Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Veckobrev 23 september 2003
23/9/2003

Vänner,

För den som letar glädjeämnen i dagens värld finns det i alla fall sådana på andra sidan Östersjön. Förra söndagen röstade Estland ja till medlemskapet i Europeiska Unionen med 66,9 % och denna söndag bättrade Lettland på det resultatet med att rösta ja med 67,0 %. Och redan i våras sade Litauen sitt ja med inte mindre än 89,9 %.

Besluten är genuint historiska. Lettlands president Vaira Vike-Freiberga sade att det var första gången i nationens historia man hade möjlighet att själv demokratiskt välja sin framtid, och såg resultatet som det slutgiltiga steget bort från den överenskommelsen mellan Stalin och Hitlers utrikesminister Ribbentrop som i augusti 1939 beseglade inte bara de baltiska staternas, utan den samlade europeiska fredens, öde.

Så är det. När de tre baltiska staterna den 1 maj nästa år blir medlemmar i såväl den Europeiska Unionen som NATO är det en grundbult i den nya europeiska fredsordningen som kommer på plats. I början av 1990-talet skrev jag om hur frågan om dessa nationers framtid, och inte minst Rysslands relationer till dem, var något av en litmustest på det nya Europas möjligheter.

Nu tyder allt på att den testen har utfallit positivt. Besluten som lett dit har vägletts av en vision om ett Europa bortom krigen, konflikterna och delningarna.

Kontrasten med den svenska folkomröstningen är markant. Medan tio nationer i f d Östeuropa och i Medelhavsområdet nu sagt ja till medlemskap i den Europeiska Unionen, och helst skulle ha vilja haft den gemensamma valutan med en gång, vänder sig Sverige åt andra hållet och sänder signalen att man inte riktigt vill vara med, att samarbetet håller på att gå för långt, och att man nog tror att man klarar sig bättre självt.

Utgången av folkomröstningen var självfallet en djup besvikelse. Jag kampanjade från Kiruna i norr till Ystad i söder och kände tydligt hur vi, inte minst i slutskedet, vann ny mark för varje dag som gick. Jag upplevde hur många genuint ville ha mer information om vad som händer i det övriga Europa, och hur mer information nästan genomgående ledde till att man ställde sig mer positiv till samarbetet i dess helhet och Sveriges roll i detta.

Men det räckte inte. Sent på onsdagseftermiddagen, när jag steg ut ur ett flygplan i Västerås, fick jag budet om attacken på Anna Lindh. Även om vi då hoppades att hon skulle klara sig stod det klart att kampanjen i realiteten hade tagit slut. Morgonen därpå kom så det dödsbud som förlamade nationen. Det blev fem dygn som skakade Sverige mellan den brutala knivattattacken på onsdagseftermiddagen och det tydliga folkomröstningsresultatet på söndagskvällen.

I efterhand är det tydligt att dessa dygn spelade nej-sidan i händerna på ett sätt som man kanske inte hade räknat med. Den tydliga uppgång vi hade på ja-sidan, med den förstärkning av denna vi hade anledning att räkna med, bröts helt och hållet samtidigt som den ökning av röstvilja som skedde förefaller att ha gynnat nej-sidan betydligt mycket mer än ja-sidan. Vi fick ett sämre resultat än vad vi med all sannolikhet annars skulle ha fått, men med det avstånd som var mellan ja och nej hade utgången dock med allra största sannolikhet blivit densamma.

I hur hög valet var ett ställningstagande till den gemensamma valutan kan diskuteras. Många andra faktorer kom in i diskussionen, och ytterst handlade det, som jag skrev i mitt förra brev, om ett kulturellt ställningstagande till vilket Sverige man önskade se i framtiden. En mer öppen och framtidspositiv vision ställdes mot en mer sluten och lite räddhågsen attityd till framtiden.

Den motsättningen finns i varje samhälle och i varje tid, och den delningslinjen har, i olika inkarnationer, haft stor betydelse i svensk politik under senare decennier. Men det vi nu såg var hur den mer slutna framtidsbilden vann mark på ett mycket påtagligt sätt över den mer öppna och framtidsinriktade. I det ligger varningssignaler som går långt utöver Europapolitikens råmärken.

