Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev onsdag 31 december 2003
31/12/2003

Vänner,

Ett lite längre brev än vanligt - lite av återblick över året som gått och lite av utblick över det som kommer. Om Sveriges problem med den Europeiska Unionen och Unionens problem med sig självt. Frågetecknen efter författningsmisslyckandet i Bryssel. Ryssland mellan duma- och presidentvalen. Startpunkten för det intensiva amerikanska valåret. De växande utmaningarna i Irak och i olika delar av den islamska världen. Ett litet försök till balansräkning över året.


Så läggs då ytterligare ett år till historiens handlingar, och bortom nyårsnattens fyrverkerier försöker vi att skönja konturerna av det som kommer.

Jag bläddrar tillbaka för att se vad jag skrev kring årsskiftet för ett år sedan. Hur blev det egentligen?

Då undrade jag om det skulle bli ett ja i alla de folkomröstningar som skulle hållas runt om i Europa om utvidgningen av den Europeiska Unionen med tio nya medlemmar - det framgångsrika toppmötet i Köpenhamn var just avslutat - och oroade mig för att debatten inför vårt eget ställningstaganden om euron liksom kring de europeiska författningsfrågorna var så lam och perspektivlös.

Vi vet hur det gick - nio rungande ja från Estland till Slovenien, och ett rungande nej i Sverige.

Men mycket dominerades av uppspelet till det krig om Irak som förr eller senare skulle komma och vilka konsekvenser det skulle kunna komma att få.

Och i mångt och mycket är det dessa frågeställningar som står i fokus också kring detta årsskifte. Hur kommer det europeiska samarbetet att utvecklas, och vilka konsekvenser får det? Hur kommer utvecklingen i Irak och i den vidare Mellersta Östern att gestalta sig, och vilka konsekvenser får det? Är världen fredligare, tryggare och friare i dag än vad den var för ett år sedan?

Min egen julhelg har varit lugn och avkopplande efter ett mycket intensivt resande under början av december. Bryssel, Washington och Moskva var huvuddestinationer, men det hanns med avstickare till också Tunisien, London och Genevé i lite olika ärenden. Men nu förestår mer familjemässiga förändringar, och de torde ställa krav på en viss neddragning av resefrekvensen under de närmaste veckorna.

För Sverige var det gångna året ett sorgligt år. Mordet på Anna Lindh och nederlaget i folkomröstningen om euron bildar dessvärre en helhet som sedan dess lagt sordin på både samhällsstämning och samhällsdebatt. Med diskussionerna om Systembolaget och Skandia föll vi så ännu längre ned i våra introverta grubblerier om hur det samhälle vi byggt egentligen ser ut. Det är svårt att se framtidstron i dagens Sverige.

Om detta kommer att kunna förändras återstår att se. Tempot i inrikespolitiken förefaller lägre än lågt. Det sägs att uppsatta mål om att öka sysselsättningen och minska bidragsberoendet inte kommer att klaras. Statsbudgeten går med växande underskott. Den rödgröna välfärdsstaten krackelerar allt tydligare. Tillväxtsamtalen har hitintills inte lett till annat än nya tillväxtsamtal. Och nederlaget i folkomröstningen - som var massivt - har lett till den minsta omfattande och minst intressanta eftervalsdebatten i Sveriges moderna historia.

Men det kommande året är valår i Sverige. Den 13 juli väljer vi tillsammans med icke mindre än tjugofyra andra nationer våra representanter till Europaparlamentet. Vore det någon ordning i landet borde upptakten till den valrörelsen, och valrörelsen självt, utnyttjas till en stor folklig dialog och ett stort demokratiskt ställningstagande om hur vi vill se Sveriges framtid i det europeiska samarbetet. Tecken på att så kommer att ske är hitintills inte många - om ens några - men än är det inte för sent.

Det finns i det loja Sverige en entusiasm för att också Sverige skall vara med helt och fullt, med engagemang och glöd, i arbetet att bygga ett nytt Europa. Mitt i alla frågor och all tvekan mötte jag den i eurokampanjen från Kiruna i norr till Ystad i söder. Och även om folkomröstningssiffrorna talade ett annorlunda språk handlade det inte minst om unga människor som ville se en politik med räckvidd också bortom statsgränsen och ett engagemang som handlade om att bygga nytt i stället för att mest lappa och laga det gamla.

