Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 3 februari 2003
3/2/2003

Vänner,

Om diskussionen om ett "nytt" och ett "gammalt" Europa, de olika ländernas utgångspunkter i diskussionen om Irak, fortsatt uppladdning efter Blix kritiska rapport till FN:s säkerhetsråd, Tysklands problem, turkiska prövningar, krav på ett nytt Norden i det nya Europa och konsekvenser av katastrofen för rymdfärjan Columbia.

Konflikten om Irak har nu också blivit en konflikt kring huruvida det finns ett "gammalt" och ett "nytt" Europa.

Det började med att de franska och tyska regeringarna plötsligt verkade att säga samma sak i samband med firandet av 1963 års epokgörande fördrag mellan dem. I Versailles gyllene salar pekade Chirac och Schröder finger i riktning Washington, och i samband med ett möte i FN: s säkerhetsråd om terrorismen gjorde den franske utrikesministern de Villepin ett inlägg som kom att betecknas som något av ett diplomatiskt bakhåll. När dessutom Schröder spädde på genom att säga att Tyskland i FN:s säkerhetsråd skulle rösta nej till allt var måttet rågat.

På en presskonferens tillfrågades försvarsminister Donald Rumsfeld hur han såg på denna allt starkare europeiska kritik, och sade då snabbt att den representerade ett "old Europe" men att det fanns modernare strömningar som var av betydligt större intresse. Och det uttalandet ledde alldeles självklart till att topplocket gick i åtskilliga kommentarer i Paris och Berlin. Att bli avvisad som gammal och irrelevant var, menade man, att driva arrogansen lite väl långt.

Men snart utvecklades debatten till mer än bara en slagväxling mellan en stundtals alltför ordsnabb amerikansk förvarsminister och stundtals alltför snarstuckna äldre européer. Plötsligt publicerades ett brev där åtta europeiska ledare i princip ställde sig bakom huvuddragen i den amerikanska politiken. Den fransk-tyska axeln ringades in av Storbritannien i väster, Spanien och Italien i söder, de nya medlemmarna Ungern, Tjeckien och Polen i öster och Danmark i norr. På initiativ av den spanske premiärministern hade plötsligt formats en gruppering som inte alls hade någonting emot att bli beskriven som lite nyare och modernare än vad den fransk-tyska axeln plötsligt hade dömts ut som.

Därmed demonstrerades en skillnad som faktiskt finns i det nya Europa som håller på att växa fram.

I Washington ser man nu ett Storbritannien som man i vått och torrt kan lita på, därefter en "axis of unreliability" mitt i Europa och därefter längre ut åt öster en zon av verkliga vänner. Hur vi nordeuropeiska stater kommer att passa in i denna bild är inte alldeles klart. Den danska statsministern skrev under brevet som i allt väsentligt stödde USA, men den svenska förefaller inte ens att ha blivit tillfrågad.

Den brittiska politik som Tony Blair nu företräder är i sina grunddrag relativt klassisk. Från Churchill och framåt har brittiska ledare sett det som naturligt att stå nära Washington eftersom man sett en sådan hållning som det särklassigt bästa sättet att påverka den amerikanska politiken. En yttre solidaritet har gett en kredit som man sedan kunnat dra på i olika inre debatter. Alla alternativ till att påverka den amerikanska makten har setts som sämre.

Det är inte bara den brittiska diplomatin som ofta formats med denna utgångspunkt. Centrala diskussioner om de brittiska kärnvapenstyrkorna fördes också från denna utgångspunkt. Vapnen anskaffades mindre för att förhindra Moskva att få inträde i Västeuropa än för att säkra att Storbritannien fick tillträde i Washington. Och när den brittiska regeringen i veckan beställde två nya hangarfartyg - inte av amerikansk storlek, men större än någonting man haft tidigare - var det ett uttryck för samma strävan att kunna vara åtminstone delvis på relevant samtalsnivå med Washington.

När det just nu gäller Irak hävdas bestämt att utan Tony Blair hade det inte varit säkert att Bush gått FN-vägen på det sätt som han ju nu faktiskt gjort. Under sommardebatten lät det plötsligt mycket annorlunda i Washington, men därefter svängde man snabbt in på FN-linjen, och vid denna har man förblivit trots en tilltagande otålighet i alla fall i vissa kretsar i Washington. Kanske hade detta skett även utan Tony Blair, men alldeles säkert har hans inflytande bidragit till att säkra att så skett. Inte oväsentligt.