Ser man på Sverigekartan var det huvuddelen av Stockholmsområdet, de västligaste delarna av Skåne, välbärgade Kungsbacka söder om Göteborg och Haparanda vid finska gränsen uppe i norr som röstade ja. Med alla rimliga mått mätt är detta de utåtriktade delarna av Sverige. Och även om korrelationen med starka borgerliga fästen är mycket tydlig finns det i alla fall anledning att notera att Haparanda hamnade på ja-sidan framför allt därför att man hade den mycket konkreta erfarenheten av vad den gemensamma valutan betydde.

De områden som röstade nej i folkomröstningen 1994 röstade nej också denna gång, med Haparanda som enda undantaget. Och det var knappast i de urstarka nejfästena som Kalvträsk eller Döviken som den avgörande förändringen skedde. Det var i stället i det Sverige som låg mellan det typiska nej-Sverige 1994 och det tydliga ja-Sverige som fanns kvar också 2003 som svängningen var som allra tydligast.

I Vingåker och Katrineholm blåste nej-vinden hårdare än vad den gjorde i landet i dess helhet. Jag nämner inte dessa orter primärt därför att de är Göran Perssons egna, utan därför att de representerar ett Sverige där jag tror att det skett en betydande förändring från optimism till pessimism under senare år. De upplevde krisen i början av 1990-talet som alla andra, utlovades att allt skulle bli som förr, trodde ett tag på dessa löften, men börjar nu komma till slutsatsen att det var fel och att framtiden på något sätt har gått dem förbi. Och då är det lätt att gå från en attityd som i det nya ser nya möjligheter till en som i detta främst ser nya faror och risker.

Det handlar om den vittrande drömmen om det falnande folkhemmet. När detta en gång byggdes handlade det om att ge människorna både trygghet och tillförsikt inför framtiden. När projektet nu vittrar – se på hur landsting efter landsting råkar i allt värre kriser, med de effekter på vården detta har – har folkhemsdrömmen i stället lett till att många blivit rädda för framtiden. Och denna framtidsrädsla, i kombination med misstro mot dem som gett löften som inte infriats, slog hårt också mot ett Europaprojekt som man tyckte låg alldeles för långt bort.

Inom både moderaterna och folkpartiet minskade ja-stöder från 1994 till 2003. Förklaringarna till det är många. Men mer betydelsefullt var hur vindskiftet i detta ”mellan-Sverige” ledde till att en tydlig majoritet av socialdemokraternas väljare röstade mot, liksom en än tydligare majoritet av kristdemokraternas och självklart en ännu större andel av centerns. Ja-Sverige blev små öar i ett hav av varierande grader av nej. Det är en i grunden förändrad situation.

Markant var att de röstberättigade som är födda utanför Sveriges gränser med stor kraft röstade för den gemensamma valutan. De mer nationalistiska och nostalgiska tongångarna i delar av kampanjen skrämde snarare än attraherade dem. För första gången började vi att se hur invandringen på sikt leder till att det växer fram ett öppnare och mer mångsidigt Sverige.

Om detta var en positiv signal i den dystra bilden, var det starka bakslaget för Europatanken bland de yngre väljarna en mycket negativ sådan. Här handlar det om en betydande förändring. När vi i slutet av
1980- och början av 1990-talet drev socialdemokraterna framför oss i diskussionen om Sveriges roll i det nya Europa hade vi i mycket hög utsträckning ungdomen med oss. Europa var symbolen för uppbrottet från ett folkhem som upplevdes som dammigt gränsande till mossigt, och som dessutom sågs som alldeles för trångt i en värld som ständigt öppnade nya möjligheter. Man vill riva för att få ljus och luft och för att kunna bygga nytt och bättre.

Men nu har det vänt, och tydligen gjort det rejält. Det måste bli en av de allra viktigaste frågorna att finna ut varför, och att under kommande år vända den utvecklingen.

Margot Wallström ådrog sig högt missnöje när hon på söndagskvällen förklarade att brister i det politiska ledarskapet i Europafrågor under de gångna åren hade sin del i ansvaret för det som skedde. Självfallet hade hon rätt. I fjolårets valrörelse fanns Europafrågorna inte alls, och främst från socialdemokratiskt håll har man gjort sitt bästa för att gräva ner dem så djupt som möjligt under de senaste åren.

