Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 1 april 2003
1/4/2003

Vänner,

Mest om kriget som kom, pågår och förr eller senare och på ett eller annat sätt skall följas av någonting annat. Men lite på slutet om Sverige också.

Så blev det då - föga förvånande - krig i Irak. Det kommer att skrivas böcker om det politiska och diplomatiska spel som ledde till detta, men alldeles tydligt kommer att vara att Saddam Hussein inte tog den "sista chans" som säkerhetsrådets eniga resolution 1441 utgjorde.

Att gå igenom händelseförloppet är fascinerande. Helgen tillbringade jag delvis i Oxford, där vi suttit med styrelsen i International Institute for Strategic Studies och försökt att dra slutsatser om det som hänt och spekulera över det som skall komma. Och i vår lilla grupp ingår också Frankrikes representant i den FN-kommission för inspektion som ju letts av Hans Blix.

Hennes slutsatser - också redovisade offentligt - var att det var alldeles tydligt att Saddam Hussein försökt att dölja, smyga och smita. Den "full and final declaration" som han avgav den 7 december kunde knappast tas på allvar. Och de fråge- och utropstecken som finns i den 173 sidor långa arbetsrapport som UNMOVIC utarbetat var lika många som de var graverande.

Att sedan säkerhetsrådet kom att splittras när det gällde vilka slutsatser som skulle dras av detta är en tragedi av historiska dimensioner. I den eniga resolution 1441 talades om "allvarliga konsekvenser" för den händelse inte Irak samarbetade fullt ut och omedelbart. För USA och Storbritannien betydde detta militärt anfall, medan Frankrike och Ryssland tydligen såg fortsatta inspektioner som en tillräckligt allvarlig konsekvens.

Ett allra sista försök gjordes av Storbritannien att nå en kompromiss om en resolution med mycket klara krav och mycket klara tidsgränser misslyckades. Entusiasmen i alla delar av Washington för den var kanske begränsad, men när resolutionen blankt avvisades av Paris föll allt sönder och samman, president Bush levererade sitt ultimatum till regimen Saddam Hussein, och natten mellan onsdag och torsdag förra veckan inleddes så de mer aktiva krigshandlingarna.

Då satt jag på ett plan över Atlanten efter några intensiva dagar i New York och Washington.

Onsdagsförmiddagen i West Wing i Vita Huset hade förefallit osedvanligt lugn. Tickandet från den gamla klockan i väntrummet hördes än tydligare än vanligt. Strömmen av besökare var tunnare än jag någonsin varit med om. Världen väntade. Det är alltid lugn strax före storm.

Det blir, anmärkte jag, det största vågspel en amerikansk president gett sig in på sedan John Kennedy. Han satsade två gånger - Cuba och Vietnam. I det ena fallet kom han att avgå med segern efter att ha fört randen till avgrunden av krig under vad som kom att bli det kalla krigets mest dramatiska dygn. I det andra fallet - beslutet att aktivt gripa in i Vietnam för att förhindra att dess regim i Syd störtades av infiltration och attack från Nord - blev det inledningen till ett utdraget trauma som inte fick sitt slut förrän de nordvietnamesiska stridsvagnarna krossade grindarna till presidentpalatset i Saigon i april 1975.

Jo, det var man medveten om. Men alternativen fanns egentligen inte. Den 11 september hade förändrat USA och landets uppfattning om sin situation och uppgift i världen. Och en värld som accepterade att en skurkregim i Bagdad år efter år trotsade eniga och entydiga beslut av FN: s säkerhetsråd skulle på sikt bli en än osäkrare och farligare värld.

De kortsiktiga riskerna med att agera var förvisso stora. I grunden stod hela administrationens Bushs framtid på spel. Men de långsiktiga riskerna med att inte göra det var ännu större. Då handlade det om historiens dom över en administration som valde det kortsiktigt bekväma före det långsiktigt ansvarsfulla.

