Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev torsdag 4 september 2003
4/9/2003

Vänner,

Nu är vi på väg in i det avgörande skedet i kampanjen inför folkomröstningen om den gemensamma valutan den 14 september. Hitintills har nej-sidan dominerat i det mesta, och opinionsinstitutet har förmedlat bilden av en närmast oundviklig nej-seger.

Men nu börjar det bli allt tydligare att vi gradvis lyckas demontera en del av de värsta vanföreställningarna, och att det finns ett tydligt växande stöd för Ja-sidan. Skulle det vara folkomröstning den helg som nu kommer skulle vi sannolikt förlora, men om vi håller tempot i vårt arbete uppe under veckan som kommer finns förutsättningarna för att vi klarar det under den helg som kommer. Och det är det som räknas.

Så var det inför folkomröstningen om medlemskapet i november 1994 också. Avgörandet skedde under de sista dagarna i den sista veckan. Och det är inte mer än naturligt att det är då som många som ditintills varit osäkra och trevande fattar sitt beslut om hur de skall rösta.

Om debatten finns mycket att säga. Just denna dag har det stora riksnyhetsmedium som radions Eko-redaktion utgör koncentrerat all sin nyhetsförmedling i denna fråga till ett månader gammalt gemensamt brev som Anna Lindh och jag skrev till utlandssvenskarna. Detta föranledde en lång debatt i P1 Morgon och har sedan vevats genom dagen intill dess att det meddelas att ”Anna Lindh försvarar brevet med Bildt”.

Försvarar? Det låter som om hon skrivit brev med en förbrytare. Och det skapas ett intryck av att detta brev blivit föremål för en kritik som denna dag gjort det motiverat att göra det till det viktigaste som radions ekoredaktion skulle spegla.

Sanningen är att det är ekoredaktionen egen uppblåsta historia kryddad med ekoredaktionens egen indignation som sammantaget leder till en nyhetsförmedling som tenderar det ansvarslösas gräns. Vad är det för förvriden bild av verkligheten som leder till att Anna Lindh inför ekoredaktionen måste ”försvara sig” efter det att hon tillsammans med mig skrivit ett brev där vi sagt det alla vet att vi bägge mycket starkt tycker?

Exemplen kunde mångfaldigas, även om det blir extra illa när det är radions ekoredaktion som står för övertrampen. På DN Debatt läste jag går en artikel som gick ut på att kvinnors hälsa skulle försvagas om vi gick med i den gemensamma valutan eftersom man konstaterat att vissa indikatorer på kvinnors hälsa i snitt är sämre i dessa tolv länder än vad de är i Sverige. Argumentationen ligger på samma intellektuella nivå som om Ja-kampanjen skulle hävda att det skulle bli soligare och varmare i Sverige eftersom antalet soltimmar och temperaturen i genomsnitten av de tolv euroländerna med all sannolikhet är högre än i Sverige.

Själv ägnar jag mig åt att åka land och rike runt för att inte minst svara på frågor om utvecklingen i Europa och det vägval som Sverige står inför. I går var jag i Linköping och Norrköping, i dag är det Gällivare och Kiruna som gäller, i morgon blir det Västerås och Uppsala, på lördag är det dags för Ystad och Trelleborg. Och på söndag och måndag har jag gemensam kampanj med Estlands f d statsminister Mart Laar först i Tallinn och därefter på Norrmalmstorg i Stockholm.

Min kampanj med Mart Laar har sin speciella bakgrund eftersom Estland samma dag som vår folkomröstning har sin folkomröstning om sitt medlemskap i den Europeiska Unionen. Om vårt steg från enbart den gemensamma marknaden till också den gemensamma valutan är naturligt och självklart, är Estlands historiska steg oerhört mycket större. Det är mindre än ett decennium sedan Mart Laar och jag, med de olika positioner vi då hade, var djupt inblandade i förhandlingarna om tillbakadragande av kvarvarande f d sovjetiska militära förband och installationer från nyligen åter fria Estlands territorium.

Nu tar inte mindre än tio nationer sitt steg in i det europeiska samarbetet. I Polen och Litauen har folkomröstningar med stora majoriteter redan sagt ja. Nu återstår Estland och, veckan därefter, Lettland. Vi är på väg att bygga en ny europeisk freds- och samarbetsordning.