Skälen till det ligger till stor del i den inre splittringen i partiet, men har sina djupare rötter i partiets självbild och den nationella myt man byggt och försöker att bibehålla. I all sin enkelhet handlar ju den om att allting gjorts bättre i Sverige än i alla andra länder, och att det faktum att vi inte beblandat oss mer än nödvändigt med det övriga Europa har gjort det lättare för oss att fortsätta att göra allting bättre än i alla andra länder.

Denna socialdemokratiska självmyt har alltid varit svår att förena med Europapolitiken, även om man då och då under senare år börjat en del rätt stapplande försök. Men på alldeles för många håll har det europeiska samarbetet betraktats som någonting som katten släpat in, och som därför bör behandlas med viss distans. Löftet till väljarna har ju inte främst varit att skapa en ny och bättre framtid, utan i grunden har ju löftet inte minst till de som bär upp partiorganisation och annat varit att det skall bli som det var förr.

För Sverige i dess helhet är det nu livsviktigt att Europafrågorna nu ges en mer framträdande plats i politiskt liv och i samhällsdebatt. De griper redan in i snart sagt varje del av vår vardag, och till detta kommer alla de framtidsutmaningar som det nya samarbetet nu står inför.

Jag vidhåller envist och envetet att det handlar om det viktigaste, mest spännande men samtidigt kanske också svåraste politiska projektet i vår generation. Och då förtjänar det att behandlas därefter.

Vår egen plats i detta arbete blir nu lite mer bekymmersam.

För ett decennium sedan började vi att närma oss slutfasen i våra förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Unionen. Vår ambition då, upprepad närmast till leda, var att vårt land skulle tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Målet var ambitiöst både därför att vi såg det europeiska projektet som så viktigt och därför att vi genuint var övertygande om att Sveriges plats var i dess kärna.

I dag måste vi konstatera att den ambitionen inte gick att förverkliga. Vi kom med i den Europeiska Unionen genom folkomröstningen i november 1994, men därefter började vi relativt omgående att slira på kopplingen, och när det alldeles för sent och alldeles för stapplande gjordes ett försök att på ett område reparera situationen snubblade vi svårt. Vi kommer att stå utanför det europeiska samarbetets kärna i en rad viktiga avseenden under en tid som i alla fall kommer att omfatta resten av detta decennium.

Men Europa går framåt. Den 4 oktober inleds i Rom den regeringskonferens som på grundval av förslaget från det s k europakonventet skall förhandla fram det författningsfördraget som i maj nästa år kommer att undertecknas av företrädare för 25 europeiska nationer. En lång rad viktiga frågor ligger på bordet, även om det inte är realistiskt att räkna med att förändringarna i förhållande till konventets förslag kommer att bli särskilt omfattande.

Omedelbart efter det att författningsfördraget är klart går vi i juni till val till Europaparlamentet, och på grundval av den politiska sammansättning som de 25 ländernas väljare då kommer att ge parlamentet kommer en ny kommission och nya övriga ledande företrädare för det europeiska samarbetet att tillsättas.

Därefter kommer vi att gå in i folkomröstningar i en rad europeiska länder om författningsfördraget. Som det ser ut i dag kommer det att bli folkomröstningar i minst sju av medlemsländerna. Och dessa kommer att ha sitt värde när det gäller att försöka att förankra det europeiska samarbetet än tydligare i de olika ländernas politiska miljöer.

Inte heller världen står still. I december i år är det val till duman i Ryssland, och i april blir det presidentval i samma land. I november nästa år är det så dags för valet av amerikansk president för den absoluta huvuddelen av detta decennium. En ny kinesisk ledning har just trätt till, och i november räknar man med att det blir val också till dieten i Japan.

Senare i dag framträder USA:s president Bush inför FN:s 58:e generalförsamling i New York. Tysklands förbundskansler Schröder, Frankrikes president Chirac och Rysslands dito Putin, som f ö fortsätter till Camp David för överläggningar med Bush, står också på talarlistan. I centrum kommer att stå utmaningarna i Irak och Mellersta Östern, men också de vidare frågorna om hur det internationella samfundet skall utvecklas och FN kunna reformeras.

