Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev fredag den 3 oktober 2003
3/10/2003

Vänner,

Om situationen på Balkan med osäkerheten kring Kosovo, reflektioner kring utvecklingen i Japan och det vidare asiatiska området, valutaturbulens och lite om morgondagens start för EU: s stora regeringskonferens.

Det har varit de snabba skiftningar för mig sedan det senaste brevet. Efter några dagar på Balkan bar det av till Japan, och när jag skriver detta sitter jag 10 000 meter över Sibirien - närmar mig Uralbergen - på en 10 000 km lång flygning från Tokyo till Rom.

Bilden av Balkan är - som alltid - mångfasetterad. Det går att plocka ut det som visar att så gott som ingenting alls förändras, men så kommer det plötsligt antydningar till ljuspunkter mitt i det hela.

Nere vid underbart vackra Ohridsjön i sydvästra Makedonien möttes försvarsministrarna från Albanien, Makedonien och Serbien-Montenegro i ett möte som få hade trott skulle vara möjligt för inte så länge sedan. En samling utrikesministrar ovanpå detta var kanske mindre epokgörande, eftersom det mer ligger i deras jobbeskrivning att träffa andra.

Anledningen var ett möte om att förverkliga den s.k. Adriatic Charter som USA förhandlade fram med Makedonien, Albanien och Kroatien förra året, och som i grunden handlar om att accelerera de förändringar i dessa länder som så småningom skall föra dem fram mot ett möjligt medlemskap i NATO. Nu stod också på dagordningen möjligheterna att utvidga detta med Serbien-Montenegro, och i förlängningen också med Bosnien, för att på det sättet skapa en tydligare säkerhetsstruktur för regionen i dess helhet.

I det lite längre perspektivet handlar det alldeles självklart också om medlemskapet i EU, men NATO kommer först eftersom de reformer som krävs för detta medlemskap är avsevärt mindre genomgripande än de som, bereder vägen för inträdet fullt ut i det europeiska samarbetet.

Inte minst för den sköra staten Makedonien är detta viktigt. Man plågas - om en milt - av Greklands fortsatta ovilja att komma till en överenskommelse om statens namn - i grunden handlar den dispyten mest om Alexander den Store, känner sig utsatt genom osäkerheten om gränsdragningen mot Kosovo i några områden där strider mycket lätt kan blossa upp igen och lever med den ständiga osäkerheten om Ohrid-avtalet från 2001 mellan de då upproriska albanska styrkorna och de makedonska slaverna verkligen skall håll.

Strider mot några företrädare för den i hög grad självutnämnda Albanska Nationella Armén satte nerverna i dallring under några veckor, men när jag talade med de albanska politiska företrädarna i både regering och opposition föreföll det som om det lagt sig. En sagesman jag lärt mig att lita på sade att det just nu inte fanns stöd för väpnade aktioner vare sig politiskt i Makedonien eller från Kosovos sida, och därmed skulle det heller inte bli någonting värt namnet. Just nu. Hur framtiden skulle utfalla var däremot mer osäkert.

Bortom allt skymtar den oavgjorda frågan om Kosovo. Det finns knappt en konversation i dessa bygder över vilken denna fråga på ett eller annat sätt kastar sin skugga. Man vet inte vad som skall hända med den, och därmed vet man inte så mycket om vad som skall hända med mycket annat heller. Allt blir lite artificiellt.

I Pristina har Finlands förre statsminister Harri Holkeri nu trätt till som ny FN-chef. Jag är övertygad om att det är ett bra val. En lite stramare finsk stil, och ett lite mer auktoritativt uppträdande, kommer inte att göra situationen sämre. Och efter diverse internationell förankring har han nu meddelat att det kommer att inledas samtal kring olika praktiska frågor mellan Pristina och Belgrad i Wien den 14 oktober. När politikern i Pristina i tämligen sedvanlig ordning började kackla om att allt var för tidigt och mycket var för oklart och det mesta måste förankras förklarade Holkeri helt sonika att han åker till Wien den 14 oktober som ledare för Kosovos delegation.

Av dessa samtal blir det nog inledningsvis mest ett spektakel. Alla vill vara där och säga vackra saker. Avgörande blir om det därefter i arbetsgrupper eller på annat sätt kan komma igång en rejäl dialog i olika frågor. Det är förvisso inte för tidigt - med skäl kan FN-missionen anklagas för att den släpat fötterna efter sig i denna viktiga fråga alldeles för länge. Att alla de huvudstäder som har synpunkter i dessa ärenden också släpat fötterna efter sig är en förklaring mer än en ursäkt.

