Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 13 mars 2003
13/3/2003

Vänner,

Plötsligt kom meddelandet om att Zoran Djindjic skjutits till döds i ett attentat utanför regeringsbyggnaden i Belgrad. Två kulor från mördarens avlägsna vapen träffade honom. Sannolikt var han död redan när han kom fram till sjukhuset.

En europeisk statsminister har mördats i ett politiskt mord.

Vi kände varandra väl. Vi skulle ha ätit middag tillsammans i Belgrad nästa torsdag i samband med att jag skulle dit på ett NATO-möte. Ämnet: den allt mer besvärliga politiska och ekonomiska situationen i Serbien och i regionen.

Det blir ingen middag. Och nu ter sig allt ännu mycket mer besvärligt.

Zoran var en serb från Bosnien som kom att bli den som drev Serbiens demokratisering och reformering efter de förödande åren av krig, sanktioner och socialism. Med stark förankring inte minst i Tyskland var han en djupt övertygad europé som ville säkra freden genom en successiv integration med Europa i övrigt.

Vi lärde känna varandra under åren när han var i opposition och jag var i Sarajevo. Då och då var jag i Belgrad också för att diskret se vad som kunde göras för att få en demokratisk öppning där. Och höll sedan kontakt under de svåra år som följde. Jag minns hur vi under Kosovokrigets prövningar talades vid så gott som varje dag för att se vad som kunde göras för fred och så småningom för demokrati.

Han var den effektive operatören. Det var Milosevic som banade vägen för sitt eget nederlag genom att utlysa val, och det var Kostunica som var den moraliske bäraren av kraven på förändring, men det var Zoran Djindjic som var ingenjören när Milosevic tvingades att avgå och demokratin bröt fram i Serbien. Och det var Zoran som på det sätt som var hans eget manövrerade fram utlämnandet av Milosevic till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Han var inte nödvändigtvis Serbiens alltid populäraste politiker, men även de som i går uttryckte skepsis mot en och annan av hans manövrar torde i dag vara eniga om att han var den kraftfulla reformprocessens avgörande förutsättning. Andra kunde ge moralisk lyftning åt omvandlingen, men det var Zoran som gav den konkret kraft när det gällde den enorma omvandlingen. Han åtnjöt Europas och USA: s förtroende som ingen annan på den mångfasetterade scenen i Serbien.

Balkan har sin egen förkärlek för konspirationsteorier, och vi kommer att höra många sådana. I grunden var det mörkrets krafter av den ena eller andra sorteringen som stod bakom mordet. Nu pekar man ut en före detta chef för de så kallade röda baskrarna, det vill säga säkerhetsstyrkornas specialenhet. Kanske är det så - men det är bara halva svaret på den stora frågan.

Med den enheten hade Zoran omfattande och personliga kontakter. Det var de männen som var nyckeln till utlämnandet av Milosevic. När de ca ett år senare revolterade åkte Zoran en mörk kväll utan medarbetare och säkerhet ut till dem för att tala dem till rätta. Hur och varför det lyckades kommer vi kanske aldrig att få veta. Han sade någon gång att han tvingats att göra uppgörelser både med himmelens och helvetets företrädare för att säkra att reformprocessen och europeiseringen och försoningen fick vidare.

Kanske var det detta som till slut kostade honom livet. Kanske var det farhågorna för att han var på väg mot en ny uppgörelse med nya utlämnanden till Haag-tribunalen som ledde till att allt exploderade. Det internationella trycket på Zoran i just denna fråga var just nu mycket hårt.

Konsekvenserna kommer att bli omfattande. Det finns ingen som omedelbart och med kraft kan axla hans mantel. Vice premiärminister Covic kommer sannolikt närmast, men tiden får utvisa. Men instabilitet i Serbien kommer med största sannolikhet att generera ytterligare instabilitet i regionen. Och instabiliteten ökade redan. Ekonomisk kris och politisk håglöshet i Bosnien. Växande nationella spänningar i Kosovo och södra Serbien. Den ofullbordade och egenartade unionen mellan Serbien och Montenegro. Tuffa internationella krav inte minst från den ständigt närvarande FN-tribunalen i Haag.

