Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev torsdag 27 november 2003
27/11/2003

Vänner,

Om arbetet med EU: s författningsfördrag, nytt säkerhets- och försvarssamarbete i Europa med krav på svenskt ställningstagande, de nya utmaningarna med exempel från de senaste dagarnas utveckling i Georgien och Moldavien, bekymmersam tendens till politisk reträtt på Balkan och attentaten i Istanbul.

I morgon samlas EU: s utrikesministrar i Neapel för att börja den riktiga hårdmanglingen om det kommande författningsfördraget. Uppenbart är, att det italienska ordförandeskapet är inställt på att göra sitt yttersta för att få en slutförhandling och en slutuppgörelse vid det toppmöte som inleds i Bryssel på Lucia-dagen den 13 december.

Sent åsido har också Sverige börjat formulera sina synpunkter, även om vi i sedvanlig ordning ligger mycket sent och i viktiga avseenden dessutom vid sidan av den europeiska debatten i övrigt. Riksdagen ville att regeringen som viktig fråga skulle motsätta sig att någon typ av ordförandefunktion av stabilare karaktär ersätter ordningen med de roterande ordförandeskapen, insisterade på att varje land har en egen kommissionär men ägnade sig i övrigt mest åt mer eller mindre välgrundade synpunkter på olika detaljer.

Frågorna om ordförandeskapet och kommissionen förblir starkt kontroversiella, och när Rom i dagarna cirkulerat ett nytt utkast till författningsfördrag efter de konsultationer man haft tillhörde dessa de frågor man inte tagit ställning till. Tillsammans med den än mer laddade frågan om röstfördelningen i ministerrådet kommer de att tillhöra de sista nattmanglingarnas sista dramatik.

Men på många andra punkter rör sig arbetet nu snabbt framåt. Att Sverige inte formulerade mer definitiva synpunkter förrän mycket sent har säkert spelat sin roll i det faktum att dessa endast i ytterligt begränsad utsträckning avsatt några spår i de dokument som nu kommer att diskuteras i Neapel. Med närmast sömngångaraktig säkerhet lyckas vi ofta lägga oss på bakkanten av debatten och beslutsfattandet.

Rom sticker ut huvudet med förslaget om majoritetsbeslut i utrikespolitiska frågor, men vet alldeles säkert att förutsättningarna för att få gehör på den punkten är utomordentligt ringa. Möjligen har man planerat den striden och det nederlaget för att lättare kunna få igenom de förslag på försvarsområdet som nu läggs fram, och som med tydligare reverens och hänsynstagande till NATO: s funktion går vidare med ett så kallat strukturerat samarbete på området. För Sverige och Finland, vars utrikesministrar av gammal reflex dragit i härnad mot just denna tanke, kommer det att innebära ett betydande dilemma.

I ett avsnitt av det betänkande som riksdagen tog ställning till i dessa frågor sades det att de olika deklarationer som avgavs i samband med våra medlemskapsförhandlingar skall äga fortsatt giltighet. Den formuleringen togs sannolikt in av hänsyn till frågan om den gemensamma valutan. Men sannolikt är man knappt medveten om att vi också gjorde en deklaration av innebörd att vi inte avsåg att hindra en fortsatt utveckling av säkerhets- och försvarspolitiken inom EU, även om det för oss därefter ankom att ta ställning till i vilken utsträckning vi själva ville vara med om detta.

Skall vi stå fast vid detta får vi låta detta strukturerade samarbete bli verklighet, och har därefter att ta ställning till om vi skall vara med eller inte, och konfronteras därmed med ytterligare en fas i den gradvis avvecklingen av vår militära allianslöshet. I ljuset av den värld vi lever i, och de hot och utmaningar vi står inför, är det en både logisk och bra utveckling, men kommer icke desto mindre att leda till sedvanlig ångest i den svenska politiska kroppen. Och i sedvanlig ordning har frågeställningen knappt ens antytts i den offentliga debatten. I riksdagsdebatten var den i alla fall helt och hållet frånvarande.

Att det rör sig försiktigt i riktning mot ett samarbete som detta var tydligt när president Chirac och premiärminister Blair hade möte i måndags. Och uppgifter gör gällande att London, Paris och Berlin i skrivande stund håller på att snickra på ett papper som de kommer att presentera för de övriga under överläggningarna i Neapel.

