Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 23 april 2003
23/4/2003

Vänner,

Mest betraktelser från USA:s horisont, eftersom jag befunnit mig här sedan början av april och fortfarande gör det. Om kriget som vunnits och freden som ännu inte har det, nya utmaningar i Mellersta Östern, USA:s ambitioner och resurser, relationerna till Europa, utmaningar i världen i övrigt och vart ekonomin egentligen är på väg. Således ett och annat!

Här i USA är kriget vunnet och det med marginal. Och allt medan fredens alla olika utmaningar börjar att göra sig påminda förskjuts den amerikanska politiska agendan i riktning mot vad som behövs för att ge fart åt den inhemska ekonomin.

Mitt förra brev skrevs mitt i det krig vars utgång aldrig var i tvivel, men vars förlopp var föremål för betydande osäkerhet. Då trodde jag att min ursprungliga prognos om fyra till sex veckor krig skulle visa sig vara lite optimistisk, och att USA efter att ha slagit försvarsringen runt Bagdad skulle vänta tills förstärkningar amlänt innan man tog sig an uppgiften att ge sig in i staden.

Så blev det inte. Kombinationen av förödande eldkraft och snabba manövrar reducerade snabbt och föga oväntat det republikanska gardets divisioner till föga mer än osammanhängande rester. När man därefter gjorde en snabb spaningsframstöt in mot Bagdads centrum längs de breda avenuerna, och upptäckte att försvaret knappt fungerade, beslutade man sig för att snabbt gå vidare, och åstadkom därmed en regimkollaps som kom betydligt närmare mitt Kabul-scenario än vad jag hade vågat att hoppas på.

Tjugoen dagar efter det att kriget inletts var regimkollapsen i Bagdad ett faktum och efter 26 dagar förklarade man att alla strider av någon dimension var avslutade. Och det som hänt sedan dess har bara bekräftat hur komplett den kollapsen var. Befälhavare övergav sina positioner, funktionärer flydde, soldater tog av sig sina uniformer och en våg av uppenbar tillfredsställelse med att en grym regims dagar var över svepte över Bagdad och Irak.

Själv satt jag i New York och följde TV-dramat när statyerna revs ner i Bagdad under det som blev segerns dag. Och dagen efter i Washington talade även de som en vecka tidigare hade varit kritiska om det som inträffat som en stor framgång. Det ankom på Vita Huset att försöka att dämpa den värsta framgångseuforin och påpeka att mycket arbeta återstod både innab kriget var avslutat och, än mer, innan freden var vunnen.

Man hade inlett anfallet med begränsade resurser och utan den norra front som man ursprungligen planerat med, och även om detta ledde till segern på 21 dagar brottas man nu med konsekvenserna av det beslutet. Att föra krig är en sak, men att säkra fred är en annan. Och nu hade det behövts avsevärt mycket mer av soldater såväl i Bagdad som i de spända områdena uppe i norr.

Det är uppenbart att man inte var så förberedd som man borde ha varit för de uppgifter som skulle komma omedelbart efter regimens kollaps. I snabb takt tillförs nu minst två ytterligare armédivisioner till Irak, även om en tredje fått order att måhända ta det lite lugnare än vad man ursprungligen tänkt, och ett och annat förband förr eller senare måste ersättas efter de ansträngande månaderna.

Alpha och Omega i situationer som dessa är att etablera det vi brukar kalla "a secure environment", d v s en situation där det råder ordning om än ännu icke lag, och där såväl enskilda medborgare som hjälporganisationer och andra kan börja att känna en viss trygghet. I de inledande skedena i såväl Bosnien som Kosovo, och fortfarande i betydande delar av Afghanistan, var det detta som var den avgörande inledande utmaningen.

Utan att så sker kommer den andra delen av den omedelbara agendan, som handlar om att få fram den humanitära hjälpen, inte att fungera. Och om denna inte kommer fram riskerar den politiska situationen snabbt att försämras.

I Washington möter man en viss motvilja mot tanken att man nu står inför uppgiften att säkra ordning i landet i dess helhet. Den amerikanska armén anses, med rätta, vara bra på att föra krig men anses, också med rätta, vara mindre bra på att säkra fred. Och eftersom man inte gärna vill medge att man står inför en lika omfattande som långvarig uppgift hemfaller man till olika typer om förhoppningar om andra lösningar.

