|
|
 |
Carl Bildts veckobrev måndag den 20 oktober 2003
3/10/2003
Vänner,
Om den europeiska författningsdebatten, svensk regeringstvekan, de kommande folkomröstningarna, dispyter om kommande Europaförsvar, brittiska konservativa partiet, Kosovo-samtal i Wien, Alija Izetbegovics död, den accelererande globaliseringen och utvecklingen av amerikansk debatt och ekonomi.
Det var i fredags jag lämnade ett Bryssel där trafiken då och då stördes av trafiken kring EU:s toppmöte för att bege mig till ett Maine på den amerikanska östkusten i färgprunkande höstprakt.
Mötet i Bryssel hade mer än de flesta karaktären av ett mellanmöte. Och detta är tämligen naturligt. De stora frågorna om författningsfördraget förhandlas fortfarande intensivt, och vad gäller de olika förslag som finns om att med investeringar i infrastruktur och forskning förbättra tillväxtförutsättningarna i den europeiska ekonomin håller också de på att beredas.
I bägge fallen är inriktningen att det skall komma till beslut på det viktiga mötet med det europeiska rådet den 13 december. Det är då de viktiga slagen kommer att stå.
Särklassigt viktigast är alldeles självklart författningsfördraget.
Tyskland, Frankrike och Italien insisterar på att den kompromiss som de anser att framtidskonventets förslag var skall gälla, och ändringar skall vara minimala.
Spanien och Polen har bildat en allians som ytterst handlar om att de som inte riktigt lika stora länder dock vill ha inflytande nästan som de allra största. Nice-fördraget innebar ju att de gavs 27 röster i jämförelse med de 29 röster som de betydligt större länderna i den större gruppen fick, och den fördelen tänker de inte ge upp i första taget.
Och en grupp mindre länder med bl a Finland och Österrike har grupperat sig för att se till att de mindre ländernas inflytande inte eftersätts.
Kring dessa positioner kommer det att dansas intill den sista nattens sista sekund på det sätt som är brukligt i situationer som dessa. Än verkar det inte ha kommit igång mer allvarligt menade försök att överbrygga motsättningarna, och det är knappast mer än naturligt. Det italienska ordförandeskapet får arbeta sig igenom de mindre kontroversiella delarna av förslaget, och där ställa samman allt i ett nytt komplett förslag som man uppenbarligen vill ha klart mot slutet av november inför den slutförhandling man vill se inför den 13 december.
Om detta håller eller ej vet i dag ingen. Å den ena sidan kommer de avgörande kompromisserna inte att träffas förrän i sista stund, men å den andra finns det ingenting att vinna på att skjuta allt in i en oviss framtid i början av det kommande året.
Den svenska regeringen fortsätter att inta lägsta möjliga profil i de flesta av dessa frågor. Ett visst mått av ödmjukhet efter stjärnsmällen i folkomröstningen kan möjligen vara på sin plats, men ändå är det svårt att undvika intrycket av att man halat fanan lite för mycket och mest ser uppgiften som defensiv.
Sent omsider avgav regeringen i veckan före den som nu passerat en skrivelse till riksdagen om hur man bedömer förslaget till författningsfördrag. Att påstå att skrivelsen avlämnades med pukor och trumpeter är nog att överdriva saken. Men direkt surrealistiskt blir det när man kan konstatera att den ekonomiska och monetära unionen över huvud taget inte finns i regeringsskrivelsen, och det trots att den intar en prominent plats i det författningsfördrag som statsministern skall underteckna i maj och som riksdagen därefter skall ratificera.
Att det inte är alldeles lätt att se hur Sverige efter folkomröstningen skall ställa sig i denna fråga är en sak, men att gå så långt att man försöker sudda i verkligheten är att gå över gränsen. Det återstår att se hur riksdagsbehandlingen kommer att utfalla på denna punkt – regeringen förefaller so oder so att ha abdikerat i ärendet.
Runt om i det övriga Europa diskuteras nu författningsfördraget flitigt, om än inte alldeles sakligt.
