Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v11/1999
15/3/1999

Syster/Broder,

Det börjar sprida sig en känsla av ruelse och röta genom de rödgröna regeringarna i Europa. Förra veckan kom tecken efter tecken på att politikens seismiska plattor börjat att röra på sig.

Det var inte länge sedan triumfalismen om den europeiska vänsterns väg var allmän. Men nu ersätts denna allt tydligare av en atmosfär av tilltagande kris.

I centrum står Tyskland. Det var när det blev rödgrön regering i Bonn för lite mer än fyra månader sedan som det på allvar började att talas om en ny politisk situation i Europa. Men sedan dess har mycket gått snett.

Först havererade den illa genomtänkta medborgarskapspolitiken i och med nederlaget i delstatsvalet i Hessen och därefter visade det sig att den utannonserade politiken för snabbavveckling av 19 kärnkraftverk ledde till tilltagande problem. Men allvarligast har varit utvecklingen i ekonomin.

Om Tony Blairs brittiska regering stod för en politik som har mer gemensamt med oss moderater än med socialdemokraterna i Sverige, gällde tvärt och lite därtill den ekonomiska politik som utannonserades av den tyska finansministern och socialdemokratiske partiordföranden Lafontaine. Klipsk och karismatisk satte han snabbt sin prägel på en regering som därmed såg allt rödare ut.

Och dess rödgröna politik gav resultat - om än kanske andra än vad man hade trott. Den tyska ekonomi som tidigare setts som motorn i Europa utvecklades allt mer mot att bli ett Europas problembarn, och när skatt lades på skatt försämrades företagandeklimatet tydligt. I veckan före den förra skrev 23 tyska ledande företagsledare ett brev till förbundskansler Schröder och varnade för den röda regeringspolitik som riskerade att driva jobben utomlands. Till ett USA där DaimlerChrysler redan har sitt andra ben, eller till ett Centraleuropa som ligger allt närmare i alla avseenden.

Efter en konfrontation på ett regeringssammanträde i onsdags avgick plötsligt Lafontaine som både finansminister och socialdemokratisk partiordförande i torsdags och försvann utan att säga ett ord från den politiska scenen. Över stora delar av Europa drogs en lättnadens suck som hördes med stor tydlighet också på den andra sida av Atlanten där jag nu befinner mig.

Lafontaines avgång innebär att den troende vänstern i Europa står utan egen politik. Ty det som Tony Blair och hans regering marknadsför kan knappast sägas ha så mycket av sitt ursprung i det som en gång kunde kallas vänster. Och Lafontaines avgång innebär en signal om att röd regeringspolitik i konfrontation med verkligheten förr eller senare kommer att kollapsa.

Hur den faktiska tyska regeringspolitiken kommer att förändras
återstår att se. Inga av Lafontaines förslag som den tyska företagsamheten rasar mot kommer att dras tillbaka. Och med all sannolikhet befinner vi oss bara i inledningen till en ganska så djupgående kris för de bägge regeringspartierna. Ungdomsförbundet har redan förklarat att de kommer att motsätta sig att förbundskansler Schröder väljs till Lafontaines efterträdare som socialdemokratisk partiordförande. När de gröna hade partikongress nyligen gick vågorna höga.

I början av 1980-talet - när François Mitterand och hans vänsterkoalition tagit makten i Frankrike - tog det två år av misslyckande fram till den stora helomvändningen 1983. Nu tog det inte mer än fyra månader innan den rödgröna regeringen i Tyskland tvingades inleda sin vandring till Canossa - och det är osäkert om den kommer att komma fram.

Det tyska tumultet har både direkt och indirekt betydelse för Sverige. En mer realistisk tysk politik skapar bättre förutsättningar för lägre europeiska räntor. Men det innebär också en tydlig signal om att rödgrön politik i sig bär fröet till stora bekymmer.

Just när detta skrivs sitter socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister och förhandlar om innehållet i den vårproposition som skall komma den 14 april. Till spänningarna inom den pratande regeringen läggs nu spänningarna inom den rödgröna halvkoalitionen.

Och dessa är både påtagliga och påfrestande. Inte minst är det socialdemokraterna som riskerar att eroderas av kombinationen av den egna politiska oförmågan och de rödgröna partnerpartiernas försök att via media kannibalisera på socialdemokratin.