Så - ungefär - gick resonemanget i stunderna innan allt bröt loss. Det var sannerligen inte med lätt sinne som de avgörande besluten hade tagits.

Ändå var det redan då mycket som hade gått snett. Allvarligast var att relationerna med Turkiet hade drabbats av en härdsmälta som nog får hänföras till bristande förståelse i såväl Ankara som Washington, och hela den operativa planläggningen för ett ingripande i Irak därmed i grunden fått kastas kastas om och förändras.

Ursprungligen var tanken att en sydlig och en nordlig front skulle attackera i riktning mot Bagdad. Det irakiska försvaret skulle splittras, samtidigt som en tung amerikansk närvaro i norra Irak skulle ha bidragit till att stabilisera en politisk situation där som annars mycket lätt kan spinna fullständigt ur kontroll. Flygbaser i östra Turkiet skulle påtagligt underlätta operationerna mot regimens olika stödjepunkter i olika delar av Irak.

Men så blev det inte. Den turkiska beslutsprocessen blev till slut alldeles för trög för USA. Efter att inledningsvis ha gått med på en betydande närvaro av den turkiska armén i norra Irak gjorde Washington helt om, och konsekvensen av det blev att Ankara gjorde helt om och sade nej till genommarsch av amerikanska trupper. Luftrummet öppnades för amerikanska och brittiska flygplan, men landvägen förblev stängd, brittiska och amerikanska flygplan uppmanades lämna den viktiga flygbasen Incirlik och de redan komplicerade förhandlingarna om de kommande politiska arrangemangen i Irak blev plötsligt än mer komplicerade.

Detta medförde att när anfallet inleddes så skedde det med påtagligt svagare stridskrafter än vad man ursprungligen hade planerat för. En medeltung armédivision och ett mekaniserat regemente skulle ha etablerat en nordlig front tillsammans med den sydliga front som är det vi sett sedan dess.

Om den sydliga fronten skrivs det nu spaltkilometer i mer eller mindre välinformerade tidningar. Den medeltunga 3: e infanteridivisionen visade att den kunde åka med racerfart genom öknar, men därefter slog alla den konventionella krigskonstens begränsningar in med full styrka. Soldater utan sömn och varm mat måste förr eller senare stanna upp, vila och återhämta krafterna. Och därtill måste de massiva underhållskolonnerna med allt vatten, allt drivmedel, all mat och all ammunition ta sig fram genom områden som plötsligt visade sig långt mindre säkra än vad man hade hoppats på.

I den mån den saken kunde diskuteras tidigare är det i dag alldeles uppenbart att den medeltunga och de två lätta amerikanska armédivisionerna, marinkårsdivisionen och den brittiska divisionen kommer att behöva förstärkas ordentligt innan har möjligheter att fullborda sina uppgifter. Den irakiska armén må vara reducerad till en tredjedel av den storlek den hade i Gulf-kriget, men mångfalden av säkerhetsorganisationer i städerna ställer till betydande problem, och säkrandet av underhållsvägar riskerar att binda en allt större del av de samlade stridskrafterna.

Men att få fram förstärkningar kommer att ta tid. Den 4: e infanteridivision vars material skvimpade några veckor utanför Turkiet, och vars soldater rullade tummarna i Texas, befinner sig nu på väg, men jag skulle vara förvånad om den divisionen i dess helhet skulle kunna vara på plats kring Bagdad före andra hälften av april.

Utöver denna division har nu fler förband börjat att röra sig mot Irak. Men det kommer att ta än längre tid för 1: a pansardivisionen från Wiesbaden i Tyskland, 1: a kavalleridivisionen från Texas eller 3: e pansrade spaningsregementet från Colorado att dyka upp vid Kalabra, al-Nasiriya, Bagdad eller Tikrit. Och vid det laget kan det vara nödvändigt att avlösa snarare än att förstärka de förband som vi nu hör om i nyheterna snart sagt varje timme. Inget av dessa förband kommer att ens i delar finnas på plats förrän tidigast en bit in i maj.