Det är om hur vi skall gå vidare med detta arbete som en genuint framtidsinriktad Europadebatt i Sverige borde handla. Det är mer än ett halvt decennium sedan de allra flesta länder i västra Europa fattade sina beslut om den gemensamma valutan, och redan har huvuddelen av de nya medlemmarna i sina folkomröstningar fattat sitt.

Och av alla i alla de länder som sedan år tillbaka har den gemensamma valutan säger i dag minst två tredjedelar att det var bra att man gjorde det bytet. I detta borde rimligtvis ligga ett budskap också till oss svenskar.

Debatten ute i det övriga Europa handlar i dag om annat. I dag har Europaparlamentet i Strasbourg stor diskussion om förslaget till det nya författningsfördraget för det europeiska samarbetet. På fredag samlas utrikesministrarna från de 25 länderna vid Gardasjön i Italien för det informella möte där man skall diskutera både hur arbetet med denna skall föras vidare liksom hur man under de kommande veckorna skall gå vidare med den gemensamma europeiska säkerhetspolitiska strategi som nu håller på att växa fram. Detta är de genuina framtidsfrågor där Sverige borde finnas med, men där vi ställer oss lite vid sidan av genom att vi placerat oss själva på efterkant i samarbetet.

Hur det blev som det blev må historikerna diskutera. Men häromdagen belade statsministern en dag i debatten genom att hävda att det var alldeles fel att det var folkomröstning och att detta var någonting som jag hade hittat på. Hans aversion mot folkomröstning i denna fråga var dock inte djupare än att han dagen därpå kastade sig ut för att tillsammans med Lars Leijonborg förklara att ett kommande ställningstagande till den gemensamma valutan, för den händelse det skulle bli ett nej, också borde ske med en folkomröstning.

Sanningen är dock med sammansatt. I grunden skulle vi självfallet ha kunnat avgöra denna fråga i vår folkomröstning om medlemskapet 1994 på samma sätt som t ex de nya medlemmarna nu gör. Men för det fanns ingen beredskap eller vilja vare sig hos socialdemokraterna eller centern. Icke utan visst motstånd kom även jag att respektera detta.

Därefter hade det självfallet varit möjligt för regeringen att föreslå att frågan skulle avgöras på t ex samma sätt som i Finland, d v s genom ett regeringsbeslut som därefter underställdes riksdagen för godkännande. Problemet är bara, att Sverige under åren sedan dess aldrig haft en regering som haft sammanhållningen att fatta ett sådant beslut. Skulle den försöka det skulle den omedelbart spricka. Och därefter har den under alla dessa år hållit frågan på avstånd.

I en riksdagsdebatt i oktober 1997 sade jag följande:

”Vi kan inte bara vänta. Därför skulle jag vilja att vi prövade möjligheten att efter den nationella debatt och de ställningstaganden från olika håll som är nödvändiga underställa svenska folket frågan om vårt fulla deltagande i den europeiska valutaunionen i samband med att vi går till val till Europaparlamentet i juni 1999. Det öppnar för en bred debatt i denna viktiga framtidsfråga.”

Detta föranledde Göran Persson att i samma riksdagsdebatt säga att han var ”glad” för vad jag sagt, och att han tyckte det var ”välkommet att svenska folket skall avgöra frågan.”

Det jag föreslog då var inte en folkomröstning. Tanken, vilket förklarades separat, var i första hand att de olika partiernas styrka i valet till Europaparlamentet, efter det att dessa tagit tydlig ställning i frågan, skulle ses som avgörande. Men jag uteslöt heller inte en folkomröstning. Där jag var bestämd var att det borde ske relativt snart, och att det borde ske samtidigt med ett annat allmänt val, med Europavalet som det naturligaste.

Så blev det inte, och det var den socialdemokratiska partikongressen som träffade det avgörande som sedan ledde fram till dagens försenade och fristående folkomröstning. Hade vi haft ett ställningstagande genom Europavalet 1999 är jag helt övertygade om att vi hade vunnit och att minst två tredjedelar också i Sverige i dag hade tyckt att det varit bra att vi var med i den gemensamma valutan. Att det inte blev så berodde i grunden på osäkerheten inom regeringen och inom socialdemokratin.

Nu är det som det är, och den avgörande uppgiften är att vinna denna folkomröstning.