Under de månader som kommer blir det viktigt att åter ge det engagemanget vingar. Det är märkligt att vårt land fortfarande saknar en Europarörelse värd namnet som kunde förena dem som, ofta från olika partipolitiska utgångspunkter, ser det som viktigt att Sverige går från drivankare till pådrivare i den europeiska utvecklingen. Vi berömmer oss över att vara internationalister, men vi verkar inte riktigt våga vara européer. Det är hög tid att vi försöker att förändra den saken.

Klimatet är dock inte i alla delar det bästa. Det europeiska toppmötet i Bryssel i mitten av december misslyckades med att komma överens om det författningsfördrag som 18 månader av konvent och tre månader av regeringskonferens hade brottats med. Till slut blev det frågan om hur rösterna skulle fördelas mellan de olika nationerna i EU:s ministerråd som gjorde en kompromiss svår att uppnå.

Frågan är förvisso inte enkel, och någon alldeles tillfredsställande lösning finns helt enkelt inte. Att ha en union där varje nation har lika rösträtt blir alldeles orimligt, och att ha en union där det i stället är varje medborgare som har lika vikt i beslutsfattandet kommer heller inte att gå. Skillnaden mellan ett Tyskland med ca 80 miljoner medborgare och ett Malta med ca 400 000 gör att ekvationen inte är alldeles enkel att lösa ut. Varje lösning måste bli en kompromiss mellan olika principer och intressen.

Till denna grundläggande svårighet kommer så de som har med den europeiska historien att göra. För Frankrike handlar det europeiska samarbetet i betydande utsträckning om att få ett balanserat och så långt möjligt jämställt förhållande till Tyskland. Historiskt har det inte varit alldeles enkelt för Frankrike att acceptera att man sedan Tysklands enande 1870 eller dess återförening 1990 inte längre varit den dominerande makten på den västra delen av den europeiska kontinenten.

Före 1990 var det inte svårt att acceptera en situation där de tre ”urgrundarna” Frankrike, Italien och Tyskland hade samma röstvikt i samarbetet, och att till detta lagts Storbritannien. Storleksskillnaderna var inte markanta mellan dessa fyra länder, men med Tysklands återförening blev allt annorlunda igen.

De omtalade förhandlingar som ledde fram till det s.k. Nice-fördraget i december 2000, och som syftade till att ge röstvärden för de nya länder som knackade på dörren, kom att kompliceras av att Frankrike inte heller då ville ge Tyskland fler röster än det egna landet, och det trots den alldeles uppenbara skillnaden i storlek. Att Spanien och Polen gavs en röstviktning endast obetydligt under Frankrike, Storbritannien och Italien var kanske inte alldeles orimligt, men hela konstruktionen blev konstig när Tysklands röstvikt inte justerades upp. Så hamnade man i den orimliga situationen att Tyskland fick 29 röster medan Polen och Spanien, som vardera är ca hälften av Tyskland, fick 27 röster vardera.

Självfallet var detta bingo för Polen och Spanien sett i förhållandet till Tyskland - och det är i det perspektivet dessa saker ofta bedöms, inte minst i Polen. Och när därför författningskonventet producerade sin långt mer rimliga och rationella modell med s.k. dubbel majoritet - ett beslut skulle kräva majoritet av medlemsstaterna representerande minst 60 % av medborgarna - var det kanske kortsiktigt inte så konstigt att man satte sig på hasorna.

Till detta kom mer omedelbara förklaringar. I Spanien stundar parlamentsval i mars, och i Polen har vänsterregeringen haft det intill ytterlighet tunt med framgångar. Här bjöds en möjlighet att stå upp, vifta med den egna flaggan och skörda lite kortsiktiga poäng.

Kanske hade premiärminister Berlusconi trots allt kunnat mangla några nätter för att nå en kompromiss. Bedömningarna på den punkten går isär. Fakta förefaller dock att vara att Paris som Berlin och London inte ansåg att det var en framkomlig väg. De kompromisser som möjligen hade varit möjliga hade inte varit för dem acceptabla kompromisser. Man ville inte ha en ny kökkenmödding av den art som nätterna i Nice producerat.

