Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 15 maj 2003
15/5/2003

Vänner,

Mitt förra brev blev ett långt brev från USA efter tre veckor där. Sedan dess har jag förvisso varit hemma i Stockholm, men sitter nu i Bogotá i Columbia efter att förra veckan ha varit i Helsingfors, Washington och Venedig. Och i morgon bär det av härifrån till New York och London innan jag kommer hem till Stockholm igen.

I Helsingfors har den nya "rödmylleregeringen" - så brukar det heta när det är centern och socialdemokraterna som regerar samman - nu installerat sig och börjat sitt arbete. Socialdemokraternas Paavo Lipponen valde att inte finnas med i den nya regeringen, utan utlokaliserade sig i stället till positionen som riksdagens talman, och från denna avser han som partiordförande att ha sitt ord med i laget när nya statsministern Anneli Jäätteenmäki från centern formar sin politik.

Mitt ärende i Helsingfors var att hålla ett anförande inför anrika Paasikivi-samfundet om den säkerhetspolitiska utvecklingen som den berör inte minst Finland och Sverige. Och utöver det hann jag självfallet med en hel del övrigt av samtal och sammanträffanden. Ett besök i Helsingfors har alltid mycket att ge.

Hur den nya regeringen kommer att förhålla sig i den nya säkerhetspolitiska miljön och samarbetsgeografin i Europa återstår att se. Medan det tidigare var Paavo Lipponen som var den i dessa frågor drivande i Finland, är mönstret nu mer osäkert. Och under den dag jag var där kunde man notera olika uttalanden om det europeiska försvarssamarbetet som spretade åt lite olika håll. Skillnaden gentemot Sverige är dock att dessa frågor diskuteras med ett allvar som vi knappast ser i Sverige.

Mitt anförande - som finns på [http://www.bildt.net] www.bildt.net - handlade om Finland och Sverige i den nya samarbetsgeografin i Europa. Och jag varnade för de risker för marginalisering av våra nordiska länder som ligger i det lapptäcke av utanförskap och undantag som i allt väsentligt är historiska relikter utan relevans för dagen och morgondagen.

Från Helsingfors flög jag åter tillbaka till Washington. Nu var det erfarenheter av stats- och fredsbyggande i olika länder, och vilka slutsatser av dessa erfarenheter som kan dras för Irak, som var den främsta anledningen. Under en dag satt ett trettiotal "praktiker" i denna bransch och diskuterade med de teoretiker som hade försökt att dra erfarenheter av fredsoperationer i vilka USA hade varit inblandat sedan 1945.

Men i Washington snubblade man snabbt över européer. Med 96 röster mot noll röstade senaten för att ratificera Estland, Lettlands, Litauens, Slovakiens, Sloveniens, Rumäniens och Bulgariens medlemskap i NATO, och alla utrikesministrar hade infunnit sig för att fira en i sanning historisk tilldragelse. När det amerikanska säkerhetsåtagandet nu utsträcks över stora delar av centrala Europa - i vår del av kontinenten går gränsen nu vid Narva - är det förvisso en utveckling av avgörande betydelse för stabiliteten i hela det vidare europeiska området.

Det var inte bara NATO-ratificeringen som lockade européer till Washington. Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen var där och fick påtagligt varmt mottagande i Vita Huset och i media. Och samma sak gällde alldeles självklart Spaniens premiärminister José Maria Aznar, som ju var en pålitlig bundsförvant under Irak-kriget, och som inte utan skicklighet manövrerat för att ge sitt land en mer betydelsefull roll i den europeiska och internationella politiken. Denna vecka tillhör Norges statsminister Bondevik de som är inbjudna till överläggningar i Vita Huset.

Situationen i Irak kunde knappast någon beskriva som alldeles tillfredsställande. Det inledande skedet av en fredsoperation är alltid stökig - jag minns väl både Bosnien och Kosovo - och det finns förvisso det som går snett.

Att göra nya misstag är ofrånkomligt, men att upprepa gamla misstag är knappast förlåtligt. Och det är uppenbart att det är just det som man nu håller på att göra i Irak. M; an har inte tillräckligt med styrkor för att klara säkerhetssituationen, och man har inte förmått att formulera och kommunicera ett klart koncept för vad man försöker att göra. Med full medvetenhet om att de misstag som jag själv gjort i just denna bransch vågar jag dock påståendet att vi en månad efter stridernas upphörande eller fredsslut i Kosovo och Bosnien hade lite bättre styrsel på situationen.