Snart kommer den irakiska polisen tillbaka i tjänst, säger en. Snart kommer vanligt folk att se till att det blir ordning och reda, säger en annan. Allt ordnar sig, inflikar en tredje. Men dessvärre tyder all erfarenhet som vi gjort i motsvarande andra situationer runt om i världen på att så inte blir fallet, och att det ställs krav på en betydande internationell insats.

Så var det förvisso på Balkan. Och uttvecklingen i Afghanistan 14 månader efter det att Taliban-regimen kastats ur sadeln är en god illustration till samma sak. Säkerhetssituationen i landets södra delar förefaller snarare att ha förändrats, USA har betydande styrkor kvar och NATO har just i princip beslutat att ta över ansvaret för den s k ISAF-styrka som under överskådlig tid kommer att garantera regimen Karzais överlevnad genom att säkra ordning i Kabul och dess allra närmaste omgivning.

Efter det att ordning säkrats och den humanitära situationen stabiliseras ställs de långsiktiga ekonomiska och politiska frågeställningarna i centrum. Det handlar om att bygga upp en ny - förhoppningvis representativ eller t o m demokratisk - regim och det handlar om att skapa förutsättningar för inhemsk ekonomisk tillväxt för att ge jobb och framtidstro till landets snabbt växande befolkning. Och det handlar - sist men inte minst - om att ta itu med de vidare regionala utmaningar utan vilkas lösning störtandet av regimen Saddam bara kommer att framstå som en isolerad parentes.

Till nations- och statsbyggandets olika utmaningar kommer jag säkert att ha många anledningar att återkomma. Och att befrielsen av Irak måste följas av befrielsen av Palestina har jag tjatat i en rad olika sammanhang redan. Allt kommer ytterst att bli beroende av hur stark den strategiska uthålligheten är i Washington när det gäller det stora projekt som man gett sig in i genom störtandet av Saddam Hussein.

Klassiskt finns det inte särskilt mycket av strategisk uthållighet i USA efter insatser som dessa. För fyra år sedan dessa veckor bombades broar över Donau i Novi Sad och på andra platser som ett led i kriget över Kosovo, och efter kriget fälldes löften om återuppbyggnad och hjälp över regionen med samma frekvens som strax tidigare klusterbomber. Men i dag verkar man knappt ens i Bryssel, och bestämt inte i Washington, veta att bron i Novi Sad fortfarande inte är återuppbyggd och att den provisoriska pontonbron fortfarande blockerar en betydande del av trafiken över livsnerven Donau. När jag talar om Balkan på hög nivå i Washington - eller Bryssel - är intresset snarast förstrött.

Dock börjar jag själv efter åtskilliga besök och åtskilliga samtal väga över mot slutsatsen att det denna gång kommer att bli annorlunda. I presidentvalsrörelsen för tre år sedan fanns fortfarande betydande isolationistiska tongångar - Pat Buchanan gav ut en bok där han med anspelningar på president Washington förklarade att USA skulle vara en republik men inte ett imperium. Men den 11 september förändrade detta. Isolationismen har mycket påtagligt trängts tillbaka, och är det någonting som är på frammarsch så är det snarare en demokratisk imperiefilosofi som skulle kunna föra rötterna snarare tillbaka till president Wilson. Felet med denne, förklarar nu åtskilliga, var mindre vad han försökte göra och mer det faktum att han klantade till det hela och misslyckades.

På middag i Washington med en betydande del av de beslutande i dessa frågor går det inte att ta fel på engagemanget för en långsiktig demokratisk omvandling av den region i vilken Irak bara är en del. Omvärlden må tro att det handlar om olja i de inre maktens cirklar där politiken arbetas fram, men den som verkligen lyssnar på administrationen insida finner att diskussionerna där i långt, långt högre grad handlar om demokrati och frihet som förutsättning för stabilitet i regionen och säkerhet i världen.

Vi må då och då tycka att detta är lätt naivt mot bakgrund av regionens realiteter, men den som säger detta för högt riskerar snabbt att anklagas för att anse att just araber är mindre högt stående och värdiga individer än andra. Om demokrati fungerar i Latinamerika och i Asien och i länder i Afrika finns det, säger man, ingen anledning varför den inte skulle kunna fungera också i arabiska länder. Den moraliska kraften i argumenteringen går det inte att ta miste på.

