bli möjligt att få ett tydligt ja i alla dessa folkomröstningar och därmed för dessa länder att den 1 maj 2004 bli fulla medlemmar av EU.

I och med detta förskjuts perspektivet. Nu handlar det inte om medlemskapet i EU, utan nu handlar det om hur och när dessa länder kommer att komma med i den gemensamma €-valutan. Och när jag satt med sex finansministrar från Bulgarien i söder till Litauen i norr var det sannerligen inget fel på ambitionerna i detta avseenden.

Skillnaden mot den svenska debatten var slående. Med lite olika tidsperspektiv siktade alla dessa länder på att så snabbt som möjligt komma med i euron. Skälen föreföll så självklara att de knappt ens behövde diskuteras. Skulle man vara med i den gemensamma marknaden, var det logiskt att man också var med i den gemensamma valutan. Skulle man njuta integrationens fördelar fanns det ingen anledning att stanna upp innan man nådde ända fram. Och tillvaron som mer eller mindre fritt svävande små valutor riskerade att bli en rätt äventyrlig sådan.

Därmed alls inte sagt att vägen till euron kommer att bli alldeles enkel för dessa länder. När de 2004 kommer med i EU har de möjlighet att gå med i växelkurssamarbetet ERM2, och visar valutastabilitet inom detta under två år och i övrigt uppfyller de olika kraven blir anslutningen till den gemensamma valutan möjlig. Med full fart framåt och inga avgörande problem skulle detta innebära att de första av dessa länder har möjlighet att komma med 2007. De tre baltiska länderna har goda möjligheter med den utveckling man nu visar upp, och vad gäller Polen är ambitionen mycket tydligt uttalad.

Problem finns förvisso. Redan nu ser vi till exempel hur förväntningar inför framtiden innebär en press uppåt på de centraleuropeiska valutorna. I Ungern gör både regering och centralbank just nu vad de kan för att förhindra att alltför mycket pengar sköljer in i landet och pressar upp valutans värde. Och i främst Ungern och Polen håller behovet av att ta itu med växande budgetunderskott på att bli akut. Med all sannolikhet kommer dock den medicinen att skjutas till efter de olika folkomröstningarna.

Men jämför man dessa länder i dag med sydeuropeiska länder som Italien och Spanien vid motsvarande tidpunkt innan de kom med i den gemensamma valutan ter sig de centraleuropeiska ländernas situation faktiskt som bättre. Vill de så kan de och då kommer de också att komma med.

För Sverige är inte detta utan betydelse. Att allt fler vill med innebär att konsekvenserna av att stå utanför blir större. Med nuvarande trender kommer såväl de tre baltiska staterna som Polen att följa Finland och komma med i Euron, och denna blir därmed på ett mycket tydligt sätt valutan för det ekonomiska tillväxtområdet som det finns förutsättningar att skapa i Östersjöområdet. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att det borde leda till att också Sverige skulle vilja vara med.

I ett ovanligt både oklokt och felaktigt uttalande sade statsminister Göran Persson för inte så länge sedan att ett nej i folkomröstningen i Sverige skulle leda till att det snabbt blev folkomröstning igen. Men så fungerar det faktiskt inte. Vi har en tradition av bred majoritet bakom beslut om folkomröstningar, och att det skulle vara möjligt att få en bred riksdagsmajoritet bakom en sådan linje efter ett nej tror jag knappast någon med erfarenhet egentligen tror på.

Hur som helst kommer en sådan situation att medföra att vi påtagligt riskerar att hamna efter länderna i Central- och Östeuropa.

Inte ens en Göran Persson skulle nog kunna föreställa sig en ny folkomröstning under denna mandatperiod, och då hamnar vi som allra tidigast kring 2007 med ett möjligt inträde i den gemensamma valutan kring till exempel 2010.

Vid det laget är det en i dag allmän uppfattning att samtliga de baltiska och centraleuropeiska länderna redan kommer att vara med. Vi kommer då entydigt att ha hamnat på efterkälken, och detta kommer inte att ha kunnat undgå att ha effekter på både handels- och investeringsströmmar.

Och märk då att jag talar om ett scenario efter ett nej i folkomröstningen i september som jag knappast tror att någon tror på - det kommer att ta längre tid än så innan det kommer att vara möjligt att åter lägga denna fråga på bordet. Detta decennium blir då med all säkerhet ett förlorat decennium.

