|
|
 |
Carl Bildts veckobrev 24 februari 2003
24/2/2003
Vänner,
Nedräkningen i konfrontationen kring Irak fortsätter. Osäkerheten är stor. Det enda som är riktigt säkert är att Saddam Hussein kommer att vara borta från makten i Bagdad inom månader, och att ett nytt och förhoppningsvis bättre kapitel i Iraks historia därmed kommer att öppnas.
Om detta kommer att ske genom ett öppet krig eller genom någon form av intern omvälvning eller annan förändring den stund då kriget verkar omöjligt att undvika kommer att förbli en öppen fråga ännu några veckor.
Och sedan mitt senaste brev har denna fråga kommit att dominera också mycket av min dag i olika samtal och möten. Jag var i Berlin dagen efter den inflammerade diskussionen i förbundsdagen om regeringen Schröders handläggning av frågan, och tillbringade därefter föregående vecka huvudsakligen i Washington med snabbt även i London med samtal som kom att röra sig mycket om detta.
Vi lever inte bara i en värld med bara en makt - vi lever dessutom i en värld med bara en fråga.
Kring FN-byggnaden vid East River i New York inleds nu slutskedet i spelet om fred eller krig. Resolutionen 1441 gav Saddam Hussein en allra sista chans, men de rapporter som kommit från IAEA och UNMOVIC har visat att han inte spelar öppet utan fortsätter ett spel där hans intresse alldeles uppenbart är att vinna tid. Vissa är inte beredda att acceptera detta speciellt mycket längre, medan andra tycker att detta är bättre än det alternativ som skulle innebära ett öppet krig. Washington och London leder alldeles uppenbart den förra gruppen, med europeiskt stöd i säkerhetsrådet också av Spanien och Bulgarien, medan Frankrike och Tyskland har kommit att ses som ledare för den senare gruppen.
Nu fokuseras det diplomatiska spelet kring frågan om det som kallas en andra resolution. Då är det den andra resolutionen om den sista chansen. Går vi tillbaka till utsprunget - villkoren i vapenvilan efter kriget som drev Saddam Hussein ur Kuwait 1991 - handlar det om den adertonde resolutionen.
Formellt folkrättsligt kan man diskutera om en sådan resolution behövs eller ej. Resolutionen 1441 är redan långt tuffare i de möjligheter också till ingripanden än någonting som man var i närheten av före Kosovo-kriget 1999. Men av politiska skäl har såväl London som Washington sagt att en sådan resolution vore önskvärd, och kommer nu att presentera utkast som man kommer att försöka att samla nödvändiga nio av säkerhetsrådets femton medlemmar bakom.
Om det lyckas krävs det också att det inte läggs in något veto av någon av rådets fem permanenta medlemmar för att detta även formellt skall bli rådets och därmed FN: s ställningstagande. Och spekulationerna i den frågan fokuseras allt mer till frågan om vad Frankrike egentligen avser att göra.
I tidigare brev var min prognos att den verbala duellen mellan Washington och Paris så småningom kommer att förvandlas till en duett på samma sätt som vi såg i den åtta veckor långa dragkamp som ledde fram till resolution 1441. I dag skulle jag vara mer osäker på den punkten. President Chirac har öppet talat om möjligheten av ett veto på ett sätt som förvånat de flesta av dem som trott sig kunna bedöma den franska politikens innersta väsen.
Om det skulle gå så långt skulle konsekvenserna för främst Frankrike sannolikt bli allvarliga. Jag hade svårt att hitta någon i Washington som ansåg att det fanns någon anledning att fästa någon större vikt vid ett gammalt arrangemang som en gång gav just Frankrike denna vetorätt. Med den värld vi i dag lever i fann man det ofta rimligare om större länder som Indien eller Brasilien hade en motsvarande ställning.
Och skulle det gå dithän att Frankrike lägger in ett veto mot en majoritet i säkerhetsrådet, och ingen egentligen bryr sig om den saken, har Paris uppnått föga mer än en massiv marginalisering av sina egna möjligheter i framtiden. Efter ett inledningsvis mycket skickligt spel i denna fråga skulle man då ha spelat över på ett sätt som skulle leda till att man förlorade allt, och sannolikt lite därtill. President Chirac skulle då gå mot sitt eget diplomatiska Waterloo. Ärofyllt, måhända, men ett nederlag likväl.
Mycket kommer att avgöras av de fortsatta rapporterna från främst UNMOVIC och Hans Blix. Jag tror att den rapport han tidigare planerade att avge kring den 14 mars kommer att bli den avgörande och den sista, även om det kommer att komma en betydelsefull rapport den 7 mars. Är inte alla frågetecken då till fullo uträtade, och alla utropstecken borta, kommer krisen med största sannolikhet att gå över i ett öppet krig.