I Pentagon vill Donald Rumsfeld nu reducera de amerikanska militära åtagandena. I dag är huvuddelen av fem divisioner - armén liksom marinkåren - engagerade i olika delar av Irak. Den mer eller mindre uttalande avsikten är att mot slutet av året ha reducerat detta till en division, och sedan fylla ut med truppbidrag från andra länder.

Detta kommer inte att gå. Informellt talas det om att det nu behövs upp mot sju divisioner för att uppfylla rimliga krav. Och de samtal som nu sker om truppbidrag från Polen, Danmark, Spanien, Italien, Rumänien och en rad andra länder kommer knappast att leda till styrkor som kan fylla upp det gap som skulle uppstå om det amerikanska tillbakadragandet fullföljs.

Redan är det uppenbart att generalen Garners dagar i Bagdad är lätt räknade. En ny administratör har utsetts och finns redan på plats. Han har inte valts för sin erfarenhet av arbete av denna art, men därför att han uppfattas som en man med förmåga att styra, fatta beslut och få ordning på saker och ting. Medan de informella kommentarerna i Washington till Garner varit skeptiska eller kritiska från den dag han utsågs, låter det annorlunda om Bremer.

Men den som lever får se. Om någon vecka borde det klarna om han förmår att formulera och kommunicera ett koncept på det sätt som är alldeles nödvändigt för att man inte skall hamna i en neråtgående spiral under de kommande månaderna.

Eftersom jag ombetts att kommentera frågor som dessa ofta under den senaste månaden formulerade jag mina sju lärdomar om freds- eller statsbyggande operationer som dessa i en artikel i International Herald Tribune i förra veckan. Det var kanske inte direkt några vishetens sju pelare efter klassiskt mönster, men dock ett destillat av erfarenheter som jag vet delas av många. Den har sedan dykt upp på åtskilliga andra platser - efterfrågan även på ganska grundläggande sanningar förefaller betydande - men finns för den intresserade även den på www.bildt.net.

Att få säkerhetssituationen under kontroll är Alfa och Omega i en situation som denna, men därefter kommer ett klart koncept om vilken stat som man försöker att bygga. Och i fallet Irak handlar det om att snabbt nå någon form av enighet om vad man egentligen menar med formeln om ett enat och federalt Irak.

Hitintills har man nödtorftigt kontrollerat situationen i de norra områdena och inte minst i städerna Kirkuk och Mosul. Men just i ljuset av detta är det oerhört viktigt att nu utnyttja momentum och försöka att definiera graden av autonomi för dessa kurdiska områden och dessutom hur dessas gränser skall dras på kartan. Potentialen för våldsamma utlösningar av de konflikter som finns i området är betydande.

På konferens i Venedig under helgen - det var IISS och Aspen Italia som samarrangerade - var det de transatlantiska relationerna som stod högst på dagordningen. Min uppgift var att tillsammans med Richard Perle se om det fanns förutsättningar för en gemensam agenda när det gäller situationen i den vidare Mellersta Östern.

I allt högre grad förskjuts nu den amerikanska uppmärksamheten mot Iran. Det finns en förstärkt oro för dess kärnvapenprogram. Därtill kommer att det handlar om en stat som alldeles uppenbart stöder terroristiska grupperingar inte minst i Libanon och på Västbanken. Och den fundamentalistiska regimen i Teheran har samtidigt förlorat sin kraft och möts av en växande opposition.

Hur politiken gentemot Iran skall formuleras måste bli en viktig fråga i en dialog över Atlanten. Och den frågan går heller inte att frikoppla från situationen i Irak. En konfrontatorisk kurs mot Teheran kan mycket väl leda till att Teheran initierar en destabiliserande politik i Irak med utnyttjande av det inflytande man kan ha i delar av de shia-muslimska delarna av landet.

