Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev måndag 10 november 2003
10/11/2003

Vänner,

Om den fortsatta utvecklingen i Ryssland och reaktioner från EU och USA, amerikansk ekonomi och trycket på ekonomiska reformer i Europa inkl Sverige, diskussion i USA om fortsättningen i Irak, president Bush visioner om ett förändrat Mellersta Östern och de kommande diskussionerna om hur iranska kärnvapenambitioner skall hanteras.

Med valet i Japan i söndags har vi gått in i det stora globala valåret. Med val i Japan, Ryssland, till Europaparlamentet och i USA kommer väljarna att gå till valurnorna under perioden fr o m nu och t o m november nästa år i alla världens viktigaste ekonomier och i många av världens viktigaste länder. Ett val i Indien skall definitivt läggas till denna lista.

I mitt förra brev handlade det mesta om Ryssland efter det dramatiska tillslaget mot Mikhail Khodorkovsky på flygplatsen i Novosibirsk. Den utvecklingen har sedan dess stått i centrum för icke så lite av den internationella debatten. Vart är Ryssland på väg? Vilka konsekvenser kommer det att få?

I Ryssland självt finns knappast några tecken på att Putin ångrar vad han gjort. Han sänder, föga förvånande, lugnande signaler till internationella investerare, men till en mer inhemsk publik är signalen snarare att gå vidare. När en och annan alltför lojal tjänare går alltför långt, som t ex när det sades att oljelicenser skulle komma att omprövas, gör han visserligen en mild korrigering, men därutöver intet.

Toppmötet mellan EU och Ryssland i Rom i torsdags blev en i sanning remarkabel affär.

På det sätt jag hade föraningar om i mitt tidigare brev gjorde premiärminister Berlusconi en politisk omfamning av Putin som riskerar att bli historisk. Det var inte nog med att allt han gjorde i fallet Yukos var rent och vitt som snö, utan därtill kom att Putin också i fallet Tjetjenien var en riddare för allt det rätta och det goda i dagens värld. Generöst förklarade Berlusconi att han såg sig själv som Putins försvarsadvokat, och funderade att skicka en räkning för besväret.

Med detta har i alla fall Berlusconi lyckats att dra den institution som heter det roterande ordförandeskapet inom EU i ytterligare tvivelsmål. Om den italienska regeringen, efter noggrann prövning, finner att den vill företräda de ståndpunkter som dess chef gav uttryck för är detta i grunden Italiens angelägenhet. Men nu var Berlusconi där som företrädare för också fjorton andra regeringar, och sannolikheten för att de känner lycka över att bli företrädda på detta sätt är mycket liten. Systemet ger dessvärre möjligheten för händelser som dessa, vilket stärker argumenten för en ordförandefunktion som kan ges en större stabilitet och därmed också politisk tyngd.

Att Berlusconi var ute och cyklade ordentligt underströks med viss kraft när kommissionens presstalesman i Bryssel påföljande dag lät meddela att kommissionen inte delade de åsikter som Berlusconi som företrädare för EU hade fört fram. Och utrikeskommissionären Chris Patten lade inga band på sin indignation över vad som hade sagts.

På denna sida Atlanten - jag kom i går till New York - har reaktionerna varit mer behärskade om än lätt återhållsamma. Senator John McCain gick i förra veckan till ett rätt hårt angrepp mot administrationen för att den hade varit för svag i sin reaktion. Det är tydligt att det samarbete som nu etablerats mellan Moskva och Washington inte minst i de ytterligt centrala frågorna om hur de gryende kärnvapenmakterna Nordkorea och Iran skall hanteras ses som utomordentligt viktigt. Det tog sin tid inte minst i fallet Iran, men fungerar nu till påtaglig amerikansk tillfredsställelse. Och det glöms inte att det var Putin som övertygade Schröder och Chirac om att ställa upp på den senaste resolutionen i FN:s säkerhetsråd om Irak.

