Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev måndag 26 januari 2004
26/1/2004

Vänner,

Om den amerikanska inrikespolitiska scenen i ljuset av tisdagens primärval i New Hampshire, fördjupade problem i den politiska processen i Irak och en ny roll för FN, rörelse i frågan om Cypern, lunchsamtal med Helmut Kohl om Europa, tumult i Storbritannien och egna resplaner bland annat till FN-tribunalen i Haag.

Efter helgerna har politiken nu kommit tillbaka rejält. I Washington har den 108: e kongressen inlett sitt arbete, i Stockholm har riksdagen i förra veckan avverkat partiledardebatt, Europaparlamentet har redan för ett tag sedan diskuterat det irländska ordförandeskapets program och i Moskva har den nya rödbruna duman konstituerat sig.

I dag möts EU: s utrikesministrar för sitt första möte för det nya året. På dagordningen står bland annat en informell diskussion om hur frågan om ett författningsfördrag för unionen skall föras framåt efter misslyckandet i Bryssel strax före jul, men också andra tunga frågor, bland annat den om möjlig vapenexport till Kina.

Samtidigt är både Turkiets premiärminister och Polens president i Washington. USA: s utrikesminister Powell kommer till Moskva efter att ha varit med om gårdagens presidentinstallation i Tbilisi i Georgien. Och i Paris inleder den nye kinesiske ledaren Hu Jintao ett besök som säkert kommer att omges med betydande pomp och ståt.

Min egen lilla värld har präglats av att en liten ytterligare son har kommit till världen. Men utöver allt som detta medför har jag under den senaste veckan hunnit med både Washington och Berlin i olika snabba ärenden.

USA är nu helt och hållet absorberat av uppmarschen inför valen i november. Det komplicerade demokratiska urvalssystemet i Iowa ställde det mest på huvudet när det gällde spekulationerna om vem som skulle bli utmanaren till George W Bush om makten i Vita Huset under de kommande fyra åren. Den tidigare säkert segertippade Howard Dean framstod som dels för arg och dels för radikal, och i stället seglade den tidigare utdömde John Kerry fram som den kandidat som hade något presidentlikt över sig och därmed en mer konkret möjlighet att utmana Bush.

Nu går det snabbt vidare. I morgon kommer det första riktiga primärvalet i New Hampshire. Och på tisdag i nästa vecka är det så primärval och andra processer i inte mindre än sju olika delstater, med den i South Carolina som den sannolikt enstaka viktigaste. Att vinna i glest befolkade Iowa är en sak, att göra det i lilla nordvästliga New Hampshire åter en, men när det kommer till South Caroline handlar det om den söder där det kanske viktigaste slaget kommer att stå.

Det är en offentlig hemlighet att Dean var något av drömmotståndaren för republikanerna. Och varför så var fallet visade han själv med all önskvärd tydlighet i ett anförande till sina valarbetare sent på kvällen efter förlusten i Iowa. Hans ”skrik i Iowa” kommer sannolikt att gå till den amerikanska politiska historien som ett ovanligt offentligt politiskt självmord. Jag ser att det redan håller på att bli en hit på Internet, och att C-SPAN rankar det som den video stream som tilldrar sig störst intresse.

Så är det nu John Kerry som står i fokus. Krigshjälte från Vietnam - det betyder mycket! - och erfaren senator med betydande också internationell erfarenhet. Jag känner honom rätt väl från gemensamt ordförandeskap för det stora Davos-mötet för ett antal år sedan och kontakter därefter. Han har kanske inte Bushs strävt moralistiska folklighet, vilket kan visa sig vara en belastning, men skulle detta till trots bli en värre motståndare än Howard Dean. Men än är vi bara i början av processen. Wesley Clark gör rimligt väl ifrån sig. Och unge senatorn John Edwards ger i sina kampanjtal ett påtagligt piggt och dynamiskt intryckt. Allt är öppet.

Några dagar i USA ger möjlighet att se kandidaterna mer i fullskala än vad som är möjligt här. TV-kanalen C-SPAN levererar direktsändningar från kandidaternas olika möten ute i mer eller mindre okända delar av de små stater där kampen nu förs.

Påtagligt är hur de olika demokratiska kandidaterna nu börjar att bli försiktigare när det gäller att distansera alltför mycket från vad som möjligen är den politiska huvudfåran. Howard Dean är fortfarande kritisk mot Irak-kriget, men lite mindre så, och i försiktigare ordalag. Wesley Clark försöker att profilera sig på att han alls inte vill ta tillbaka alla skattesänkningar. Och med den öppet protektionistiske Dick Gephardt borta ur bilden vågar John Kerry slinka in formuleringar som till och med antyder att frihandel är bra.