Men mer omedelbart handlar det alldeles självklart om arbetet med den s.k. road map för fred mellan Israel och Palestina. Utrikesminister Powell liksom EU: s Solana befinner sig i regionen, men från israelisk sida är det tydligt att man avvaktar kommande veckas möte i Washington mellan premiärminister Sharon och president Bush. Och frågan - livligt diskuterad också i Venedig - förblir i vilken utsträckning som Washington nu är berett att lägga ett visst tryck på Israel.

Terrorattacken i Rijadh visade på nytt de krafter som finns i regionen. Möjligen kan den leda till att man i Washington funderar lite ytterligare över vilka konsekvenser ett misslyckande med "road map" och arbetet att sätta upp en fungerande palestinsk stat riskerar att få på den fortsatta utvecklingen i Irak.

I mycket hög utsträckning handlar spänningarna över Atlanten nu om hur olika delar av problematiken i Mellersta Östern skall hanteras. USA, Storbritannien och Spanien har i New York lagt fram ett förslag till resolution i FN: s säkerhetsråd om avvecklingen av de ekonomiska sanktionerna mot Irak och andra frågor, bl. insyn i hanteringen av oljeinkomsterna och den roll som FN kommer att spela. Även om det råder enighet om att sanktionerna skall avvecklas är det åtskilligt i detta förslag som är kontroversiellt. Men till slutet av månaden måste man ha kommit fram till ett avgörande. Den 3 juni upphör det nuvarande mandatet för FN: s olja-för-mat program, men redan innan dess kommer en serie av viktiga möten som på ett eller annat sätt kommer att påverkas av hur arbetet med säkerhetsrådsresolutionen går.

I slutet av månaden åker president Bush först till Krakow i Polen, sedan till St Petersburg i Ryssland och därefter till Evian i Frankrike för överläggningar. I Polen handlar det om det nya Europa, i St Petersburg om det stora toppmötet i samband med 300-årsjubileet av stadens grundande och i Evian om årets toppmöte mellan de s.k. G8-nationerna, fokuserat på världsekonomin men med en betydligt mycket bredare agenda därutöver. Och det skulle inte förvåna mig om presidenten därefter kommer att lägga ytterligare destinationer till sin resa.

Till St Petersburg och Evian kommer antingen motsättningarna i säkerhetsrådet att vara lösta, och en ytterligare försämring av de transatlantiska relationerna därmed kunna förhindras, eller så kommer krisatmosfären att fördjupas ytterligare.

För trehundra år sedan grundade tsar Peter det som skulle bli hans ryska rikes nya huvudstad i det sumpiga område där Neva-floden flyter ut i Finska Viken. Formellt sett var detta då fortfarande svenskt territorium - det skulle dröja till freden i Nystad 1721 innan den saken ändrades - men den lilla svenska stadsbildningen Nyen hade jämnats med marken, och all Rysslands kraft koncentrerades successivt på det nya bygget.

För tsar Peter handlade det om att komma bort från Moskva och närmare det övriga Europa. Hans nya stad byggdes av italienska arkitekter och kom att befolkas också av tyska handelsmän, franska aristokrater och med tiden också av ett icke obetydligt finskt och svenskt inslag. Men med den sovjetiska kontrarevolutionen i oktober 917 - det var ju i grunden en kupp riktad mot den revolution i februari samma år som strävat efter en mer normal europeisk demokratisk utveckling - vändes Ryssland åter inåt, och Lenin flyttade tillbaka maktens centrum bakom Kremlborgens medeltida murar i Moskva.

Nu sker åter ett närmande mellan Ryssland och Europa. Många av de främsta reformkrafterna i Moskva har sin bakgrund just i St Petersburg, även om staden själv inte riktigt förmått att utnyttja det reformarv som man ju bär på. Men nu vill Putin visa upp en stad som rustats upp och som åter kan bli en symbol för ett Ryssland som vill närma sig Europa.

Frågetecknen finns dock. Den blodiga konflikten i Tjetjenien fortsätter. Den inleddes inte av Putin, men hans politik har heller knappast underlättat situationen. Och nu finns tecken på att politiken i Moskva svängt från en fokus på ett tidigt ryskt medlemskap i världshandelsorganisationen WTO till att först ge prioritet till någon typ av tullunionen med Belarus och Kazakstan och kanske andra. Inför dumavalen i december och presidentvalet nästa vår är det tydligt att reformtakten i Ryssland har saktat av icke oväsentligt.