På TV kan det förefalla enkelt att flytta dessa väldiga stridskrafter över kartan, men verkligheten är mer komplicerad. I Kuwait finns huvudsakligen en hamnanläggning, och den är optimerad för export av olja snarare än för import av pansarfordon. Utanför den erövrade och alldeles avgörande irakiska hamnen vid Um Qasar kommer kön av fartyg som väntar på att lossa omväxlande militär material och humanitära hjälpsändningar att växa snabbt. Prioriteringen blir en fråga av största politiska känslighet.

Just nu koncentreras uppmärksamheten kring frågan om när och hur man kommer att börja att anfalla främst den irakiska s k Medina-divisionen i det s k Karbala-gapet väster om Eufrates, men i bredare bemärkelse den yttre försvarsring runt Bagdad som etablerats av det s k republikanska gardets divisioner.

Taktiken nu är att låta flyganfall försöka slå dessa förband sönder och samman innan anfallet inleds. Strax väster om Oxford i England lyfter de amerikanska B52-flygplanen för att flyga ner över Centrala Europa, över Svarta Havet och Turkiet för att sedan lägga sina bombmattor på divisionerna runt Bagdad. Ca 60 % av de samlade flyginsatserna under de senaste dygnen har skett just runt dessa mål.

På ett eller annat sätt, och vid en eller annan tidpunkt, kommer de amerikanska divisionerna att slå sig igenom väster om Eufrats och i det egentliga Mesopotamien mellan Eufrat och Tigris för att på det sättet på allvar närma sig den alldeles avgörande utmaning som Bagdad kommer att utgöra. Övervikten i eldkraft gör varje annan utgång omöjlig.

Men det är vad som händer därefter som är den alldeles avgörande frågan. Fortfarande finns möjligheten av att det vid en eller annan tidpunkt kommer en regimkollaps som gör många av dagens diskussioner överflödiga. Under ett skede av kriget i Afghanistan talades det om allt hade kört fast, att alla hade bedömt fel, och att allt föreföll hopplöst. Därefter kollapsade regimen och man kunde i stort sett promenera in i Kabul och Khandahar.

Men det mönster av olika typer av regimmilis som vi sett gör inte detta till det sannolikaste. I Afghanistan kunde man snabbt byta sida eller bara försvinna bland befolkningen. I Irak torde de som uppfattas som en hatad regims hantlangare och instrument knappast komma att ha den möjligheten. Mönstret från Basra förefaller tydligt.

Om en regimkollaps är den gynnsammaste möjligheten, är en kombination av Mogadishu och Beirut självfallet den allra värsta. Boken och filmen Black Hawk Down visar med grym realism hur allt gick snett under en enda dag i Mogadishu i Somalia hösten 1993. Resultatet blev att president Clinton beordrade snabbt tillbakadragande. Och många i alla fall i USA minns hur man gick in i Beirut 1983 för att skilja stridande kristna och muslimer åt, men snart hamnade i en position där man uppfattades som part och drabbades av terroristattentat som dödade 260 soldater och fick president Reagan att beordra en "omgruppering" som innebar att man lämnade helt och hållet.

Detta vore en på alla möjliga sätt mycket besvärande utveckling. Man behöver inte vara anhängare av varje vändning i den av 11 september starkt färgade politiken för att inse de faror som ligger i en utveckling där allsköns dunkla grupper runt om i världen plötsligt anser det möjligt att med våld utmana inte bara USA utan allt som på ett eller annat sätt anses stå för det som USA står för.

Problemet är att den amerikanska arméns erfarenhet av denna typ av strider är mycket begränsad. Om man undantar debaclet i Mogadishu får man nog gå tillbaka till återerövringen av Hué under den s k Tet-offensiven i Vietnam 1968 för att finna exempel stadsstrider som den deltagit i.

