Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v12/1999
22/3/1999

Syster/Broder,

Så blev då ännu ett val i öster en framgång för våra idéer och våra vänner. I valet i Finland förstärktes den borgerliga majoriteten tydligt. Socialdemokraterna gick tillbaka kraftigt och våra vänner i Samlingspartiet registrerade en starkare framgång än något annat parti.

Med all sannolikhet kommer detta att innebära att den nuvarande regeringen fortsätter, men med ett förstärkt inflytande för Samlingspartiet - Finlands moderater - och ett något försvagat dito för socialdemokraterna. Kontinuiteten är viktig inte minst inför att Finland övertar ordförandeskapet i EU efter sommaren.

Finland har under de senaste åren tydligt dragit ifrån Sverige i såväl ekonomisk politik som Europapolitik. Med kontrasten mellan valresultatet i Finland och den fortsatta rödgröna röran i Sverige finns det en överhängande risk för att den utvecklingen inte bara fortsätter utan dessutom förstärks.

Jag gratulerar Finland - och konstaterar vår egen situation.

Detaljresultatet i valet i Estland för två veckor sedan är nu klart, och visar att våra vänner i Isamaaliit lyckades med att bli det största av de tre partier som nu kommer att bilda den nya reformkoalitionen. Jag träffade Estlands president Lennart Meri i Washington förra helgen, och allt talar för att valresultatet nu leder till att han kommer att föreslå Mart Laar till ny statsminister. Det var Mart Laar som under åren 1992-1994 ledde den regering som satte Estland på den tydliga reformkurs som ju blivit så framgångsrik.

Jag gratulerar även Estland.

På hemmaplan ser det däremot ut som vanligt. Under veckan har de rödgröna budgetmanglingarna fortsatt med strödda bulletiner om kriser, kostsamma utgifter och allmän kraftlöshet. Det finns ingenting som tyder på annat än att det är i det närmaste tvärstopp för den tillväxtpolitik som Sverige så väl skulle behöva.

Lite mer besked på den punkten får vi möjligen i morgon, när den parlamentariska grupp som i segast möjliga tempo diskuterar skattepolitiken på nytt träffas för samtal. Då kommer Bo Lundgren att fortsätta att hävda, att det behövs inte bara prat, utan också konkreta beslut om att redan från 2000 tydligt sänka inte minst de skatter som dämpar företagandet och påverkar klimatet för nya jobb.

Det är egentligen märkligt hur tyst det blivit i den politiska debatten kring sysselsättningen och jobben, och det trots att problemen både på kort och på längre sikt är mycket tydliga. Det finns inte en enda prognos - inklusive regeringens egen - som tror att det längre går att nå målet att pressa ner den öppna arbetslösheten till 4% nästa år. Och något lyft därefter ligger heller knappast i den utveckling som det nu finns anledning att räkna med.

I min post i slutet av förra veckan kom en till synes tråkig rapport i den serie av dylika som Riksskatteverket ger ut. Men denna gång handlade det om en första rapport från det framtidsprojekt som RSV dragit igång för att göra det möjligt för det man kallar RSV-koncernen - att se skatteuppbörden som en koncern skulle nog bara gå i Sverige! - att utvecklas mot sin vision av ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig”. Att detta att ”göra rätt för sig” sannolikt anses synonymt med att betala skatt får nog anses vara en given förutsättning för koncernens framtidsplanering.

Nåja, även om det finns skäl att ironisera över detta innehåller den till synes tråkiga rapporten (RSV Rapport 1999:3) åtskilligt av intresse. Där konstateras inte minst det alldeles avgörande samband som finns mellan den privata sysselsättningen och skattetrycket. När denna ökar, blir det möjligt att med lägre skatter finansiera de allt fler pensionärerna, klara alla dem som på ett eller annat sätt är beroende av andra inkomstöverföringar via de offentliga budgetarna och avlöna alla dem som är anställda i offentlig verksamhet.