Men även om de officiella reaktionerna är återhållsamma är det tydligt att bilden av Putin har förändrats. I media är det mycket tydligt, och det kommer också att leda till att manöverutrymmet i kongressen för olika saker kommer att vara mer begränsat än vad som annars skulle ha varit fallet.

Valrörelsen till valet till Duman den 7 december har nu officiellt dragit igång i Ryssland. Men till den saken hoppas jag återkomma. Som det nu ser ut kommer jag att vara åter i Moskva dagarna omedelbart efter det valet. Då är det uppmarschen till presidentvalet i mars som sker.

I europeiska media förkunnas snart sagt dagligen att chanserna för president Bush att bli återvald i november nästa år är minimala. Här är perspektivet dock ett annat. Situationen i Irak är förvisso en belastning, men riskerar att bli nästan lika besvärande för en demokratisk opposition som är tydligt splittrad både om vad som skett och vad som bör ske. Och i den amerikanska ekonomin förefaller det nu att vara ljuspunkterna som dominerar.

Alla hade väntat sig en bra siffra för tillväxten det tredje kvartalet, men knappast någon hade väntat sig att ekonomin skulle växa med över 7 %. Och till det kom så några dagar senare siffror som visade att det nu åter börjar skapas nya jobb i den amerikanska ekonomin. Hittills har det sagts att det visserligen var uppgång, men en sådan utan nya jobb. Nu är uppgången stark, och nu förefaller den också att börja att generera nya jobb.

I botten ligger den starka utvecklingen av produktiviteten i den samlade amerikanska ekonomin. Och det är den som nu lägger grunden för en tillväxt som detta och nästa år sannolikt kommer att ligga kring 4 % och åter göra USA till tillväxtmotorn framför andra i den globala ekonomin.

Därmed inte sagt att det inte finns problem. Det skrivs spaltmil om den börda som de dubbla underskotten i utrikeshandeln och den federala budgeten utgör. Inte minst de senare riskerar att strukturellt bli väsentligt värre under de kommande åren.

Men så länge avkastningen på investeringar i den amerikanska ekonomin antas bli högre än avkastningen på investeringar i andra delar av den globala ekonomin är det hit betydande delar av det globala kapitalet i alla fall kommer att söka sig. Det växande globala pensionskapitalet skall skyddas, och då handlar det om att placera dem dä den långsiktiga avkastningen förefaller tryggast.

Detta kommer också att öka pressen på Europa när det gäller ekonomiska reformer. Jag är övertygad om att reformfrågorna kommer att tvinga sig upp på den europeiska politiska agendan under de kommande åren. Inte ens Sverige kommer då längre att fortsätta sitt försök till törnrosasömn i dessa för framtiden så viktiga frågor.

I vårt eget Sverige ligger välfärdskollapsen i många frågor om hörnet. När skattebetalarna i Stockholm tvingas att betala mer för ett groteskt s k skatteutjämningssystem än vad de betalar för sjukvården, och dynamiken i systemet nu producerar både höjda skatter och nedskuren sjukvård, handlar det om systemfel som snabbt kan komma att generera en systemrevolt.

I olika varianter ser vi hur problemen tränger sig på i de flesta länderna. I Tyskland är regeringens s.k. Agenda 2010 visserligen ett stort steg för socialdemokratin, men ändå bara ett litet steg i förhållande till det som det råder konsensus om faktiskt behövs. I Storbritannien är det främsta hotet mot regeringens Blairs fortbestånd att ökade offentliga utgifter, och därmed förr eller senare höjda skatter, inte förmår att leverera en bättre offentlig service.

Tyskland förblir det intressantaste landet i Europa just nu eftersom dess politiska system nu förefaller att ha den sjukdomsinsikt som är så gott som totalt frånvarande i t ex Sverige. Den föga finansierade skattesänkningen har nu föga förvånande blockerats av oppositionen i förbundsrådet, men detta är ingenting annat än inledningen till en ny process av försök att nå konsensus om viktiga strukturreformer för att förbättra den tyska ekonomin.

