|
|
 |
Carl Bildts ebrev 30 maj 2003
30/5/2003
Vänner,
Ett nyhetsbrev just denna helgdag är kanske inte alldeles idealiskt. Men det är ju trots allt årsdagen av när Rurik från Roslagen år 892 grundade det rike som en gång skulle komma att heta Ryssland, och det är dessutom just före en rad mycket viktiga politiska möten och tilldragelser.
I mitt förra brev spekulerade jag om möjligheten att före slutet av maj börja att reparera en del av de skador som kriget i Irak orsakat i relationerna över Atlanten. Avgörande var att få till stånd en lösning i FN:s säkerhetsråd på de akuta frågor som sanktionerna och matprogrammet för Irak som helt enkelt måste lösas.
Den 21 maj fattade säkerhetsrådet med fjorton röster mot noll, och ett Syrien som helt enkelt var frånvarande, beslut om resolution 1483 efter förslag från USA, Storbritannien och Spanien. På samma sätt som resolutionen 1441 höstas var en betydande diplomatisk framgång för USA måste nog denna resolution 1483 anses vara det.
Resolutionen lägger tydligt makten i Irak i detta skede i händerna på den koalition som definieras som USA och Storbritannien. Men den välkomnar också de bidrag inte minst med soldater som andra nationer kan komma att göra till arbetet att ge stabilitet till landet, och den ger en viktig roll också till FN inte minst genom att utse en särskild FN-representant som skall arbeta tillsammans med koalitionsmyndigheten i landet. De ekonomiska sanktionerna hävs och inkomsterna från Iraks olja läggs i en Development Fund for Iraq som styrs av koalitionen men som kontrolleras av olika internationella organ.
Till FN-representant för en inledande period av fyra månader har Kofi Annan nu utsetts Sergio Vieiro de Mello, som därmed under denna period får ledigt från sitt uppdrag som FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter med stationering i Genevé. Och Sergio är förvisso ett proffs på operationer som denna. Jag tror vi träffades för första gången i Zagreb i början av 1990-talet när han arbetade med flyktingfrågor mitt i krigen i Balkan. Vi arbetade tätt tillsammans just när Kosovo-kriget var över och FN-missionen i Kosovo plötsligt skulle sättas upp – jag var då Kofi Annans sändebud för Balkan-frågor och Sergio blev den förste FN-representanten i Kosovo under dessa övergångsveckor. Men snart försvann han för att ta över den framgångsrika FN-operation som förde Östra Timor till dess självständighet.
Hans uppdrag kommer inte att bli enkelt. Den avgörande politiska makten ligger alldeles tydligt i koalitionens händer, och så måste det förbli under en icke obetydlig tid. Han har att se till att de förväntningar som finns på en roll för FN infrias, samtidigt som det är uppenbart att det finns mycket tydliga begränsningar på vad som kan åstadkommas.
Säkerhetsläget förblir den avgörande utmaningen. Nu revideras gradvis den amerikanska planeringen. Tredje infanteridivisionens huvuddel kommer inte att få lämna Irak på det sätt som planerats, utan kommer att vara kvar trots att nya styrkor nu kommit till. Det diskuteras att lägga en av dess brigader till staden Fallujha, som utvecklats till den kanske besvärligaste platsen, med två döda amerikanska soldater bara denna vecka. Om de krigsleda och överbeväpnade soldaterna från denna division är de bästa för den känsliga uppgiften återstår att se.
Samtidigt försöker man treva sig fram till någon form av politisk process. Den patetiskt tafatta inledningen under generalen Garner har nu lagts på is, och Irak-chefen Bremmer går långsammare och mer metodiskt fram med planer på någon typ av större konvent någon gång under sommaren, och därefter någon form av Interim Authority som får sin legitimitet ur denna. Till en redan komplicerad process läggs nu nödvändigheten av att ge Sergio de Mello en viss roll i förberedelsearbetet.
Uppe i norr fortsätter kurderna att flytta fram sina positioner i och kring Kirkuk. De känner en lätt förståelig otålighet över att det går för långsamt, men amerikanerna har ett starkt intresse av att förhindra att de etniska spänningarna i området slår över i öppen konflikt, samtidigt som de förefaller att famla i den på sikt alldeles avgörande frågan om hur den kommande irakiska statsbildningen skall se ut.
Ett alldeles avgörande beslut har fattats genom att Bremmer förkunnat att alla irakiska inhemska väpnade formationer skall avbeväpnas, men undantagit de två kurdiska milisarméerna i norr, samtidigt som han inkluderat de i Iran utbildade förband som är knutna till ledande shiamuslimska grupperingar.
Det finns en uppenbar obalans i det beslutet med en potential för mycket betydande problem längre fram. Och det understryker ytterligare betydelsen av att man mycket snart sätter de konstitutionella problemen i centrum för arbetet.