Men om den moraliska kraften finns, måste den också följas upp av en motsvarande politisk uthållighet. Nu reageras det lite nervöst på uppgifter i media att USA har planer på fyra militära baser i olika delar av Irak, men det är självfallet bara en mycket liten del av den närvaro som kommer att krävas om byggandet av en representativ och fungerande stat skall komma att lyckas.

USA är den historiska smältdegel där individer av olika bakgrund smälts samman till en mer eller mindre gemensam nationell identitet. Men den mytologi som detta amerikanska nationsbyggande bärs upp av leder ofta till att man har svårt att förstå kraften i etniska, nationella eller religiösa motsättningar i andra delar av världen, och förleds att tro att bara man lyfter bort en och annan individ kommer det mesta att lösa sig.

Men så var det förvisso inte på Balkan. Och i Irak konfronteras vi nu med en annan del av det post-osmanska område som sträcker sig från Basra till Bihac, och där just motsättningar av denna art är de som är de allra svåraste. När nu dominerande shiamuslimer talar om en muslimskt dominerad stat, kurder talar om en stat med mycket långt gående autonomi för dem och exilpolitiker anländer med planer finslipade i London eller Boston kommer man att ställas inför mycket svåra utmaningar. De möten man hitintills haft för att få de olika perspektiven att inleda en dialog har knappast imponerat. Den dominerande och Teheran-baserade shiamuslimska grupperingen har t ex inte deltagit. Och behandlingen av de viktiga kurdiska frågorna förefaller att ha varit i ytligaste laget.

Men än är det inte dessa frågor som dominerar bilden och opinionen här i USA. Här direktsänder TV när "hjältar" - mest krigsfångar - kommer hem till sina till TV-stjärnor plötsligt upphöjda familjer. Ett tag var publiciteten så bedövande att man misstänkte att hela kriget kommit till för att rädda den 19-åriga soldaten Jessica Lynch från hennes fångenskap.

Hand i hand med känslan av den egna triumfen går ett lätt förakt för ett Europa som man misstänker sålt ut när det gäller principer och värderingar. Det finns snart sagt ingen gräns för vad man i olika spekulationer i media kan misstänka Frankrike och olika franska intressen för. Det torde i dessa dagar krävas ett visst politiskt mod i dagens USA för att påminna om att det var det revolutionära Frankrike som hjälpte det revolutionära Amerika till segern i självständighetskriget mot kolonialmakten England. Europa - till vilket Storbritannien då inte riktigt räknas - framställs inte sällan som lätt moralisk korrumperat - eller i alla fall degenererat.

Och det kommer att ta sin tid innan man på sina håll här kommer att glömma vad som sades på andra sidan Atlanten.

Jag vet inte om Göran Persson nu upprepar att han var den regeringschef i EU som, enligt egen utsago, var mest kritisk mot USA när kriget började. Då beordrade den socialdemokratiska partistyrelsen ut ministrar på gator och torg för att protestera mot den amerikanska politiken. Hade de fått som de velat hade Saddam Hussein i dag suttit säker vid makten i Bagdad. Dörrarna till tortyrkamrarna hade öppnats bara för att släppa in nya offer.

Skillnaden mellan Europa och USA är i dessa dagar tydligare än på länge. Symboliken i onsdags i förra veckan var osedvanligt stark. Samtidigt som Europas ledare samlades vid Agoran i Athen för att underteckna avtalen om utvidgning av EU från dagens 15 till kommande 25 medlemmar, samlade amerikanske generalen Tommy Franks sina närmaste befälhavare till konferens i presidentpalatset Abu Ghraib i Bagdad. I New York Times renderade den sistnämnda händelsen en imponerande färgbild på förstaidan, medan den förra föranledde en inte alltför långdragen artikel på sid åtta inne i tidningen. Medan Europa konsoliderar freden i sin egen del av världen - en uppgift av verklig historisk dignitet - söker USA skapa nya förutsättningar för fred och demokrati i närbelägna delar.

Det som skett kommer sannolikt att leda till ett trauma i arabvärlden som framtiden kan komma att jämföra med det som följde Napoleons seger i Egypten 1798 eller Israels förödande seger i sexdagarskriget 1967. Varje förutsägelse i dag om vilka konsekvenser detta på sikt kommer att få riskerar att framstå som förhastade.