När den privata sysselsättningen ökar, ”sänks också det erforderliga skattetrycket för att finansiera en given offentlig verksamhet. I Sverige har utvecklingen under de senaste decennierna varit den omvända: den privata sysselsättningen har gått ned, vilket kraftigt bidragit till ett skärpt skattetryck.”

Och redan nu har skattetrycket, enligt rapporten, blivit ”en tung börda för landets ekonomi, så tung att svenskarna inte längre vill bära den.”

Inte minst från denna utgångspunkt är det av alldeles avgörande betydelse att öka tillväxten, företagandet och antalet nya jobb. Annars är risken alldeles överhängande för att de svenska skatterna under det kommande decenniet kommer att tvingas fortsatt uppåt med de alldeles förödande konsekvenser som detta i så fall skulle få.

Förra veckan meddelade bilkomponenttillverkaren Lear att man avser att lägga ned sin tillverkning i Bengtsfors i Dalsland, med konsekvens att 860 personer kommer att förlora sina jobb. Chocken har varit påtaglig. Som sig bör var näringsminister Rosengren på plats, förklarade att det inträffade enligt regeringens mening var ”oacceptabelt” och utannonserade att han utsett en arbetsgrupp för att diskutera vad som skulle göras. Stilenligt från början till slut.

Det som sker i Bengtsfors är en del av den omstrukturering som nu sker i den globala bilindustrin. Lears omstrukturering nu innebär, om jag läst tidningarna rätt, att ca 15 olika anläggningar runt om i världen antingen läggs ned eller kraftigt reduceras. I fallet Bengtsfors flyttas den större delen av verksamheten till Göteborg för att vara i närheten av Volvo, medan en mindre del går till Thailand och en ännu mindre del till Portugal.

Förr var bilindustrin och alla de företag som försåg den med komponenter en kraftfull sysselsättningsgenerator inte minst i stora delar av västra Sverige. Var man än kom på företagsbesök var det någon del till Volvo eller Saab som tillverkades.

Men så är det i allt mindre utsträckning. Den globala konkurrensen tilltar. Omstruktureringen är mycket hård. Och det finns inte längre skäl att tro på ökad eller oförändrad sysselsättning.

Och det handlar inte bara om bilstolar och Bengtsfors. Läser man tidningarna runt om i landet ser man hur industrikrisen nu slår allt hårdare. Mitt hemliga favoritorgan Östra Småland skildrade härom veckan den närmast desperata situationen i Hultsfred efter alla de nedläggningsbesked som kommit. Man hade hållit förbön för bygden i kyrkan efter de senaste varslen.

Just nu tycker jag att det finns en tendens till att de
övergripande sysselsättningssiffrorna ser snäppet bättre ut än väntat - om än tydligt under de mål som regeringen satt upp. Men jag tycker mig se ett allt mer kluvet Sverige bakom dessa siffror. En tjänste- och informationsekonomi som inte minst i vissa storstadsområden expanderar, medan en industrisektor i
övriga delar av landet går bakåt. Flyttlassen går, Sverige delas och nya spänningar skapas.

Det är inte minst detta som gör diskussionen om företagandeklimatet så oerhört viktig för framtiden. Det handlar inte främst om ett eller annat storföretag. När statistiken visar en minskning av nyföretaget med 12% i Sverige under 1998 är det fara å färde, och läggs till detta den tysta utflyttning som pågår blir situationen sannerligen inte bättre.

I torsdags träffade jag ett hundratal nyföretagare, främst inom IT-sektorn, för en diskussion om företagandevillkor som kom att bli mycket givande. Vi talade inte bara om behovet av sänkta skatter för att få fram riskkapital, utan också om en annan syn på företagande och om att formulera och föra ut en ny vision av samhället bortom den modell som nu allt färre och färre tror på.

Det var en dialog som jag hoppas att vi successivt skall kunna bredda och föra vidare. Inte minst visade den ett engagemang i politiska frågor och för politisk förändring som är både hälsosam och löftesbringande.

Lite av intrycken därifrån försökte jag att föra vidare till de nästan 1.000 moderata kommunalpolitiker som jag talade inför i fredags i Västerås. Våra kommunala rikskonferenser har successivt utvecklats till Nordens största politiska möten.