Viktigt är att vi förmår att ställa de olika framtidsalternativen mot varandra på ett tydligt sätt. Det är först när det sker som människorna får en rimlig möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad som, enligt deras mening, är det bästa för Sverige och Europa.

Men detta vill eller klarar nej-sidan inte. De lägger ner hela sin kraft på att bara säga nej och förefaller närmast livrädda för att hamna i en situation där de tvingas att säga ja till någonting.

För åtskilliga av dem är det förvisso en logisk linje. De har sagt nej till varje enstaka steg av europeiskt samarbete som Sverige tagit under det senaste kvartseklet. Att de därefter omedelbart accepterat de steg de sagt nej till, framställt sakernas tillstånd som idylliska, och koncentrerat all kraft på nästa steg, tillhör också historien.

Därmed spelar de på många människors instinktiva oro för det som de inte riktigt tycker sig förstå. Häromdagen drog jag lite djärvt parallellen till situationen för ca tusen år sedan när vi här uppe i den höga Norden ställdes inför frågan om vi skulle byta ut våra runor mot det latinska alfabet som då började dominera allt mer i Europa.

Dåtidens Ulla Hoffman skulle säkert ha hävdat att den långa traditionen av svears och götars och andras självstyre nu hotades genom att konstiga icke-svear och icke-götar långt, långt borta nu skulle fatta beslut om hur våra bokstäver skulle se ut. Dåtidens Peter Eriksson skulle kanske ha varnat för de horribla kostnader som bytet av alla gamla stenar skulle medföra, och sagt att tanken att samma alfabet skulle passa större delen av Europa var alldeles förflugen. Och Maud Olofsson skulle fyllt på med att det ju fungerat alldeles utomordentligt med runstenar i många hundra år, och att även om det kanske fanns en och annan som var för bytet även i hennes hird, så var det hur som helst annat som var vikigast. Med forntiden mot framtiden skulle säkert ha kunnat fungera som en vinnande gemensam paroll även då.

Parallellen skall självfallet inte drivas för långt, men det är ändå frapperande att se hur nej-sidan faller ner i ett vaktslående vid allt gammalt och allt nationellt som tveklöst spelar på en nationell tendens till framtidsrädsla och som då och då t o m rör sig i den öppna främlingsfientlighetens utmarker.

Stillsamt undrar jag ibland vilken vision de har för Sverige och Europa under kommande år. I debatten inför folkomröstningen om vårt medlemskap i 1994 var det många av den som viftade bort möjligheterna av att de länder som just skakat av sig diktatur och kommunism nu skulle söka säker hamn i det europeiska samarbetet. Och nu återkommer samma sak i det totala ignorerande av den alldeles avgörande uppgift som det europeiska samarbetet har och kommer att fortsätta att ha när det gäller att söka trygga fred, frihet och möjligheter till bättre ekonomisk utveckling för dessa länder och deras invånare.

En nej-seger i Sverige den 14 september kommer inte att rubba länder som Estland, Polen eller Ungern i deras fasta föresats att helt och fullt komma med i det europeiska och atlantiska samarbetet. Jag fruktar ibland att nej-sidan har en hemlig dröm om att kunna stoppa dem på deras väg in i detta samarbete - därför att deras strävan inte passar i deras trångsynta svenska argumentation - men är tack och lov alldeles övertygad om att så kommer inte att ske.

Därmed kommer utvecklingen i ett sådant scenario att leda till en successiv marginalisering av Sverige i detta samlade samarbete. Att vi inte är med i det atlantiska säkerhetssamarbetet är redan det en nackdel i dessa avseenden, och skulle vi så demonstrativt vända arbetet med den fortsatta ekonomiska reformeringen av Europa ryggen skulle vi tveklöst bli en nation som ställt sig vid sidan av och som allt färre skulle ha anledning att verkligen bry sig om. Vi skulle göra Sverige mindre i världen.

För nej-sidan kanske detta inte skulle göra så mycket. Jag tror inte är de är så intresserade av den saken. Varför skulle de bry sig om hur det går för Sverige i ett samarbete som de i alla fall helst hade sett att Sverige inte ens var med i? Och varför skulle de vara bekymrade för våra relationer med länder och folk i Europa som många av dem demonstrativt vänt ryggen sedan decennier tillbaka?