Just nu finns det dock tecken på att amerikanska förhoppningar vad gäller inriktningen på reaktionerna - en lite större öppning för intern förändring, en lite större öppning för en genuin fredsprocess, en lite större lyhördhet för olika krav från Washington - kommer att infrias åtminstone inledningsvis. Men avgörande blir sannolikt inte utgången av kriget, utan snarare utgången av freden.

Är Irak om fem år en spirande arabisk demokrati med en ekonomi som håller på att moderniseras och inspirera regionen i dess helhet? Eller har Irak blivit ett begrepp synonymt med spänningar och konflikter mellan olika grupper, självmordsattacker mot utländska trupper, en ekonomi som inte ger jobb och framtidstro till alla och ett statsbyggande som stapplar från kris till kris?

Det är det som kommer att avgöra den långsiktiga reaktionen i den övriga arabvärlden och den muslimska världen.

Men det som hänt borde leda till ett trauma också i delar av Europa. Att den svenska officialla positionen hamnade på fel sida av historien är alldeles tydligt, men andra länder var och är i samma eller t o m värre position. Utrikespolitiken gjordes alltför ofta till en funktion av inrikes stämningar, taktik blev viktigare än strategi, avgörande lärdomar om samband mellan styrka och diplomati glömdes alldeles bort och Europa föll ner i en kakafoni ur vilket ingenting gott kunde komma och ingenting gott heller kom.

Det kommer att ta sin tid för Europa att svälja och att komma över detta. Men det som nu måste stå på dagordningten är att söka reparera de broar över Atlanten och annorstädes som skadats så kraftigt av det som hänt. Att återuppbygga dem helt kommer knappt att vara möjligt - på den sida av Atlanten där dessa rader skrivs sitter såren alltför djupt för det. I Washington Post är det ingen mindre än Henry Kissinger som ger uttryck för den bitterhet som många känner.

Omedelbart ligger detta i Europas intresse. Men i det något längre perspektivet ligger det också i USA:s. Vi har ett gemensamt intresse såväl av stabilitet som av politisk utveckling i riktning mot demokrati och frihet i den vidare region söder och öster om Medelhavet som ju är vårt "nära utland" i än högre grad än vad det är USA:s. Och de uppgifter USA nu ställs inför i Mellersta Östern kommer i det inte alltför långa perspektivet att visa sig så krävande att de kommer att behöva all den hjälp de då kan få.

Den omedelbara debatten handlar om vilken roll som FN kommer att ha i denna process, även om jag tror att det är en fråga som successivt kommer att få en naturlig lösning. USA och Strorbritannien måste tillbaka till säkerhetsrådet när det gäller avgörande delar av normaliseringen av situationen i landet. Inte minst gäller detta de ekonomiska sanktionerna och den direkta finansiella koppling som finns mellan dessa och det för Irak så alldeles avgörande humanitära hjälpprogrammet. Varje försök att i denna fråga gå förbi säkerhetsrådet kommer att resultera i ett juridiskt moras som de facto kommer att stoppa ansträngningarna att få igång den nödvändiga exporten av olja från Irak igen.

Och när denna fråga kommer upp till avgörande i FN är det naturligt att också de vidare frågorna om en roll för FN gör det. USA kommer i det läget knappast att kunna och vilja avstå från det bidrag i form av ökad legitimitet som en eller annan form av medverkan från FN:s sida innebär. Till detta kommer det alldeles nödvändiga arbete som utförs av olika av FN:s fackorgan.

Just nu förbereder USA febrilt olika typer av omedelbara och direkta insatser i landet. Man har tecknat stora kontrakt på det mesta från byggandet av en amerikansk ambassad i Bagdad till att få nya och bättre skolböcker i alla landets skolor redan till skolstarten efter sommaren. En mindre härskara av olika experter och representanter väntar i Kuwait på ett kunna etablera sig mer direkt i landet. Det flygs in amerikanska dollar för att få i alla fall en fungerande valuta i landet. Och försiktigt har man - med medverkan av koalitionspartnerna Storbritannien, Australien och Polen - påbörjat också den politiska dialogen om landets framtid.

Mycket lite av detta hade FN haft möjligheter att göra med samma snabba insats av resurser som USA kan. Att etablera en FN-mission är ibland en rätt plågsam byråkratisk process inte minst när det gäller att få fram rätt personer för olika poster. I Irak finns det mycket som talar för att det är bra att det är USA och koalitionen som inleder och att det samtidigt finns förberedelser för en roll för FN som sedan successivt kan växlas upp i takt med att förutsättningarna förändras.