Jag har en viss optimism om att detta faktiskt kommer att gå.

I dag ter sig Storbritannien som tillväxtlandet i Europa och Tyskland som den stora stagnationsekonomin, men det finns ingenting som säger att det inte kan komma att vara tvärt om inom ett halvt decennium eller så. Jag tycker att det är ett tidens tecken att Tyskland nu intagit positionen som världens ledande exportnation, vilket i alla fall tyder på att det finns en betydande omvandlingskraft i det tyska näringslivet. Det är den rödgröna politiken som släpar efter och bromsar den politiska omvandlingen, men under trycket av stagnationen håller också denna på att förändras.

Irakfrågan är förvisso stor också i amerikanska media. Gårdagens New York Times försöker att se skillnader och likheter mellan Irak och Vietnam, men hittar faktiskt fler skillnader. Men det kumulativa trycket av besvärande nyheter och stigande kostnader har sitt tydliga politiska pris för administrationen.

Problemet är att det inte är alldeles lätt att formulera ett alternativ till denna politik.

Generalen Wes Clark har gjort ett icke oävet försök, men slutar med att snarare rekommendera förstärkta insatser i Irak om än i kombination med en ökad internationalisering av dessa genom en civil administration med Bosnien som modell och med NATO som ansvarigt för säkerhetsfrågorna i landet.

Wes Clark kritiserar dessutom administrationen för att den gett sig in i en militär operation utan att ha en klar uppfattning om hur den politiska strategin därefter skulle se ut. Den kritiken har förvisso en viss relevans, men jag erinrar mig att det var exakt den kritik som jag själv riktade mot just Wes Clark när han var en av dem som allra starkast förordade en militär insats i Kosovo. Sedermera skrev han en hel bok om det kriget som enbart handlar om dess militära aspekter som lyckas med att inte ens antyda att det fanns ett problem med vad man ville att Kosovo i slutändan egentligen skulle bli.

De militära problemen i Irak är betydande. Trots att nästan halva den amerikanska aktiva armén i dag är engagerad i landet är det alldeles uppenbart att man har betydande problem. Världens militärt särklassigt dominerande supermakt är helt enkelt för svag för den uppgift som man här har tagit på sig.

Siffrorna är talande. Det finns i dag ca 133 000 amerikanska soldater i Irak. Men av dessa är det faktiskt inte mer än ca 56 000 som är soldater med uppgifter ute på gatorna av den art vi föreställer oss, medan övriga är absorberade inte minst av den kolossala underhållsapparat som den amerikanska armén kräver.

101: a luftlandsättningsdivisionen med högkvarter i Mosul har t ex 270 helikoptrar som bara de kräver över 1 000 tekniker för att komma upp i luften då och då. Och andra förband har med sig hela de uppsättningar av tungt artilleri, avancerat luftvärn och annat som inte har så mycket med fredsoperationer att göra. Jag känner väl igen mönstret från Bosnien.

Av de 56 000 soldater som då finns i landet är det på sin höjd hälften - ca 28 000 som vid varje givet tillfälle finns tillgängliga för att upprätthålla ordning och säkerhet i landet, och det är med alla rimliga mått mätt ingen alltför imponerande styrka. Bara här i New York finns det ca 39 000 poliser, och de har dessutom den fördelen att de - i allt väsentligt - kan det lokala språket och känner stadens olika vinklar och vrår. I sexmiljonstaden Bagdad har de amerikanska soldater som då och då patrullerar inga av dessa fördelar.

Allt tyder på att den absoluta huvuddelen av irakier i grunden tycker att det var bra att USA grep in och gjorde slut på regimen Saddam Hussein. Men därefter är det inte konstigt att attityderna till ockupationsmakten blivit avsevärt mer ambivalenta.