Dagen efter det tyska tumultet hade Aftonbladet i fredags en ledare som inte hade med detta att göra, utan som återspeglade den alldeles inhemska rödgröna osäkerheten. Den yttre anledningen var de tilltagande friktioner som yttrar sig i stödpartiernas ständiga solonummer i media.

”Manövrerna kan verka underhållande för dem som har små anspråk på underhållnings kvalitet men problemet är att de rubbar tilltron till landets politiska ledning, göder missnöjet och försämrar samarbetsklimatet i politiken”.

Jo, så är det förvisso. Som beskrivning på det som jag kallat rödgrön röra duger Aftonbladets ledare utmärkt. Och den slutsats som denna röra, fortfarande enligt Aftonbladet, bör leda till, är att ”den socialdemokratiska riksdagsgruppen bör tillsammans med partistyrelsen än en gång diskutera om det verkligen går att möta framtiden hand i hand med vänsterpartiet och miljöpartiet.”

I går framträdde så Kjell-Olof Feldt med en krönika i Dagens Nyheter som, från en delvis annan politisk utgångspunkt, ledde till samma politiska slutsats. Han frågar sig vart regeringens politik egentligen har tagit vägen sedan man gav sig in på denna rödgröna väg Det är, skriver han, ”svårt att undvika intrycket att den nya tillväxtpolitiken fastnat i en lera som består av inre motsättningar och yttre svaghet.”

Hur länge detta kommer att vara återstår att se. Sanden rinner tydligt i timglaset. Åsbrink är ingen Lafontaine, men det är svårt att undgå att se signalerna om att han möjligen ser sin tid i denna regering som långt ifrån evig. Persson har under den senaste tiden fått ett trött drag av över sig som det inte är svårt att förstå bakgrunden till. Rosengren har pratat in sig i ett hörn som det är tilltagande tveksamt om han kommer att kunna ta sig ur. Och Marita Ulvskog har egentligen aldrig sett glad ut när hon talat om regeringens politik.

I veckan som gick höll statsministern ett länge emotsett s k linjeanförande om den svenska säkerhetspolitiken. Sådana är sällsynta, och bör därför tillmätas en viss betydelse. Bland de som i omvärlden intresserar sig för Sverige bedöms dess ord noga.

Det var ett märkligt tal som tydligt visade hur denna regering sitter fast i det gamla också i säkerhetspolitiken. Samma vecka som Tony Blair i ett anförande i London, som inte kan ha varit okänt för statsministern och hans talskrivare, förkunnar nya steg när det gäller att ge den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken inom EU också militära möjligheter, väljer Sveriges statsminister att inte med ett enda ord ens antyda att det finns en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU. Det
är en märklig tystnad som riskerar att ställa Sverige vid sidan av en avgörande del av den europeiska framtidsdebatten.

Att det behövs en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik borde vara klart. Och att den behöver också militära inslag borde vara lika klart. Varför då försöka att tiga bort hela denna europeiska fredsdebatt från den svenska säkerhetspolitiken.

Bättre blev det inte när statsministern i anslutning till anförandet fick en fråga av SvD:s reporter om huruvida Sverige skulle kunna stå neutralt om ett annat EU-land skulle angripas. Statsministerns svar är värt att återge i dess helhet:

”Jag har inte ens reflekterat på frågan. Det tål att tänka lite på innan man svarar. Jag har inte stött på frågan förut.”

Svaret har onekligen ett avväpnande drag av ärlighet över sig. Det som är anmärkningsvärt är att en av de allra mest omdebatterade frågeställningarna i svensk säkerhetspolitik under det senaste halva decenniet inte ens verkar att ha nått fram till honom.

Och svaret på frågan har betydande konsekvenser. Jag sade redan under den tid jag var statsminister att neutraliteten inte är möjlig för Sverige om ett annat EU-land angrips. Och i en kommande situation då inte bara Finland utan också Estland, Lettland, Litauen och Polen är medlemmar av EU lämnar detta egentligen inget teoretiskt tänkbart utrymme alls för en fortsatt och framtida svensk neutralitetspolitik.