Men närmandet mellan Ryssland och Europa blir viktigt. I en artikel i det nummer av den nya ryska kvartalstidskriften för utrikespolitik Russia in Global Affairs som ges ut inför jubileet i St Petersburg försöker jag att beskriva situationen. Också den kommer att finnas på www.bildt.net, och annars finns www.globalaffairs.ru.

Även om det är Ryssland som kommer att stå på min agenda under den kommande helgen - affärsdialog med det nya ryska näringslivet i New York - är det just nu Latinamerika och Colombia som dominerar min dag.

Bogotá tillhör inte de vanligaste av resmål för svenskar. Länge hade staden ett förfärande rykte för brottslighet, och till detta har sedan lagts de olika attentat som är en del av den långvariga interna konflikten i landet.

Men verkligheten är annorlunda. På 2 700 meters höjd och strax norr om ekvatorn har staden ett klimat av evig och mycket angenäm vår och domineras av en brunkande växtlighet med blommor och grönska som ger ett milt uttryckt angenämt intryck.

Med sina närmare åtta miljoner invånare finns i staden förvisso de skriande sociala skillnader som utmärker mycket av denna kontinent, men brottsligheten har nu kommit ner till nivåer som knappast skiljer sig märkbart från kontinenten i övrigt, och även om konfliktens siffror är ohyggliga märks mycket lite av spänning eller påverkan av den över huvud taget i staden.

Ändå finns konflikten där. Ungefär 80 % av allt kokain i världen produceras i Colombia, med USA som den huvudsakliga marknaden, men med allt tydligare strömmar också till Europa. I dagarna slog den brittiska flottan och den spanska tullen gemensamt till mot en båt som försökte att leverera 3,9 ton kokain till den galiciska kusten i Spanien.

Och därmed går det att se Afghanistan och Colombia som de två viktigaste producentländerna när det gäller hård narkotika i världen. Afghanistan dominerar tydligt när det gäller heroin - två tredjedelar av allt heroin som finns på gatorna i Europa kommer därifrån - medan Colombias dominans vad gäller kokain är än tydligare.

Under 1990-talet har konflikten i Colombia skärpts när det skett en successiv sammanflätning mellan narkotikatrafiken och de olika väpnade gerillarörelserna. Främst handlar det om vänsterterroristerna i organisationen FARC, men en allt tydligare strävan att inte bara beskatta och utnyttja narkotikahanteringen utan faktiskt ta över den, men också om de olika paramilitära grupperingar som ges beteckningen AUC. En annan vänstergerilla med namnet ELN förefaller däremot att se kidnappningar - 3 000 bara förra året - som sin huvudsakliga inkomstkälla. Med narkotikan som snabbt ökande inkomstkälla har främst vänstergerillan FARC kunnat gå till offensiv och också de facto omöjliggöra de fredsförsök som bl. a med medverkan av FN innebar ett visst hopp för något år sedan.

Sedan fredsprocessen saboterats och konflikten trappats upp valdes högerliberale Alvaro Uribe förra året till ny president för den kommande fyraårsperioden med ett program som tydligt talade om en offensiv för att återställa statens suveränitet och demokratisk ordning i landet. Och när snart ett år har gått går det visserligen att peka på spektakulära attentat och massakrer från gerillans sida, men samtidigt tecken på att regimens strategi börjar ge resultat och ett fortsatt tydligt folkligt stöd för den tuffa linjen.

I de väpnade grupperna finns i dag cirka 30 000 personer, varav det uppskattas att en fjärdedel är barn. Våldsanvändningen är omfattande och brutal. Och många drivs på flykt av konflikten. Med ca 2,7 miljoner internflyktingar finns i Colombia den största flyktingtragedin i världen efter det vi upplevt i Sudan och kring Afghanistan.

Men grupperna pressas tillbaka. Under de senaste åren beräknas den areal som används för odling av kokoaplantan - basen för kokainproduktionen - ha minskat med kanske en tredjedel, även om det fortfarande handlar om ca 100 000o hektar. Regeringen pekar stolt på att antalet kidnappningar nu gått ner till ca 130 per månad, och att mord nu kommit ner till ca 65 per 100 000 invånare, vilket fortfarande är en mycket hög siffra. Konflikten kostar landet mellan en och två procent av BNP varje år.