Mina egna erfarenheter av deras uppträdande på Balkan fyller mig inte heller med den allra största tillförsikten. Då är den brittiska armén - som vi ju också sett i det försiktiga manövrerandet kring Basra - betydligt mycket mer erfaren och kompetent. Amerikanerna lämnar ogärna sina pansarvagnar, medan britterna patrullerar till fots även i utsatta lägen.

Det kan komma att ta sin tid innan man anser att man har tillräcklig styrka för att börja gå in i Bagdad, och man kommer dessförinnan med all sannolikhet att pröva alla de andra möjligheter som kan finnas till en regimkollaps.

Men hur starka argumenten än är för att ta det mycket försiktigt, bygga upp stridskrafter och ta allt steg för steg, finns det också starka motargument. Ju längre striderna pågår, desto större är riskerna för att den humanitära situationen försämras dramatiskt. Just nu förefaller det att finnas livsmedel och vatten i Bagdad, men om några veckor kommer situationen i alla fall vad gäller livsmedel att vara dramatiskt annorlunda.

Inte heller den avvägningen kommer att bli enkel. Ett snabbare anfall riskerar att leda till större förluster både bland de anfallande och bland oskyldiga civila. Men att vänta och ta det långsammare kan medföra att hela mångmiljonstaden förvandlas till en humanitär katastrofzon med betydande också politiska konsekvenser. I svåra situationer finns sällan några bra lösningar.

Irak söder om Bagdad är på alla sätt den lättare delen av den utmaning som detta krig innebär. Fortfarande förefaller ca 60 % av den irakiska armén att finnas norr om Bagdad, och det är också här vi finner både de områden som hårdast förväntas ställa upp för regimen Saddam som de nationellt splittrade och politiskt intill ytterlighet komplicerade områden som jag skrivit om vid åtskilliga tillfällen.

Någon nordlig front finns de facto inte. USA flög för bara något dygn sedan in en lätt bataljon från Vicenza i Italien, som man nu desperat försöker att förstärka, till området mellan Arbil och Kirkuk. Men den har ingen förmåga att anfalla de irakiska stridskrafterna, utan torde främst ha till uppgift att ge viss eftertryck åt kravet att kurderna inte börjar marschera mot Kirkuk och sätta igång det crescendo av olika konflikter som detta skulle resultera i.

Hitintills har balansgången fungerat. B52: or från Fairford och flottflyg från hangarfartygsgrupperna i Medelhavet bearbetar den irakiska armén, och denna retirerar försiktigt från ställning till ställning, dock utan att vare sig amerikaner eller kurder hitintills rycker fram efter den.

Men detta kan inte fungera hur länge som helst. Allt fler kurder mumlar åt att ingenting händer och att de vill tillbaka till det Kirkuk de betraktar som sitt. Redan har de tagit över de delar av oljefälten som övergivits av irakierna. Och i Ankara sitt president Bushs specielle emissarie Zal Khalilzad i snart sagt dagliga överläggningar med turkar, kurder, turkmener och andra irakiska företrädare för att manövrera dagen och förbereda för morgondagen.

När jag under de senaste månaderna fått frågor om hur långt ett krig i Irak skulle vara har jag regelmässigt svarat att fyra till sex veckor måhända var ett rimligt antagande. Då ledde detta ofta till förvånade eller t o m bestörta utbrott av dem som letts att tro att allt skulle vara mycket enklare.

Nu har snart två av dessa veckor gått, och åtskilliga bedömningar får redan nu revideras. Så är det alltid.

Det finns anledning att erinra om det elände som inte inträffat. Saddam har inte lyckats spränga och sätta oljekällorna i brand med enorma ekonomiska återverkningar som följd. De fruktade raketattackerna mot Israel har han inte kunnat utlösa pga. snabb motverkan i öknarna i väster. Och farhågorna om väldiga flyktingströmmar har - tack och lov! - hitintills inte realiserats.