Och sådana finns det många. Hans Blix har nu krävt att existerande robotar av typ Al Samoud II skall förstöras eftersom de innebär ett brott mot villkoren i vapenvilan från 1991. Med all sannolikhet kommer det kravet att möta ett motstånd, eftersom det handlar om ett robotsystem som man med stor sannolikhet ser som viktigt för sitt försvar.
Uppgifter tyder på att ett hundratal kan ha tillverkats och delvis också börjat att tillföras förbanden i Bagdads mer omedelbara försvarsring. Listan på det som skall förstöras i detta sammanhang är betydande, och inkluderar också de 380 raketmotorer som importerats i strid med gällande bestämmelser.
I dag lägger också Hans Blix för sin rådgivande kommission fram en lista med ett trettiotal frågor som ännu inte fått något tillfredsställande svar från irakisk sida. Det handlar bland annat om de resterande oklarheterna om tillverkningen av nervgasen VX och om mjältbrandsbakterier för bakteriologisk krigföring.
Ett schema där diplomatin når sitt crescendo kring mitten av mars harmonierar också med en militär uppbyggnad som nu närmar sig ett slutskede men som fortfarande behöver några veckor för att fullt ut bli färdig. Det är en gigantisk logistisk operation att flytta tunga militära stridskrafter över haven över halva världen innan de kan grupperas för ett krig som alla hoppas skall kunna undvikas men som allt färre nu tror kommer att kunna undvikas.
I Florida har de allra sista delarna av 101st Airborne Division nu lastats och anträtt den långa färden mot Kuwait. Delar av divisionen finns redan där, men det kommer sannolikt att ta upp mot tre veckor innan den i sin helhet kommer att finnas på plats. Och om det blir en uppgörelse mellan Turkiet och USA under de kommande timmarna kommer 4st Infantry Division att börja debarkera de fartyg som nu finns i östra Medelhavet för att göra den långa transporten mot fronten i östra Turkiet och norra Irak.
Under den gångna veckan har spelet kring den så kallade norra fronten i Irak varit intensivt. Washington hade räknat med att det turkiska parlamentet i Ankara skulle ha gett sitt godkännande till ett avtal om militär samverkan förra tisdagen, men därav blev intet. I stället presenterade turkarna den ena beräkningen efter den andra på det ekonomiska stöd som de ställde som villkor, och allt medan irritationen riskerade att övergå till ilska i Washington, och sjösjuka soldater skvimpade på haven, ökade osäkerheten om det över huvud taget skulle bli någon nordlig front.
Snart, sade man i Washington, ger vi fartygen med 4th Infantry Division order att gå mot Suezkanalen i stället för att efter att ha gått runt den arabiska halvön fungera som förstärkning av den södra fronten. Vi klarar av en operation mot Saddam Hussein även utan hjälpen av Turkiet och en nordlig front, sade man, men tillade att det skulle bli svårare och möjligen också våldsammare.
Just nu ser det ut som om helgens samtal i Ankara lett till ett ömsesidigt acceptabelt resultat. Möjligen inkallas det turkiska parlamentet till i morgon för att ge sitt godkännande av ett politiskt, ekonomiskt och militärt avtalspaket med USA. Och när så skett kan de amerikanska transportfartygen börja anlöpa hamnarna i Medelhavets nordöstliga hörn.
Mycket har stått på spel i dessa samtal. Jag tillhör dem som tror att mycket av regionens framtid kommer att avgöras av vad som händer kring Mosul och Kirkuk i norra Irak, och att den kombinerade politiska och militära hanteringen av denna före och i den omedelbara inledningen till en konflikt kommer att sätta mycket av mönstret för de kommande månaderna och åren.
Det är här det kommer att avgöras om vi går mot en stabilisering eller en balkanisering av regionen. I vågskålen ligger såväl Iraks som Turkiets territoriella integritet.
Känsliga förhandlingar har förts om hur saker och ting skall skötas i denna del av Irak. Kurderna har accepterat att inte försöka attackera och ta Kirkuk och den turkiska armén har accepterat att inte heller den skall marschera in i städerna Mosul eller Kirkuk. Men detta förutsätter att det blir amerikanska förband som snabbt tar kontrollen över bägge dessa städer och som dessutom snabbt säkrar de viktiga oljefälten kring Kirkuk. Och hela denna balansakt blir mycket svår att få respekterad och genomförd om inte den norra fronten kan finnas med i planerna. Då riskeras ett nordligt kaos med potentiellt katastrofala konsekvenser.