Hitintills har det tydligt varit Belgrad som haft initiativet i dessa frågor. Men nu börjar olika val skymta vid horisonten samtidigt som den än viktigare frågan om relationerna till Montenegro på intet sätt är avgjord. Det är nog ett tämligen riskfritt antagande att det inte heller i Belgrad på ett bra tag kommer att finnas någon som mer på allvar vågar eller kan ta i denna fråga. Ett förlorat år till är nog dessvärre vad man mer realistiskt måste räkna med.

Under tiden finns det en risk för att den ekonomiska situationen kommer att försämras ytterligare. I Kosovo talar man nu om en officiell arbetslöshet kring 55 %, och nu räcker inte ens de betydande belopp som Kosovoalbaner i olika länder regelbundet skickar hem till för att förhindra vad som riskerar att bli en nedåtgående spiral. Det internationella stödet minskar påtagligt både därför att det var planerat så och för att det är andra områden som nu kräver både uppmärksamhet och finansiering.

I en situation som denna är det självfallet viktigt att på olika sätt försöka att ge stöd till den sköra makedonska statsbildningen. Skulle den rämna skulle konsekvenserna bli förödande. Och allt tyder på att den under de närmaste åren kommer att utsättas för olika externa påfrestningar som då mycket lätt också kan få interna konsekvenser.

Alla som skall göra det uttalar sig med optimism. Den amerikanske ambassadören mycket påtagligt, den särskilde EU-representanten mer lågmält men i sak med samma innehåll. Men alla skyndar sig omedelbart att tillägga att denna relativa optimism förutsätter att ingenting dramatiskt händer, att de politiska reformerna fortsätter, att ekonomin vänder uppåt och att integrationen med NATO och EU kan föras vidare.

Min uppgift var - som vanligt - att ge de församlade budskapet att även om de gjort åtskilligt är det en nödvändighet att de gör mer. Både reformer och försoning har gått framåt, men ser man på utvecklingen i Europa i övrigt är nog dessvärre så att gapet till denna håller på att öka snarare än att successivt slutas. Och det är illa.

Från Ohrid blev det ytterligt tidig avfärd för att krypa ombord på ett arla flygplan från Skopje till Zürich för att därifrån komma till Köpenhamn och därifrån så småningom till Tokyo. När jag åkte in från Narita-flygplatsen genom den högmoderna storstadsregion som Tokyo utgör var det i de allra flesta avseenden en annan värld jag kommit till.

Under åtskilliga år har vi mest läst rubriker om krisen i den japanska ekonomin. Med dessa strålande vackra sensommardagar var tonläget ett annat. Fler affärsmän är tydligt optimistiska än motsatsen, mer tillfälliga kvartalssiffror visar tillväxt upp mot amerikansk klass och premiärminister Junichiro Koizumi har tagit ett fast grepp om LDP-partiet, regeringen och politiken inför de viktiga val till underhuset som kommer att komma i början av november.

Det var för mer än ett decennium sedan som den väldiga fastighetsbubblan i Japan sprack och priserna på det mesta började rasa. Plötsligt stod bankerna där med en låneportfölj som blev allt osäkrare och osäkrare, och kreditsystemet i landet gick i baklås. Samtidigt började alla de mer långsiktiga strukturella svagheterna i den japanska ekonomin - framför allt den inrikes ekonomin var påtagligt stel, byråkratiserad och dyr - att göra sig påminda. 1990-talet blev ett påtagligt dåligt decennium för ett Japan som tidigare varit en av världsekonomins allra mest imponerande tillväxtmaskiner.

Så mycket av detta ser man nu knappast i Tokyo. Sedan jag var där senast för några år sedan har den ena skyskrapan efter den andra kommit till, och det saknades inte byggnadskranar i arbete under dessa dagar heller. Det förblir världens andra största och starkaste ekonomi med en ekonomisk nivå en bra bit över både den allmänna europeiska och den svenska.

Tokyo är kanske världens modernaste stad. Här finns förvisso inte det kaotiska och hektiska inslag som ger New York dess nerv, men i gengäld åtskilligt mer av både stil och smak där det mycket traditionella förenas med det mycket moderna i kombinationer som ofta blir mycket spännande.

Gång på gång under 1990-talet försökte man få liv i ekonomin genom massiva offentliga stimulansprogram i förening med räntor som var nästan obefintliga. Skulle de tester som nejsägarna i vår folkomröstningsdebatt förde fram om räntepolitikens alldeles kardinala betydelse ha varit riktiga skulle den japanska ekonomin efter de dosorna ha varit på väg uppåt med en raketfart som aldrig förr. Men icke. Utan strukturella reformer, inklusive att rensa bort de dåliga lånen, går det knappast.