Och därmed lades allt på is. Hur länge? Ja, även om meningarna går isär ter det sig i dag som föga sannolikt att ett mer seriöst försök att få det hela att gå ihop kommer att göras förrän efter Europavalet och efter det att en ny kommission för de kommande fem åren formerats. Det blir med största sannolikhet det holländska ordförandeskapet kommande höst som mer på allvar kommer att försöka att plocka ihop bitarna av det som brast i Bryssel före denna jul.

Efter sammanbrottet har spekulationerna gått höga om möjligheterna för att Frankrike och Tyskland nu kommer att gå vidare med ett s.k. kärn-Europa med ett djupare samarbete. Även om vi ju redan har en hel del av variabel geometri i samarbete - Sverige står ju utanför euron, och åtskilliga står fortfarande utanför Schengen-samarbetet - tror jag knappast det. Skälen är såväl mer formella som mer politiska.

Ett kärnsamarbete kräver institutioner för att verkligen få kraft. Det går knappast att föreställa sig att dagens omsorgsfullt uppbyggda institutioner skulle kunna ta sig an också denna form av kärnsamarbete. Återstår då att bygga upp helt nya och parallella sådana. Men är det verkligen realistiskt att det skulle finnas politiskt stöd för den saken?

Till detta kommer den politiska frågan om vilka som skulle få eller vilja vara med. För Tyskland är det historiskt viktigt att alla dess grannar - nå, Schweiz kan man nog bortse från i detta avseende - finns med i samma samarbetsmönster. Att nu ställa Polen och Tjeckiska Republiken utanför skulle knappast vara möjligt - men om de fick och ville vara med skulle detta de facto innebära att dörren stod öppen för så gott som samtliga andra, och hela idén med en kärna skulle därmed försvinna.

Ty följande tror jag inte att denna tanke kommer att röra sig nämnvärt bort från retorikens marker- vilket dock inte hindrar att den kommer att vara frekvent förekommande i dessa under de kommande månaderna.

Även om mötet i Bryssel misslyckades med sin huvuduppgift var det notabelt att man lyckades med åtskilligt. Inte minst lyckades man med de betydande framsteg om det säkerhetspolitiska samarbetet som bl a jag i olika sammanhang hade efterlyst. I en artikel på DN Debatt - finns på www.bildt.net - den 11 december argumenterade jag varför detta var viktigt för Europa, och varför det var viktigt att Sverige helt och fullt var med.

Positivt var att mötet kom att fatta dessa beslut, och att Sverige inte ställde sig utanför, utan tvärt om gav dem sitt stöd. Sakta släpper neutralitetstraumat, även om det självklart vore bättre om det skedde med mer av öppenhet och diskussion än vad som blivit fallet. Av alliansfriheten återstår i dag föga mer än en sakta vittrande kuliss för inrikespolitisk konsumtion.

Det som hände på det säkerhetspolitiska området var en illustration så gott som någon på hur samarbetet ofta rör sig framåt genom sina kriser. För ett år sedan var det elände med det mesta vad gällde ambitionen om en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Motsättningarna om Irak verkade riskera slita isär unionen.

Men från denna bottenpunkt växte så fram dels beslutet om att utforma en gemensam europeisk säkerhetsstrategi - tidigare otänkbart - och dels ambitionen att bättre kunna genomföra självständiga militära fredsoperationer i de fall ingen annan bättre möjlighet stod till buds. När nu dessa beslut är fattade innebär det att ur krisen faktiskt föddes ett nytt steg framåt för samarbetet.

Om det kommer att bli så med arbetet med författningsfördraget återstår att se. Jag skulle dock tro att så, efter en betydande tankepaus, och efter det att de svåra budgetfrågorna avgjorts, faktiskt blir fallet. Ingen kan i längden se en fördel att fortsätta att arbeta med det nuvarande lapptäcket av gamla fördrag och tillägg och ändringar och annat. Och i grunden var det också så att det uppnåddes en mycket bred enighet om det allra mesta av det som framtidskonventet hade arbetat fram.

Men diskussionen innan vi kommer dit kommer att ta sin tid. Och det är inte osannolikt att trycket att därefter också anordna folkomröstningar i olika länder kommer att öka ytterligare. Sammantaget innebär detta att det nog inte är sannolikt att någonting av detta kan träda i kraft förrän mot slutet av detta decennium.

En politisk överenskommelse t ex i december 2004 skulle kunna leda till ett fördragsundertecknande våren 2005 med ratificering i olika former under 2005, 2006 och möjligen också 2007 för ikraftträdande sannolikt allra tidigast 2008. Med folkomröstningar finns dessutom ständigt möjligheten av överraskningar som kan förskjuta denna tidsplan ytterligare.