Förutom den bristande truppstyrkan på marken gäller mina frågetecken nu den konstitutionella processen i Irak. Den s.k. Bremer-planen innebär, enligt min mening, att man tar alldeles för lätt på dessa frågor. Och ett möte i London för någon vecka sedan, som också innefattade ansvariga från ockupationsadministrationen i Bagdad, visade att det finns en tilltagande oro för att den processen håller på att gå snett. Downing Street utstrålar i denna del betydligt mycket mindre av tillförsikt än vad man möter hos motsvarande ämbetsinnehavare i Vita Huset.

I ett anförande inför National Endowment for Democracy den 6 november återkom president Bush till sin vision av demokrati också för Mellersta Östern. Med alla rimliga mått mätt var det ett både visionärt och djärvt anförande, och har som sådant fått ett betydande stöd också utöver de sedvanliga politiska barriärerna i USA.

Bush anknöt till Ronald Reagans tal i Westminster Palace i London 1982, där denna något i förväg kastade den sovjetiska kommunismen på historiens sophög, och erinrade om med vilken distans det anförandet hade bemötts inte minst i Europa. Det sågs då som i bästa fallet naivt och simplistiskt, och i värsta fall som direkt farligt. I London var det nog den förra bilden som dominerade, och i Stockholm alldeles distinkt den senare.

Sedan dess har mycket hänt. Personer som Nelson Mandela, Vaclav Havel och Lech Walesa gick under några omvälvande år från att ha varit statsfångar till att bli statschefer. Antalet demokratier i världen ökade radikalt på bara ett decennium. Ronald Reagan hade i grunden rätt i sin dom över den sovjetiska kommunismen. Georg Bush talade om de snabbaste framstegen för friheten i demokratins mer än tvåtusenåriga historia.

Nu vill han gå vidare, och nämnde det ena landet efter det andra vid namn. Kuba, Burma, Zimbabwe och Nordkorea är relativt självklara. Mindre vanligt i sammanhang som dessa är att nämna saker vid deras rätta namn vad gäller Kina, men även det skedde. Huvudbudskapet handlade dock självfallet om Mellersta Östern, som enligt Bush ”must be a focus of American policy for decades to come”.

Även här gick talet från det allmänna till det specifika. Bestämt tillbakavisades teser om att islam inte skulle vara förenligt med öppna och toleranta samhällen. ”More than half of all Muslims in the world live in freedom under democratically constituted governments.” Stagnationen inte minst i de arabiska länderna är inte misslyckanden för en kultur eller en religion, utan för felaktiga politiska och ekonomiska doktriner.

Och individuella länder pekades ut. I Iran nämndes Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Vad gäller Palestina upprepades budskapet om reformer. Saudiarabien uppmanades att ge sitt eget folk en större roll i hur deras samhälle styrdes. Egypten, som visat vägen till fred i regionen, uppmanades nu visa vägen till demokrati i samma region.

Men samtidigt var budskapet mer sofistikerat än i tidigare uttalanden i samma ämne. Modernisering är inte det samma som att göra allt som Väst har gjort, och folkstyre i Mellersta Östern kommer självklart att återspegla regionens egna kulturer. Att bygga en fungerande demokrati kommer att ta sin tid - för USA handlade det om en process på närmare 200 år. Men det finns grundläggande principer som är avgörande för samhällens möjligheter till framgång alldeles oavsett i vilken kultur dessa samhällen råkar finnas.

Alldeles självklart handlade det också om Irak. ”The establishment of a free Iraq at the hearth of the Middle East will be a watershed event in the global democratic revolution.” Och detta var en avgörande del av en politik som innebar att “the United States has adopted a new policy, a forward strategy of freedom in the Middle East. This strategy requires the same persistence and energy and idealism we have shown before. And it will yield the same results. As in Europe, as in Asia, as in every region of the world, the advance of freedom leads to peace.”