Men jag fruktar värre konsekvenser än så. Jag minns så väl den kväll i Dayton i USA - det var mitt i fredsförhandlingarna om Bosnien - när min telefon ringde och jag fick budet att Israels premiärminister Itzak Rabin hade mördats i Jerusalem. En man som hade varit beredd att ta de svåra stegen för den stora freden fick betala med sitt liv. Skulle någon våga att följa i hans spår?

Så är det också på Balkan. Inga av dess stora problem kan lösas utan svåra steg, och dessa kommer att utmana dem som ser våldet som sitt vapen. De politiska morden har vi sett gång efter annan i Kosovo under de senaste åren, om än inte på denna nivå. Och nu ser vi dem mot Serbiens ledande reformpolitiker. Risken är stor att ingen kommer att våga på det sätt som Zoran Djindjic vågade - och fick betala för med sitt liv.

Tragedin i Belgrad påminner oss brutalt om att världen inte bara består av Irak. Jag ser med största oro bilderna av hur amerikanska militärfordon som lastas av i Turkiet har KFOR målat på sidorna. De kommer från fredsstyrkorna i Kosovo - och de kommer alldeles säkert inte att ersättas där. Balkan har blivit gårdagens fråga, men tragedin nu borde leda till en insikt att det finns en betydande risk för att det blir även morgondagens.

Saknaden efter Zoran Djindjic kommer att bli stor.

Samtidigt går vi med största sannolikhet mot krig i Irak. Nära jag sätter mig vid maskinen för att skriva nästa brev kommer stridsvagnarna med största sannolikhet redan att vara på väg mot avgörandet kring Bagdad.

Splittringen i säkerhetsrådet har ökat sannolikheten för krig. Slutsatsen kan synas paradoxal, men har sin logik i det sätt på vilket Saddam Hussein alltid reagerat. Det är bara under det yttersta av tryck som han är beredd till eftergifter, och när detta tryck mildras till exempel genom ett splittrat säkerhetsråd ökar sannolikheten för att han spelar spel och minskar sannolikheten för den interna förändring i Bagdad som är den enda säkra vägen att undvika kriget.

På olika håll sägs det nu att det behövs mer tid för att se om han verkligen är beredd att uppfylla de krav som FN ställer. Men var och en som vet någonting om de tolv år av ständiga konflikter som ligger bakom oss vet att det inte är brist på tid, utan brist på politisk vilja, som är det avgörande problemet. På denna punkt har George Bush, Tony Blair och Jose Maria Aznar rätt.

Det var den 3 april 1991 som FN: s säkerhetsråd i resolutionen 687 gav Saddam Hussein en tidsfrist på 15 dagar för att komma med vad som kallas en "full and final declaration" vad gäller sitt innehav av massförstörelsevapen och ballistiska robotar med längre räckvidd, och utgick från att det därefter skulle ta ca fyra månader för FN:s inspektörer att övervaka hur dessa vapen förstördes.

I grunden är det denna process som fortfarande pågår. Det som skulle ske på några månader - och hade skett om den politiska viljan funnits - har nu dragit ut snart tolv långa år. Och under dessa tolv långa år har Irak och dess invånare sjunkit allt djupare ner i den misär som de ekonomiska sanktioner som FN tvingats till för att försöka att pressa Saddam Hussein tveklöst lett till. Saddam har suttit i sina palats, katt och råtta-leken med FN har fortsatt och enskida människor i Irak är de som fått betala priset.

Sedan 1991 har detta elände fortsatt. Redan i resolutionen 707 i augusti det året sade FN: s säkerhetsråd att det var "bestört" och "djupt oroat" över de så kallade materiella brott mot FN: s beslut som Saddam Husseins vägran att uppfylla kraven i resolution 687 innebar. Resolution har lagts till resolution, kriserna har avlöst varandra, men någon lösning har det inte blivit. Det är, milt uttryckt, inte tid som saknats.