Däremot tyder nu det mesta på att kriget blir längre än de fyra till sex veckor jag tidigare talat om. Det som USA drabbats av nu är en variant av den s.k. asymmetriska krigföring man annars så ofta talar om. Fienden uppträder på ett annat sätt än man tänkt sig. Man har i spel slagits med en spegelbild av sig själv, och tvingas nu anpassa sig efter någonting helt annat.

Om så blir fallet förvärras den vidare politiska bilden inte oväsentligt. Kriget handlar också om vad som kommer att hända med och hos ca 250 miljoner människor runt om i arabvärlden. Ett kortare krig skulle sannolikt ge mindre negativa effekter - ett längre som dessutom förr eller senare leder till mycket betydande humanitära problem kommer alldeles uppenbart att leda till väsentligt större sådana.

Det är i detta sammanhang som utvecklingen i fredsprocessen mellan Israel och Palestina är så viktig. Att lägga den fullständigt på is intill dess att detta krig är över förefaller mindre klokt. Premiärminister Blair argumenterade hårt med president Bush på Camp David i slutet av förra veckan, och för av allt att döma frågan framåt. Befrielsen av Irak från diktatur måste gå hand i hand med befrielsen av Palestina från ockupation.



Till betydelsen av att föra upp denna fråga skall så läggas betydelsen av den stora frågan om Irak efter kriget. När vi i IISS-styrelsen hade lunch i London i slutet av förra veckan med den franske utrikesministern de Villepin kom mycket av diskussionen att handla om detta. Han talade varmt om FN men var betydligt vagare om vad han egentligen menade med detta. När jag försökte få fram konkretare tankar om t ex de säkerhetsstyrkor som en FN-administration skulle tvingas förlita sig på upplöstes det mesta i retorisk rök.

Dilemmat är enormt. Å den ena sidan finns det alla de som känner lycka över att regimen Saddam tvingas bort, men som säger att man därefter kommer att vända sig mot allt som verkar amerikansk ockupation. Å den andra finns det bistra faktum att ingen FN-administration, av vilket slag det vara månde, kommer att vara möjlig utan att det finns en närvaro av säkerhetsstyrkor som kan garantera en interimsregerings möjligheter, trygga det humanitära arbetet och göra det möjligt för dem som vill arbeta med återuppbyggnad att komma in i landet.

Teoretiskt skulle dilemmat kunna lösas genom att alla USA: s styrkor drogs bort och andra stridskrafter ryckte in för att säkra någon typ av FN-funktion. Pentagons militärer skulle förvisso applådera. Men var finns de länder som skulle kunna skrapa ihop de kanske 200 000 soldater som skulle krävas för rimlig säkerhet i landets olika delar?

Tja. Den enda armé av tillräcklig storlek som skulle kunna klara av ett rejält bidrag till det är väl den turkiska. Men det var ju för att bli av med det osmanska imperiet som britterna marscherade in i Bagdad 1915 - och därtill kommer att alla just nu är upptagna med att förhindra att just Turkiet också går in i Irak.

Därmed kommer USA med största sannolikt att bindas i en fredsoperation som riskerar att bli både farligare och mer omfattande än vad man föreställt sig.

Den amerikanske arméchefen Shinseki klarade sig från avsked bara därför att han snart skall gå i pension när han för några veckor sedan antydde för kongressen att det kunde komma att krävas flera hundra tusen man under flera år. Klarar man det? Den amerikanska armé som för ett decennium sedan hade 18 divisioner har nu 10 av den varan. Och världen i övrigt ger inte ett alldeles fredligt intryck...

En sådan fredsoperation kommer att köra in i närmast katastrofala problem om det inte dels finns en irakisk politisk struktur, inkluderande en konstitutionell uppgörelse med kurderna i norr, och dels en rejäl framåtdrift i fredsprocessen mellan Israel och Palestina.