Därmed kommer vi att få leva med det roterande ordförandeskapet i ytterligare ett antal år. Säkert gläder detta den svenska riksdagen, men fördelar i övrigt är inte alldeles lätta att se. Och frågan är hur man skall hantera ambitionen att inrätta en mer kraftfull europeisk utrikesminister. Också på den punkten råder det betydande enighet om behovet.

Nästa år blir det stora skiftesåret. Ett nytt Europaparlament, en ny ordförande i Europakommissionen och en ny sammansättning av kommissionen i dess helhet. Åtskillig tid kommer säkert att upptas av de olika personspekulationer som situationer som denna ger upphov till. Med sannolikheten för att också det nya Europaparlamentet kommer att ha den s.k. EPP-EDG gruppen - den stora borgerliga grupperingen - som största fraktion är det med all sannolikhet ur den politiska familjen som den kommande kommissionspresidenten kommer att hämtas.

Men nästa år blir dessutom den stora finansiella gyttjebrottningens år, när en ny långtidsbudget för åren från 2007 till 2013 skall läggas fast. Och det saknas förvisso inte konfliktpunkter.

En första sådan handlar om hur omfattande budgeten skall vara. Ett brev från sex olika regeringar - däribland den svenska - omedelbart efter sammanbrottet i Bryssel ville begränsa budgeten till motsvarande 1,0 % av unionens samlade BNP. Även om utgifterna har legat i denna storleksordning under de senaste åren innebär det en icke obetydligt sänkning från de ramar upp till maximalt 1,27 % som tidigare lagts fast.

Brevet förefaller mer vara ett uttryck för allmän Bryssel-bashing än för en mer seriös ansats när det gäller vad som skall göras och inte göras på den europeiska nivån. Dagens budget är förvisso mer en relikt från det som var än ett instrument för att forma det som skall komma. I den delen skiljer den sig nog dessvärre inte så mycket från t ex den svenska statsbudgeten. Men därmed ställs krav på en mer politiskt, och mindre budgetärt, inriktad diskussion.

Det är lätt att säga att man skall spara på jordbruksstödet, men i ett läge där bara mycket begränsade sådana beslut blir möjliga finns risken att betydande ambitionsminskningar kommer att drabba andra viktiga områden.

Jag envisas med att hävda att den gemensamma freds- och utrikespolitiken är pinsamt underfinansierad, och jag ser också betydande behov av ökade gemensamma europeiska satsningar inom olika delar av forskning och utveckling om vi inte skall bli alldeles blåsta av banan av det som USA i dag satsar.

Det är mycket illa om viktiga europeiska freds- och framtidssatsningar nu kommer att offras på budgetpopulismens altare - eller att t ex ambitioner när det gäller strategisk forskning och rymden inte kan fullföljas. Ett s k white paper från kommissionen i den senare frågan har nyligen lagts fram och förtjänar en seriös behandling.

Nu övergår ansvaret för att driva alla dessa frågor till det irländska ordförandeskapet under Taoiseach - det är statsministerns titel på den gröna ön - Bertie Ahern. Den intresserade kan följa ordförandeskapet på www.eu2004.ie, och den som har ett lite djupare intresse av dessa frågor rekommenderas dessutom ett virtuellt besök på förnämliga Institute of European Affairs i Dublin på www.iiea.com .

Mest omedelbart kommer det att handla om de allt mer rituella försöken att ger ny fart åt den ekonomiska reformprocessen i Europa. Rapport efter rapport talar nu om att den s.k. Lissabon-processen riskerar att misslyckas, men utan att detta leder till så mycket mer än nya rapporter. En rapport om hur de europeiska arbetsmarknaderna egentligen fungerar av den före detta holländske premiärministern Wim Kok ligger nu på bordet, men blev i alla sina mycket allmänna formuleringar en besvikelse. En betydligt skarpare och intressantare rapport av en grupp ekonomier, som getts namnet Sapier-rapporten efter sin ordförande, verkar det inte som om man vill diskutera.