Med en ekonomi som uppfattas som allt bättre, och med en klar och tydlig folkopinion som säger att det trots allt var bra att bli av med regimen Saddam Hussein, minskar det politiska manöverutrymmet en del. Och medan man tidigare utgick från att arga och radikala demokratiska väljare ville ha en kandidat som talade och tyckte som dem, förefaller det efter Iowa som om man i stället vill ha en som faktiskt har förutsättningar att bli vald. Där ligger roten till stafettväxlingen mellan Dean och Kerry. Än är dock dramat på intet vis över.

Medan demokraterna slåss inbördes gör Bush vad han kan för att konsolidera sig i den allmänna opinionen. Hans State of the Union-anförande ledde omedelbart till en uppgång i opinionssiffrorna, men det är ingen ovanlighet. Det brukar vara kring 60 miljoner människor som följer direktsändningen av detta anförande, och det finns ingen anledning att anta att publiken var mindre i år.

Om ekonomin tuffar på ter sig situationen i Irak i gengäld lite mer bekymmersam. Säkerhetssituationen förefaller att ha förbättrats något efter det att Saddam Hussein arresterades, men nu är det föga förvånande de politiska frågeställningarna som rycker i förgrunden. Jag skrev en hel del om dem i mitt tidigare brev.

Det som inträffat sedan dess är att shia-muslimernas storayatollah Sistani sagt att han inte kan acceptera de arrangemang för komplicerade indirekta val som var tanken skulle leda fram till en irakisk interimsregering i slutet av juni. Han upprepar att han inte kan se att det inte skulle vara möjligt att genomföra allmänna val i stället.

Självfallet har han all anledning att föra fram denna ståndpunkt. Det förefaller som om han har en möjlighet till mobilisering som skulle göra det möjligt för honom att kontrollera en majoritet som ett sådant val resulterar i. Men detta är någonting som amerikanarna fasar för, inte minst därför att det med all sannolikhet inte skulle accepteras av landets andra grupper, och därmed snabbt leda till ökade risker för kaos och konflikt. Frånvaron av en konstitutionell och politisk uppgörelse blir allt mer plågsam.

Svaret på Sistanis utmaning blev nu att gå till FN och be organisationen intyga att val inte är möjliga att genomföra. Och Kofi Annan sänder nu ett team till Irak för att studera frågan. Allt talar för att det kommer att säga att val av den typ som Sistani strävar efter näppeligen är möjliga så snabbt, men att det samtidigt måste göras ändringar i den mycket komplicerade konstruktion som ockupationsmakten och det styrande rådet kom fram till i mitten av november.

Marschen till Canossa -förlåt, FN -i måndags var en god illustration på den makt som ligger i begreppet legitimitet. USA och andra allierade har förvisso den väpnade makten i Irak, men när Sistani kallar ut mer än 100 000 människor i demonstrationer dag efter dag ser man att den makten har sina mycket tydliga begränsningar. Det FN har är ett mått av internationell legitimitet utan vilket det knappast kommer att vara möjligt att hantera situationer som dessa.

Därmed inte sagt att FN i stor skala och snabbt är tillbaka till Irak. Jag har svårt att se det. Starka argument kan också anföras för att FN skall vänta med att förhandla om sin närvaro intill dess att det finns en interimsregering med tillräcklig internationell legitimitet för att ingå olika former av internationella avtal. Men vägen till en allt viktigare politisk roll för FN beträddes med stor tydlighet vid mötet i New York förra måndagen.

I sydöstra Europa har den gångna veckan inneburit en antydan till en ny öppning i Cypern-konflikten. Efter det att den turkcypriotiske ledaren Ralph Denktash sköt ner FN-planen förra året har man nu i Ankara insett att frågan kan komma att bli ett avgörande hinder för Turkiets ambition att få ett klartecken från EU för medlemskapsförhandlingar vid toppmötet i december i år. Och mot denna bakgrund, liksom med visst stöd av valet i den turkcypriotiska illegala staten, har nu den turkiska premiärministern Erdogan bett Kofi Annan att åter aktivera FN som medlare för att få en lösning till stånd före första maj när Cypern blir medlem av EU.

Hur FN kommer att hantera den begäran återstår att se. I bakgrunden trycker Washington på starkt för en uppgörelse, eftersom man senare vill kunna trycka på för ett klartecken till Turkiet i EU. Men jag skulle tro att Kofi Annan kommer att vänta intill dess att han är så säker som man kan vara på att inte den obstinate Denktash saboterar allt ännu en gång.