Att säkerställa Iraks territoriella integritet blir en av de allra svåraste uppgifterna efter ett regimskifte i Bagdad. Det måste så snabbt som möjligt förhandlas fram en lösning som tillgodoser kurdiska minimikrav på autonomi i de områden som de två dominerande kurdiska grupperingarna delat mellan sig under det senaste decenniet. Men denna kurdiska autonomi får inte gå så långt att den kan framställas som en federal stat med de konsekvenser en sådan förr eller senare skulle riskera att få när det gäller kurdiska krav på någon motsvarande typ av arrangemang i såväl Turkiet som Iran.
Det är i detta sammanhang kontrollen av oljan är så viktig. Först handlar det självfallet om att förhindra att sabotagegrupper lojala mot Saddam försöker att spränga oljefälten med de allvarliga effekter för landets framtid som detta skulle få. Därefter handlar det om att se till att kontrollen över oljetillgångarna och dess inkomster hamnar hos den centrala regeringen i Bagdad i stället för hos olika regionala grupperingar.
Sakta börjar nu allt mer verksamhet att fokuserar kring frågan om Irak efter Saddam Hussein. Kommer det till krig, så leder detta först till ett inledande skede av dels militärt styre och dels humanitära operationer, men så snart som möjligt därefter till ett skede där genuint statsbyggande och gedigen reformpolitik ställs i fokus.
Uppgifterna är enorma. Tre decennier av brutal diktatur, två decennier av mer eller mindre kontinuerligt krig och ett decennium av förödande ekonomiska sanktioner har ruinerat och förstört mycket av det som en gång var Irak. I dag tvingas ca 60 % av befolkningen att leva på de matpaket som FN-programmet levererar varannan vecka. Barnadödligheten har mer än fördubblats under det senaste decenniet. Den omtalade oljesektorn befinner sig i ett ganska bedrövligt stadium. Ca fyra miljoner irakier har flytt Saddam Husseins förtryck för andra länder.
Mycket viktigt blir att säkerställa att FN-sanktionerna mot landet hävs, även om det sannolikt måste bli ett visst interimsarrangemang där delar av oljeintäkterna används för att fortsätta att finansiera livsmedelhjälp och andra humanitära insatserna. Men det är när sanktionerna hävs, och någon typ av representativ regim träder till i Bagdad, som den långa mardrömmen för Irak glider över i gryning.
Själv är jag inte alltför imponerad av det jag sett av de planer som nu finns i Washington, och förvånad över europeisk flathet att ens initiera en mer seriös dialog i dessa frågor. Jag tror att de meningsskiljaktigheter som finns mellan Europa och USA före kriget riskerar att bli riktigt allvarliga efter kriget om inte dessa saker reds ut på ett bättre sätt än vad som nu ser ut att vara fallet.
Freden är både viktigare och svårare än vad kriget är. Balkan borde ha lärt långt fler den läxan.
I dessa dagar sammanträder företrädare för olika irakiska exilgrupperingar i de kurdiska områdena i norra Irak för att diskutera landets styrelse efter det att Saddam Hussein störtats. Det är det andra mötet, men har liksom det första blivit starkt försenat av de olika motsättningar som finns. Men frågan om vilken roll som dessa sinsemellan splittrade grupperingar kommer att spela är fortfarande i hög grad öppen.
Några dagar i de politiska miljöer i Washington där diskussionerna om framtiden nu går för högtryck handlar mycket om behovet av förändringar inte bara i Irak utan i betydande delar av denna del av världen. Allt förefaller förvisso inte realistiskt, och delar framstår som direkt oförsiktigt, men det är svårt att ifrågasätta den demokratiska idealism som vägleder betydande delar av detta tänkande.
Förr kritiserades USA ofta - och inte sällan med rätta - för att hålla korrumperade auktoritära regimer i olika delar av världen under armarna. Nu handlar det i stället om ett försök att genomdriva politiska och ekonomiska förändringar som hotar just den typen av regimer. Medel kan alltid diskuteras, men målen kan det knappast.
Oron gäller för min del främst sambandet mellan dessa strävanden och fredsprocessen mellan Israel och Mellersta Östern. Varje försök till fredsprocess har varit lagd på is först över det israeliska valet, därefter över den regeringsbildning som nu går mot ett snabbt avslut och därefter sannolikt över det avgörande som kommer att komma i Irak. I Washington har dessutom ett tänkande som ligger Likuds nära kommit att få ett fotfäste som är oroande.