För ett år sedan skrev jag att Tyskland blir Europas intressantaste land genom att man där tvingas ta sig an behovet av ekonomiska reformer. Så har det också blivit. Strax före jul enades den rödgröna regeringen och oppositionen i CDU/CSU om ett reformpaket med betydande skattesänkningar, besparingar, privatiseringar och liberaliseringar på arbetsmarknaden - ett utflöde av den s.k. Agenda 2010 - som med rätta kan beskrivas som både för lite och för sent, men som dock är mer än vad andra länder hitintills har förmått.

I november inleddes med underhusvalen i Japan ett år då alla världens stora demokratier kommer att gå till valurnorna. I Ryssland - som inte riktigt kvalar in i kategorin demokrati - har dumavalet redan klarats av den 7 december och man står nu inför presidentvalet den 14 mars. I den Europeiska Unionen blir det val till Europaparlamentet i juni. Därefter blir det vid någon tidpunkt val i världens största demokrati - Indien. Och den 2 november är det så dags för bl a presidentvalet i världens mäktigaste demokrati - USA.

I område efter område fattas nu beslut om det politiska ledarskapet för huvuddelen av resten av detta årtionde.

Den ryska bilden är inte utan bekymmer. Mer i detalj beskrev jag den tidigare i höst efter arresteringen av Mikael Khodorkovsky.

Att han fortfarande sitter i fängelse efter olika processer bakom lyckta dörrar och med domare som förefaller att ta telefonorder från presidentkansliet är dessvärre inte särskilt förvånande. Ansträngningarna att de facto demontera det som var det nya Rysslands mest ”västliga” storföretag, utan att för den skull vara perfekt, fortsätter. Och i Moskva sker nu s k skattraider mot olika oberoende organisationer, tankesmedjor och utbildningsanstalter som i många fall kunnat komma till genom bidrag från Yukos.

Det ryska politiska systemet har beskrivs som en ”styrd demokrati”, men det vi nu ser är att styrningen är i starkt tilltagande och demokratin är i avtagande. Genom närmast total kontroll över rikstäckande stats-TV plus olika administrativa instrument har Kreml möjligheten att styra också valresultat i den riktning man önskat på ett sätt som för mig för tankarna till Serbien under en gången regim.

Frågan är dock om inte styrningen inför dumavalet gav ett resultat i överkant för Kreml. Den liberala oppositionen drabbades av kombinationen av kampanjen mot Khodorkovsky och den beordrade utfrysningen ur TV och försvann helt ur duman. I stället hade man beordrat fram ett nytt rysknationellt parti - Hemlandet - som från ingenstans alls på bara någon månad med stats-TV: s hjälp blev landets tredje största politiska parti, och som nu tillsammans med den farlige clownen Zhirinovski bildar ett solitt rödbrunt block i duman. Att det s.k. maktpartiet - Enat Ryssland - blev störst av alla var det knappast någon som var förvånad över.

Jag var under nästan en vecka i Moskva strax efter valet, och var då inbjudan att tala om också Rysslands plats i det framtida Europa.

Mitt den 10 december anförande finns på www.bildt.net, och den roade ryskspråkige kan dessutom ta del av olika mediereaktioner. Länkarna finns i slutet av detta brev. Mitt anförande var ett försök till både ärlig och uppriktig bedömning av var Ryssland i dag står inte minst vad gäller den ekonomiska reformpolitiken.

Inför presidentvalet sker nu olika manövrar för att få valet att framstå som mer än bara ett rutinmässigt godkännande av regimen Putin. Före jul diskuterades flitigt olika försök av Kreml att trots allt skaka fram någon form av liberal motkandidat, eftersom man tydligen även där drabbats av en viss oro över att allt höll på att välta över alltför mycket åt det rödbruna hållet. Men i skrivande stund är det mycket osäkert om detta kommer att lyckas - antalet personer som vill ställa sig till förfogande för vad som i grunden är ett spel utan substans är begränsat.

Först efter presidentvalet i mars kommer det att bli möjligt att börja dra mer bestämda slutsatser om vart Ryssland är på väg. Att det finns en tydlig auktoritär tendens, utan att för den skull allt av demokrati kastas ut, råder det dock ingen tvekan om. Jag kommer med all säkerhet att ha anledning att återkomma även i den frågan. Moskva står på listan över mina resmål även under de kommande månaderna.

Vänder vi blicken åt andra hållet ser vi hur den politiska temperaturen redan är mycket hög på andra sidan Atlanten. Och snart kommer slag i slag de primärval som kommer att avgöra vem som blir demokraternas motkandidat mot president Bush under höstens kampanjveckor inför avgörandet i november.