Det var också vikten av att fortsätta denna väg som var det budskap Blair hade med sig till Bush i slutet av förra veckan. Hans Blix rapport till FN: s säkerhetsråd den 27 januari hade ju sagt att Irak samarbetade i form men inte i substans, och hade därmed påtagligt stärkt inte minst den amerikanska administrationen. Men för Blair var det viktigt att ge UNMOVIC den ytterligare tiden i alla fall fram till den kommande rapporten till säkerhetsrådet den 14 februari, och att utnyttja den tiden för att söka en andra resolution som än tydligare skulle kunna ge ett mandat för ett direkt militärt ingripande i Irak.

Sådan blev också slutsatsen från mötet, men den skillnad i betoning som utgjordes av att Bush sade att en andra resolution var önskvärd men inte nödvändig, medan Blair sade att den var så önskvärd att det lät som om den också var nödvändig. När utrikesminister Powell på onsdag framträder för säkerhetsrådet och lägger fram amerikansk information om hur Irak på olika sätt försöker att kringgå FN:s arbete kommer detta med all sannolikhet att bli utgångspunkten för ett mycket intensivt arbete med att säkra stöd för en sådan ny resolution.

Efter Hans Blix rapport är sannolikheten för att det kommer att gå betydligt högre än vad de flesta skulle ha bedömt dessförinnan. För en resolution i rådet krävs att ingen av de fem permanenta medlemmarna röstar mot och att man har stöd av nio av de femton länder som nu är representerade i säkerhetsrådet.

Och det kan mycket väl komma att lyckas. När den intensivare diplomatiska fasen inleds kommer mycket att koncentreras på Frankrike. Och hur mycket det än lät som om Berlin och Paris sade samma sak för någon vecka sedan talar allt för att de då kommer att gradvis få skilda vägar.

Att lägga in ett veto mot en resolution skulle för Frankrike vara förödande, eftersom en operation i ett sådant läge med all sannolikhet skulle komma att ske i alla fall, och det enda man skulle ha åstadkommit var en majestätisk marginalisering av Frankrikes inflytande i allt som skulle komma därefter. Ett visst vetoskrammel har förvisso förekommit, men det skulle förvåna mig ytterligt om det skulle komma att gå utöver detta.

Medlen må ha sina begränsningar, men Frankrike är fortfarande en nation med en global ambition, och därmed kommer man att prioritera att på ett eller annat sätt vara med och forma den politik som nu kommer att börja mejslas fram. En liten men alls inte obetydlig detalj är att planeringen för underhåll av det franska hangarfartyget Charles de Gaulle nu har ställts helt och håller på huvudet, och fartyget i strid med alla tidigare gällande planer kommer att vara redo att segla inom kort.

För Tyskland är det annorlunda. Här finns inte längre någon global ambition, utan i stället en krigsskepsis som har djupa och i grunden hedervärda rötter. En ny bok har dramatiskt fokuserat på det mänskliga lidandet under de allierade bombattackerna mot Tysklands städer i det andra världskrigets slutskede, men förslag från oppositionen i CDU/CSU att det nu skall instiftas en årlig nationell minnesdag på dagen för den förödande bombningen av Dresden. I dessa dagar har 60-årsminnet av den 6:e arméns kapitulation vid Stalingrad 1943 åter fokuserat på det enorma mänskliga lidande som tidigare krig medfört.

Förbundskansler Schröder har spelar på stämningar mot krig och mot USA på ett sätt som knappast varit ansvarsfull politik. Han gjorde det på ett sätt som gjorde att han överlevde förbundsdagsvalet i september, men den enorma besvikelsevågen sedan dess gjorde att ett nytt försök nu inte kunde förhindra plågsamma och allvarliga förluster i gårdagens delstatsval i Niedersachsen och Hessen.

Nu har han dessutom kört in sig i en position utrikespolitiskt som kommer att bli ytterligt besvärlig. Som allra värst kan Tyskland hamna i en situation där man tillsammans med Syrien är de enda stater i säkerhetsrådet som röstar mot en ny resolution. Att man gör det samtidigt som man sänder tyska luftvärnsrobotar för att förstärka försvaret av Israel kommer inte att göra den saken mindre underlig.