För den positivt lagda går det att se ett scenario under de kommande åren där det etableras såväl en sekulär och reforminriktad representativ regering i Bagdad som en sekulär, modern och demokratisk stat i Palestina. I bägge fallen handlar det om länder med betydande pooler av talang och kompetens som skulle göra stats- och regimbyggandet mindre komplicerat än i många andra delar av regionen.
Men det finns också negativa scenarios. Om Sharon bromsar och bromsar, lägger alla krav på palestinierna och inte accepterar några på sig själv, kommer den fredsprocessen aldrig att komma igång, och därmed kan statsbyggandet i Irak av motståndare komma att framställas som en ockupation som är en förlängning av den israeliska ockupationen av Västbanken. I en sådan finns det en överhängande risk för att situationen i Irak snabbt kommer att bli mycket besvärlig.
av dess motståndare komma att framställas som en förlängning på en likudisering av regionen som då skulle riskera en dödlig motreaktion av sjävmordsterrorism.
Mitt intryck är att frågan om vilken väg som här kommer att väljas fortfarande står och väger i Washington. Några dygns samtal i kvarteren kring Pennsylvania Avenue visar tydligt de spänningar som finns i frågan, och som måste leda till någon form av avgörande relativt snabbt. Och det avgörandet tror jag är viktigare för framtiden i regionen i dess helhet - och delvis också för relationerna över Atlanten - än något omedelbart avgörande vi står inför vad gäller just Irak.
I stället för att föröda kraft i olika bataljer om taktik när det gäller en Saddam Hussein vars avförande från scenen i dag bara är en tidsfråga borde - enligt min blygsamma mening - EU och dess olika intressenter försöka att sitta ner med USA och diskutera den vidare framtiden för regionen i syfte att säkra ett rimligt och realistiskt statsbyggande för fred såväl i Irak som i Palestina.
Ty det är i kombinationen av dessa var och en för sig utomordentligt viktiga uppgifter som de kommande årens avgörande utmaning kommer att ligga. Mitt i dagens dispyter om krig eller inte finns det faktiskt också detta möjliga positiva scenario för de kommande åren. Men det fordrar ett engagemang från både amerikanskt och europeiskt håll i samtliga dessa frågor som går långt längre än vad vi hitintills har sett.
För en europeisk publik är det inte alldeles lätt att fullt ut beskriva hur USA upplever sig som ett hotat samhälle. Kriget mot terrorismen är en verklighet som griper direkt in i den amerikanska vardagen. De stora TV-kanalerna har en permanent ruta nere i hörnet som visar nivån på rådande terrorvarning. Och presidenten inleder varje dag med en ofta halvtimmeslång briefing om olika terrorhot.
De mer insatta uttrycker sig med stor försiktighet när det gäller hur det egentligen går i detta krig. Cirka en tredjedel av den ledning för al-Quaeda som man hade identifierat före 11 september tror man har arresterats eller dödats i strider sedan dess. Organisationen har förlorat sin bas- och utbildningsorganisation i Afghanistan. Men det man nu tycker sig se är att den åter börjar rekrytera, att en form av ledning faktiskt fungerar och att planeringen inriktas på om möjligt än mer omfattande attacker än dem vi såg mot New York och Pentagon.
Ingen säger sig riktigt veta, men sannolikheten är hög för att Usama bin Laden försöker att leda sin organisation från Pakistan - kanske i Peshawar eller kanske längre mot den afghanska gränsen i de otillgängliga områdena där.
Och det är här den amerikanska fixeringen vid massförstörelsevapen kommer in. Alla indikationer tyder på att olika terrornätverk inriktar sig på att komma över sådana vapen för att med dem kunna hota USA eller andra länder. Kärnvapen förefaller i det korta perspektivet inte att vara det sannolikaste, men väl kemiska och bakteriologiska vapen, och nu dessutom s k radiologiska vapen i form av s k smutsiga bomber som sprider olika typer av radioaktiv materia.
I det korta perspektivet är det sannolikt att ett krig mot Saddam Hussein kommer att ge al-Quaeda viss luft under vingarna. Risken för mer spontana och isolerade terroristattacker kommer med all sannolikhet att öka. Men i det längre perspektivet skulle en framgång i Irak på olika sätt sannolikt begränsa möjligheterna för organisationen att expandera och söka stöd i olika delar av den muslimska världen.
På denna sida av Atlanten ser verkligheten annorlunda ut. Kriget mot terrorismen framställs i den allmänna debatten ofta som ett amerikanskt påhitt utan större relevans för vår vardag. Det är påfallande hur det ofta saknas strategisk vision i mycket av den europeiska debatten.