Att det blev en så bred uppslutning kring en så stark resolution i FN:s säkerhetsråd var dock mycket viktigt också i detta avseende. Därmed skapas inte bara basen för ett mer strukturerat och legitimt arbete i Irak, utan också för att i alla fall mildra spänningarna över Atlanten.
Sent i kväll lokal tid stiger president Bush ombord på Air Force One för den resa som först kommer att ta honom till Krakow i Polen i morgon eftermiddag. Att han nu återvänder till Polen för andra gången är ett tecken så gott som något på den betydelse som detta nuvarande NATO- och blivande EU-land har kommit att få. Besök i Auschwitz kombineras med ett nytt linjetal om relationerna mellan USA och Europa – alldeles säkert kommer vi att höra ekon av hans tidigare linjetal i samma ämne i först Warszawa och sedan Berlin.
Från Krakow bär det sedan av till de stora mötena, det stora firandet och det bilaterala mötet med president Putin i St Petersburg. Också det kommer att kunna ske i en påtagligt bättre atmosfär efter resolution 1483.
Men i St Petersburg är det framför allt The Big Putin Show med det ena toppmötet efter det andra centrerat kring den ryske presidenten. I morgon fredag är det toppmöte med de s k CIS-länderna i det f d sovjetiska området, på lördag är det så dags för toppmöte mellan Ryssland och EU och på söndag blir det så mötet mellan presidenterna Putin och Bush.
Hur mycket substans det blir i dessa möten återstår att se. Frågan om Rysslands inträde i WTO, som man hade hoppats skulle kunna föras framåt nu, har alldeles uppenbart skjutits något på framtiden, sannolikt av hänsyn till de kommande ryska valen. Frågan om energisamarbete i olika former står därmed också och stampar. Och ryska krav på att få resa till EU utan visa kommer sannolikt att hänvisas till en inte alltför nära framtid. Med USA kommer frågan om politiken gentemot Iran med all sannolikhet att stå i fokus.
Den intresserade kommer att ha möjlighet att följa åtminstone delar av detta över nätet. På www.flyway.ru ger webkameror möjligheten att se viktigare tilldragelser, och på www.300spb.ru/enews.html samlas löpande information om de olika mötena och jubileumsengagemangen i den stora staden vid Finska Viken.
På söndag kväll börjar så det s k G8-toppmötet i Evian i Frankrike, och i anslutning till detta kommer också ledarna för länder som Kina, Mexico och Brasilien att finnas på plats för diskussioner som bör fokusera på inte minst de globala ekonomiska utmaningarna.
De s k Doha-förhandlingarna om en liberalisering av världshandeln för att underlätta inte minst för utvecklingsländerna har hitintills knappt rört sig framåt. Alla tidsgränser som satts för olika delöverenskommelser har missats. Och nu börjar det bli snålt om tid innan det avgörande ministermöte med World Trade Organisation som kommer att äga rum i Cancun i Mexico i September. Ett misslyckande där skulle sannolikt leda till ett misslyckande för hela rundan.
Frankrike har en nyckelroll. Ett genombrott i Cancun förutsätter ett genombrott i förhandlingarna om handeln med jordbruksprodukter vilket förutsätter ett genombrott i diskussionerna om reformeringen av EU:s jordbrukspolitik vilket förutsätter att Frankrike är berett att rubba sin tidigare låsning i dessa frågor. Och förhoppningsvis kan det intresse Chirac har av att Evian lyckas leda till att de signaler till öppningar inför viktiga EU-sammanträden i början av juni som nu börjar att synas förstärks.
Afrika skall sättas i fokus i Evian. Inte minst i FN har man oroats för att koncentrationen kring kriget mot terrorismen och krigen i Afghanistan och Irak leder till att Afrikas problem inte tas på det allvar de förtjänar. Såväl Frankrike som Storbritannien har uttryckt sig på samma sätt, och i USA har nu president Bush tagit initiativet i den viktiga frågan om insatser mot HIV/AIDS genom en satsning på 15 miljarder dollar för att möta farsoten inte minst i Afrika. Att vår gubbiga, och att döma av bluddriga minnesbilder från luncher också lätt gaggiga, biståndsminister Jan O Karlsson inte uppmärksammat den saken förvånar föga.
Men Afrika är också konflikternas kontinent. Hela bältet av stater i västra Afrika utsätts för stora påfrestningar. Justy nu ligger dock fokus på situationen i Ituri-provinsen i Kongo, där olika organisationer varnat för riskerna av ett nytt folkmord, och där Kofi Annan vädjat om hjälp med en snabb insatsstyrka för att inte minst klara situationen kring flygplatsen vid Bunia, där nu ca 10 000 människor sökt FN:s skydd inför vad de fruktar kan komma.