I Versailles salar firas i dag den fransk-tyska försoningen i form av avtalet mellan Charles de Gaulle och Konrad Adenauer 1963. Att detta ingicks bara kort efter det att de Gaulle magnifikt hade levererat sitt "Non" till Storbritanniens försök att trots allt komma med i det samarbete som då hette EEC kommer sannolikt att mulet noteras i London, där man i övrigt har haft anledning att med viss konsternation se hur Paris och Berlin ryckt varandra närmare i en rad frågor.

Senast sågs detta när de bägge regeringarna nyligen presenterade ett gemensamt men komplicerat förslag till hur problemen med de europeiska institutionerna skulle lösas. I en kompromiss som kanske var alltför mycket av just kompromiss slog man ihop tyska och franska synpunkter, men lyckades därmed slå ihop kritiken mot tidigare franska och tyska synpunkter på ett sätt som snabbt blev tydligt.

Men just nu behöver Paris och Berlin varandra. Förbundskansler Schröder behöver strängt taget vad eller vem som helst efter en valrörelse som körde sönder relationerna till Washington, ett näringsliv i uppror mot en obefintlig ekonomisk politik och en politisk debatt som nu domineras av det s.k. lögnutskott i förbundsdagen som tillsatts för att granska vad regeringen egentligen sade före valet. De viktiga delstatsvalen i Hessen och Niedersachsen den 2 februari ser ut att leda till kraftiga bakslag för socialdemokraterna.

Men Paris har anledning att tacka och ta emot. En rad händelser har lett till att landets position successivt stärkts. Och inte minst gäller det i den allt akutare frågan om hur utmaningen Saddam Hussein egentligen skall hanteras.

I Washington träffar jag färre och färre som egentligen vill ha ett krig. Att de finns råder det ingen tvekan om. Men lika stark som övertygelsen om att man på ett eller annat sätt måste få bort Saddam Hussein är, lika stark är förhoppningen om att detta på ett eller annat sätt skall kunna vara möjligt utan ett krig och allt det som skulle följa i kölvattnet av ett sådant.

I detta ligger ett genuint politiskt dilemma. Ingen tror att Saddam Hussein skulle ha accepterat ett ena FN-inspektörerna - för att nu inte tala om den stora FN-operation som nu sker - om han inte hade upplevt att det höll på att växa fram ett akut militärt hot mot honom och hans regim. Och få tror annat än att en avbruten militär uppladdning och en nedtrappat retorik kommer att leda till annat än att han åter börjar sätta käppar i hjulen.

Nu accelererar den militära uppladdningen. Att Storbritannien nu angett de brigader i Tyskland som skall börja förflyttas till regionen är betydelsefullt, även om det kommer att ta sina veckor innan de kommer dit. USA väntar nu otåligt på att Turkiet ger klartecken för de olika baser och transportvägar som är en förutsättning för att det skall vara möjligt att bygga upp ett starkt militärt hot även från norr.

På måndag nästa vecka rapporterar UNMOVIC och IAEA till FN: s säkerhetsråd i New York om vad man kommit fram till hitintills. Jag skulle tro att man kommer att säga att Iraks deklaration inte gav de svar som skulle ha getts, att samarbetet i övrigt varit hyggligt om än icke perfekt, att man har hittat en del som lett till nya frågetecken, men att man i grunden anser att man behöver mer tid.

Och på tisdag framträder så president Bush med sitt årliga State of the Union-anförande inför kongressens bägge delar. Säkert kommer det att handla mycket om den amerikanska ekonomin och de ytterligare skattesänkningar som krävs för att säkra uppgången, men det är graden av otålighet när det gäller Irak som kommer att tilldra sig den särklassigt största uppmärksamheten.

Balansgången är inte enkel. Å den ena sidan vet alla att det är upptrappat främst amerikanskt tryck som är en förutsättning för att FN-arbetet skulle kunna fortsätta att föras framåt. Å den andra gäller det att inte gå så långt att möjligheterna att bygga upp ett bredare samarbete för att faktiskt få bort Saddam går förlorade.

Ty i grunden är det detta som det handlar om. Jag har inte träffat någon som ser något alternativ som innebär att retoriken trappas ned, hangarfartygen vänder om, soldaterna kommer hem och Saddam Hussein utropar sig som segrare i denna strid. För vare sig Bush eller Blair finns detta alternativ.