Och de senaste dygnen har den bilaterala europeiska diplomatin gått för högtryck inför de överläggningar som kommer att äga rum i New York under de kommande dagarna. I Berlin träffades Schröder, Chirac och Blair. Därefter träffade Schröder Polens ledning innan han tog planet till New York. Och Blair träffade Spaniens premiärminister Aznar för att diskutera i grunden samma agenda.

Avgörande blir om man under de närmaste dagarna kommer att kunna åstadkomma någon form av enighet inte minst om FN:s roll i det besvärliga arbetet i Irak. Frankrike insisterar på ett mycket snabbare överlämnande av makten till någon form av irakisk självstyrelse, medan USA och Storbritannien tvekar om det så snabbt kommer att gå att bygga upp tillräckligt robusta irakiska institutioner. Men Chirac har indikerat att han i slutläget inte kommer att använda sitt veto, och USA kan sannolikt räkna med nödvändiga sex röster i säkerhetsrådet för en resolution.

Själv tillhör jag de som är tveksamma till ett alltför snabbt överlämnande. Avgörande för den irakiska framtiden är att man snabbt kommer fram till en enighet om en konstitution som säkrar både landets integritet och landets demokratiska styre. Enligt min mening har det arbetet prioriterats alldeles för lågt hitintills. Men innan en sådan är på plats kommer allt att vara ytterligt skört och bräckligt.

Utmaningarna i Mellersta Östern kommer att fortsätta att vara massiva under de kommande åren. De tillhör den bild som gör det nödvändigt för Europa att formulera en mycket tydligare gemensam säkerhetspolitisk syn än vad som varit fallet förut.

Häromdagen deltog jag i Rom i en del av det arbete som sker för att med sikte på beslut i december ta fram en gemensam europeisk säkerhetsstrategi. Under en dag diskuterade vi gemensamma europeiska svar både på nya säkerhetshot i form av massförstörelsevapen, internationell terrorism och sönderfallande stater och de mer konventionella men inte desto mindre aktuella hot som ligger i nationella och etniska konflikter.

Arbetet med den gemensamma europeiska säkerhetsstrategin är viktigt. Och det är inte någonting som det skall smusslas med i den svenska debatten heller. Tendenser till det har förvisso funnits. Det är när vi ger intryck av att det pågår någonting i det europeiska samarbetet som man inte riktigt törs redovisa som misstron och missnöjet får sina verkligt starka grunder. En starkare europeisk fredspolitik är ingenting att smussla med eller att skämmas över – det är någonting att vara stolt över och att använda också svensk kraft för att driva på för.

Ute i det övriga Europa går nu svallvågorna efter såväl den svenska folkomröstningen, avgörandena i Estland och Lettland och nu också delstatsvalen i Bayern i Tyskland. Med sina 12 miljoner invånare och urstarka ekonomi också i dessa tider av tal om Tysklands ekonomiska problem är Bayern en faktor i sig.

Resultatet blev en storseger för ministerpresidenten Edmund Stoibers CSU-parti. Medan CSU klättrade upp över 60 %, trängdes socialdemokraterna i SPD ner under 20 %. Efter att ha regerat Bayern i mer än 40 år fick nu CSU ett än tydligare mandat, och framträdde inte minst som ungdomens parti. Prestationen imponerar.

Säkert kommer detta att få effekter också på politiken i Berlin. Bayerska SPD sade besviket att de dragits ner av väljarnas besvikelse med regeringen Schröder i Berlin. Och även om denna med sin s k Agenda 2010 dragit igång ett ambitiöst reformarbete i den tyska ekonomin förefaller det att vara en utbredd uppfattning att det är för lite och för sent. Efter valet i Bayern kommer Berlin nog att få luta sig lite mer mot den robustare uppfattning om vilken reformpolitik som krävs som fått ett så tydligt stöd där.

Här hemma tvingas politiken att åter gripa sig an vardagen efter tragedin med det brutala mordet på Anna Lindh och kallduschen i folkomröstningen. Men vart politiken är på väg är inte lätt att veta. För en vecka sedan satt jag på läktaren vid riksdagens högtidliga öppnande och hörde hur Göran Persson sände ut signaler som av näringslivet snabbt tolkades som att han tog tillväxtfrågorna på allvar, men i går fick man så läsa en budget signerad av samme statsminister som snarast driver politiken i tillväxtdämpande riktning och som börjar ta upp stora statslån för att finansiera en fortsatt utgiftsexpansion.