När jag kom dit möttes jag av tidningsrubriker om att det fanns de som blev skrämda av att vi ville sänka skatten. Och sådana finns alldeles säkert. Socialdemokraterna satsar mycket stora belopp och betydande energi på den saken. Men i Västerås sade jag mycket tydligt, att jag skulle bli långt mer skrämd om det i Sverige inte fanns ett stort parti som tydligt var inriktat på att sänka skatten.

Om inte vi vill det, vem skulle då vilja det? Och hur skulle Sveriges utveckling då se ut? Hur skulle vi då kunna förbättra företagandeklimatet för att få fler jobb för att kunna finansiera också åtaganden för pensionärer och vård under kommande år?

Svaret är alldeles självklart att det inte skulle gå. Med vår strävan efter att successivt sänka skattetrycket är vi Sveriges inför framtiden mest nödvändiga parti. Det räcker faktiskt med att läsa framtidsstudien från Riksskatteverket för att inse det.

Vi hade ett mycket bra möte om den kommunala förändringen i Västerås. Chris Heister talade om problemen och möjligheterna inom sjukvården - och jag upprepade att vi ska göra vårdfrågorna till en av frontfrågorna i den moderata förnyelsepolitiken. Chris anförande -och mitt - finns att läsa på moderaternas hemsida : http://www.moderat.se/index.asp?main=/aktiviteter/arrangemang/krk99/index.asp.

I Västerås berättade jag bl a om det amerikanska företaget Cisco. Det grundades 1986, börsnoterades för nio år sedan och har i dag ett börsvärde som vida överstiger Ericssons. Det ses ofta som Internetsamhällets nya telekomföretag. Dess slogan - Empowering the Internet Generation - ger lite av dess filosofi.

I en intervju nyligen tillfrågades dess chef om vilka konkurrenter han nu fruktade mest. Men i stället för att nämna någon av de kända giganterna på denna marknad - Ericsson bland dem - sade han att det i stället var de småföretag som just nu startade med ett blankt papper som han fruktade mest.

Så ser dynamiken i den nya ekonomin ut. Ericsson är Sveriges särklassigt mest dominerande företag i modern tid. Men det är redan betydligt mindre i värde än ett företag som inte ens fanns noterat när 1990-talet inleddes. Och detta företag ser nu de nya småföretag som knappt någon ens vet namnet på som sina farligaste framtida konkurrenter.

Tydligare tycker jag knappast att vikten av ett samhällsklimat för ett sprudlande nyföretagande kan illustreras.

När jag skriver detta finns jag inte längre i Västerås tillsammans med moderata kommunalpolitiker, utan i stället i Hannover i Tyskland i samband med den stora CeBIT-mässan för IT-företag. Och stor är den. Störst i världen alla kategorier, för att vara mer noggrann. I går när jag kom hit hade man ca 90.000 besökare. I dag på måndagen räknar man med ca 120.000 besökare.

Stora och små företag blandas. Det är intressant att notera att största utländska utställningsland är Taiwan med ca 500 representerade företag, följt av USA och Storbritannien. Sverige kvalar in på sjunde plats med 81 olika företag på plats med Ericsson i spetsen med en närvaro som lär kosta flera gånger vad vi har möjlighet att satsa på en hel valrörelse.

Men det är här den nya nätekonomins pionjärer finns. Och det är nationer som visar framfötterna här som kommer att ha de nya jobben och möjligheterna i morgon. Kontrasten mellan Bengtsfors och CeBIT kunde knappast vara större.

Till söndagsbesökarna på CeBIT hörde inte bara den blygsamme undertecknaren av detta brev, utan den avsevärt mer jäktade tyske förbundskanslern Gerhard Schröder. Ty jäktad är han sannerligen. I veckan innan den som gått förlorade han sin finansminister. I veckan som gick förlorade EU sin kommission.