Möjligen finns det dessutom skäl att avvakta utgången av parlamentsvalet i Grekland den 14 mars, eftersom det i slutändan inte bara kommer att krävas ett betydande tryck från Ankara, utan även en god dos dylikt från Athen, för att det skall bli möjligt att få det hela att gå ihop.

Under veckan kommer vi säkert att få veta mer. Premiärminister Erdogans besök i Washington är förvisso viktigt också i detta avseende. Och när Kofi Annan på onsdag är i Bryssel för överläggningar med EU kommer frågan om Cypern med all säkerhet att tillhöra de allra viktigaste. April kan komma att bli den avgörande månaden.

Mycket står på spel. Frågan om Turkiets framtida relation till Europa berör hela frågan om våra framtida relationer till islam och om möjligheten för sekulära och demokratiska stater inom den islamska kulturkretsen. Det är en viktig del av frågan om säkerhet och stabilitet i hela det post-osmanska området från Bihac i nordväst till Basra i sydost.

I fredags var jag som hastigast i Berlin. Det var förre förbundskanslern Helmut Kohl som hade inbjudit några europeiska vänner till en lunch för att dels diskutera ett konkret projekt, dels i största allmänhet filosofera lite om den europeiska utvecklingen just nu.

Det var en man vid god vigör som svarade för underhållningen under eftermiddagstimmarna i Tiergarten. Tre entimmesprogram om honom har just visat i tysk TV1, med mycket betydande genomslag, och han hade i veckan dessutom gett en sort uppslagen intervju i Frankfurter Allgemeine Zeitung om sin syn på det europeiska läget.

Om han var vid god vigör så var han samtidigt bekymrad. Det farligaste som kan hända i Europa, sade han citerande också Winston Churchills klassiska anförande i Zürich 1946, var att vi fick en motsättning mellan stora och små stater. Vi tyskar är förvisso störst, men om de små runt omkring oss åter börjar att se oss som ett hot på det ena eller det andra sättet, eller om vi uppfattas som att vi handskas arrogant med den makt vi har, kommer det förr eller senare att sluta illa. Kritiken mot det sätt på vilket regeringen Schröder, men också axeln med president Chirac i Paris, hade hanterat olika europeiska frågor under det gångna året var mycket stark.

Se på Luxembourg, sade han, och hänvisade till före detta premiärministern och kommissionsordföranden Jacques Santer, som också var med. Vi tyskar har gjort mer gräsligheter mot Luxembourg genom historien än mot många andra länder. Efter Stalingrad gjorde Hitler med en ukas alla luxembourgare till tyskar bara för att kollektivt kunna skicka dem till fronten och fylla ut de allt större luckorna. Och minns, sade han, hur viktigt Luxembourg en gång för den judenheten och vad tyskar gjorde med det.

Så länge Luxembourg känner sig genuint komfortabelt i umgänget med Tyskland kommer det att gå bra för Europa. Men börjar de se ett arrogant Berlin, som allt mer talar om tyska intressen, och allt mindre om europeiska, kommer samarbetet och unionen förr eller senare att börja gnissla. Vårt arbete mot en genuin europeisk union kräver, sade han med all sin tyngd, ett Tyskland som vet att både dess historia och dess geografi ställer stora krav på ödmjukhet.

Helmut Kohl tillhör en politisk generation som inte längre har det politiska ansvaret. Det var den generation i västra Europa som i sin ungdom hade upplevt åtminstone lite av krigets elände. Själv hade han tvångsrekryterats in i barnförsvaret av Tyskland under Hitler-väldets allra sista veckor Han hade förlorat sin bror vid fronten. Han såg massdöden i de sönderbombade städerna, och han fick uppleva en inledningsvis hård fransk ockupation. För politiker i hans generation är freden och friheten viktigare än någonting annat, och det europeiska samarbetet instrumentet före andra att förhindra att den mörka tiden någonsin kommer tillbaka.

Nu var det vikten av försoning med Polen som låg honom närmast. Bara total historielöshet kunde förklara den arrogans som han tyckte att tyska politiker hade visat mot Polen under förhandlingarna om författningsfördraget. Polackerna hade visserligen i grunden fel, men det var ingen ursäkt för att med oförskämdheter och hot driva in dem i ett hörn som de bara kan ta sig ur med förödmjukelse. Läser man inte längre historia, frågade han ironiskt?

Så böljade samtalet fram och tillbaka på det sätt som alltid är fallet med denne europeiska jätte. Djupdykningar i den europeiska historiens detaljer blandas med framtidsperspektiv och taktiska spekulationer. Vi andra kunde fylla i lite då och då, men det var hans lunch och hans dag. Vi enades om att saken borde upprepas. Och på planet tillbaka till Stockholm var jag tacksam att kunna vara en av dem som fortfarande då och då kallas till luncher som denna. Nästa gång blir - självfallet - i Luxembourg.