För någon vecka sedan var jag inbjudan att delta i ett s k ”fringe meeting” vid den konservativa brittiska partikongressen i Blackpool. Det var f d irländske premiärministern John Bruton och jag som i regi av Centre for European Reform och Conservative Group for Europe skulle försöka förtälja något om det europeiska samarbetets både verklighet och nödvändighet.
Motvinden var påtaglig, om än kanske inte just på de möten som vi deltog i. Fortfarande finns dock en kärna av både förnuft och traditionellt konservativt statsmannatänkande i detta parti.
Men i allt väsentligt var det den brutala nationalismen vindar som blåste över kongressen. Den lindrigt uttryckt belägrade och ifrågasätta partiordföranden Ian Duncan-Smith gick till storms även mot författningsfördraget i ordalag som antydde att landets överlevnad inte bara som fri nation utan som nation över huvud taget hotades i och med det förslag som nu föreligger. Med all kraft vill man driva fram en folkomröstning i frågan, och i denna med all kraft försöka att få ett nej.
Men hur man tänkt därefter var inte alldeles klart. Jag frågade om inte den häftiga retoriken ledde till att man skulle förorda att Storbritannien gick ur EU, men då backade man mycket bestämt. Och när jag påpekade att de bestämmelser om avgörande med kvalificerad majoritet i EU:s ministerråd som de nu hetsar mot hade tillkommit genom fru Thatchers vilja att verkligen få igenom den inre marknaden var svaren bara mumlande.
Officiellt avvisar regeringen Blair fortfarande varje tanke på en folkomröstning i frågan. Utrikesminister Straw har i dagarna upprepat den ståndpunkten. Men spekulationerna tilltar, och det skulle inte förvåna mig om Tony Blair trots detta leker med tanken på en folkomröstning om författningsfördraget där han i praktiken ställer frågan om Storbritannien skall gå med eller skall gå ur. Att demolera det konservativa partiets möjligheter att återkomma i regeringsställning under överskådlig tid måste vara frestande.
Det är tydligt att allt fler länder nu överväger folkomröstningar.
I Danmark har statsminister Fogh Rasmussen fått med sig socialdemokraterna på listig om än inte glasklar uppläggning som innebär att man skall sträva efter ett ja till allting – innefattande euron – men med ett reformerat undantag som möjliggör en fortsatt stram invandringspolitik.
I Portugal, som jag också hunnit med att besöka sedan senaste brevet, har premiärministern nu föreslagit en folkomröstning, men eftersom socialisterna motsätter sig detta är det inte säkert att det kommer att bli så.
I grannlandet Spanien är det däremot så gott som säkert. Där har den socialistiska oppositionen inte vågat gå emot eftersom det mellan den tilltänkta folkomröstningen i samband med valet till Europaparlamentet i juni och nu dessutom ligger ett parlamentsval.
I Frankrike har nu premiärminister Raffarin sagt att en folkomröstning i samband med Europavalet i juni är naturligt.
I Sverige råder konsensus om att en folkomröstning inte behövs. Det är kanske inte så svårt att förstå mot bakgrund av det som ligger just bakom oss. Men vi skall inte bortse från att ett avstående från en folkomröstning, i förening med en fortsättning av den strutsartade profil som regeringen ofta intar till dessa frågor, innebär att vi återigen kommer att missa den möjlighet att förankra det europeiska samarbetet på bredden och djupet av vårt samhälle under den process som leder fram till att författningsfördraget träder i kraft.
Själv var jag i veckan som gick i Bryssel för ett seminarium ordnat av NATO:s avgående generalsekreterare Lord Robertson om de erfarenheter som gjorts under det senaste decenniet av konfliktlösning och fredsoperationer. En skara från NATO:s amerikanske ÖB general Jones till försvarsministern i Serbien-Montenegro Boris Tadic samlades under en dag för att lyssna på personer från undertecknas till New York Times utrikeskommentator Tom Friedman.
För den som är intresserad finns mitt inledningsanförande på seminariet på [ http://www.bildt.net ]www.bildt.net. Men intressantare än de diskussioner som fördes – med Afghanistan snarare än Balkan eller Irak i centrum för uppmärksamheten – var diskussionen i marginalen mellan inte minst olika NATO-ambassadörer om hur den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken kommer att utvecklas.