Primärvalet i lilla New Hampshire den 27 januari kommer med all sannolikhet att sopas hem av Howard Dean, som därmed kommer att befästa den ledning han redan förefaller att ha intagit. Men det verkligt viktiga primärvalet blir sannolikt det i South Carolina den 3 februari, därför man då rör sig utanför Deans naturliga hemterritorium och in i de sydstater som kommer att bli av alldeles avgörande betydelse.

Övriga kandidater koncentrerar sig alldeles uppenbart på att i South Carolina stoppa Deans momentum. Lyckas det blir det ett verkligt race i primärvalen därefter; lyckas det inte är saken därefter i praktiken avgjord och Dean kommer att krönas till utmanaren vid det demokratiska konventet i Boston i slutet av juli.

Även om bilden i svenska media förefaller att vara en annan är det ingen tvekan om att president Bush haft en ovanligt bra period under slutet av året. Ekonomin går mycket tydligt bättre, infångandet av Saddam Hussein skedde i varje detalj på ett sätt som inte kunde ha regisserats bättre om Vita Huset haft ansvaret, och som en extra fjäder i hatten kom så beskedet att Libyen officiellt kastar in handduken när det gäller alla ambitioner om massförstörelsevapen. Presidentens förtroendesiffror har klättrat uppåt under den senaste tiden.

Klassiskt är det ekonomin som är demokraternas starka fråga, och utrikes- och säkerhetspolitiken som är republikanernas. När Howard Dean startade sin kampanj ur ett tydligt underläge var det på den förment dåliga ekonomin som han koncentrerade sin agenda, men i takt med att förbättringen fått fart har ekonomin förlorat allt mer av sitt lyster som en offensivfråga för Dean och demokraterna. Att de federala underskotten är stora och starkt ökande har ännu inte avsatt några märkbara spår i opinionen - presidentens förklaring att kriget mot terrorismen och skyddet av hemlandet kostat mycket pengar förefaller t v att accepteras.

Men Irak? Howard Dean hade oturen att hålla sitt utrikes- och säkerhetspolitiska linjetal i San Fransisco dagen efter att Saddam Hussein hade gripits, och drabbades omedelbart av kommentaren från demokratiska konkurrenten Lieberman att om Dean hade suttit vid makten hade också Saddam Hussein suttit kvar vid makten i Bagdad. Och även om några tydligare tecken på mer omedelbara irakiska satsningar på massförstörelsevapen inte kunnat visas, har amerikansk opinion accepterat att både världen och Irak trots allt är en bättre plats än om Saddam Hussein hade fått sitta kvar i orubbat bo. Det är svårt att ha avvikande mening på den punkten.

Om den amerikanska ekonomin fortsätter att förbättras, vilket så gott som eniga bedömningar utgår från, kommer det sannolikt att krävas betydande problem i Irak i förening med en trovärdig alternativ politik för att på ett avgörande sätt rubba den position som Bush nu förefaller att ha erövrat. Men tio månader är en rasande lång tid i politik, och mycket kan hända.

Blickar vi tillbaka på året som gått är det utan tvekan händelseutvecklingen kring Irak som på ett eller annat sätt kommer att skrivas in i historieböckerna. När amerikanska trupper den 9 april fullbordade erövringen av Bagdad inleddes ett nytt skede i den samlade regionens och i den amerikanska utrikespolitikens historia.

I mina olika brev under året har jag försökt att då och då bedöma det som sker. Vad gäller utvecklingen i själva Irak tror jag att det ännu är för tidigt att ha några alltför bestämda åsikter. Att förberedelserna för att sätta upp en ny regim lämnade åtskilligt övrigt att önska är alldeles uppenbart, men även under de bästa av omständigheter hade de nio månaderna efter störtandet av regimen varit mycket besvärliga.

I media fokuseras de olika säkerhetsproblemen. Viktigare är dock de politiska frågeställningarna, där koalitionens politik om hur arbetet med att sätta upp en ny regim har gått genom betydande förändringar vid minst två tillfällen sedan början av april. Efter den senaste förändringen är inriktningen nu att en ”grundläggande lag” skall vara klar den 28: e februari och att det med denna som grund skall vara möjligt för CPA - Coalition Provisional Authority - att lämna över makten till en inhemsk irakisk regering nästa sommar.