Inte heller är det diplomatiska insatser som saknats. I februari 1998 investerade Kofi Annan hela sin diplomatiska prestige i att åka till Bagdad, ta Saddam Hussein i hand och få en lösning på den kris som då var. Men han bedrogs grymt av Saddam. När det militära trycket runt Irak mildrades började Saddam spela sitt spel igen. På hösten avlöste den ena krisen den andra. Irak vägrade att samarbeta med FN-inspektörerna. Kofi Annan löste åter krisen och bombplanen återvända. Men strax efter förbjöd Saddam FN-inspektörernas vidare verksamhet. Fyra dagars bombningar följde. Besvikelsen var bitter inte minst för Kofi Annan.

Fram till förra sommaren vägrade Saddam att ens diskutera att låta FN-inspektörerna - nu UNMOVIC under Hans Blix - komma tillbaka. Det var först efter det att president Bush i september i FN: s generalförsamling satt frågan högt på den internationella dagordningen och krävt åtgärder mot förbrytaren som han plötsligt var beredd att låta dem komma in igen. I början av november formulerade så säkerhetsrådet i resolutionen 1441 en sista chans för Saddam Hussein. Till i början av december skulle han nu inkomma med den "full and final declaration" (FFD) som han gång efter gång hade försummat att göra ända sedan våren 1991.

Men när han levererade sin FFD var det uppenbart att han försökt att fuska även denna sista gång. Ingen i FN: s säkerhetsråd har ansett att han uppfyllde de krav som sattes i resolutionen 1441. Inte ens den djärvaste diplomati, de tydligaste tidsgränser och det hårdaste av tryck hade förmått Saddam Hussein att sluta att spela sitt spel.

Enligt Hans Blix dröjde det till slutet av januari innan det började komma tecken på att han var beredd till visst samarbete. När trycket byggdes upp, gjordes successivt den ena lilla eftergiften efter den andra, men aldrig mer än vad som var oundgängligen nödvändigt. En 170-sidig intern UNMOVIC-rapport ger en lista på en lång serie av ouppklarade allvarliga frågor om olika aspekter på innehav av massförstörelsevapen. Det är inte att man inte haft tid sedan 1991 att reda ut detta - det är att viljan inte funnits.

Men, säger vissa, är det då inte så att vi kan fortsätta och upprätthålla detta tryck och tvinga honom till dessa små successiva steg? Det är lätt att säga för dem som inte är beredda att betala för uppbyggnaden av det militära hot som dessa successiva små steg ju förutsätter.

Är Anna Lindh beredd att sända en pansarbrigad eller två till sanden i Mellersta Östern för att förstärka hotet eller för att avlösa delar av de amerikanska förband som ju inte kan finnas där för evigt? Frågan är retorisk - alla vet att svaret är nej. Det är lätt att sjunga med änglarna - betydligt svårare att faktiskt hantera ondskans makter.

Till detta kommer att de som talar om att bevara fred och förhindra krig nog inte riktigt har klart för sig vad som är fred och vad som är krig. För de som fortfarande bor i Irak är verkligheten tre decennier av brutal diktatur, två decennier av mer eller mindre kontinuerligt krig och ett decennium av förödande sanktioner. Det är cynism mot lidande människor att kalla detta för fred - och att förorda en politik som utgår från att allt detta kommer att fortsätta och fortsätta.

Jag har svårt att använda ordet fred på någon annan situation än den som kommer att vara möjlig när Saddam Hussein försvunnit och sanktionerna är borta. Vägen dit kan komma att bli svår, också våldsam, men den som verkligen vill fred måste inse att det är dit vi måste hjälpa att föra landet. Alternativet till en sådan verklig fred är fortsatt ekonomiskt och verkligt krig mitt i vardagen för de människor som faktiskt lever i Irak.

Två saker tvingades även jag successivt att lära mig under mina år med och i Balkan och dess problem,

För det första att det finns någonting som heter ondska, att diplomatin inte alltid hjälper för att möta eller bli av med den, och att den väpnade makten tyvärr ibland är en nödvändighet för att bekämpa ondskan.

Och för det andra att det aldrig finns några snabba och enkla lösningar, utan att det som krävs för att återvinna en varaktig fred är uthålliga och mödosamma insatser under lång tid.