Efter Irak-kriget har bl a jag hävdat att det måste komma till en ny relation mellan främst London och Paris, eftersom det är Storbritannien och Frankrike som har de tyngsta diplomatiska och militära resurserna i Europa, och varje gemensam europeisk politik ty följande måste bygga på dessa.
Nu sker ett försiktigt närmande till ackompanjemang av kaskader av misstro från Washington. Amerikanska företrädare hävdar envist att Blair lovat dem att inte bidraga till att det upprättas någon europeisk kapacitet för operativ planering av militära insatser fristående från NATO, och anser att han nu befinner sig på glid från detta i riktning mot någon typ av uppgörelse med Paris och Berlin.
Och så är det i allt väsentligt också.
Paris och London har lagt planen på ett separat europeiskt militärkommando i Tervuren i utkanten av Bryssel på hyllan, men i gengäld har London gått med på att militärstaben vid Kourtenberg inne i Bryssel skall byggas ut väsentligt. I någon strikt formell mening handlar det måhända inte om någon operativ stab, men gränsen kommer att vara flytande, och dessutom räknar man med att föra mer operativa ledningsuppgifter kunna utnyttja de resurser som såväl Paris som London disponerar. Så skedde ju vid EU-insatsen vid Bunia i Kongo under sommaren där ju också svenska soldater deltog.
Mot detta utvecklas nu betydande amerikansk misstro. Ett möte i NATO-rådet häromdagen producerade känslor som ledde till att det hela t o m blev offentligt. Brittiska företrädare gör vad de kan för att gjuta olja på vågorna, men att det är på väg åt det håll jag indikerat är det knappast någon som betvivlar.
För Sverige och Finland kommer detta att kräva ett ställningstagande. Det kommer att handla om ett förstärkt försvarssamarbete som vi kommer att ha möjlighet att deltaga i om vi så vill, men som det sannolikt kommer att vara möjligt att ställa sig vid sidan av också. I Finland driver debatten tydligt mot att man kommer att se starka skäl för att vara med, men i Sverige är det i sedvanlig ordning frånvaron av seriös debatt i seriösa frågor som är det mest slående.
Balkan är dock inte alldeles frånvarande från diskussionerna om den europeiska säkerhetspolitiken framöver. Någon gång under nästa år kommer sannolikt dagens NATO-ledda SFOR-styrka att avlösas av någon form av europeisk styrka som ett led i den allmänna europeiseringen av politiken. Och då måste vi dessutom, på ett eller annat sätt, mer på allvar börjat att ta itu med frågan om Kosovos framtid. Just nu riskerar den att blockera det mesta annat.
I onsdags träffades på Hofburg i Wien för första gången sedan kriget 1999 företrädare för Belgrad och Pristina till någonting som skulle vara inledningen till en dialog. Det var nya FN-representanten i Kosovo Harri Holkeri som höll i trådarna. Så mycket av dialog blev det nu knappast. Kosovos premiärminister valda att inte komma alls, och markerade därmed den motvilja man känner mot hela tanken på samtal med Serbien.
Det ligger en historiens ironi i det faktum att inte bara Kosovos president Rugova i olika sammanhang inte hade några invändningar mot att sitta ned med Serbiens f d ledare Milosevic – det gjorde han t o m mitt under brinnande krig våren 1999 - medan man nu endast ytterligt ovilligt sätter sig ner för dialog med ett demokratiskt Serbiens reforminriktade politiker. Förklaringen ligger självfallet i att man nu ser en möjlighet för att med internationellt stöd åstadkomma någonting som annars över huvud taget inte varit möjligt.
Men det är inte bara i Kosovo det ser stökigt ut. Också i Serbien tilltar de politiska spänningarna. USA och andra klagar över att general Mladic inte arresterats och förts till FN-domstolen i Haag, men minst lika besvärande är ju att man inte heller lyckats att arrestera den person som ses som huvudansvarig för mordet tidigare i år på premiärminister Zoran Djindjic. I bägge fallen är det dessutom oklart om personerna över huvud taget befinner sig i landet, men den destabiliserande effekten av oförmågan finns där i alla fall.