I media här liksom Europa spekuleras nu flitigt om att Irak bara var början och att USA nu kommer att gå vidare mot nya mål, med Syrien som det land som först kommit i fokus. Det är både rätt och fel. Rätt i den meningen att den amerikanska agendan om terrorism, massförstörelsevapen och demokratisering förvisso inte är begränsad bara till Irak, men fel om man skulle tro att 3:e infanteridivisionen nu i rasande fart befinner sig på väg från Bagdad till Damaskus. Det finns ingen militär agenda vad gäller Syrien, men väl en politisk sådan.

Mer akut på den politiska agendan i regionen är dock fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Så fort den nye palestinske premiärministern Mahmoud Abbas fått sin regering på plats, och Arafat därmed förhoppningsvis marginaliserad, skapas förutsättningarna för att publicera den s k road map för att bygga en palestinsk stat i fred med Israel som arbetats fram gemensamt av USA, EU, Ryssland och FN.

Hur det kommer att bli med det är i skrivande stund oklart. Arafat försöker att blockera och bromsa, och löses konflikten mellan de bägge inte upp före onsdag finns en betydande risk för att Abbas ger upp ansträngningarna, Arafat avgår med segern och fredsprocessen de facto inte ens kommer att börja.

Men det är förvisso inte bara på den palestinska sidan svårigheterna nu finns. Regeringen Sharon har låtit meddela att de har ca 25 förslag till ändringar i planen, och antytt att om inte dessa sker kommer man inte att delta i processen.

I New York deltog jag förra helgen i en diskussion med Israels f d premiärminister Barak om förutsättningarna för att nu gå vidare, men även om han önskar att så sker såg han tämligen dystert på de omedelbara möjligheterna. Utan en ny eller i alla fall om bildad regering i Israel - det handlar huvudsakligen om karaktären på den koalition Sharon bildade efter valen i januari - kommer det att bli svårt att gå vidare. Mer kompromissinriktade kommentarer från Sharon sedan dess förefaller hitintills inte vara av så mycket mer än symbolisk karaktär avsedda att ställa honom i lite bättre ljus inför den viktiga amerikanska opinionen.

Men framsteg är en nödvändighet. Statsbyggandet i Irak och statsbyggandet i Palestina är två sidor av samma mynt. Det handlar om det mest ambitiösa försöket till demokrati- och fredsbyggande i denna del av världen i vår generation. Och då är det av yttersta vikt att processen drivs framåt med största möjliga kraft.

Hindren ligger dock inte bara i regionen. Frånvaron av en trovärdig och sammanhängande europeisk politik om Irak underminerar de europeiska möjligheterna också i denna process. Och i USA kommer politiken successivt allt mer att inriktas på presidentvalet i november 2004. I april om ett år kommer de viktigaste primärvalen redan att vara avklarade, och konturerna av den kommande bataljen att finnas. Amerikanska valrörelser eller deras inledning är traditionellt inga bra tidpunkter för fredsansträngningar i Mellesta Östern.

Just nu ser det politiska läget förviso gynnsamt ut för president Bush. Han framstår som en stark ledare som trots betydande motstånd och stora svårigheter lyckats med en stor framgång i Kabul och en än större sådan i Bagdad. En opinionsundersökning säger att i dag skulle 52 % rösta för Bush och 24 % för någon av de möjliga demokratiska utmanarna.

Men det är nu, och presidentvalet är om mer än ett och ett halvt år. Alla utgår från att det ytterst kommer att avgöras av hur ekonomin går, och att det därmed kommer att bli betydligt jämnare än vad saker och ting framstår i dag. De som kan rabblar data om hur de olika delstaterna kan förväntas utfalla ungefär som de gjorde i valet 2000 och att det därmed kan komma att bli en rysare av - nästan! - samma dignitet som då.

Om hur det går i den amerikanska ekonomin skrivs det spaltmil i dessa dagar. För första gången sedan september 2001 förefaller det som om ekonomin kommer att kunna bedömas utan olika alltför störa moln på den geostrategiska himlen. Och konsensus för dagen förefaller att vara att även om det går uppåt kommer det kanske inte att gå alltför starkt uppåt. Det vilar ett drag av bekymmer över den ekonomiska debatten.