Till det som nu håller på att tas fram inför toppmötet den 13 december hör också den s.k. europeiska säkerhetsstrategin. Inte heller den har antytts från regeringens sida i den svenska debatten, men innebär att samarbetet passerar ett Rubicon i och med att vi nu gemensamt formulerar både en uppfattning om de hot vi har att möta och om de gemensamma medel med vilket detta skall ske. Att vi behöver både omstrukturerade försvarskrafter, och ökade resurser till dessa, finns med i alla fall i det utkast till säkerhetsstrategi som kommer att ligga på bordet för förberedande diskussioner i Neapel.

Samtidigt som det europeiska samarbetet håller på att formera sig för framtiden ser vi hur uppgifterna för den europeiska freds- och säkerhetspolitiken blir allt tydligare. Det är i kombinationen av sköra och sönderfallande stater, massförstörelsevapen, terrorism, organiserad brottslighet och nationella och etniska konflikter som dagens och morgondagens utmaningar finns.

Och det i områdena kring den Europeiska Unionen ser vi det dessa dagar med stor tydlighet.

I Georgien tvingades så president Eduard Sjevardnadze till avgång efter det att oppositionen besatt parlamentet i protest mot fusk i det val som hölls den 2 november. Efter att ha varit Georgiens ledande man sedan 1972
- då tog han över ledningen för det georgiska kommunistpartiet i den dåvarande sovjetrepubliken - med ett mellanspel som det falnande Sovjetunionens utrikesminister mellan 1985 och 1990 - avslutar han därmed en remarkabel politisk karaktär.

I eleganta Baden-Baden i Tyskland, dit tsarer förr brukade bege sig för att koppla av och bada brunn, har han inköpt en föga fattig villa för sin kommande reträtt. Där kommer man inte att minnas förtrycket i Sovjetgeorgien eller korruptionen i det självständiga Georgien, utan Sjevardnadzes nyckelroll i de förhandlingar som ledde till Tysklands fredliga återförening inom EU och NATO 1990.

Nu förbereds nytt presidentval i Georgien den 4 januari. Oppositionen har redan enat sig om sin kandidat. Segern förefaller säkrad. Men vad kommer att hända därefter?

Utvecklingen i Kaukasus länder illustrerar många av de utmaningar vi nu ställs inför i det europeiska närområdet. Trots betydande främst amerikanskt bistånd befinner sig Georgiens ekonomi i ett tillstånd av fritt fall, med en korruption som härjar friskt och med den mer eller mindre organiserade brottsligheten som främsta drivande kraft. Till detta skall så läggas att tre separata delar av landet mer eller mindre tydligt förklarat sin autonomi, och att det i samtliga dessa tre delar finns ryska trupper, om än i fallet Abkasien i form av en s.k. fredsbevarande styrka och ackompanjerade av uttalanden från Moskva om att man respekterar Georgiens territoriella integritet.

Och till detta skall ytterligare läggas att Georgien gränsar, och den strategiska Panksi-dalen leder rätt in i stridernas Tjetjenien, med då och då förekommande ryska militära ingripanden över gränsen, och med över hundra amerikanska militära instruktörer i landet för att se till att georgiska förband klarar en konfrontation med olika former av terrorister. Och skall bilden ytterligare kompliceras så är det med landets roll i den dragkamp om var pipelines för att föra ut det kaspiska områdets olja till världsmarknaderna skall dras.

Georgien är i dag en sönderfallande stat vars söndring riskerar att som ringar på vattnet påverka regionen och närområdet i övrigt. Kaukasien i övrigt är instabilt som det är, och det kan inte uteslutas att instabiliteten får verkningar i områden större än så. Vi har ett starkt intresse att medverka till stabilitet, eftersom vi annars skulle riskera att drabbas av instabilitetens olika konsekvenser.

Medan USA inte minst under Clinton-administrationen gjorde vad de kunde för att hjälpa Sjevardnadze och Georgien, har Ryssland spelat ett mer mångfasetterat spel som återspeglat inte bara återverkningarna av konflikten i Tjetjenien utan också mer långsiktiga intressen av att spela den avgörande rollen i området. President Putin lät meddela att Sjevardnadze hade fått vad han hade förtjänat eftersom han i sin politik hade ignorerat de s.k. geopolitiska realiteterna, d v s respekten för Rysslands dominerande roll i denna region.