Vad de i sak står för är ett inåtvänt och tillbakablickande Sverige, nödtorftigt uppburet av en vattvälling av nostalgi och nationalism, och med en närmast demonstrativ likgiltighet för arbetet för fred och frihet i vår del av världen. Och även om det förvisso inte står på deras agenda, fruktar jag att deras ständiga spelande på rädslan för det främmande som finns utanför våra gränser kommer att spela i händerna på rädslan för det främmande också inom våra gränser.

Därmed blir folkomröstningen mycket mer än bara det naturliga steg som också Sveriges anslutning till den gemensamma europeiska valutan innebär. Var och en som lyssnar på debattens undertoner hör hur det allt mer handlar om ett kulturval, där ett öppet och framtidsinriktat Sverige ställs mot ett mer slutet och mer tillbakablickande land.

Mitt försök att sätta in alla dessa frågor - och mer därtill - i ett lite bredare perspektiv finns i min bok ”Uppdrag Europa” som sedan någon vecka finns på bokhandelsdiskarna. Att boken kommer ut nu innebär inte att det är en ”folkomröstningsbok” som andra - frågan om gemensamma pengar är bara en relativt liten del i boken - men förhoppningsvis kan den bidraga till att ge i alla fall lite av det bredare perspektiv som alldeles för ofta saknas i vår debatt.

I allt väsentligt har recensionerna varit mycket uppskattande, vilket ju alltid gläder en författare.

I Veckans Affärer har recensenten förvisso sina synpunkter, men skriver att ”Carl Bildts bok ’Uppdrag Europa’ ger ett efterlängtat djup” åt debatten, och säger t o m att jag är en ”lysande pedagog” när det gäller att berätta om frågorna om freden, framtiden och friheten inte minst efter murens fall 1989. Och i Svenska Dagbladet summerade recensenten generöst med att det var ”en ytterst stimulerande och läsvärd bok” som kunde läsas med många infallsvinklar. På Aftonbladets ledarsida har man dock varit tydligt mindre uppskattande över min tydligt icke-socialdemokratiska beskrivning av delar av samtidshistorien. Det är smällar man får ta, som det heter.

Under dessa dagar och veckor av Europadiskussioner från Kiruna i norr till Ystad i söder tränger sig världen i övrigt inte på i samma utsträckning som annars, oh jag fruktar att det återspeglas även i detta brev. Det blir med början den 15 september som jag återvänder till den vidare agendan.

Då kommer situationen i Mellersta Östern att stå i fokus. I Irak har bomberna mot först FN och sedan mot moskén i Najaf gjort en redan bekymmersam situation än mer bekymmersam, och kommer nu med all sannolikhet att leda till att FN får en mer framträdande roll i det samlade arbetet. Veckan efter vår folkomröstning samlas ledare från hela världen till öppnandet av FN:s generalförsamling i New York, och där emotses inte minst president Bush:s anförande med betydande spänning. På samma sätt som han i sitt anförande för ett år sedan överraskade med sitt starka stöd för FN tror jag att vi kommer att få se honom göra samma sak igen.

Nästan än mer alarmerande än situationen i Irak är situationen i försöket till fredsprocess mellan Israel och Palestina. Just nu är det en alldeles överhängande risk att hela arbetet med den s.k. road map havererar. Att Israels premiärminister Ariel Sharon i går t o m vägrade att träffa EU: s utrikespolitiske representant Javier Solana vittnar om en arrogans gentemot omvärlden som dessvärre bådar mycket illa. Och att olika palestinska terrorgrupper nu brutit den sju veckor långa vapenvilan och redan utfört nya terrordåd mot Israel tillhör alldeles självklart samma tragiska bild.

Även på närmare håll finns det oroande tecken. I norra Makedonien har strider blossat upp i samband med en konfrontation mellan makedonska säkerhetsstyrkor och en liten grupp som utnämnt sig själv till den s.k. albanska nationella armén med uppgift att med vapen förena alla albaner i ett land. Jag skulle tro att man lyckas att få situationen under kontroll, men den kan dock tjäna som en påminnelse om den instabilitet som fortfarande finns i dessa delar av Europa.

Gällivare den 4 september 2003

Carl Bildt

PS.
Min bok finns självfallet också att köpa på Internet. Akademibokhandeln - www.akademibokhandeln.se - brukar fungera bra som Internet-bokhandel.









Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]