Med all sannolikhet kommer det att tvingas fram ett val i Serbien ganska snart. Och med all sannolikhet kommer detta att leda till att f d presidenten Kostunicas parti kommer att träda fram som det dominerande. Det har ett lite mer nationalistiskt anslag men är självfallet tydligt demokratiskt och kommer dessutom med all sannolikhet att gå i koalition med reforminriktade liberala G17 Plus. Men med starka motsättningar i Kosovo, och tilltagande inrikespolitiskt tumult i Serbien, ökar knappast förutsättningarna för de samtal som Harri Holkeri nu äntligen, äntligen lyckats att få igång.
Från Sarajevo kom i går kväll budet att Alija Izetbegovic avlidit. Beskedet var knappast överraskande. Hans tillstånd hade varit kritiskt i flera veckor, och hans hälsa har sedan år tillbaka inte varit den allra bästa.
Det hände förvisso att Izetbegovic och jag hade olika syn på saker och ting, men det hindrade inte att jag hade en mycket stor respekt för honom som person, och att vi inte sällan både under och efter min tid i Bosnien kunde ha långa samtal som gick långt utanför det som var våra officiella synpunkter eller positioner.
Han var en djupt troende man vars livsuppgift var att kämpa för rätten för den muslimska traditionen i Bosnien. Det ledde honom två gånger till långa fängelsestraff, där anklagelsen var att han stod för en farlig nationalism, och därefter till att han blev en av initiativtagarna till det SDA-parti som kom att bli den muslimska bosniska nationalismens banerförare framför andra.
Jag minns speciellt ett långt samtal vi hade, där han sade att de två beslut han fortsatte att brottas med var dels beslutet som ledde till krig 1992 och dels beslutet att acceptera den fred som var möjlig sent 1995. Han hade vetat att när han pressade för att Bosnien skulle förklara sin självständighet skulle detta leda till en konflikt, men han hade trott att den skulle bli kort, och att de förberedelser man gjort på muslimsk sida skulle räcka. Men så blev det inte. Diskret hade Milosevic gett mandat till väpnade förberedelser av det bosnienserbiska SDS-partiet som ledde till en helt annan utveckling än den Izetbegovic hade trott på.
Det som följde var den hemska sommaren och hösten 1992 när kampanjerna av etnisk rensning och brutalitet svepte fram över Bosnien. Det råder ingen tvekan om att det var muslimerna som var de som allra främst drabbades, men det är samtidigt en sanning om att de inte var ensamma, och att också serber och kroater drabbades av övergrepp.
Till slut kom Izetbegovic att acceptera den fred vi förhandlade fram i Dayton. Jag minns hur osäker han var när han reste hem från USA om det var rätt eller fel och om hur han skulle bli mottagen. Men han överraskades över det stöd som freden hade, och kom sedan i allt väsentligt att spela en positiv roll för att också förverkliga den.
Då var han inte minst USA:s hjälte, men snart svängde det. De som omfamnat honom som mest kom sedan att stöta bort honom mest. Han kom att utmålas som en nationalist som andra, och hans SDA-parti som föga bättre i sina nationalistiska ambitioner än serbiska SDS eller kroatiska HDZ.
Så kan det vara vad gäller partierna, men Izetbegovic var vare sig den oskuldsfulla hjälte han ett tag utmålades som eller den inskränkte nationalist som han senare kom att framställas som. Han var en djupt religiöst, inte sällan grubblande, person som av historiens vindar i en av Europas mest komplicerade hörn kom att kastas fram och tillbaka och ständigt försökte att göra det bästa.
När jag kommer hem till Stockholm skall jag ta fram hans bok om Islam och Väst och läsa om delar av den igen. Han gav den till mig med förhoppningen att jag en gång skulle förstå den i dess helhet. Än är jag inte där.
I lilla samhället Farmington i Maine i USA diskuterade vi under helgen transatlantiska förbindelser i samband med Maine-universitetets årliga Global Affairs Forum. Det blev en spännande debatt inte minst med olika företrädare för den amerikanska diplomatin.