Omedelbart efter det att Sjevardnadze avgått begav sig ledarna för två av de självförklarade autonoma områdena i Georgien iväg till Moskva för politiska samtal på hög nivå. Signalen var mycket tydlig. I Abkasien finns en liten FN-mission, men framstegen i försöken att finna någon lösning på den konflikten förefaller att ha varit intill ytterlighet begränsade.

Samtidigt med dramat i Tblisi, med föraningar för vad som kan komma längre fram, spelades ett annat drama upp på andra sidan Svarta Havet i Moldavien med dess ryska utbrytarrepublik Transdniester.

Det var 1992 som en konflikt ledde till att en rysk del på andra sidan floden Dnjester de facto förklarade självständighet, och sedan dess har man understötts av en betydande illegal handel med det mesta som tänkas kan. I området finns de väldiga militära förråden av den dåvarande 14: e sovjetiska armén, och dessa förråd har gett både omedelbar makt och intressanta varor att sälja på dunklare internationella marknader.

Olika försök har gjorts att lösa konflikten. Moskva har gång på gång lovat att dra bort sina militära resurser, men har gång på gång sagt att man behöver mer tid för att klara det. Och plötsligt presenterade Putin i veckan som gick en fredsplan som han plötsligt föreföll att få ett betydande stöd för både från de ryska separatisterna och från den moldaviska ledningen i övrigt. Han planerade att resa till Chisinau för att presidera över undertecknandet av avtalet.

Men så blev det inte. Planen visade sig innehålla en rysk militär närvaro i Transdniester under lång tid framöver samtidigt som Moldavien i övrigt skulle demilitariseras. Och den s.k. asymmetriska federation med tre lika delar som föreslogs innebar att Transdniester kom ytterligt nära den självständighet som de hade krävt.

När det var uppenbart att det internationella stödet för en fredsplan med dessa komponenter var mycket vacklande, och en inhemsk moldavisk opposition också började att göra sig gällande, kollapsade det hela och Putins planerade besök till Moldavien ställdes plötsligt in. Hela frågan är tillbaka på ruta ett.

I början på nästa vecka samlas den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE till sitt årliga ministermöte i holländska Maastricht. Med all sannolikhet var den ryska avsikten att ha klarar av problemet Moldavien till dess, även om resultatet nu snarast kom att bli det motsatta.

I Maastricht kommer nu problemen med sköra och söndrade stater som Moldavien och Georgien med all sannolikhet att vara i fokus. Men om det för ett decennium sedan fanns en tro att OSCE som sådant kunde ha resurser och möjligheter att hantera situationer som denna är det i dag snarare till EU, NATO eller FN som man vänder sig. Och så kommer sannolikt att bli fallet också nu.

På ett eller annat sätt måste EU skaffa sig de politiska, ekonomiska och militära resurserna för att klara stabilitets- och statsbyggaroperationer av den art det kommer att ställas allt större krav på i det europeiska närområdet under det kommande decenniet. I Neapel kommer säkert åtskilliga av utrikesministrarna att förhandla med utgångspunkt från hemmaopinionen, men de borde snarare förhandla med utgångspunkt från de krav som situationen i Tbilisi eller Chisinau kommer att ställa.

Möjligen borde de också rikta blickarna mot vad som sker på andra sidan Adriatiska Havet. På höjderna ovanför Neapelbukten ligger NATO: s sydkommando, och där sitter man nu med all sannolikhet och undrar över vart utvecklingen på Balkan egentligen är på väg.

Historien öppnar då och då sina fönster av möjligheter, men om de inte utnyttjas rätt riskerar de sakta att stängas, och de gamla problemen gör sig åter gällande. Och det finns en viss risk för att det är det som ni nu delvis håller på att se på Balkan.

För tredje gången misslyckades Serbien med att välja en president, nationalradikala SRS hade stora framgångar och nya parlamentsval fick utlysas till den 28 december. I Serbien firas helger enligt gammal ortodox tideräkning, vilket innebär att detta är ett val som kommer att äga rum före de även där sedvanliga julhelgerna. Den av Zoran Djindjic grundade, ledda och inspirerade reformalliansen DOS har upplösts, och allt tyder på att valet kommer att leda till ändrade majoritetsförhållanden.