Omfattande amerikanskt stöd sätts in med bl. a flygplan som sprutar ogräsmedlen av klassiskt slag på de kokoafält som man lokaliserar med flygspaning eller satelliter. Men viktigt är självfallet också att de fattiga bönder i perifera områden som ofta ser denna odling som sin enda möjlighet får ett alternativ. Också här finns försiktiga tecken på framgång. Bättre priser på andra jordbruksprodukter, och lägre priser på kokoabladen i samband med att FARC försöker pressa priser för att kunna öka egna vinster, ses som förklaringar.

Mitt ärende i Bogotá var att delta i en konferens om relationerna mellan EU och Colombia organiserad av Fundacuon Euroamerica i Madrid. Från presidenten och neråt deltog i stort sett hela den colombianska ledningen, och från Europa kom också bl. a Spaniens utrikesminister och Storbritanniens biträdande utrikesminister för Latinamerika och Afrika.

Här vill man gärna se en starkare roll för EU. Banden till USA är starka, liksom självfallet om än icke utan problem till det övriga Latinamerika. Det successiva sammanbrottet i Venezuela som en konsekvens av vänsterregimen under Hugo Chavez bekymrar inte minst mot bakgrund av den integration som förr fanns mellan de bägge ländernas ekonomier.

Men nu vill man att EU tydligare öppnar upp sina marknader för landets jordbruksprodukter för att på det sättet kunna bidraga till att ge de bönder som annars riskerar att drivas i knarkgerillans armar ett alternativ. Att kommissionen hotat med att i stället skära ner kvoten för snittblommor från Colombia har lett till en betydande och lättförståelig besvikelse.

Och visst borde vi ha ett intresse att hjälpa till. Skulle Colombia rivas sönder av vänstergerillans knarkfinansierade terrorism kommer det ytterst att drabba även oss. Med Latinamerikas längsta och stabilaste tradition av demokrati, och en historia där man aldrig misslyckats med att sköta sina betalningar, finns det mycket att värna om i dagens Colombia. Det är inte bara USA som borde engagera sig tydligare i landets problem.

Från Bogotás horisont ligger utvecklingen i Europa långt bort. Jag letade förgäves i den ledande tidningen El Tiempo för att se om man rapporterade att inte mindre än 89,92 % av Litauens väljare i folkomröstningen sade ja till medlemskap i den Europeiska Unionen. Inte heller det isländska valet - där statsminister David Oddson av allt att döma kommer att sitta kvar - gick det att finna några spår efter. Och om diskussionerna i det europeiska konventet vet man i denna del av världen ytterligt föga.

Ser vi försiktigt framåt är det nog just nu mot London vi har anledning att rikta blickarna. Under de närmaste veckorna kommer premiärminister Blair att ge besked om huruvida de fem kriterier han ställt upp för att gå med i den gemensamma eurovalutan har uppfyllts eller ej. Alla vet att svaret kommer att bli att så ännu inte är fallet - det finns fortfarande en distans i utvecklingsskede mellan Storbritannien och euroområdet på ett sätt som inte alls finns för Sverige - men det är fortfarande viktigt hur analysen i sina olika delar formuleras.

Tony Blair vill att den skall formuleras på ett sådant sätt att det är tydligt att han kommer att gå till folkomröstning så fort de ekonomiska förutsättningar som han satt upp infrias. Få tvivlar på att det kommer att ske, och frågan gäller närmast om han kommer att hålla en dörr öppen för att det kommer att ske under denna mandatperiod eller inte.

För svensk del kommer vi att kunna konstatera att de krav Storbritannien ställt upp för sin del är uppfyllda vad gäller oss. Inte minst handlar det om de risker som är förknippade med situationen på den brittiska fastighetsmarknaden.

Men till detta kommer det förvisso att finnas anledning att återkomma - liksom till den för oss så viktiga frågan om vår anslutning till den gemensamma eurovalutan genom folkomröstningen i september.

Bogotá den 15 maj 2003

Carl Bildt









Sunday 
4/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]