Att statsbudgeten nu beräknas gå med ett underskott på hela 40 miljarder kr är allvarligt. Att mycket tyder på att dessa underskott kommer att fortsätta att öka än självfallet än allvarligare. Och på gränsen till det alarmerande är att regeringen och samarbetspartierna mest verkar rycka på axlarna åt det hela.

Utan att dra alltför starka paralleller finns det i alla fall skäl att koppla till det retroaktiva rosornas krig om det socialdemokratiska ekonomisk-politiska sammanbrottet i slutet av 1980- och början av 1990-talet som nu brutit ut med anledning av att Ingvar Carlsson skrivit bok i ärendet.

Efter att i valrörelse efter valrörelse ha tutat ut att de ekonomiska problemen i början av 1990-talet var den borgerliga regeringens – eller mer specifikt Bildts – fel, meddelar Ingvar Carlsson nu att det i grunden var Kjell-Olof Feldts fel.

I Aftonbladet – www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/utskrift/0,3258,364704,00.html - är det klara verba i ärendet.

Lägger man Ingvar Carlssons bok nu tillsammans bredvid Kjell-Olof Feldts bok ”Alla Dessa Dagar” från 1991 framträder den dramatiska bilden av den ekonomisk-politiska härdsmälta som socialdemokratin drabbades av i slutet av 1980-talet. Herrarna är djupt oense om vem av dem som hade mest fel, men de är i grunden eniga om att det var deras oenighet och felsteg som lade grunden till mycket av det som Sverige i dess helhet sedan kom att drabbas av.

Och så var det förvisso. Att allt sedan blev än mer besvärligt av både en parlamentarisk situation där pajaseriet satt i vågmästarroll och stormen på de europeiska finansiella marknaderna under 1992 är en annan historia. En vacker dag kan det finnas anledning att beskriva det lite mer i detalj.

Samtidigt som delar av debatten på detta sätt blickar bakåt, finns det annat som tydligt blickar framåt. I Ny Teknik – [ http://www.nyteknik.se/art/30271 ]www.nyteknik.se/art/30271 - skrivs om hur forskare på KTH i Stockholm lyckats ta fram ett magnetiskt halvledarmaterial som, om det infriar löftena, kan öppna upp ett helt nytt kapital i den dramatiska globala tekniska revolution som vi sett under de senaste decennierna.

Hittills har vi levt i kiselvärlden med den Moores lag som talat om att kapaciteten på processorer fördubblats ca var adertonde månad. Stämmer uppgifterna från KTH öppnas nu upp möjligheten till en post-kiselvärld med dramatiskt ökade möjligheter. Då handlar det inte om att den revolutionerande utveckling som Moores lag varit uttrycket för gradvis kommer att sakta ner, utan att den i stället kan komma att accelerera.

Kanske är det så att det är uppe vid Valhallavägen i Stockholm som våra barns nya värld plötsligt getts dramatiskt nya möjligheter.

Efter en månad i den svenska debatten – med en liten avstickare till framtidsoptimistiska Tallinn – börjar nu mitt program se lite annorlunda ut. På torsdag bär det av till Helsingfors för jubileum i företaget Kreab:s finska del, därefter till Ohrid i Makedonien för två dagars diskussioner om hur den politiska processen på Balkan kan föras framåt, därifrån till Tokyo för tre dagar av diskussioner med fokus på relationerna mellan Europa och Japan och därifrån i ett litet skutt till Rom för en större konferens i samarbete med det italienska EU-ordförandeskapet om hur de transatlantiska relationerna kan komma att utvecklas.

På dessa resor kommer det också att bli lite mer än vanligt av diskussioner om den globala ekonomiska och finansiella situationen.

Det finns en stark känsla av att spänningarna håller på att tillta mellan de stora valutaområdena. Den amerikanska ekonomin är nu tillväxtmotorn i den globala ekonomin, men underskotten är stora och dollarn riskerar ytterligare försvagning. Med asiatiska valutor – både Japan och Kina – som försöker att haka på dollarn hamnar anpassningstrycket på en euro som tenderar att pressas upp på ett mycket tydligt sätt.

Men mer om allt detta i kommande brev.

Stockholm den 23 september 2003

Carl Bildt








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]