Möjligen kommer EU här att visa förmåga till insats. Frankrike är berett att leda och svara för huvuddelen av en snabbinsatsstyrka, Storbritannien ställer upp med vissa bidrag, och länder som Danmark och Sverige har fått förfrågningar om bidrag. Viktigt är dock också att det finns ett amerikanskt stöd, inte minst för de beslut som måste fattas i FN:s säkerhetsråd för att möjliggöra att en senare och större FN-styrka kan komma till området för mer långsiktiga uppgifter.
Alldeles säkert kommer den frågan att diskuteras i Evian, och kanske kan den bidraga till att visa att det behövs samverkan mellan olika aktörer för att klara mångfalden av globala utmaningar just nu. Snabbstyrkan är till för att hjälpa FN, kan komma att operera som en EU-styrka men kommer att stå under faktisk ledning av Frankrike. Ansvarstagandet har många ansikten.
Mycket av spekulationerna kring Evian handlar om vilka som kommer att tala vänligt med vilka. Men redan nu ser det ut som om det blir ett privat möte mellan presidenterna Bush och Chirac, medan något sådant mellan Bush och den tyske förbundskanslern Schröder inte står på programmet. De politiska meningskiljaktligheterna mellan Frankrike och USA må ha varit mer djupgående, men på det mer personliga planet är det tydligt att kylan är än djupare mellan de amerikanska och de tyska ledarna.
Även Evian finns självfallet på nätet. Titta på www.g8.fr och få mer information.
Följer vi sedan resrutten för Bush bär det efter Evian iväg till en serie möten fokuserade kring utvecklikngen i Mellersta Östern. I Sharm el-Sheik i Egypten träffar Bush ledarna för arabvärlden i ett försök såväl att få dem engagerade i försöken att få igång en fredsprocess mellan Israel och Palestina som att diskutera utmaningarna framöver i Irak, och därefter bär det av till Akaba i Jordanien för ett möte med Israels och Palestinas respektive premiärministrar i akt och mening att se om det går att få dem att tillsammans börja att röra sig framåt.
Att göra prognoser om hur detta kommer att gå tillhör det vanskligaste man kan göra. Jag tillhör dock dem som inte tror att man alldeles kan bortse från att vi kommer att kunna se vissa resultat. Mot betydande opposition, och med betydande hjälp av olika amerikanska "förklaringar", fick Sharon trots allt en majoritet i den israeliska regeringen att acceptera den s k vägkartan för en fredsprocess som leder fram till en palestinsk stat. Att han själv nu dessutom använt ordet "ockupation" om det som faktiskt är en israelisk ockupation av betydande delar av Västbanken skall man nog inte underskatta betydelsen av.
Och trots motgångar skall det inte uteslutas att den palestinske premiärministern Abu Mazen kommer att lyckas att ingå ett avtal om vapenvila med de mer fundamentalistiska grupper som bär ansvaret för terrordåden mot Israel under de senaste åren. Att president Bush nu personligen sätter sig ner med de bägge ledarna är i sig betydelsefullt, och kan inte annat än föra processen i alla fall ett litet steg framåt.
Innan dessa möten i Evian och i Mellersta Östern kommer det dock att vara dags för betydelsefulla draman på betydligt närmare håll. Jag tänker på det plenarmöte som kommer att äga rum i det europeiska framtidskonventet i morgon fredag och lördag för att nu diskutera och ta ställning till det fullständiga förslag till fördrag om en författning för den Europeiska Unionen som nu lagts fram. Om en månad skall konventet presentera resultatet av sitt arbete för det europeiska toppmötet i Thessaloniki i Grekland.
Betydelsen av detta fördrag kan knappast överskattas. Det kommer att helt och hållet ersätta fördragen från Rom, den s k europeiska enhetsakten liksom 1990-talsfördragen från Maastricht, Amsterdam och Nice, och blir därmed den första författningen för det europeiska samarbetet. Som sådant förtjänar det en mycket större uppmärksamhet än vad det hitintintills getts inte minst i den lite instängda svenska debatten.
Mycket av den offenliga uppmärksamheten koncentreras kring vad som uppfattas som en dragkamp mellan större och mindre nationer om möjligheterna till inflytande. Men bortom detta finns åtskilligt annat som förtjänar att diskuteras.
Hela det rättsliga samarbete som tidigare legat i den mellanstatliga s k tredje pelaren förs nu in i det kommunitära samarbetet med de helt andra beslutsformer som detta innebär. På utrikespolitikens område tillkommer en utrikesminister för den Europeiska Unionen, på försvarspolitikens område skapas möjligheter för ett förstärkt samarbete för de som så önskar, på det monetära området tillkommer vad som kommer att uppfattas som en internationell företrädare för euro-området och på en rad områden utvidgas möjligheterna till majoritetsavgöranden. Den s k stadgan om mänskliga rättigheter förs nu in i författningen självt och får därmed rättslig kraft på ett helt annat sätt.