Och därtill kommer att det ju bara skulle innebära en återgång till en politisk som misslyckats hitintills, och som förr eller senare kommer att bryta samman helt. Sanktionspolitiken i förening med de rättsligt ytterligt dubiösa flygförbudszonerna har ingenting med rationell eller konstruktiv politik med förutsättningar för framgång att göra.

De reella alternativen är därmed ett under de kommande veckorna upptrappat militärt och politiskt tryck som antingen leder till att Saddam Hussein försvinner utan invasion eller som leder till att det blir en invasion i akt och mening att bli av med honom. Med undantag av Saddam Hussein torde det i dag finnas en alldeles överväldigande majoritet för den förra av dessa linjer. Ingenting tyder på annat än att också president Bush helst av allt vill att det är den vägen som skall vandras.

På ett eller annat sätt är det FN: s säkerhetsråd som kommer att stå i centrum. Men vi kommer också att se olika andra aktörer stiga in i samband med det upptrappade slutspel inför Saddam Husseins avgörande som måste komma under de kommande veckorna. Arabvärlden förefaller i dag att sända starkare signaler än tidigare om att man faktiskt vill ha bort Saddam Hussein så snabbt som möjligt, men står fortfarande fast vid att man helst ser att detta inte behöver ske genom krig. Det återstår att se vilken roll de kan komma att spela.

Till detta kommer jag att ha anledning att återkomma. I FN: s säkerhetsråd tror jag att det artar sig till en duell mellan Paris och Washington som dock har alla förutsättningar att snabbt gå över i en duett. Berlin kommer att försöka att bromsa medan London kommer att försöka att skjuta på.

Tid finns nog mer än vad de flesta föreställer sig. Föreställningar om att vädret skulle göra det omöjligt att vänta för länge saknar grund. Det är ett något paradoxalt faktum att den amerikanska armén har betydligt mer träning i ökenkrigföring i värme än vad den irakiska armén har, och att den förra dessutom har en förmåga att föra strid på natten som den senare knappt torde ha någonting alls av. En annan sak är att det inte kommer att vara möjligt att ha hela denna makt stående i regionen hur länge som helst utan att någonting händer. Men det handlar inte om dagar eller veckor, utan kan till och med komma att handla om tider längre än så, om det skulle finnas en möjlighet att få framgång utan att detta leder till att det behöver att bli krig.

Ytterst kan det dock alldeles självklart komma till det. När hotet byggs upp för att stödja en politisk strävan är det ofrånkomligt att detta hot måste verkställas om den politiska strävan inte kan nå framgång på annat sätt. Då blir det sannolikt ett krig som inleds både i luften och på marken ungefär samtidigt, som snabbt skaffar sig kontroll över nyckelpositioner i landet och som syftar till att förstöra regimens möjligheter till ledning.

Fyra till sex veckor av militära operationer talas det om. Min oro gäller dock inte främst detta, utan de fyra till sex år av stabilisering som i olika avseenden måste följa på detta. Att ta bort en regim är långt enklare än att installera en regim. Att föra krig är betydligt mindre svårt än att bygga fred.

Det komplicerade läget nu handlar inte bara om Irak. Helgen efter den kommande går Israel till val, och efter dess går det inte längre att skjuta frågan om det försämrande läget där framåt och framåt. Fortfarande tyder allt på att det blir Ariel Sharon som kommer att bli den som försöker att få ihop också den kommande regeringen i Israel.

Här i USA går ekonomin hyggligt framåt. Med tendenser till stagnation inom EU och med fortsatt tydlig stagnation i Japan är det här som det lilla av kraftcentrum som finns i den globala ekonomin i dag kan lokaliseras. Men det är inte svårt att höra hur osäkerheten om Irak och oljan leder till en försiktighet som gör att man inte riktigt vågar att satsa på det sätt man annars sannolikt skulle ha gjort.

En förlängd osäkerhet, som från politiska utgångspunkter kan vara bra, är från mer ekonomiska sådana är bekymmersamt scenario. Men skulle osäkerheten på ett eller annat sätt skingras förefaller det som om det skulle gå mot en tydlig och stark uppgång i den amerikanska ekonomin. Det behöver världen, men det kommer samtidigt att ställa Europas tillkortakommanden i allt tydligare relief.

Baltimore den 22 januari 2003

Carl Bildt








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]