Den förra slutsatsen har man ofta lätt till på andra sidan Atlanten, men svårare för här i Europa. Men den senare slutsatsen drar vi långt självklarare, medan man på andra sidan Atlanten har alldeles för lätt för att glömma och rusa vidare. Fordonen från KFOR är på väg till Irak.

Ett krig drabbar alltid oskyldiga människor. Jag har personligen plågats av det moraliska dilemma som detta alltid utgör. Det gäller också i detta fall. En inte minst därför är det viktigt att ha proportionerna rätt. I söndags konfronterades jag i TV: s Agenda med vår FN-ambassadör Pierre Schori som talade om det syntetiska en och en halv månad långa bombkriget 1991 och sade att det hade lett till att 150 000 oskyliga civila hade förlorat livet.

Men Pierre Schori gjorde sig skyldig till en häpnadsväckande vårdslöshet med fakta. Gulf-kriget ledde till mellan 20 000 och 35 000 döda på den irakiska sidan, men den absoluta merparten av dessa var soldater, och antalet oskyldiga civila som dödades uppskattas till mellan 1 000 och 5 000. När Schori skapar bilden av trettio gånger fler offer är han inte ambassadör utan propagandist.

Därmed inte sagt att lidandet inte kommer att bli omfattande. FN räknar med en mycket allvarlig humanitär situation omedelbart efter ett krig. Inte minst på grund av att systemet för livsmedelshjälp genom FN med all sannoliket kommer att bryta samman. Man är förberedd på stor flyktingströmmar, även om jag inte är alldeles övertygad om att så kommer att bli fallet.

Min oro gäller mindre detta - det finns en för varje dag ökande internationell beredskap att hantera också en mycket allvarlig allvarlig humanitär situation - än den allt krångligare situationen i norra Irak och de av allt att döma haltande förberedelserna för en politisk hantering av den och andra utmaningar omedelbart efter ett krig. Och den gäller för en situation där vi ser amerikanska stridsvagnar på gatorna i Bagdad, israeliska stridsvagnar på gatorna i Hebron och Sharon på besök i Vita Huset. Då kan glädjen över befrielsen av Irak snabbt slå över i raseriet över vägran att befria Palestina.

Att norra Irak nu på sina håll refereras till som "södra Kurdistan" gör inte situationen lättare att hantera för ett Turkiet som tufsats till ordentligt under de senaste veckorna. Förra lördagen var det i och för sig en majoritet av den avgivna rösterna i det turkiska parlamentet som stödde avtalet om amerikanska trupper genom landet, men med tre rösters marginal missades det nödvändiga kravet på kvorum. Det var ett tekniskt misslyckande med mycket allvarliga politiska konsekvenser.

Med största sannolikhet kommer den nya turkiska regeringen Erdogan att nu på nytt lägga fram förslaget för godkännande, och med största sannolikhet kommer det då att passera. Det kommer sannolikt att vara för sent för 4: e infanteridivisionen och 3: e pansrade kavalleriregementet att komma fram till Irak innan kriget börjar, men det kommer att ge USA den alldeles nödvändiga tillgången till turkiskt luftrum under krigets inledande faser.

Men skadan finns där. Och när FN: s fredsansträngningar för Cypern havererade i Haag var det ett misslyckande som kommer att få omfattande konsekvenser. Den turkcypriotiske ledaren Denktash vägrade till och med Kofi Annans vädjan att låta människorna i den turkiska delen av Cypern i en folkomröstning säga ja eller nej till förslaget. Och Denktash hade i Ankara till och med lyckats att få ett visst stöd av Erdogan för sin position.

Denktash kommer förvisso inte att vara för evigt. Men han kommer att gå till historien som ännu en av dessa ledare - Yassir Arafat är en annan - som aldrig förmår sig till att gripa de möjligheter till fred som finns, och som därmed i grunden förråder dem de är satta att företräda.