Allt är dock relativt i denna värld. Om man här i USA är bekymrad över en ekonomisk tillväxt som av allt att döma kommer att ligga över två procent - sannolikt en bra bit över - borde vi i Europa vara än mer bekymrade över en ekonomisk utveckling som kan komma att t o m krypa ner under en procent. Eftersläpning fortsätter att öka - inte alldeles obekant för läsare av detta brev.

Efter krigsslutet i Irak har de amerikanska börserna försiktigt börjat att peka uppåt. Denna osäkerhet är över och oljepriserna förefaller snarare att vara på väg ned än upp, men än viktigare är att ett antal ekonomiska rapporter från olika företag under veckan före påsk var inte oväsentligt bättre än vad man hade väntat sig. Inte minst teknologiaktierna börjar nu att kravla upp - även om det också är de som föll längst i den långa nedgången sedan mars 2000.

För presidenten är det uppenbart att det nu är ekonomin som är hans prioritet. Efter påskhelgen på ranchen i Crawford domineras hans program an serie av anföranden runt om i landet för att bygga stöd i kongressen inte minst för ytterligare skattesänkningar. Och även om han inte kommer att få allt han föreslagit tyder det mesta på att det kommer att komma beslut om mer av den varan inom kort. Det handlar då mindre om att kortsiktigt stimulera ekonomin - där blir effekten sannolikt begränsad - och mer om att strukturellt förändra den så att tillväxten långsiktigt höjs.

Och politiskt handlar det för presidenten om att dominera den politiska agendan också när det gäller den ekonomiska politiken - när det gäller
utrikes- och säkerhetsfrågorna är dominansen redan så total som det är möjligt att begära.

När IMF och Världsbanken före helgerna möttes till vårmöten i Washington målades bilden av en världsekonomi där USA skulle växa med ca 2,6 %, Euro-området med ca 1,1 % och Japan med ca 0,6 %.

Men sedan dess har SARS-epidemin fått ökad spridning, och det talas nu allmänt om de dämpande effekter denna kan få inte minst på de asiatiska ekonomierna. Dess ekonomiska effekter kan i längden komma att bli långt större än dess mer medicinska. Flygbolag efter flygbolag ställer in flygningar till Hong Kong, Kina och hela detta dynamiska område. Med sina ca 100 miljoner människor är regionen runt Pärlflodens delta i södra Kina ett av naven i den globaliserade ekonomin, och när området nu också är navet i denna epidemi går det inte att bortse från effekterna.

Epidimen kommer också att få politiska konsekvenser. När kärnreaktorn i Chernobyl exploderade försökte sovjetregimen i Moskva att hemlighålla det som hänt så länge som möjligt. Men mycket snabbt detekterades strålning inte minst i Sverige, och en regim byggd på mörkläggning av det som inte passade den officiella bilden tvingades att medge både katastrofen och dess omfattning.

Parallellen med dagens Kina är slående. Det tog lång tid innan den nya sjukdomen rapporterades, men när den smög sig ut över gränserna blev det inte längre möjligt för regimen i Peking att bara lägga locket på, även om man intill de allra senaste dagarna uppenbarligen inte redovisat epidemins totala omfattning. Världen har drabbats av konsekvenserna av en regim för vilken öppenhet ofta är ett fult ord, och förr eller senare kommer vi att få se de politiska konsekvenserna av detta.

Över södra Florida - där jag befinner mig för ett styrelsesammanträde i Legg Mason - lyser solen bekymmersfritt. Hemifrån når mig ekon från diskussion inte minst om regeringens budget. Det är uppenbart att den frånvaro av politik i genuin mening som karakteriserat regeringen Persson under de senare åren nu på allvar börjar att resultera i erorderade offentliga finanser, växander underskott och en tydlig och total rådvillhet om vad man skall göra åt saken.

Mer om detta senare. Efter dagar fram och tillbaka mellan Washington och New York och nu några dagar i olika ärenden i södra Florida det mot slutet av veckan äntligen tillbaka till Europa och till Sverige och till den lite annorlunda verklighet vi lever i där.

Naples/Florida den 22 april 2003



Carl Bildt

PS.
I går hade jag några betraktelser om relationerna mellan USA och Europa I Financial Times. Förutom på FT:s websida finns de också att läsa på [ http://www.bildt.net ]








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]