Och även om man inskränker sig till att lägga ner rösten kommer Tyskland att ha hamnat i en mycket egenartad position. Det är svårt att se annat än att man på ett allvarligt sätt har försvagat sina möjligheter till inflytande i Europa och i alliansen över Atlanten.

Det är öster om den linje där taggtråd och minfält förr delade Europa som man nu finner stämningar som är annorlunda, och som var den yttersta grunden för den lite översnabba reaktion som Rumsfeld levererade. Ty här resonerar retoriken från USA på ett helt annat sätt än vad den gör i lite mer västliga europeiska öron.

Skälen till detta är inte svåra att finna i de senaste decenniernas historia.

Med rätt eller fel ser man här en delvis starkt moralistisk och styrkeorienterad amerikansk politik som en bidragande faktor bakom Sovjets fall och deras befrielse. Man minns att samtidigt som Ronald Reagan talade om "ondskans imperium" och stod i Berlin och sade att "denna mur måste bort", grymtades det i västeuropeiska kanslier om en alltför simplistisk eller t o m farlig amerikansk politik. När Washington gick till ideologisk konfrontation med kommunismen, var det många europeiska regeringar som i stället funderade på ideologisk kompromiss med samma kommunism.

Och därtill kommer att man vet att den NATO-utvidgning som nu närmar sig kritisk fullbordan, t ex med de tre baltiska länderna, i grunden drevs igenom av Washington mot skeptiska europeiska regeringar.

Det är mot denna bakgrund som en amerikansk retorik som talar i klara moraliska termer har större attraktionskraft här än en europeisk diplomati som varnar för olika dunkelheter och förordar olika delikata manövrer. Det finns en attitydmässig affinitet mellan de i denna generation befriade europeiska nationerna och den befrielseretorik som dominerar mycket av det som i USA sägs och skrivs om Irak. I denna mening hade Rumsfeld alldeles rätt i sina snabba kommentar.

Successivt kommer detta att förändra förutsättningarna för samarbetet i Europa. Och det måste få konsekvenser också för vårt och andra nordiska länder.

I en debattartikel som publiceras i Dagens Nyheter i Stockholm, Berlingske Tidende i Köpenhamn, Aftenposten i Oslo, Huvudstadsbladet i Helsingfors och Morgunbladid i Reykjavik i dag, och som därefter kommer i ledande tidningar i Tallinn och Riga, argumenterar f d danska utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen och jag för att vi måste göra slut på Norden som en zon av undantag och utanförskap i det europeiska och atlantiska samarbetet. Annars är risken för att vi successivt marginaliseras mycket påtaglig.

Vi tror att det är viktigt att man ser helheten bakom de olika delar som vi kommer att ta ställning till under de närmaste åren, t ex i vår egen folkomröstning om euron i september. Ett påtagligt nytt Europa håller på att växa fram, med andra samarbetskonstellationer, en starkare värderingsbas och nya möjligheter för våra nordiska länder att vara med och påverka. Men som det nu ser ut finns det en risk för att vi inte kommer att klara av den saken. Vi vill att Sverige går in i euron och i NATO, att Finland tar samma säkerhetspolitiska steg, att Danmark går in i euron och avskaffar sina gamla undantag och att Norge är berett att äntligen ta steget in i EU. Och till bilden hör att alla våra nordiska länder då kommer att komma på samma nivå av integration som vi har all anledning att utgå från att de tre baltiska länderna då kommer att ha.

Detta kommer inte att vara möjligt utan ett visionärt och framåtsyftande ledarskap i samtliga dessa länder. Vi säger inte att sådant är totalt frånvarande, men ser det som viktigt att vi alla ser det större nordiska sammanhanget, och att vi sätter in i de olika delarna i den framväxande nya europeiska helheten. Det skulle ge våra olika nationella debatter en nordisk och europeisk dimension som i dag ofta är sorgligt frånvarande. Vi måste ha en vision om ett Norden som står starkare i ett Europa som också står starkare.

Säkert är det dock Irak-frågan som kommer att fortsätta att dominera den mer omedelbara debatten, med säkerhetsrådet sammanträde nu på onsdag och Hans Blix nya rapport på fredag i följande veckan som de avgörande tidpunkterna.