Avgörande blir om man klarar den deadline som satts till sista februari. Enligt min mening borde de frågor som skall avgöras under de kommande två månaderna redan ha avancerat betydligt längre än vad som är fallet. Inte ens vad gäller vilka frågor som skall finnas med i den ”grundläggande lagen” förefaller det att finnas konsensus.

Det enligt min mening allra viktigaste är att så snabbt som möjligt få klarhet i vad som menas med den allmänna frasen om ett federalt Irak. Staten stuvades ihop av först två och sedan en tredje gammal osmansk provins åren efter första världskriget, och har egentligen aldrig fungerat särskilt harmoniskt.

Sedan 1991 har dessutom de kurdiska områdena uppe i norr åtnjutit en faktisk självständighet som för dem haft stora fördelar. Nu skall de ”återintegreras” i någon form av Irak, och det säger sig självt att det inte blir enkelt. Ju längre olika meningar i den frågan tillåts brotta med varandra utan en uppgörelse, desto svårare fruktar jag att det kommer att bli. I förlängningen ligger risken för en uppsplittring av Irak och en successiv balkanisering - med allt vad det innebär - av betydande delar av regionen. Farorna är betydande.

Under den senaste veckan har de bägge kurdiska partierna lagt fram sin syn på frågan. De vill i praktiken ha egen vetorätt vad gäller tillämpningen i deras område av varje beslut som fattas i Bagdad. Skillnaden mellan detta och faktisk självständighet är mer akademisk än reell. Att motståndet från olika arabiska grupperingar uppges vara kompakt kommer knappast som någon överraskning. Och till detta kommer så frågan om den geografiska gränsdragningen mellan olika områden - det handlar om makten över Kirkuk, och därmed också om makten över betydande delar av oljan.

I Washington möter jag, på samma sätt som när de gällde rätt likartade problem på Balkan, ofta uppfattningen att det nog löser sig på något sätt, och att man inte i onödan skall ta upp fler problem än vad man redan har att hantera. Kanske. Men risken är nog betydligt mycket större att man kör rakt in i problem som en mer förutseende och planerad politik möjligen hade kunnat förhindra.

USA har med invasionen av Irak tagit på sig ett betydande ansvar både för landet och för regionen. Det är svårt att inte i känna sympati med ambitionen att driva fram långsiktiga politiska och ekonomiska förändringar, men samtidigt uppenbart att detta är långt mycket enklare sagt än vad det är gjort.

Förutom de konstitutionella och politiska problemen med att sätta upp en stabil och någorlunda representativ regim i Irak är det alldeles självklart konflikten mellan Israel och Palestina som står i fokus. Och det gångna årets största besvikelse på den internationella arenan är utan tvekan oförmågan att utnyttja momentum efter segern i Bagdad till att också driva fram de förändringar i Jerusalem och Ramallah som hade lett till en genuin fredsprocess.

Befrielsen av Irak från förtryck skulle ha följts av befrielsen av Palestina från ockupation för att det skulle vara möjligt att tala om ett genombrott i arbetet att vinna en majoritet av miljarden människor i den muslimska världen för den politik som bedrivs, och då inte minst den nödvändiga kampen mot fundamentalism, extremism och terrorism.

Så har inte blivit fallet. Det förefaller snarast som att klyftan till den islamska världen håller på att öka. Bilden av kombinerad amerikansk ockupation av Irak och israelisk ockupation av Palestina, som dagligen förmedlas i denna del av världen, riskerar att få allvarliga effekter. Under 2004 kan vi alldeles säkert vänta oss att dynamiken i den amerikanska politiken kommer att driva på ett slut på den formella ockupationsregimen i Irak, men samma dynamik kan dessvärre göra det svårare för USA att spela en pådrivande roll i den andra nödvändiga ockupationshävningen.

I det vidare området finns det anledning att notera att den konstitutionella processen i Afghanistan går framåt. Det kommande året skall innebära att val hålls enligt den nya författningen, men hur det kommer att gå med den saken avgörs av det tilltagande osäkra säkerhetsläget. FN:s representant Lakdar Brahimi har nyligen föreslagit att valet skjuts till hösten.