Sedan mitt förra brev har jag hastat förbi FN i New York, administrationen i Washington, samtal i Belgrad och seminarium i Vilnius. Och därtill IISS i London och Oxford.

Och så fortsätter det. Efter ett anförande i Athen i morgon bär det av till Washington för informell dialog mellan USA och Europa - gissa vad den kommer att handla om! - och till New York för en större konferens om bekämpningen av den internationella terrorismen. Och sedan stannar jag ett tag på den sidan av Atlanten i samband med styrelsesammanträden i först RAND och därefter Legg Mason. Är man inte i Irak under detta krig, är det nog i USA man bör vara för att kunna bedöma också långsiktiga konsekvenser.

Tyvärr medför allt detta att den viktiga europeiska utvecklingen trycks undan. En borgerlig trepartiregering under Res Publica ser ut att bildas i Tallinn. I Helsingfors förhandlas om en s.k. rödmylleregering mellan centern och socialdemokraterna, men statsministerfrågan gör att osvuret nog är bäst i den frågan. I Bryssel avhölls i förra veckan EU-toppmöte om ekonomin, men utan att kommunikén därifrån blev mycket av kioskvältare.

Och Sverige försöker att hanka sig fram.

Underskotten i statsbudgeten ökar samtidigt som det förs en fullständigt surrealistisk diskussion om ökade s.k. överskottsmål för att muta LO i eurofrågan. Nyföretagandet minskar samtidigt som regeringen satsar på designutställningar som Sveriges framtid och lägger nya bördor på företagen. Konjunkturinstitutet redovisar 168 ofinansierade beslut om utgiftsökningar under de senaste åren. Ordet skattereform förefaller helt och hållet att ha försvunnit ur det politiska samtalet.

Mitt i det hela återvänder så personfrågorna till moderaterna i samband med att Bo Lundgren meddelar att han inte ställer upp till omval på moderatstämman i höst.

Bo har, framför allt under perioden sedan valet, knappast fått förutsättningar att bedömas rättvist. Framgångsrikt politiskt arbete förutsätter en arbetsro och ett framtidsperspektiv som alla inte ville ge honom. Ingen partiledare kan någonsin klara det viktiga uppdrag han eller hon har om inte den arbetsron och det framtidsperspektivet finns.

Jag har tidigare uttalat min oro för konsekvenserna av den konspirationskultur som frodas inom delar av partiet under senare år.

Det handlar om någonting som knappt fanns förr. Under de decennier då det gick rätt hyggligt för moderaterna försökte vi alla att sätta de politiska uppgifterna främst. Erfarenheterna av 1960-talets ständiga strider gjorde att det fanns en grundläggande sammanhållning som höll både i vått och i torrt. Det var det politiska uppdraget som var det över allt annat dominerande - allt annat var sekundärt.

Så borde det vara nu också. Sverige står i upptakten till det enstaka viktigaste politiska beslutet under de kommande åren. Folkomröstningen om euron handlar om en valuta, men det handlar också om förutsättningarna för vår ekonomi och våra samlade möjligheter i det nya Europa som steg för steg växer fram.

Snart sagt sedan urminnes tider har moderaterna varit Europapartiet före andra i svensk framtidsdebatt. Allt borde ha koncentrerats på att samla krafter och vinna människor för det vi tycker är viktigt. Nu är ingenting viktigare än att - trots allt - skapa de bästa möjliga förutsättningar för detta.

Det handlar om nationellt ansvarstagande.

Stockholm den 1 April 2003


Carl Bildt

PS. En av de bästa sajterna att följa Irak-krigets på är www.iiss.org/iraq.php. Och glöm inte att hänga med på www.sverigeieuropa.se. På www.bildt.net finns mina allra senaste anföranden, bl a om den framtida svenska säkerhetspolitiken på Försvarshögskoleföreningens jubileumssymposium och om framtiden för Balkan inför NATO: s parlamentarikermöte i Belgrad.








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]