Och i veckan som kommer träffas unionens stats- och regeringschefer i Berlin för att försöka att under onsdag och torsdag nå fram till en överenskommelse om budget- och finansfrågorna för EU under de kommande fem åren. Men också frågan om hur krisen kring kommissionen skall lösas kommer att stå högt på dagordningen.

Som väntat innebar ju rapporten från de s k vise männen hård kritik mot alla - främst den socialistiske kommissionären Edith Cresson. Men den gick vidare än så med generell kritik mot det sätt på vilket kommissionen hanterat dessa frågor under de senaste åren och månaderna.

Den kritiken drabbade inte bara kommissionspresidenten Santer utan även den svenske kommissionsledamoten Anita Gradin. Det går helt enkelt inte att bortse från att hon haft ansvaret för just de frågor som efter dessa år nu blir hela kommissionens fall. Hon pekar på att det gjorts en del för att förbättra saker och ting, vilket är alldeles riktigt, men detta förmår inte att rubba att det varit på tok för lite, vilket i dag är uppenbart för alla och envar.

Inte minst i pressen i södra Europa kritiseras ofta just Anita Gradins tillkortakommanden som kommissionär. I Sverige har media på denna punkt varit hövligare.

Det var rätt av kommissionen att avgå. Samtidigt är det ofrånkomligt att detta leder till betydande problem. Handelskriget över Atlanten blir allt allvarligare. I och kring Kosovo ställs krav på också humanitära insatser. Konkurrenskontrollärenden blir allt fler. Budgetreformen måste genomföras. På alla dessa områden är en fungerande Europakommission en absolut nödvändighet. Krisen måste bli kort.

Nu diskuteras flitigt om ny ordförande i kommissionen. Och som det just nu ser ut pekar mycket på att det blir den f d italienske premiärministern Romano Prodi. Han förenar teknokratisk kompetens med politisk kraft på ett sätt som imponerade när han förde Italien in i euron. Men osvuret är bäst
- situationer som denna bäddar alltid för överraskningar.

I kölvattnet av detta har uppstått en diskussion om svensk kommissionär efter Anita Gradin. Hon har sagt att hon inte vill
återkomma i en möjlig interimskommission. Det är klokt av henne, inte minst mot bakgrund av att hennes möjlighet att godkännas av parlamentet skulle gränsa till det obefintliga efter det som hänt.

I TV i fredags hörde jag hur man genomfört en enkät bland de socialdemokratiska partidistrikten om vem som skulle bli ny svensk kommissionär. Enparti- och partitänkandet förefaller cementerat hos en del. Att se denna fråga som socialdemokratins egendom att disponera efter partidistriktens gottfinnande är felaktigt.

När Anita Gradin 1994 nominerades till kommissionär skedde det efter överläggningar mellan den dåvarande socialdemokratiska regeringen och oss. Ingvar Carlsson ville ha en socialdemokrat och en kvinna inte minst inför den förestående folkomröstningen. Jag hade inga invändningar. Anita Gradin hade gjort bra insatser i Europapolitiken ditintills. Och vi diskuterade i allmänna ordlag om hur vår representation i Bryssel över tiden borde vara politiskt balanserad och politiskt brett förankrad.

Med detta som utgångspunkt är det i dag snarare naturligt att söka en icke-socialistisk än en socialistisk svensk kommissionär. Till detta kan möjligen läggas att socialdemokratins ställning i Sverige ju knappast förstärkts under de senaste åren.

Dock är det fel att låta partiboken avgöra. Jag anser att vi i första hand borde diskutera vilka taburetter - för att tala statsrådssvenska - som vi är intresserade av. Och när vi kommit fram till det handlar det om att diskutera kompetenta kandidater till just de uppgifterna. Så bör det gå till om vi vill ha inflytande om och vi vill undvika i hamna i ren andrasortering såväl vad gäller personer som arbetsuppgifter.