Under tiden sedan mitt föregående brev har jag haft anledning att vara fem dagar i Istanbul och där lite närmare följa debatten från en lite annan utgångspunkt. Turkiet är ett nyckelland just nu i en rad olika avseenden.

Från amerikansk rent militär utgångspunkt är Turkiet just nu alldeles avgörande för att bygga upp trycket mot Irak. Det är en oerhörd skillnad på en militär operation med utgångspunkt enbart i Kuwait och en sådan som dessutom tar sin utgångspunkt i de östra delarna av Turkiet. En nordlig front mer än fördubblar både den politiska och den militära effekten i det man försöker att åstadkomma.

Men då krävs det tillstånd att föra in betydande amerikanska styrkor i Turkiet. Från hamnarna i Mersin och Iskanderum längst i nordöstra hörnet av Medelhavet är det ca 600 km fram till de områden varifrån en enda större väg leder in i norra Irak. Flygplatserna i Batman och Diyarbakir kommer att ge bidrag också när det gäller att flyga in materiel, men tung material från tunga brigader från Texas kräver hamnar och vägar och tid.

I Turkiet är skepsisen mot krig massiv. Det handlar mindre om att man inte delar den amerikanska beskrivningen av Saddam Hussein - man känner sin ondskefyllde granne - och mer om rädsla för konsekvenserna. Ekonomin är skakig och ett krig kan sabotera turistsäsongen totalt. Irak ligger nära och faran för terror är påtaglig. Och 1991 drabbades man av en massiv och för landet dyrbar flyktingvåg som ett resultat av striderna inne i Irak.

Detta till trots kommer Irak att säga ja. När det nationella säkerhetsrådet sammanträdde i Ankara i fredags gjordes det klart att det för Turkiet egentligen inte fanns något alternativ. Vad som kommer att hända i norra Irak efter ett krig är av avgörande strategisk betydelse för Turkiet, och då är der otänkbart att ställa landet i en situation där man inte skulle komma att ha inflytande över detta.

Mardrömmen framför andra är en balkanisering av Irak som successivt sprider sig över regionen och inte minst in i Turkiet självt med den kurdiska frågan i fokus. Och det är denna mardröm som nu får den turkiska regeringen att lägga ett förslag till parlamentet att ta emot amerikanska trupper och att också ge vissa mandat till den egna armén att under vissa omständigheter gå in i Irak.

Debatten kommer inte att bli enkel, en andra resolution av FN: s säkerhetsråd ses som ett till krav gränsande önskemål och allt kommer dessutom samtidigt som man tvingas till smärtsamma ekonomiska beslut och ett ställningstagande när det gäller FN-planen om Cypern. Inget europeiskt land står just nu inför så svåra och akuta beslut som just Turkiet gör.

Och dessa beslut har betydelse för Europa i dess helhet. Det handlar om den politiska ordningen i hela det post-osmanska område som sträcker sig från Bihac i Bosnien i nordväst till Basra vid Persiska Viken i sydost. Och Cypern ligger mitt mellan Kosovo och Kurdistan..

En del av detta talade jag om när jag var där. Mitt anförande på Istanbul Policy Center den 28 januari finns på www.bildt.net. Och där finns också den debattartikel i Irak-frågan som jag publicerade i International Herald Tribune samma dag och som lett till en hel del uppmärksamhet eftersom dess argumentation är annorlunda än den vanligen förekommande.

Just nu domineras nyhetsförmedlingen fortfarande av olyckan med den amerikanska rymdfärjan Columbia.

STS-107 - som just detta uppdrag hette - blir med all sannolikhet den sista flygningen med rymdfärjan under en betydande tid. Fem ytterligare flygningar var planerade, med rymdfärjan Atlantis redan under förberedelse för STS-114 med planerad start den 6 mars.

Den del av rymdprogrammet som rymdfärjorna betjänar har i allt större grad kommit att ges en vetenskaplig inriktning förutom att dessa farkoster genom sin flexibilitet har blivit en ovärderlig resurs när det gällt reparationer och kompletteringar av andra komplicerade rymdfarkoster. Reparationen av rymdteleskopet Hubble är det mest kända exemplet på detta.

Däremot är vare sig kommersiella eller militära missioner i dagsläget särskilt beroende av rymdfärjorna. Efter Challenger-olyckan för sjutton år sedan fattade USA beslut om att utveckla också konventionella bärraketer för att vara säker på att de militära rymdsystem som man blivit allt mer beroende av inte skulle komma att äventyras, och för säkerhets skull utvecklade man två mer eller mindre nya tunga bärraketer.