I de europeiska institutionerna är det nu budgetfrågorna som börjar att bli allt hetare. Det artar sig till en betydande strid om vad vi skall använda det europeiska samarbetet till. Den svenska regeringen ligger, tillsammans med bl a den tyska, på en linje som mer förefaller att handla om att knipa billiga poäng om än att forma en framtidsstrategi.

För min del börjar veckan i Stockholm. I morgon skall jag vara med och kommentera den senaste Global Entrepreneurship Monitor som då presenteras på ett seminarium på Ingenjörsvetenskapsakademien. Diskussionen om bättre förutsättningar för tillväxt handlar ju i allt väsentligt om bättre förutsättningar för företagande. Och med en globalisering som nu åter skjuter fart krävs för ett land som Sverige ett företagandeklimat som tydligt tillhör de bättre i världen.

Men på onsdag bär det av till London på en av de mest laddade dagarna på länge i den brittiska politiken. Det talas om en avgörande vecka för regeringen Blair.

I morgon tisdag väntas underhuset rösta om regeringens förslag att införa rätt betydande terminsavgifter vid de brittiska universiteten. I grunden handlar det om att man vill hävda de brittiska universitetens konkurrenskraft gentemot de amerikanska, att detta kräver en betydande ökning av de ekonomiska resurserna och att det rimliga då är att de som också ekonomiskt kommer att dra nytta av denna satsning på en internationellt konkurrenskraftig utbildning också är med och betalar detta. Alternativet är ju att en allt större del betalas via skattsedeln av dem som inte kommer att ha några fördelar av satsningen.

Kring detta har det blåst stormar inte minst inom Labour-partiet, och frågan är hur många som kommer att revoltera i voteringen. Men frågan är av större relevans än bara för brittisk politik, och det kommer att finnas anledning att återkomma till den. I Tyskland har regeringen gjort frågor om forskning och utbildning till nyckelfrågor detta år, och i Sverige varnade Vetenskapsrådet och de olika akademierna i en gemensam skrivelse till regeringen i slutet av förra året för att vi riskerar att hamna rejält på efterkälken.

Men till denna batalj läggs så att på onsdag kommer resultatet av den så kallade Hutton-undersökningen om bakgrunden till den brittiska massförstörelsevapenexperten Dr Kellys självmord förra året att läggas fram.

I skottgluggen står regeringen Blair och dess hantering av underrättelseinformation i upptakten till Irak-kriget i slutet av 2002. Den konventionella visheten är att premiärminister Blair nog klarar sig - men inte utan betydande ytterligare skador för sig själv och sin regering.

Min uppgift är dock en annan - en middagsdiskussion om de transatlantiska relationerna. Men jag misstänker att det kommer att bli Lord Hutton, Tony Blair och framtiden för Irak som kommer att dominera den diskussionen efter min inledning.

Från London och lite ytterligare diskussioner där bär det så hem, men på lördag blir det utflykt till Helsingfors för det finska samlingspartiets upptakt till Europavalet i juni. Min uppgift blir att skissera de mer säkerhetspolitiska perspektiven på de uppgifter som ligger framför oss. I Finland har diskussionen ett helt annat djup än vad som är fallet hos oss.

Och efter några dagar hemma är det så dags för mig att åter styra kosan mot FN: s krigsförbrytartribunal i Haag. Åklagarsidans långa plädering mot Slobodan Milosevic går mot sitt slut under de allra närmaste dagarna, och nu är det jag som skall ge min bild. Det handlar inte minst om frågan huruvida Slobodan Milosevic kan knytas till det hemska som inträffade i Srebrenica i juli 1995.

Och det är viktigt. Han står åtalad för folkmord. Icke i Kosovo, men väl i Bosnien. Och i Bosnien hänger allt på dels hur det som hände i Srebrenica definieras, och dels på hur man kan fastställa ansvaret för det. Steg för steg har åtalet försökt bygga sin tes - efter det att Milosevic haft sina månader av försvar blir det för tribunalen att fastställa sin dom.

Dit är vägen lång - men jag skall ge det bidrag jag kan ge till processen att fastställa den historiska sanningen. Inte minst i dessa dagar av förenklad retorik är sökandet efter sanningen en ofrånkomlig del av försöken att förhindra att också detta hemska kan upprepas. Det kommer att ta tid innan vi fullt ut kan se vad som verkligen hände i denna Europas brutalaste konflikt i vår generation och dra de riktiga slutsatserna.

Stockholm den 26 januari 2004

Carl Bildt








Tuesday 
1/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]