Det har inte varit uppbyggligt att bevittna bråken inom främst EU under de senaste veckorna. Förra veckans EU-toppmöte snickrade visserligen ihop en text om Iraq, men stämningen förstördes när president Chirac omedelbart lät antyda att de kommande nya medlemsländerna egentligen saknade rätt att uttala sig i frågor som dessa. Gapet mellan ”gamla” och ”nya” Europa vidgades än mer. Och icke så få frågar sig om det över huvud taget kommer att vara möjligt att lappa över sprickorna och åter börja bygga en gemensam politik. Just nu möter man mest pessimism på den viktiga punkten.
Lätt kommer det inte att bli. Olika huvudstäder drar tydligt åt olika håll. Och det finns en avgörande risk för att det kommer att uppstå nya skiljelinjer. När det plötsligt ser ut att bildas någon typ av gruppering mellan Moskva, Berlin och Paris är det inte konstigt att man i Warszawa, Vilnius eller Bukarest söker sig ännu närmare Washington. Historiens skuggor finns fortfarande.
Men utan ett mera kraftfullt centra för att utveckla och driva vad som kan bli en gemensam politik kommer det aldrig att gå. Irak-krisen har tydligt visat svagheten i de existerande europeiska arrangemangen - frågan är om den samtidigt slagit sönder förutsättningarna för att göra någonting bättre och starkare.
Utvecklingen i det europeiska konventet kommer att ge svaret på den frågan. Det första förslaget till de första 16 paragraferna i den första europeiska författningen resulterade i mer än 1000 ändringsförslag från konventets olika medlemmar. Det kommer finnas all anledning att fortsätta att noggrant följa det arbetet.
Lite av min syn på dessa saker hade jag möjlighet att nyligen presentera i dels ett anförande på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm och dels på Humboldtuniversitetet i Berlin. Bägge texterna - snarlika men inte identiska - finns på www.bildt.net.
Men världen i dessa dagar är inte bara konfrontationen kring Irak och tumultet i Europa.
På andra sidan Östersjön går Estland till val på lördag. Reformpolitiken ifrågasätts av det så kallade centerparti som fortfarande har störst förutsättningar att bli valets vinnare. Dess ledare Edgar Savisaar har en väl dokumenterad förmåga att flyta med olika strömningar.
Och söder därom kämpar Lettland med effekterna av kampen om kontrollen över oljeledningen till hamnen i Ventspils. Inkomster från transit av rysk olja spelar en betydande roll i den lettiska ekonomin, men nu förefaller det som om ryska intressen bestämt sig för att få kontrollen över oljeledningen. Metoderna är brutala. Det är sedan månader så gott som tomt i ledningen, inkomsterna har helt upphört och kraven från de ryska intressena blir allt mer högljudda.
Nere på Balkan ökar nu åter spänningar. En minsprängning av poliser i det känsliga Presevo-området i södra Serbien, ett mordförsök mot serbiske premiärministern Djindjic och stor parad när nationalistledaren Seselj ger sig iväg till FN-tribunalen i Haag visar tydligt de spänningar som finns. Att Kroatien nu formellt sökt medlemskap i EU, med förhoppningen att komma in samtidigt som Bulgarien och Rumänien, förändrar tyvärr inte märkbart den bilden.
Och än längre åt söder går nu FN: s ansträngningar att få till stånd en fredslösning på Cypern nu in det avgörande slutskedet. Deadline var satt till nu på fredag - 28 februari - och Kofi Annan reser nu snabbt runt till Ankara, Athen och Nicosia för att göra ett kanske sista försök.
Tyvärr finns det inga större anledningar till optimism. Medan den turkcypriotiske ledaren Denktash gjorde allt ha kunde för att kasta grus i maskineriet, satt den grekcypriotiska sidan bara och väntade. Men nu har presidentvalet där resulterat i att den mindre kompromissvillige Tassios Papadhopoulos tar över efter Glafkos Clerides, och därmed minskar sannolikheten för en uppgörelse ytterligare.
Kanske, kanske, kanske kommer det trots allt att gå, även om oddsen just nu är långt ifrån idealiska. Fred är, tyvärr, en svår sak.
Stockholm den 24 februari 2003
Carl Bildt
PS. Några dagar i Stockholm skadar aldrig. Men i mitten av veckan bär det av till Genève för möten om säkerhetsfrågor i Makedonien, och därifrån till Rom för ett möte om europeiska framtidsfrågor som också syftar till att ge viss inspiration till det italienska ordförandeskapet i EU under andra halvåret i år.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