Det handar inte bara om Cypern. Detta misslyckande innebär slutet just nu för Turkiets möjligheter att inleda en process mot medlemsskap i EU. Från och med 1 juli 2004 kommer Cypern att sitta runt EU: s rådsbord med allt vad detta innebär. Turkiet erkänner inte denna Cyperns lagliga regering, utan i stället den illegala statsbildningen TNNK på öns norra del. Det är inte bara Nicosia och Athen, utan också vänner i Stockholm, London och Berlin som i en sådan situationen kommer att tvingas att säga nej till Turkiet.

I hela det post-osmanska området blinkar nu de röda varningslamporna allt snabbare. Möjliga konflikter mellan turkiska, arabiska och kurdiska intressen i norra Irak. Kanske till och med ett nytt utbrott av strider mellan kurdisk gerilla och turkiska stridskrafter. En hårdnad nationalistisk opinion i Turkiet som drivit fram nej till fred på Cypern och därmed blockerat europeiseringen av landet. Och en instabil och osäker situation på Balkan. Det skakar i marken från Bihac till Basra.

I det övriga Europa går det politiska livet sin gilla gång. Den första folkomröstningen om medlemsskap i EU i år slutade på Malta med 54 % ja och 46 % nej. I Estland misslyckades Edgar Savisaar i sitt försök att ta makten i valet, och de samtal som nu förs pekar på en mitten-höger regering som kan säkra den fortsatta reformpolitiken. I Österrike bildade Wolfgang Schuessel åter regering med högerliberala FPÖ efter att andra alternativ inte hade varit möjliga. I Tjeckiska Republiken har Vaclav Klaus överraskande - sannolikt också för honom själv - blivit vald till och tillträtt som ny president. I Holland är regeringsfrågan fortfarande uppe i luften och försvåras nu ytterligare av meningsmotsättningar om Irak.

Nu närmast är det Finland som går till val till helgen. Själv tillhör jag dem som samtidigt hoppas att det går bra för samlingspartiet och att socialdemokraternas Paavo Lipponen får fortsätta som statsminister. Hans utrikes- och säkerhetspolitiska kompetens är en tillgång för Nordeuropa i dess hehet, och inte minst i ett läge som det vi i dag befinner oss i är det en faktor som inte kan betonas nog.

Mycket är osäkert och famlande i dessa dagar. Det enda vi vet med absolut säkerhet är att Saddam Husseins dagar som Iraks ledare nu snabbt håller på att rinna ut. Inom veckor snarare än månader är hans saga i detta avseende all. I stort sett allt annat är osäkert.

I detta läge skall också den globala ekonomin utvecklas. Skyhöga oljepriser och allmän osäkerhet hjälper inte. Nu på fredag skall Tysklands förbundskansler Schröder försöka visa vilken reformpolitik som han fortfarande förmår i det besvärliga läge som också hans egen brist på ekonomisk reformpolitik bär ansvaret för.

Och i slutet av nästa vecka träffas EU: s stats- och regeringschefer i Bryssel för att den kanske sista seriösa chansen för den så kallade Lissabon-process som skulle ge Europas värdens mest dynamiska ekonomi till slutet av detta sekel. Risken för att det mötet kommer att domineras av helt andra frågor är dessvärre synnerligen överhängande.

Mötet mellan Jacques Chirac och Tony Blair kommer knappast att bli hjärtligt och förtroendefullt. Den ena går mot ett nederlag som han hoppas kommer att ge honom ära. Den andra kanske går mot en seger som kommer att vara mycket plågsam. Och i grunden är det Europa som förlorar på att de valt dessa två så olika vägar i en fråga där det borde gått att enas.

Min kommande vecka skulle ha handlat om New York, Washington, Belgrad och Vilnius. Hur det kommer att bli i sina detaljer återstår att se. Till New York och Washington har jag all anledning att åka. I Belgrad finns inte längre Zoran Djindjic. Och Vilnius lockar alltid.

Stockholm den 13 mars 2003

Carl Bildt

PS. Mitt i allt detta skall vi inte glömma det viktiga val vi själva står inför i september med euron. Alla har möjlighet att informera och engagera sig också på Internet. Se på www.jatilleuron.com, www.sverigeieuropa.se, www.eurofakta.se och www.europaportalen.nu.









Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]