Maine har tydliga nordiska drag i natur och i kynne. Från den skärgårdsliknande kusten, genom sjöarna och upp mot de böljande bergen mot gränsen till Canada känns det hemtamt för en besökande svensk. Och allra längst upp i USA:s allra nordöstligaste hörn visar kartan namn som New Sweden, Stockholm, Wermland och Jemtland.
Så långt kom jag dock inte, och bäst var kanske det. New Sweden verkade mest känt för händelsen förra året när en konflikt i den lokala församlingen kulminerat i att det blandats arsenik i kyrkkaffet. Det blev några snabbiljetter till paradiset – eller möjligen motsatsen.
I Maine får jag vatten på min kvarn om min tes att globaliseringen efter en andhämtningspaus under de senaste åren nu håller på att skjuta fart igen. I den mycket lokala tidningen Sun Journal i Lewistone i går var den stora nyheten, vid sidan om behovet av att skjuta fler älgar av hänsyn till trafiksäkerheten, hur fabrik efter fabrik nu överväger att flytta tillverkningen till Kina.
USA har förlorat ca tre miljoner tillverkningsjobb under de senaste åren, och Maine anser att man drabbats hårdast av alla stater. Skoltillverkningen försvann för åtskilliga år sedan till Mexico. Skogsindustrin har rationaliserat hårt och lagt ner. Nu är det Kina och Indien som diskuteras som destinationer för det som finns kvar.
Efter att ha förlorat ca 17 000 tillverkningsjobb de senaste åren finns det bara ca 60 000 kvar. Delstatens framtid ligger i turismen – potentialen är betydande! – och i inflyttning av personer som pensionerat sig där miljön är god och kostnaderna lägre.
Den amerikanska ekonomin tuffar nu på riktigt bra – det talas om en tillväxttakt snarare över än under 4 % - och det finns nu också tecken på att det börjar komma nya jobb. Men i uppmarschen till nästa års presidentval börjar diskussionen hetta till om den nya konkurrensens konsekvenser. Säkert kommer, inte minst från demokratisk sida, de protektionistiska tongångarna att rycka fram.
President Bush har gett sig iväg på en veckolång resa till Asien. Måndag och tisdag är det toppmöte med de 21 nationerna i Asia Pacific Economic Council i Bangkok, med både säkerhetsfrågor och ekonomi på dagordningen. Bush har redan hunnit med besök i Kalifornien hos nyvalde guvernören Schwarzenegger, i Tokyo hos premiärminister Koizumi och i Filippinerna. På onsdag bär det vidare till Singapore och Bali, och därefter till Australien innan det på fredag via Hawaii och minnesmärket över attacken mot Pearl Harbour bär till det Washington där jag just nu befinner mig.
Till diskussionerna här kommer det att finnas skäl att återkomma.
Presidenten ser ut att få igenom sitt stora paket med kostnader för Irak och Afghanistan i kongressen, men ute bland människor grymtas det inte så lite över den dryga räkningen. Givarmötet i Madrid kommande veckan blir viktigt, men kommer sannolikt inte att ge det utfall man hoppas på. Att FN.s säkerhetsråd enhälligt fattade beslut om den nya resolutionen 1151 var dock ett betydande framsteg.
I utrikespolitiska kretsar står snarare situationen i Iran i fokus. Nobels fredspris gick till modiga Shirin Ebadi, och när mer än 10 000 personer mötte henne på Teherans flygplats var det ett tecken på den vilja till förändring som finns i landet. Men avgörande blir om Irans ledning fullt ut förmår att svara på de frågor som internationella atomenergiprogrammet IAEA ställt om landets program bl a för höganrikning av uran. Här i Washington finns de som t o m är övertygade om att landet bara står månader från att detonera en kärnladdning.
Självp passerar jag genom Washington för olika möten i dag och i morgon innan det blir dags att komma hem till Stockholm onsdag bl a för att vara med när moderatstämman öppnas på torsdag. Bo Lundgren avgår, Lars Tobisson skall avtackas och Fredrik Reinfeldt kommer av allt att döma att väljas till ny ordförande. Tyvärr bär det dock redan på fredagen för min del av till Moskva – nog så betydelsefullt inför de kommande Duma- och presidentvalet – och därefter för ett nytt snabbesök här i USA.
Washington den 20 oktober 2003
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