När Koizumi trädde till i april 2001 gjorde han det med betydande reformambitioner. Förväntningarna var höga. Men snart blev motståndet inte minst från mer traditionella delar av LDP så start att det hela bromsades upp. Men han undvek den politik som ditintills så tydligt inte hade fungerat, och det i kombination med dels de reformer som dock gjorts och den omstrukturering som skett självt i delar av näringslivet ger nu tillväxtsiffror detta och nästa år som ligger väl över någonting vi har anledning att hoppas på i Europa.

Om man med Tokyo som utgångspunkt blickar ut i det övriga Asien är bilden likartad. SARS satte sina spår, och ofta hör man farhågorna för att något liknande skall komma tillbaka, men nu är så gott som alla länder på väg upp igen. Det talas om att Kina växer med 7-8 %, Korea med 4-5 %, Thailand med 5-6 % och regionen i dess helhet - icke inkluderande Japan - med ca 5 % i år och sannolikt över 6 % nästa år. Alls icke illa.

Men viktigt för alla är att den japanska reformpolitiken stärks så att tillväxten också stärks. Trots att Kina har ca tio gånger större befolkning är ju den japanska ekonomin ca fyra gånger större än den kinesiska, och har därmed en väldig tyngd inte minst i regionen. Kuizumi vill nu gå vidare med privatisering inte minst av det grotesk ineffektiva postsparssystem som svarar för en betydande del av pengaflödet i den japanska ekonomin. Men då handlar det om en strid inte bara mot oppositionen i de förestående valen utan också om de mer konservativa krafterna i det egna partiet.

Till detta kommer nu den osäkerhet som finns kring hur de stora internationella valutorna kommer att utvecklas. Dollarn försvagas kontinuerligt, men eftersom den kinesiska valutan är knuten till dollarn, och de japanska myndigheterna för allt smör i Småland inte vill se en förstärkning av yen i förhållande till dollarn, har hela bördan av anpassningen av det globala systemet hitintills legat på euron.

I dag säger bedömare att euron ligger på en nivå som man betraktar som långsiktigt rimlig, men en situation av fortsatt försvagning för dollarn och fastlåsning av situationen i Asien kan lätt leda till att situationen blir problematisk.

Under de senaste dagarna har den japanska centralbanken sålt yen i New York för mycket stora belopp i syfte att förhindra att den stärks alltför mycket. Länge har man sökt hålla en kurs på 115 yen mot dollarn, men det förefaller knappast möjligt, och nu verkar det som om marknaderna tester om dom kan driva upp den mot 110 yen per dollar trots att centralbanken håller mot med all den kraft man har. Frågan är dock om det handlar om ett motstånd som är absolut eller om att moderera en utveckling mot en starkare valuta som ju har stöd i den inhemska ekonomiska utvecklingen också.

För ett antal år sedan minns jag hur det i receptionen till mäktiga japanska industriförbundet Keidanren fanns en liten display som minut för minut visade hur den för Japan så viktiga valutakursen utvecklades. När jag nu kommer tillbaka för samtal med dess ordförande, som dessutom är ordförande i globala tillverkningsjätten Toyota, noterar jag att displayen är borta, men dock inte oron. En alltför stark yen ställer till problem.

Tillverkning flyttar ut ur Japan på ett sätt som i och för sig är logiskt. När jag frågar var ett företag som Toyota ser de bästa möjligheterna för just detta blir det omedelbara svaret Kina, men därefter kommer mer överraskande superlativ om Turkiets möjligheter och en stark tro på att också Ryssland kommer att innebära nya öppningar för framtiden. I Europa handlar det allra främst om de nya medlemsländerna.

På ett sätt som inte är vanligt var de internationella frågorna närvarande i Tokyo. På hotellet blandades statschefer från olika afrikanska länder - icke mindre än 23 sådana var i staden - med en betydande amerikansk delegationen som bedrev ”brainstorming” med företrädare för Japan och Sydkorea om hur nästa fas i det nordkoreanska dramat skall utvecklas.

Den oberäkneliga regimen i Pyongyang ligger inte långt borta, och det är svårt att undvika tanken att Tokyo nu ligger inom räckvidd för det kanske dussintalet eller något fler robotar som Nordkorea tillverkat, och som man nu tillverkar diverse obehagliga stridsspetsar till. Precisionen lämnar sannolikt en del att önska, men det är inte svårt att se att blotta möjligheten av ett plötsligt regn av nordkoreanska missiler ner över Tokyo har skapat en i grunden ny situation.

Vi kräver garantier om hjälp för att ge upp våra kärnvapenambitioner, säger man. Problemet är bara att det var ju just det man fick i det avtal från 1994 som man praktiskt taget omgående började bryta mot genom att sätta igång ett andra hemligt kärnvapenprogram. Och nu har man av allt att döma två aktiva sådana - man upparbetar utbränt kärnbränsle för att kunna göra plutoniumbomber, och man bygger centrifuger i bergrum för att dessutom kunna göra uranbomber.

