Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev tisdag den 28 oktober 2003
28/10/2003

Vänner,

Allra mest om Ryssland efter den dramatiska arresteringen av Mikhail Khodorkovsky och vad det kan komma att betyda. Och lite Iran, Irak och Afghanistan alldeles på slutet.

Min helg i Moskva blev mer dramatisk än vad jag hade trott. Jag lämnade moderatstämman i Stockholm i fredags eftermiddag, och befann mig på lördagsmorgonen i ett Moskva som skakades av nyheten från Novosibirsk.

Mitt ärende i Moskva var ett av de möten mellan ryska och främst amerikanska affärsmän som i regi av amerikanska RAND Corporation - jag sitter i dess styrelse - anordnas två gånger om året. Under åren har det visat sig vara möten av viss betydelse i takt med att det växt fram ett nytt ryskt affärsliv som också sökt allt närmare anknytning till såväl USA som Europa. Icke minst från rysk sida har deltagandet alltid varit förstklassigt.

På lördagsmorgonen cirkulerade rykten om att Mikhail Khodorkovsky skulle ha arresterats. Och snart kom Interfax ut med bekräftelse. Hans gamla Tu134-flygplan hade vid femtiden på morgonen mellanlandat på flygplatsen i Novosibirsk i Sibirien för att fylla på bränsle. Omedelbart hade det dirigerats till en avsides del av flygplatsen, omringats av lastbilar och sedan mer eller mindre stormats av säkerhetstjänsten FSB: s markerade specialtrupper. Uppgifter gick isär om huruvida Khodorkovsky hade fysiskt misshandlats eller ej i samband med att han fördes iväg.

Mikhail Khodorkovsky brukade vara med på våra möten och skulle ha varit det även denna gång. I media beskrivs han oftast som Rysslands rikaste man, vilket sannolikt är sant, men hans främst bedrift är dock att ur ruinerna av en sönderfallande sovjetisk oljeindustri bygga upp Yukos till ett internationellt slagkraftigt och internationellt attraktivt företag. De senaste månaderna har såväl Exxon Mobile som Chevron Texaco hovrat runt Yukos för ett samgående i en eller annan form - förhandlingarna med främst Exxon Mobile var mycket långt gångna. Yukos var något av förridaren i normaliseringen och internationaliseringen av det nya ryska näringslivet inte minst efter den rätt stormiga början under privatiseringarnas vilda år i mitten av 1990-talet.

Det var i somras som myndigheterna började kasta anklagelser mot Yukos. En av företagets större finansiärer arresterades i början av juli, anklagades för mycket men har sedan dess inte sett annat än insidan av cellen i ett av Moskvas brutalare fängelser. Om rättegång har det inte ens talats.

Och sedan har det fortsatt. När president Putin avlagt besök i USA eller på andra ställen har kampanjen tillfälligt mildrats, och Yukos själv har då sänt ut signaler om det nog var över och att någon form av överenskommelse sannolikt var på väg. Men snart har trycket ökat igen, och det gick mindre än ett dygn från det att Putin kom tillbaka från sin längre resa i Asien intill dess att Khodorkovsky dramatiskt arresterades av FSB.

Innan dess hade FSB dessutom hunnit med en åtta timmar lång rad mot en konsultbyrå som det politiska partiet Yabloko - västorienterat, liberalt med socialdemokratiskt anslag - anlitat för att sköta hela sin kampanj inför valet till duman den 7 december. När man lämnade lokalerna tog man helt sonika med sig samtliga servrar - innehållande en betydande del av den planerade valrörelsen. Till bilden hör att Yabloko tillhör de politiska partier som fått bidrag för sin valrörelse av Khodorkovsky och Yukos.

En motsvarande dramatisk raid hade tidigare gjorts mot det dagis - privat sådant - i Moskvas förorter där Khodorkovsky har sina barn.

I Moskva går det inte att hitta någon som inte är alldeles övertygad om att det inte handlar om politiska motiv bakom allt detta. Och på lördagen och söndagen gick det i Moskva inte heller att hitta någon som trodde att Putin inte hade varit allra minst informerad om arresteringen.

Den gjordes ju knappast av den lokala skattepolisen, utan det var ett tillslag av statssäkerhetstjänsten FSB: s väpnade specialstyrkor. Och Vladimir Putin har sin bakgrund i KGB, har själv varit chef för FSB och har under senare tid omgivit sig allt mer med personer från och ur just
FSB: s kretsar. Det är FSB som är Putins pojkar i dagens Ryssland.