Göran Persson har rätt i att detta är en fråga man bör tänka på. Andra har gjort det och dragit slutsatser. Det är nog hög tid att också den regering han leder är beredd att göra det.

Risken är nu att hans säkerhetspolitiska linjetal mest kommer att bli hågkommet för detta frågesvar - samt för att en av de få levande personer som citeras med gillande i talet är Oscar Lafontaine och hans syn på den internationella ekonomin. Det var dagen innan sagde Lafontaine tog sin hatt och gick. Förargligt.

Det är utanförskap som detta som leder till att regeringen heller inte har det inflytande i Europa som Sverige egentligen borde ha.

Förra måndagen gick min resa till ett vintersnålt Visby. Intressanta samtal med lärare och studenter på Högskolan. Besök på IT-företag -som det nu finns 28 av runt om på ön. Och ett trevligt kvällsmöte med öppen dialog om nära och fjärran problem.

Till det som kom upp den kvällen hörde självklart jordbrukspolitiken. Den är viktig för en bygd som den gotländska. Och närvarande lantbrukare var inte nådiga i sina recensioner av regeringens hantering av de viktiga förhandlingarna inom EU om reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. För en jordbrukare är frågan om Sveriges inflytande i Europa ingen fjärran eller teoretisk fråga - det är en konkret fråga om inkomster och framtidsmöjligheter.

Tyvärr visade det sig att misstron var berättigad. När det nu föreligger ett resultat av dessa förhandlingar är det lätt att se hur den finska regeringen skött sina kort skickligare än den svenska, och att svenska jordbrukare som konsekvens får en än mer försämrad konkurrenssituation i förhållande till sina kollegor i Finland. Finland har fått mellan 600 och 800 miljoner kr mer i ersättningar varje år till regioner som har samma förutsättningar som finns i Sverige.

Från Visby i början av veckan begav jag mig mot slutet av veckan
åter över vatten, men denna gång till Washington. Det handlar under helgen om årligt möte med den s k Trilateral Commission. Bildad för ca 25 år sedan för informell dialog mellan Europa, USA och Asien är den sammansatt av individer med bakgrund i såväl politik som förvaltning och näringsliv, och samlas till ett större möte en gång om året.

Samtidigt sker nu återsamling i Paris för fortsatta fredsförhandlingar om Kosovo. Och mycket av min tid i Washington stad har gått åt till diskussioner om detta ämne med den politiska, diplomatiska och militära expertis som försöker att formulera en politik.

Läget är allvarligt. Sedan förhandlingarna ajournerades i Rambouillet har dödandet fortsatt och antalet flyktingar ökat med ca 30.000. Det gångna årets strider torde nu ha krävt ca 2.000 dödsoffer. Stora delar av de centrala delarna av regionen är i dag förstörda.

I fredags tillhörde Ungern de tre nya länder som blev medlemmar i NATO. Historia skrevs. Men denna vecka finns det en påtaglig möjlighet att NATO går i krig med Ungerns grannland Serbien. De frågor som detta reser är många.

Jag upprepar hela tiden att ett beslut om luftanfall måste kunna följas upp med markoperationer om inte resultatet skall riskera att bli alldeles katastrofalt. Men för detta finns det alls ingen beredskap eller politisk vilja, och därmed står hoppet till att Milosevic plötsligt skall böja sig och skriva på det papper han hitintills har avvisat.

Ingen kan med bestämdhet veta hur det kommer att gå. Men NATO spelar nu mycket högt med sin egen trovärdighet. Det kan visa sig att Milosevic plötsligt viker undan. Men det kan också inträffa att detta sker först efter det att konflikten accelererat på ett sätt som kan få svåröverskådliga konsekvenser. Inom en månad kan det mycket väl bli en miljon nya flyktingar när både albaner och serber vilt flyr den brinnande krigszonen.

Själv försöker jag dock att också förskjuta debattens inriktning från enbart det kortsiktiga till det långsiktiga. I morgon tisdag har jag blivit ombedd att tala på US Institute of Peace - som med kongressens pengar och på dess uppdrag arbetar mycket med denna del av världen - om de långsiktiga möjligheterna till samarbete och stabilitet i Sydosteuropa. Här ser jag en av de största och svåraste framtidsuppgifterna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Europa.