Regeringsbildningen kan komma att ta lång tid, och därefter följer en komplicerad agenda med ny konstitution, ett tilltrasslat förhållande till Montenegro, den olösta frågan om Kosovo och åtskilligt annat som snarare kommer att leda till ökade spänningar. Bilden är bekymmersam.

I Kroatien ledde parlamentsvalet till en större framgång för nationalistiska HDZ än vad många hade räknat med. Även om valrörelsen dominerades av ekonomisk besvikelse, och HDZ bedyrar att man gjort sig av med Tudjmanerans fundamentalistiska nationalism, är det många som sätter mycket stora frågetecken för den saken.

HDZ fick dock inte egen majoritet, och frågan är nu vilken typ av koalition som man kommer att klara av att bygga. Med högerradikala och extremnationalistiska kroatiska rättspartiet skulle det matematiskt vara möjligt, men skulle med all sannolikhet innebära en allvarlig broms på landets EU- och NATO-ambitioner. Mer sannolikt är att man strävar efter en koalition med något av den nuvarande vänsterkoalitionens partier, men de möjligheter som finns där innebär problem på det mer ekonomiska området. HDZ-ledaren Sanader - som talar om sina förändringar, men som jag minns väl som trogen löjtnant till Tudjman - har en besvärlig dans framför sig.

Utgången av regeringsbildningen i Kroatien kan komma att påverka hur EU under nästa år utformar sin politik mot regionen. Kommer man att ge Zagreb grönt ljus för förhandlingar om medlemskap? Också NATO: s ställningstagande till möjligheter till framtida utvidgning vid det planerade toppmötet i Istanbul i maj kommer alldeles säkert att påverkas. Balkan tränger sig sakta åter på.

Liksom Turkiet. De senaste veckorna har ju på ett tragiskt sätt inneburit att frågan om Turkiet och dess plats i Europa kommit i nytt fokus. Vågen av terroristattentat i Istanbul - på lördagen mot två synagogor, på onsdagen mot två brittiska mål - visade Turkiets sårbarhet men också den nyckelroll som landet har när det gäller både den omedelbara kampen mot terrorismen och den vidare relationen mellan våra demokratiska europeiska värderingar och olika delar av den islamska världen.

Det är i december nästa år som det skall avgöras om EU är berett att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet. Alldeles säkert kommer det att bli ett mycket kontroversiellt ställningstagande, där det finns åtskilliga som hoppas att Turkiet på ett eller annat sätt skall diskvalificera sig så att frågan kan skjutas ytterligare framåt. Attentaten ledde t ex till en ny runda i den inflammerade diskussionen i Tyskland i denna fråga.

Vi lever i en tilltagande osäker tid - och vikten av att vi är med och formar en politik för den kan inte understrykas nog starkt.

I morgon åker jag till Berlin för att tala om de nordiska ländernas tövan och tvekan i det nya Europa - det är de nordiska ambassaderna som gemensamt inbjudit några personer att hålla en serie föredrag - och i nästa vecka bryts min planerade arbetsro i Stockholm av utflykter till både Bryssel och Washington. I den förra staden skall tidningen European Voice dela ut sedvanliga utmärkelser till årets förtjänta européer, och eftersom jag ingått i juryn kan det vara passande att vara på plats. I den senare staden är det som vanligt de transatlantiska relationerna som står på dagordningen.

Och i veckan därpå är det åter dags för mig att åka till Moskva. Det blir dagarna efter dumavalet den 7 december, och det kommer med all sannolikhet att finnas åtskilligt att berätta från den ryska horisonten.

Stockholm den 27 november 2003

Carl Bildt

PS.
Till de mer ekonomiska frågorna finns det också anledning att återkomma mer i detalj. USA: s ekonomi ser ut att nästa år bli starkare än på flera decennier, reformdebatten i Tyskland fortsätter, stabilitetspakten snubblar allvarligt och i EU har rapporten om hur arbetsmarknaderna behöver förändras för att få nya jobb just lagts fram.








Monday 
18/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]