Varför då detta? Ja, det går att höra många teorier om den saken, men i grunden går de tillbaka till frågan om makten i Ryssland under kommande år och till det faktum att Khodorkovsky gjort sig skyldig till majestätsbrott genom att öppet och tydligt utmana och ifrågasätta president Putin. I den ryska s k kontrollerade demokratin ses den saken, och det alldeles speciellt när den kommer från personer som dessutom besitter resurser, inte med blida ögon.

Kanske började det i vintras när Khodorkovsky inför TV-kameror ifrågasatte Putins sätt att hantera en privatisering. Och alldeles definitivt fortsatte det när han vägrade att kasta in handduken trots den ena signalen efter den andra. Så sent som förra veckan sade han att han vägrar att låta sig drivas i exil och i så fall hellre kommer att låta sig sättas i fängelse. Uttalanden som det är inte direkt någon genväg till popularitet i Kreml.

Under, inte minst, det senaste året har Yukos allt tydligare börjat ge frikostigt ekonomiskt stöd - inte bara till politiska partier i akt och mening att lite balansera Kremls grepp över de politiska maskinerna - utan också till en rad olika initiativ som syftar till en mer långsiktig demokratisering av Ryssland. Dess Open Russia Foundation har som modell mycket av det som under det förra decenniet gjordes i olika delar av Centraleuropa inte minst av den amerikanske finansiären George Soros.

På sina håll har detta setts som ett försök att ”köpa Duman”. Förvisso ligger det en del i detta. Medan Kreml replierar på de regionala byråkratierna att ”leverera” röster och mandat, har Yukos och andra gett ekonomiska bidrag som syftat till att ge ledamöter av Duman en annan grund att stå på. Andra har förvisso agerat på andra sätt. Den ryska demokratin är fortfarande inte en stabil demokrati.

Men de politiska motiven ligger med all sannolikhet väl bortom vare sig Dumavalet den 7 december eller det presidentval som av allt att döma skall äga rum i mars. Politiskt handlar det om början till striden om successionen efter Putin, och ekonomiskt handlar det om början till den strid om makten över naturgasen som kommer att få striden om makten över oljan att framstå som föga mer än förberedande dagis.

Vladimir Putin korades i praktiken till Rysslands president av Boris Jeltsin. Efter att ha testat en rad kandidater var det den unge f d FSB-chefen som han såg som bäst lämpad. Men Putin-administrationen har kommit att bli en kombination av de olika intressen som Jeltsin-grupperingarna företrädde och den framväxande s.k. siloviki-fraktion som kommit att ses som allt mer betydelsefull. Kärnan i den är statssäkerhetstjänsten FSB.

Ordet siloviki syftar på de s.k. maktministerierna. Det handlar om militären, underrättelsetjänsten SVR, inrikes säkerhetstjänsten FSB, inrikesministeriet, den s.k. generalprokuratorn vilket är en form av generalåklagare och en del annat smått och gott. Och sedan Tsarens dagar sorterar dessa maktorgan direkt under den som sitter på pyramidens topp. Utrikesministeriet MiD tillhör i formell mening samma kategori. Också dagens ryska konstitution gör klart att dessa delar av den ryska regeringen i reell mening inte sorterar under premiärministern utan direkt under presidenten och den mycket stora presidentadministrationen.

Vladimir Putin valdes till president år 2000 efter en kampanj med hård populistisk udd riktad mot Tjetjenien. Han kommer att återväljas till president år 2004 med en kampanj som nu förefaller att få en hård populistisk udd mot de s.k. oligarkerna med Khodorkovsky som främsta företrädare. Lika lite som den förra kampanjen kommer denna att föra någonting gott med sig.

Men 2008 måste en ny person ta över den i Kreml allt mer koncentrerade makten, och det är inte så konstigt att olika möjliga grupperingar redan nu börjar försöka att eliminera olika möjliga motståndare inför den process med att få fram en efterträdare som kommer att dominera rysk politik under de närmaste åren.

Det är oerhört mycket som står på spel, inte minst ekonomiskt. De rikedomar som gjorts i Ryssland under det senaste decenniet - och de är enorma - grundar sig allra främst på olja och olika metaller. Det var när en sönderfallande sovjetisk oljeindustri genom privatisering började att effektiviseras som enorma tillgångar frigjordes.