Att jag refererat detta tal relativt utförligt beror inte bara på att det fått relativt lite uppmärksamhet på vår sida av Atlanten, utan på att jag tror att det är viktigt, och dessutom återspeglar en tendens och riktning i amerikansk politik som kommer att vara utöver denna administration. I Europa saknar vi dessvärre en politik med samma moraliska kraft i en region som ju faktiskt ligger betydligt mycket närmare oss än vad den ligger USA.

Självfallet finns invändningarna. Fortfarande uppfattas USA som kraften som snarare stöttar auktoritära regimer i regionen. Regimen Mubarak i Kairo får mer än två miljarder dollar i militärstöd av USA varje år, och regeringen i Riyadh behöver inte frukta att bli föremål för amerikanskstyrda omstörtningsförsök. Det återstår mycket när det gäller att gå från den dagliga politikens realiteter till den vision som retoriken nu målar upp.

Men den allra allvarligaste invändningen ligger självklart i den roll som USA uppfattas ha när det gäller att ge stöd till en israelisk politik som så gott som unisont i den muslimska världen ses som förnedrande och oacceptabel. Stöd till en israelisk ockupationspolitik i Palestina är svår att förena med stöd till en amerikansk demokratiseringspolitik i regionen i dess helhet.

Den avgörande frågeställningen i regionen under de kommande veckorna kommer dock inte att handla om detta, utan kommer att handla om frågan om Iran och dess nukleära ambitioner. Chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA kommer inom kort att lägga fram en rapport till dess styrelse, och denna kommer sedan att fatta beslut om hur fallet Iran skall hanteras.

Det förefaller i dag klart att Iran har ett omfattande och aktivt program för att skapa möjligheten av att skaffa sig kärnvapen. De fakta som kommit på bordet om tillverkning av tungt vatten, centrifuger för höganrikning av uran, tungvattenreaktorer med mera är svåra att förena med någon annan tolkning. Det tyder dessutom på att man vill gå framåt både med möjligheten av plutonium och uran av de kvaliteter som krävs för militära program.

Om detta nu är allmänt accepterat innebär detta inte att det är alldeles enkelt att göra någonting åt saken.

I Washington har även hökar nu medgett att det inte handlar om ett problem som kan lösas genom regimförändring i Teheran, eftersom det mesta tyder på att det på bredden i det iranska samhället finns stöd för de nukleära ambitionerna. En opinionsundersökning tyder på att ca 80 % av alla iranier vill att landet skall skaffa sig kärnvapen. Om Pakistan vid dess östra gräns, och Israel inte så långt i väster, har dessa vapen så finns det starka argument oavsett arten av den regering som sitter i Teheran.

De tre utrikesministrarna från Storbritannien, Frankrike och Tyskland förhandlade nyligen i Teheran fram en uppgörelse som innebar att Teheran t v inställer sitt urananrikningsprogram. Det var ett betydelsefullt steg i sak och en betydelsefull innovation i det sätt på vilket Europa driver utrikespolitik.

Men detta kan bara vara ett första steg, och det måste dessutom verifieras och kontrolleras. Washington har gett sitt stöd, men när frågan om någon vecka kommer på IAEA: s bord är det trots detta inte osannolikt att vi kommer att få se nya diskussioner över Atlanten om hur en besvärlig fråga skall hanteras. Nu är dock den avgörande skillnaden att London, Berlin och Paris i allt väsentligt kommer att stå på samma linje.

Till även detta kommer det att finnas anledning att återkomma. Efter några dagar här i New York bär det för min del av till Santa Monica för styrelsesammanträde i RAND innan det bär hem igen, dock med ett uppehåll i London för diskussioner mellan svenska och brittiska så kallade tänkare om hur den europeiska utrikespolitiken skall utvecklas.

New York den 10 november 2003

Carl Bildt








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]