Det var länge sedan jag var i Washington. Mycket vatten har flutit under broarna över Potomac sedan dess. Och det är nu en tydligt försvagad administration som börjar att visa upp de tecken som alltid finns när den börjar att gå mot sitt slut. Nu
är det spelet om vem som skall efterträda Clinton som allt tydligare påverkar den samlade politiken i detta stora land.

Om ett år börjar processen på allvar, med s k caucus i Iowa och primärval i New Hampshire. Sedan partikonvent mot slutet av sommaren. Presidentval i november. Och den 20 januari 2001 kommer en ny amerikansk president att svära eden utanför Capitolium.

Förändringarna flyter långsamt i den politiska debatten. I kongressvalet 1994 var det republikanerna som med sitt radikala förändringsbudskap svepte fram och erövrade majoriteten i representanthuset. Och den ideologiska offensiv som detta utgjorde ledde omedelbart till en betydande men också framgångsrik positionsförskjutning från Clinton-administrationens sida.

Presidenten förklarade, att ”den stora statens tid är förbi”, och ingick en överenskommelse om en stor bidrags- och välfärdsreform som i allt väsentligt följde vad republikanerna lagt fram. Anpassningsrörelsen lyckades, och till det skall sedan läggas den reaktion som republikanerna drabbats av i samband med att den amerikanska allmänheten ställt sig frågande inför de dimensioner som Lewinsky-frågan fått.

Men nu ligger fokus utanför Washington. På samma sätt som det var de demokratiska delstatsguvernörerna som under Bushs presidentår formulerade en ny politik - ledd av dåvarande guvernören i Arkansas Bill Clinton - är det nu de republikanska guvernörerna som allt tydligare är bärare av hoppet om en ny politik i USA.

I centrum för uppmärksamheten står den populäre guvernören i Texas George W Bush. Förra söndagen tillsatte han en kommitté för att förbereda sin kandidatur. Men några dagar senare satte Elisabeth Dole - hustru till förre presidentkandidaten Bob Dole- en kvinna med solid och respektingivande egen karriär upp en kommitté för att också hon undersöka sina möjligheter att bli republikansk kandidat.

Som det i dag ser ut tyder mycket på att republikanerna har goda möjligheter att återerövra presidentmakten i valet nästa år. Den redan så gott som klara demokratiska kandidaten Al Gore - den nuvarande vicepresidenten - distanseras tydligt av de bägge republikanska namnen i undersökningarna just nu. I valet mellan Bush och Gore föredrar nu 52% den förra och 34% den senare. Även Elisabeth Dole slår Al Gore i undersökningarna, om än med mindre marginal.

Men politik är en lång och brutal process, och det gäller i detta land tydligare än i de flesta. När den populära guvernören skall ge sig ut på den nationella arenan och möta försöken att skjuta ner honom kan mycket komma att förändras. Men fortfarande är det svårt att se att Al Gore skulle ha möjligheter att växa fram som en tillräckligt trovärdig kandidat.

Just nu skrattas det åtskilligt åt honom efter det att han i en uppblåst TV-intervju sagt att det var han som uppfann Internet, vilket föranlett en flodvåg av pressmeddelanden från skojfriska republikaner som allvarstyngt förklarat vilka uppfinningar de står för. Majoritetsledaren i senaten har trätt fram som den som uppfann pappersgemet, medan en annan senator tagit äran för idén att bygga motorvägar. Och media skrattar glatt med.

Internet finns överallt i denna snabbt växande ekonomi. På plats här upplever man om möjligt ännu starkare än i statistiken hur det är Internet som driver inte bara den ekonomiska omvandlingen av USA utan också åtskilligt annat när det gäller samhällsförnyelse.

Bredbandsmöjligheterna diskuteras så gott som varje dag i tidningarna i samband med nya affärer och nya tekniska möjligheter. Det talas om den bredbandsrevolution - ”a broadband blowout” - som ligger runt hörnet med alla dess möjligheter. Och detta driver nu både teknisk utveckling och omstrukturering av företagsamheten. Jag ser i en annons att det finns 346.000 lediga jobb inom IT-sektorn - och siffran är ständigt stigande.