Men även om Ryssland då och då naggar Saudiarabien i hälarna när det gäller att just nu pumpa olja är Ryssland i det längre perspektivet inte främst en oljenation. Dess samlade resurser överstiger inte 4 % av de samlade reserverna i världen, vilket skall jämföras med att närmare 50 % av reserverna ligger kring Persiska Viken.

Ryssland verkliga rikedom ligger i naturgasen. Här är Ryssland vad Saudiarabien är vad gäller olja. Och inte minst Europa kommer under kommande decennier att bli allt mer och mer beroende av att via de långa rören importera Sibiriens enorma tillgångar av naturgas.

Här gäller fortfarande gammalt föga reformerat monopol. Monopolföretaget Gazprom producerar all gas, och monopolföretaget Transneft sköter alla pipelines. Men skall Ryssland kunna frigöra de resurser man verkligen har krävs att det sker med Gazprom vad som skett med oljesektorn, d v s en gradvis avmonopolisering och en öppning också för privat ägande och privat kapital. Både det kunnande och det kapital som därmed skulle tillföras skulle vara av utomordentligt stor betydelse för Rysslands framtid.

I detta finns många intressen. Gazprom framstår fortfarande som Kremls mjölkko för det mesta. Sannolikheten för att man utan vidare vill släppa den möjligheten framstår som begränsad. Samtidigt vill de som nu omvandlat oljesektorn, och på det gjort stora förmögenheter, komma in på den gassektor där möjligheterna kommer att vara mångdubbelt större. Och till detta skall läggas det långsiktiga europeiska intresset av en rysk gassektor som fungerar bättre, öppnare och effektivare än vad som hitintills varit fallet.

Under den första Putin-perioden har förvisso betydelsefulla ekonomiska reformer genomförts. Inte minst gäller detta skattesystemet, landägande, pensionssystemet och arbetsmarknaden. Men under det senaste året - kanske naturligt inför valen - har reformtakten mycket påtagligt stannat av. I kombination med effekten av höga oljepriser har dock de tidigare genomförda reformerna bidraget till en ekonomisk tillväxt som i år ligger kring 6% och en icke obetydlig optimism och landets framtida möjligheter.

När Putin i april talade mer långsiktig politik lade han som mål fast att fördubbla den ryska ekonomin inom ett decennium. För att det skall uppnås krävs en varaktig tillväxt på 8 %. Och för att det skall vara möjligt krävs en acceleration av de ekonomiska reformerna på en rad områden. Efter den dramatiska raiden på lördagsmorgonen har nu frågetecknena kring om detta verkligen kommer att ske blivit allt fler.

En reformering av Gazprom kommer högt upp på listan hos samtliga de - ryssar eller icke-ryssar - som uttalar sig om vad som är nödvändigt. Till detta kommer åtgärder för att få banksystemet att fungera bättre, en rejäl förbättring av rättssystemet och en administrativ reform som är mer än bara planer på pappret utan verkligen skapar en administration som är mer än en byråkratins döda hand över det ryska samhället.

Samtliga dessa åtgärder utmanar intressen som ligger siloviki nära. De ser med misstro på varje steg som minskar den tysta centralstyrning av det ryska samhället som är säkerhetsfilosofins grund. Ett mer öppet, marknadsinriktat och liberalt samhälle fyller sannolikt dem med betydande misstänksamhet.

Gamla KGB var en institution med betydande makt i det gamla Sovjet. I dag vet vi att detta KGB innehöll inte bara dem som ville sätta oliktänkande i fängelse - eller på flygplan till utlandet - utan också de som såg kontrasten mellan omvärldens utveckling och det egna landet stagnation. Det fanns faktiskt en reformkraft i gamla KGB.

Men detta KGB finns inte längre. Den utrikes underrättelsetjänsten SVR förblir fokuserad på att försöka hålla reda på omvärlden, medan den inrikes säkerhetstjänsten FSB förefaller att ha övertagit alla det gamla
KGB: s sämsta metoder och sämsta sidor. Och det är detta FSB som nu med presidentens välsignelse förefaller att göra sig allt starkare, och som gjort Khodorkovsky till måltavla nummer ett.

Det talas rätt allmänt om ett ”de fyras gäng” i FSB, delar av presidentadministrationen och den s k generalprokuratorn som personifierar dessa i grunden starkt anti-liberala maktintressen.