I Iran och Libyen har diplomati lett till framsteg när det gäller ansträngningarna att begränsa spridningen av massförstörelsevapen. Det var europeisk diplomati som ledde fram till att Iran accepterade en kraftigt utvidgad rätt för IAEA till olika inspektioner samtidigt som programmet för höganrikning av Iran suspenderades. Och i fallet Libyen var det en kombination av ihärdigt yttre tryck mot Khaddafi och ett under senare år tilltagande inre tryck på reformer och öppning mot omvärlden som ledde till att man accepterade att avveckla vad som i grunden mest var rester av äldre och föga imponerande program.

Iran kommer att bli allt viktigare. Den oerhörda tragedin kring Bam har lett till öppningar man inte trodde var möjliga. Militära transportflygplan från ”Den Store Satan” USA har landat för att leverera humanitär hjälp och katastrofspecialister. Men samtidigt förefaller det som om mer reformfientliga krafter håller på att stärka sina ställningar inför de kommande valen i mars. Med den roll landet spelar för möjligheterna till stabilisering både i Irak och i Afghanistan, och de fortsatta diskussioner som kan väntas om dess kärnvapenprogram, blir Iran med all säkerhet ett land vi kommer att höra mer om under det kommande året.

Söder om Persiska Viken ter sig situationen i Saudiarabien allt mer komplicerad. De senaste veckorna har det rapporterats om att man stoppat betydande mängder sprängämnen och vapen vid gränsen till Yemen. Men att man stoppat en del betyder inte att man stoppat allt. För några år sedan var tanken på terrorism i de två heliga moskéernas land närmast otänkbar. Nu varnar såväl USA som Storbritannien sina medborgare för att åka till landet. Med ca en fjärdedel av världens kända oljereserver är Saudiarabien ett land vi alla är beroende av.

Utvecklingen i dessa delar av världen kommer att förbli i fokus under många år framöver, och kommer att ställa allt större krav också på oss européer. Skulle jag välja vilket som var det gångna årets viktigaste politikuttalande på den internationella scenen skulle jag först tveklöst sätta president Bushs anförande den 6 november på National Endowment of Democracy - finns på www.ned.org - och därefter sannolikt den i december beslutade gemensamma europeiska säkerhetsstrategin.

Men även om Mellersta Östern och den islamska världen kommer att vara i fokus, har vi all anledning att notera även vad som händer på Balkan. En ny mer nationalistisk regering har just trätt till i Kroatien, och i Serbien visade valet en betydande men föga överraskande framgång för de mer nationalistiska krafterna, om än med bevarad och betydande reformistisk och demokratisk majoritet. Rättegången mot Slobodan Milosevic fortsätter - inom kort är det min tur att kallas att vittna.

Har då världen blivit bättre eller sämre under det år som nu går till ända? Därom strida de lärde.

Freedom House i New York - www.freedomhouse.org - tycker sig konstatera att friheten trots allt tagit steg framåt. Den globala ekonomin har successivt förbättrats, med den enorma kraften i den kinesiska ekonomin som en viktig faktor. Med alla sina problem har den europeiska integrationen med sin fredskraft dock gått framåt. Vi skall inte glömma de konflikter som undveks - mest påtagligt och potentiellt farligt mellan Indien och Pakistan över Kashmir. Trots terrorismens offer - som kommit mig personligen nära under detta år - tror jag att färre människor dog i krig under det gångna året än på rätt länge. Och även den mest anti-amerikanske har sannolikt svårt att föra upp elimineringen av regimen Saddam Hussein på årets minuskonto.

Så blir det nog - i det vidare, icke-svenska perspektivet - trots allt ett år med mer plus än minus.

Till fortsättningen skall jag försöka att återkomma med mer eller mindre regelbundna mellanrum. Just nu pågår vad man kan hoppas är slutförhandlingar om en fredsuppgörelse i Sudan, och det finns tecken på att också frågan om Cypern kan komma att röra sig framåt.

Efter några veckor i Stockholm bär det mot slutet av januari åter iväg till olika diskussioner i både Europa och USA. Alltid händer det något.

Stockholm den 31 januari 2003

Gott Nytt År!



Carl Bildt


PS.
De ryska länkarna för den intresserade är http://www.gazeta.ru/comments/expert/76651.shtml
http://www.ng.ru/ideas/2003-12-16/11_bildt.html
http://www.echo.msk.ru/interview/interview/14199.html









Tuesday 
6/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]