I den Europeiska Union som nu växer fram är den ekonomiska och monetära unionen med den gemensamma valutan en självklart integrerad del. På sikt har jag svårt att se att det kommer att vara möjligt för nationer att fullt ut ses som medlemmar i unionen om man av politiska skäl väljer att ställa sig utanför den gemensamma valutan.
Säkert kommer det att bli livliga diskussioner i framtidskonventet under de närmaste veckorna innan det blir dags att lämna förslaget. Och det blir därefter EU-ledarna som fattar beslut om när den formella regeringskonferensen sammankallas för att ta ställning till förslaget. Jag skulle tro att den kommer att börja sitt arbete tidigt i höst, avsluta det en liten bit in på det nya året för att göra det möjligt för företrädare för 25 länder att underteckna fördraget om den europeiska författningen under senvåren nästa år efter det att de tio länderna blivit medlemmar i och med ingången av maj och före valet till Europaparlamentet i början av juni.
I en rad länder ser vi nu en diskussion om hur man kommer att ta ställning till denna författning. Danmark har redan sagt att man kommer att ha en folkomröstning, vilket är alldeles nödvändigt mot bakgrund av de s k undantag man haft sedan mötet i Ediburgh i slutet av 1992. Blir man inte av med dessa, kommer Danmark att hamna i en allt svårare situation i allt bredare delar av samarbetet. Även i Spanien och Frankrike talas om en folkomröstning om författningen, och i Storbritannien förs en mycket aggressiv kampanj med tydligt anti-europeiska företecken för att få till stånd en sådan där också.
Sverige behöver sannolikt ingen folkomröstning, även om det kan vara klokt att vänta med ett definitivt ställningstagande intill dess att vi mer i detalj vet regeringskonferensens resultatet. Men Sverige behöver en rejäl diskussion, och redan nu finns det all anledning att inrikta sig på att efter avgörandet om den gemensamma valutan i folkomröstningen i september i år måste en betydande uppmärksamhet ägnas åt en europeisk författningsdebatt som leder fram till ställningstagande integrerat med valet till Europaparlamentet i juni nästa år.
Jag kan inte nog uppmana till besök på framtidskonventets webplats http://european-convention.org för att ladda ner förslagen i dess helhet och ta del av dem. Och en halvhygglig uppföljning av debatten i konventet finns dessutom på www.europarl.se/framtid/framtidskonventet.htm.
Sakta börjar nu diskussionen inför vår egten folkomröstning att få form. Och på samma sätt som inför folkomröstningen om medlemskap 1994 drabbas vi nu av de europeiska svartmålarnas försök att skrämma människor för samarbetet. Det är snart sagt ingen hejd på det elände som skulle drabba Sverige om också vi anslöt oss till den gemensamma valutan.
Men den enkla sanningen är att gemensamma pengar är bättre pengar, att gemensamma pengar underlättar för handel, att mer handel ger mer välfärd och att ekonomier som växer tillsammans också ger bättre möjligheter i alla andra avseenden.
Och därför är det ingen tillfällighet att den överväldigande majoriteten av Sveriges företagare och den överväldigande majoriteten av Sveriges ekonomer ser det som självklart att också Sverige skall vara med. Och jag vet ingen regering i något land i Europa, undantag Ryssland och dess CIS, som inte vill att deras land antingen skall fortsätta i euron eller så snart som möjligt komma med.
Det finns de som tycker annorlunda i Sverige. Jag träffar på den vänster som alltid tyckt att allt som EU står för är elände och som var mot att vi gick med över huvud taget. De är självklart mot. Och jag träffar en del centerpartister som väl tillhörde dem som förkunnade nationens undergång redan när vi beslutade att bygga en bro till Danmark. Och jag träffar en och annan valutaväxlingskramare som fått för sig att ju fler valutor vi har desto bättre blir det, och som väl förr eller senare kommer att gå till storms också mot den centralistiska tvångströja som den svenska kronan utgör.
Stegen från frihandel över tullunion till gemensam inre marknad och vidare till ekonomisk och monetär union med gemensam valuta är förvisso inte enkelt eller snabbt. Men i den yrvakna svenska debatten glöms lätt bort att det handlar om en utveckling som stötts och blötts, debatterats och prövats, förberetts och förts fram under en flera decennier lång process av ett allt djupare europeiskt samarbete.
Att vi halkar efter i den processen är inte det övriga Europas fel. Det är vårt eget, och det har vi en skyldighet mot vårt lands framtid att rätta till!
Stockholm den 29 maj 2003
Carl
PS.
På söndag är det jubileum för Sveriges genom tiderna mest kända europé. Se på http://birgitta.vadstena.se
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