Huruvida Putin efter sitt återval kommer att vara beredd till de avgörande ytterligare ekonomiska reformerna är således en i hög grad öppen fråga. Men det som krävs för fortsatt och förstärkt ekonomisk tillväxt är dessutom dels en ökad tilltro till eget företagande på bredden i Ryssland och dels en betydande ökning av de utländska investeringarna i landet.

Ett mycket konkret resultat av Yukos-affären redan i dess inledande skeden är att kapitalflödet ut ur Ryssland har ökat dramatiskt. Tredje kvartalet i år flöt det ut ur Ryssland nästan lika mycket kapital som under hela förra året. Utflödet av kapital är vida större än det inflöde som representeras av utländska investeringar, vilket dessvärre är en logisk följd av att de ryssar som fått pengar över föredrar att investera dessa i andra länder medan de utländska företagarna fortfarande är relativt försiktiga med investeringar i landet.

Siffrorna är talande. De totala utländska investeringarna i Ryssland mellan 1990 och 2002 är inte mer än hälften av de utländska investeringarna i Kina under enbart 2002. I jämförelse med länderna i Centraleuropa ligger de utländska investeringarna i Ryssland på nivån cirka en femtedel.

Detta är illa. Landet har enorma tillgångar. Utbildningsnivån är relativt sett hög. På sikt är marknaden mycket betydande. Företag som IKEA har redan börjat visa de möjligheter som finns på den stora ryska marknaden. Moskva förändras mellan varje tillfälle jag har möjlighet att komma på besök.

Men lördagsmorgonens händelse förändrar det mesta.

Det är säkert som amen i kyrkan att kapitalflykten från landet nu kommer att accelerera dramatiskt. De stora utländska investeringar som diskuterades inte minst med Yukos torde läggas på is för ett bra tag framöver. Och inte minst oroande är att det finns en överhängande risk för att ”småprokuratorer” runt om i Ryssland nu kommer att tycka att de har friheten att efter eget gottfinnande göra mot lokala företagare vad FSB och Kreml funnit att de kunnat göra mot Khodorkovsky.

Och med detta försämras självfallet förutsättningarna för den tillväxt som är en förutsättning för att uppfylla Putins lika ambitiösa som angelägna mål om att fördubbla den ryska ekonomin inom ett decennium. Utan ett rättsligt klimat som ger trygghet både för inhemskt företagande och utländska investeringar kommer siffrorna att bli sämre. Och alla bedömare var och är överens om att det som behövs är förbättringar - alls icke försämringar! - i bägge dessa viktiga avseenden.

På lördagsmorgonens slutna möte vara reaktionen hos ryska företagsledare mycket stark. En person, med betydande bakgrund också i den gamla sovjetiska försvarssektorn, talade om att allt påminde honom om den dag 1968 när invasionen av Tjeckoslovakien fick honom att börja skämmas för sitt land. En annan inledde trevande med att säga att detta var tider då man måste vara försiktig, och han visste vad som hänt hans föräldrar när den stora utrensningsvågen drog igång 1937. Det var reaktioner som var omöjliga att förstå utan kunskap om det sovjetiska samhälle som de växt upp i, men sedan dess gjort allt för att frigöra sitt Ryssland från. Och de frågade om omvärlden nu tänkte reagera, eller om vårt intresse bara gällde oljan och gasen, och inte friheten och demokratin. Starka känslor svallade genom samtalen. Kunde en arresteras mer eller mindre godtyckligt så kunde var och en arresteras mer eller mindre godtyckligt.

Vårt gemensamma möte bröts för att de i sin organisation RSPP i ett angränsande rum skulle kunna formulera en ståndpunkt. Man kände hur de själva vacklade mellan att bara huka sig för att försöka att klara sig eller att faktiskt stå upp och säga vad som borde sägas. Till slut blev det Anatoly Chubais som inför media mer eller mindre direkt utmanade Putin, förklarade att det handlade om rättssamhällets grunder och att det som inträffat ledde till ett allvarligt ifrågasättande av vart Ryssland var på väg. Om Putin trott att han kunnat tysta hade han i alla fall inledningsvis fel.

Och i ett anförande på lunchen dagen efter - då hade jag nyss tvingats ta planet till USA - hade den amerikanske ambassadören redan fått sin instruktion från Washington att offentligt resa allvarliga frågetecken för vad som hänt och vilka konsekvenser det skulle komma att få. Utmärkt.