Att lansera Pierre Schori skulle vara möjligt om vi var inriktade på en socialdemokrat och om vi ville få inflytande främst över kommissionens biståndsprogram. Han vore då mer naturlig än t ex Carl Tham. Jag menar dock att detta inte i något avseende bör vara Sveriges förstahandsval. Han är förvisso en kompetent karl i flera avseenden, och jag har välkomnat att han nu toppar den socialdemokratiska listan till valet till Europaparlamentet, men det rubbar inte slutsatsen i just denna fråga.

Den europeiska politiken domineras nu inte bara av budgetförhandlingarna och kommissionskrisen, utan också mycket påtagligt av krisen i Kosovo. Efter det att förhandlingarna i Paris avslutades i fredags evakuerades under lördagen alla de internationella s k verifikatörerna från Kosovo.

Avsikten var att visa allvaret i hotet om militära insatser, men effekten blev att lämna Kosovo fritt för krig för dem på serbisk och albansk sida som i första hand är intresserade av den möjligheten. Jag talade i går med vänner som hade haft svårt att bryta upp från ett arbete där de var mitt uppe i att hjälpa och skydda människor.

Jag är djupt oroad över vad som skall hända nu. Att amerikanska sändebudet Richard Holbrooke sänds till Belgrad i kväll är utomordentligt. I Washington i måndags för en vecka sedan var det just det agerandet som jag diskuterade både med Holbrooke och med mer direkta beslutsfattare i administrationen. Men jag sade också att det var alldeles avgörande att han har någonting med sig att ge i den förhandling som är en nödvändighet. För en vecka sedan var villigheten i Washington på den punkten begränsad. Jag skulle tro att ökad medvetenhet om alternativens allvar nu lett till en förändring.

Att inleda krigshandlingar mot Serbien från NATO:s sida är, enligt min mening, bara försvarbart om inledande flygoperationer omedelbart kan följas upp av omfattande markoperationer. Annars riskerar effekten att bli att vi lämnar miljoner människor på marken värnlösa i den konflikt som snabbt kommer att trappas upp. Och att tro att ett krig med Kalashnikovs mellan kullar och ruiner kan stoppas av kryssningsrobotar och B52:or är naivt och farligt.

Skulle det ändå gå dithän att det blir isolerade flyginsatser finns det en risk för en utveckling som kanske leder till en miljon flyktingar inom en månad. Vi skulle få en flyktingtragedi av nästan bosniska dimensioner.

I USA torde dock beredskapen för markinsatser vara ytterligt begränsad. En inflytelserik senator jag träffade sade att hans väljare sannolikt var mer intresserade av att bomba Washington än av att bomba Serbien. Och inte heller i Europa torde beredskapen finnas. Till detta kommer att Makedonien nu sagt att dess territorium inte får utnyttjas för operationer mot Serbien. Och någon annan möjlighet än via makedonskt territorium står i det korta perspektivet inte till buds.

Det finns således all anledning att Holbrooke lyckas. Det skulle förvåna mig om han accepterat denna resa utan att ha någonting med sig. Vår analys för mindre än en vecka sedan var gemensam.

Veckan som kommer blir sedvanligt jäktig. I dag här på CeBIT kommer jag att offentligt diskutera de erfarenheter vi gjort i Sverige av avregleringspolitiken. Vår radikala avreglering i början av 1990-talet gav Sverige en tätposition vad gällde mobil telefoni och GSM - men nu håller vi åter på att halka efter. Våra höga taxor för mobil telefoni och Internet visar det.

Och i morgon bär de av med tåg till Berlin, där regeringschefer och oppositionsledare i EPP-partierna på tisdagskvällen har förmöte inför onsdagens och torsdagens EU-toppmöte. Därifrån styr jag på onsdag kosan via Göteborg till Uddevalla, där jag på kvällen vid det s k Västfront’99 skall diskutera företagande och politik med bla biträdande näringsministern Mona Sahlin, för att på torsdagen vara tillbaka i Stockholm.

Men veckan därpå hade jag faktiskt tänkt att ha ledigt och - om möjligt - uppsöka någon soligare nejd än vår slaskiga svenska senvinter.

Hannover den 22 mars 1999

Carl Bildt









Monday 
5/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]