Samtidigt förfasas alla som haft möjlighet att komma in över tillståndet i landet. Jag hör att de höghuskomplex som byggts för det kollektiva kommunistiska boendet i Pyongyang nu fått överges eftersom det inte finns någon el för hissar och människor helt enkelt är för svaga för att klara trapporna. Staden avfolkas successivt. På nattbilder från rymden är Nordkorea ett i bokstavlig bemärkelse svart hål i ett Asien som strålar av energi och aktivitet.

Hur detta skall sluta vet egentligen ingen. Regimen är ett mysterium. Förr eller senare kommer den att falla, men alla är angelägna om att processen skall vara mer eller mindre ordnad. Både Tokyo och Seoul vill att USA i alla fall prövar möjligheterna till olika typer av garantier och hjälpprogram, och sannolikt kommer sådana att vara möjliga. Men den absoluta - och högst rimliga - förutsättningen är att man helt säkert vet att kärnvapenprogrammen - och annat elände som göms undan - förstörs samtidigt som garantier skapas för att inte förloppet efter 1994 upprepas. Ingen vågar längre lita på Pyongyang.

Japanerna är nervösa. Att de i detta läge tyr sig till säkerhetsgarantierna från USA är högst naturligt. När president Bush kommer till Tokyo i mitten av oktober kommer han att ty följande få besked om rejäla japanska bidrag till återuppbyggnaden i Irak och något mindre rejäla insatser också med japanska soldater.

Men samtidigt finns en oro. Snabbt har man utvecklat två egna spaningssatelliter - de finns i rymden redan - och håller nu på att ta fram fyra betydligt mycket mer avancerade. Man vågar inte fullt ut lita på att Washington säger allt de ser - eller tvärt om. Det finns ett japanskt säkerhetstänkande som går bortom bara beroendet av USA.

Från Tokyo gå nu min kurs mot Rom för att diskutera vårt europeiska förhållande till just den amerikanska makten. Europeiska och amerikanska analytiker och debattörer träffas under överinseende av det italienska EU-ordförandeskapet dagen innan 28 stats- och regeringschefer i samma stad ger det officiella startskottet för regeringskonferensen om det kommande författningsfördraget för den utvidgade Europeiska Unionen.

Säkert kommer bataljerna under dessa förhandlingar att bli många, men i det allra mesta kommer man alldeles säkert att hålla sig till det förslaget som framtidskonventet lade fram. De stora bataljerna kan vi vänta om dels röstfördelningen i ministerrådet och dels antalet ledamöter i kommissionen. Polen kommer att göra entré i samarbetet med buller och bång och bestämda krav, och har nu slutit en tydlig allians med Spanien i dessa frågor. Till detta skall då läggas en batalj om möjligheterna till s k förstärkt försvarssamverkan som kan komma att bjuda på åtskilliga komplicerade inslag.

I förslaget från konventet sägs att vill några stater gå vidare med mer fördjupad försvarssamverkan skall former finnas för detta. Men mot detta har först London ridit storm eftersom det kunde ses som ett försök att underminera NATO, och till det har kommit den olust som regeringar som den svenska, med dess beröringsångest inför alla dessa frågor, gett uttryck för.

Nu finns dock tecken på att Blair börjat svänga. Öppningar har förvisso skett, även om det är oklart om hur omfattande de ännu är. I Washington är upprördheten stor, och i Rosenbad misstänker jag att man helst skulle vilja att hela frågan försvann från jordens yta.

Man hamnar i den situationen att man säger att NATO är bra och absolut inte får undermineras, samtidigt som man i andra sammanhang säger att NATO absolut inte är en organisation som ett land som Sverige skulle kunna tänka sig att gå med i. Vår inställning till säkerhetspolitiken blir i dessa delar lika logiskt klar som vår alkoholpolitik - så restriktiv som möjligt för införsel i Sverige så länge ett svenskt statligt bolag kan kränga vodka för hundratals miljoner runt om i världen. I finare sammanhang är det väl detta som kallas att slå vakt om den svenska modellen.

Till den europeiska författningsdebatten kommer jag alldeles säkert att återkomma mycket snart. Nästa vecka blir dessvärre fortsatt resande. Jag börjar i Bryssel, fortsätter i Blackpool, skall sedan till Oporto och därefter även Venedig innan det bär hem igen.

Diskussioner om den europeiska framtiden på alla dessa ställen. Vi står mitt uppe i ett viktigt formativt skede, och det formligen bubblar i debatten i de olika länderna.

Någonstans över Ryssland den 3oktober 2003

Carl Bildt








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]