Vad som händer i Ryssland angår oss alla. Vi har ett utomordentligt starkt intresse av ett Ryssland som utvecklats mot en allt säkrare demokrati och en allt tryggare rättsstat. Vi vill ha ett Ryssland som är en genuin partner i många avgörande europeiska frågor. Men då måste vi också vara beredda att reagera när vi ser att utvecklingen går åt fel håll och reser nya risker för framtiden. Just nu är det utan tvekan fallet.

Det återstår att se vilken den mer samlade europeiska reaktionen blir. Den 5 september åker Putin till Rom för toppmöte med EU under ledning av premiärminister Berlusconi. Relationerna dem emellan är nära. I somras tillbringade Putin en minisemester i Berlusconis föga anspråkslösa villa på Sardinien - med två robotkryssare på redden. Herrarna har lätt - ibland alltför lätt - att finna varandra i olika frågor.

Men i Europa har vi ett än större intresse än USA av att nu resa frågetecken om vad som hänt och dess konsekvenser. Vid mötet i Rom skall det diskuteras vad som egentligen menas med ambitionen att bygga ett ”gemensamt ekonomiskt område” mellan Ryssland och EU.

Det bör göras klart att detta faktiskt förutsätter en rättstat som är att lita på - inte en maktstat som alla står maktlösa inför. Ryssland förtjänar att ses som en del av vårt gemensamma Europa - och att behandlas som sådan.

Själv flög jag från Moskva till Phoenix i Arizona i den amerikanska öknen. Kontrasten mellan snöslasket i Moskva och den klara sommaren i Phoenix var minst sagt betydande. Men nu är jag åter på väg mot fäderneslandet. Det är bokkväll på NK i Stockholm.

På torsdag bär det dock av till London för två dagar av delvis informella diskussioner om de transatlantiska relationerna just nu.

Det kommer att handla om mycket. Iran kommer sannolikt att stå i centrum. Det är uppenbart att landet håller på att bygga upp en kapacitet som i all fall ger dem möjligheter att tillverka atombomber. Men samtidigt har europeisk diplomati nu fått fram ett åtagande att frysa anrikningen av höganrikat uran. Frågan är hur man kan gå vidare. FN: s atomenergiorgan IAEA har ett avgörande möte i mitten av november. USA kommer - icke utan rätt - att kräva att varje iranskt åtagande skall kunna verifieras.

Men det kommer också att handla om Irak och Afghanistan.

Från Irak är nyheterna minst sagt blandade. Jag möter inte så få som tror att det trots allt kommer att gå att bygga ett bättre Irak under de kommande åren. Mycket få av de som verkligen sysslar med landet - även de som normalt inte har mycket till övers för amerikansk politik - tycker att det hade varit bättre om Saddam Hussein hade varit kvar. Många har imponerats av bredden på och engagemanget hos den stora irakiska delegationen vid förra veckans s k givarekonferens i Madrid.

Men samtidigt förefaller det som om terrorattackerna nu trappas upp. Attacken mot internationella Röda Korset visar halten på de krafter som måste bekämpas. Inte i sin 140-åriga historia har organisationen varit föremål för en attack som denna. Det räckte inte med dådet mot FN - nu är det t o m internationella Röda Kors-kommittén som de besinningslösa vill driva ur landet.

Taxichauffören som förde mig till flygplatsen i Phoenix visade sig vara från Khandahar i Afghanistan. Han var sedan några år tillbaka flaggviftande amerikan av högsta halt, men dock djupt pessimistisk om vart hans land var på väg. Krigsherrarna riskerar att ta över, och när han talade med släkten hemma tyckte de att det var bättre på talibanernas tid. Då gick kvinnor och döttrar i alla fall säkra, brottslingarna skrämdes bort och narkotikatrafiken hölls under kontroll.

Han var djupt oroad. Själv tänkte han för evigt föredra Arizona framför Afghanistan. Öknen var densamma. Allt annat var det inte.

Våra gemensamma utmaningar är inte så få. Och inte så enkla

London Heathrow den 28 oktober 2003


Carl Bildt

PS.
Därtill har det självfallet varit moderatstämma och Fredrik Reinfeldt har valts till ny ordförande. På www.moderat.se finns hans linjetal som ny partiledare, och det förtjänar att läsas av var och en med ett intresse av svensk politik och svenskt samhälle.








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]