I farozonen ligger nu främst den internationella rymdstationen, som är ett jättelikt samarbete mellan främst USA, Ryssland, Europa och Japan i grundläggande rymdforskning. Stationen har i dag sin sjätte besättning, som kom på plats i november och förväntades ta en rymdfärja tillbaka i mars i år, men som nu sannolikt får vänta ett tag innan man fattar beslut om framtiden.

De har möjlighet att vara där till och med juni om det skulle knipa, och de har en rysk modul som gör det möjligt för dem att komma ner till jorden om det skulle knipa. Frågetecknena gäller hur nya besättningar nu skall kunna komma upp, och om hur arbetet med att fortsätta att bygga ut rymdstationen skall kunna fortsättas. Columbia var inte avgörande i detta senare hänseende - som den första rymdfärjan var den något tyngre än de övriga kvarvarande tre, och därmed inte lika lämpad för tyngre transportuppgifter till rymdstationen. Men med alla rymdfärjor på marken kan ingenting göras, och framtiden för rymdstationen ser nu bekymmersam ut.

En utväg finns möjligen, och det är att med amerikanska och andra pengar accelerera produktionen av ryska Soyuz-raketer. Det är en brutal arbetshäst med decennielång erfarenhet i dessa sammanhang. Men som ett led i amerikanska ansträngningar att begränsa flödet av rysk raketteknologi till Iran har man lagt embargo på alla inköp från det ryska rymdprogrammet, och det förbudet skulle då omfatta även ett arrangemang som detta.

Annars finns det åtskilligt som talar för ett användande av Soyuz. I ett längre perspektiv diskuteras att bygga ut den europeiska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana i Latinamerika för att kunna använda även denna stora ryska raket.

Men problemen är inte bara rymdfärjan. Det europeiska bärraketprogrammet har betydande svårigheter efter det femte misslyckandet av 14 uppskjutningar med den supertunga raketen Ariane 5 i december. Också det programmet står nu still och en intern översyn i Frankrike pekar på betydande brister i det sätt på vilket detta viktiga mågmiljardsprogram har skötts.

Alldeles säkert kommer detta att leda till nya diskussioner om rymdpolitikens långsiktiga inriktning och de olika samarbetskonstellationer som kommer att krävas. Europakommissionen har just publicerat ett så kallat grönt papper för att stimulera diskussionen om vad Europa kan och måste göra. Utan tillgång till rymden finns det åtskilligt här nere på jorden som skulle riskera att stanna upp - vårt beroende för allt från väderprognoser till bredbandskommunikationer av rymdplattformar är långt större än vad de allra flesta har klart för sig.

Efter fem dygn i Istanbul och därefter två i ett synnerligen insnöat Cambridge i England sitter jag i dag faktiskt i Stockholm. I kväll har Publicistklubben debatt med anledning av den s k Fichtelius-affären, jag har lovat att säga några ord och det ser ut att bli det särklassigt mest välbesökta mötet i den församlingens historia.

Men i morgon bär det av igen.

Jag åker till London för att vara med och bl a med utrikesminister Jack Straw diskutera hur det internationella samfundet skall hantera problemet med sönderfallande stater och för styrelsesammanträde i Centre for European Reform - www.cer.org.uk - som har blivit Europas bästa tankesmedja på en lång rad områden.

Och därifrån bär det vidare till Oslo för möte med Nordic Venture Network - www.nordicventure.net - om hur riskkapital skapar bättre förutsättningar för nya högteknologiföretag i Norden.

Nästa vecka blir min inriktning på de europeiska framtidsfrågorna. På tisdag talar jag på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm - www.ui.se - och på fredag bär det vidare till ett större anförande på Humboldt-universitetet i Berlin.

I bägge skall jag försöka att besvara den lätt provokativa frågan om Europa är redo för framtiden.

Och därefter är det nog dags att besöka Washington igen.

Stockholm den 3 februari 2003

Carl Bildt

PS. Uffe Ellemann-Jensens och min debattartikel kan nås via www.dn.se eller - lättare - via www.bildt.net eller www.berlingske.dk/kronikker








Saturday 
19/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]