Till bilden av Internet-samhället hör också den betydelse som det s k Y2K-problemet tillmäts, d v s 2000-problemet i datorerna i samband med årtusendeskiftet. Den minnesgode minns hur jag för mer än ett år sedan försökte att få den svenska regeringen att ta detta problem på större allvar, att resultatet blev föga mer än en gäspning och att nu företrädare för näringslivet i Sverige
åter uppmanat regeringen att ta frågan på det allvar den förtjänar.

Vi vet inte exakt vad som kan komma att hända. Jag har informerats om att riksdagens ventilationssystem kommer att braka samman. Sannolikt överlever nationen den smällen - men det kan komma andra som är värre.

För någon vecka sedan redogjorde CIA inför kongressen för den studie man gjort av möjliga internationella Y2K-problem. Och till dem man var mest oroade för hörde vad som kunde komma att inträffa i äldre sovjetiskbyggda kärnkraftverk. Att de finns i Sveriges snarare än i USA:s närhet har vi all anledning att notera. Här har man svårt att få fram hur situationen egentligen
är eftersom konstruktionerna är så gamla att det inte längre går att lokalisera de individer eller företag som en gång svarade för att skriva den inbäddade programvaran i de olika styrsystem som finns i en komplicerad reaktorkonstruktion.

Det jag sade om Y2K-problemet för mer än ett år sedan gäller fortfarande. Men problemet här är att problemet inte tillhör de som kan hanteras genom att man bara skjuter upp det. Regeringen måste inse, att årtusendeskiftet kommer att inträffa på utsatt tid oavsett om man då har lyckats säkra tillräckligt med förberedelser eller inte. Här hjälper det inte med prat eller arbetsgrupper - här förblir förlorad tid förlorad.

På tisdag styr jag så hem från Washington till en fortsatt hektisk vecka. Då ligger redan rapporten från den grupp av s k visa män och kvinnor som skall granska hur olika ledamöter av Europakommissionen skött sitt fögderi på bordet. Allt mer talar för att situationen för den socialistiska kommissionären Edith Cresson håller på att bli allt mer ohållbar.

På onsdag besöks Sverige av Sydafrikas president Nelson Mandela på avskedsresa till de nordiska länderna. Jag har genom åren haft möjlighet att träffa honom också på tu man hand. Han kommer att framstå som en av vår tids verkligt stora gestalter.

På torsdag möter jag företrädare för den nya företagsamheten för att med dem diskutera hur vi kan förbättra förutsättningarna i Sverige. Då har jag också möjlighet att redovisa ett lite mer fördjupat intryck från den snabba utvecklingen på denna sida Atlanten.

Och direkt från det mötet Stockholm bär det av till Västerås, där cirka 1.000 kommun- och landstingsföreträdare samlas till vad som
är den enstaka största moderata sammankomsten i år, och det också om man betraktar att vi kommer att ha partistämma i september.

Då handlar det om både det europeiska och det lokala. Om mobiliseringen för Europavalet och om ansvarstagandet för den lokala demokratin. Om allt som måste göras för att se till att skola och sjukvård och finanser fungerar så bra som möjligt. Socialdemokratiska tendenser att låta staten plundra välskötta kommuner på pengar och att allt mer underminera den lokala demokratin genom centralstyrning kommer med all säkerhet att vara i fokus för debatterna i Västerås.

Kommande helg är det så dags för riksdagsval i Finland. Som det ser ut just nu kommer det att bli en framgång för våra vänner i samlingspartiet och en motgång för de finska socialdemokraterna. Och mycket tyder på att bilden av framgångar för oss fram mot helgen kommer att kompletteras av en estnisk regeringsbildning med våra vänner i tydlig regeringsledning. Ljuset går upp i öster.

För min del blir det dock resa så gott som direkt från Västerås till Hannover i Tyskland för medverkan på måndagen i CeBIT-mässan som är den största mobiliseringen av IT-företagande som finns i Europa. Lyssna och lära gäller också på denna något annorlunda måndagsresa, men också att hjälpa till och föra ut den kompetens som faktiskt finns i svenskt företagande i världen i övrigt.

Konstigt nog finns ingen företrädare för Sveriges regering på denna viktiga europeiska framtidsmanifestation. Alla statsråd sitter väl fast i den rödgröna röran.

Washington den 15 mars 1999


Carl Bildt









Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]